Gideon Reik 1: Spindlar och en flykt

Fallen London och alla dess platser och mystiska varelser är skapade av Alexis Kennedy och ägs av Failbetter Games. Det är deras värld, Gideon Reik bara lever där, än så länge.


Det var inte här jag tänkte mig att hamna, när den odöde baronen bad mig ordna hans begravning, upphängd i ett nät, omgiven av sorgespindlar som väntar på min medvetslöshet så de kan lägga ägg i mina ögon.

Ni kanske undrar vem jag är? Gideon Reik, till er tjänst. Författare och nykomling till Fallna London. Vad jag gjorde innan jag anlände till den största staden i det Undre?

Er gissning är så god som min. Det första jag minns är kedjor runt mina händer och den dystra, om än spektakulära, utsikten från New Newgatefängelset. Det andra är min fångvaktare, han (hon? Den? Jag är ärligt talat inte säker på att det var en människa) var inte ovänlig men höll inte av mig tillräckligt för att låsa upp min cell.

Jag kopplade på min inte oansenliga charm, vilket efter några veckor gjorde att jag förärades med en gaffel att äta mina måltider med. Obetydligt framsteg kanske ni, kära läsare, tycker och för någon annan kanske det hade varit så.

För mig, som har en stor förkärlek till frihet och avsaknaden av bojor, var den min väg till friheten. Under tre dagar attackerade jag murbruket runt gallerfönstret på ett, jag får erkänna, maniskt sätt. Och så, den förlösande känslan när gaffeln gick sönder, gallret ramlade ur sitt fäste och den nu mycket ilskne fångvaktarens vredgade skri när jag samlade det lilla mod jag hade för att kasta mig ner i den mörka zjön under den enorma stalaktiten som utgör New Newgate.

Zjön var kall och och nedslaget hade gjort mig vimmelkantig, men jag simmade med en viljestyrka jag inte trodde jag hade mot Londons lampor med en tyst bön till Salt att jag inte skulle stöta på ett särskilt järvt exemplar av de Drunknade. Salt hör bön eller dårar har tur, men jag nådde en kaj och kravlade mig upp. Zjömän och andra besökare till hamnen såg på mig i mina fångkläder och kedjor, men ingen gjorde några försök att hejda mig. Jag var inte det konstigaste de sett ens den senaste timmen.

Jag höll mig till skuggorna, en lätt men dumdristig strategi i det Undre. Jag lyckades få av mig mina bojor och lyckades sälja både dem och mina fångkläder till en gatuhandlare. Jag behöll min mask, dels som ett minne från tiden i fängelset, dels för att möjligheten att dölja sitt ansikte är värd mycket häromkring. Dölja saker var min fokus just nu och i Spitelfields, eller kort och gott Spite, gick det mycket bra att på kort tid plocka ihop det nödvändigaste från obevakade bakgårdar och öppna fönster.

Klädd på ett inte anskrämligt sätt drev jag runt på gatorna för att planera mitt nästa drag, hur skulle jag hålla mig vid liv?

Sorgespindlarna rör sig, jag känner deras mindre exemplar krypa runt på mig. Kan detta vara slutet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.