Martyrskap Vs Föräldraskap

Jag älskar Anhanget, båda två. Ganska självklart, de är ju mina barn. Vi kommer ganska bra överens, så när som på meningskiljaktigheter om läggdags och middagsmenyn då och då.

Den äldsta börjar närma sig tonåren, vilket märks löjligt väl. Men hon har ännu inte lärt sig behärska de lätt psykopatiska vapnen man har i sin arsenal som tonåring, vilket gör hennes utbrott ganska lustiga, vilket får mig att le, vilket inte underlättar förhandlingarna om vi säger så.

Hon har till exempel inte lärt sig ”smälla igen dörren och ignorera föräldrarna” utan kör mer på ”smälla igen dörren och fortsätta konversationen vare sig vi vill eller inte”.

Men, det roligaste i hennes arsenal är ”Martyren”.

Jag älskar ”Martyren”, och försöker förhandla fram sponsring för en webbserie.

En butter, liten tjej sitter i en stol eller soffa, med tröjhuvan(om sådan finnes) nedragen framför ögonen och underläppen så långt ut att den skulle bli en hyfsad banjosträng. Sedan muttrar hon surt orsaker om varför det är synd om henne. De flesta utan grund eller med mycket lätta lösningar.

– Jag kommer frysa ihjäl!

– Ta på dig rätt kläder.

Och jag kommer bli så hungrig!

– Du kan få med dig några smörgåsar.

-Åååååhhhhhmeeeeeen!

Ja ni ser ju själva här i texten. Det är hon, Stefan och Isidor med mig och Kvinnan som hennes plågande romare.

Men jag har förstått att det blir bättre om en 20-30 år.

Inte för att jag skulle veta något om det, jag var ett sådant beskedligt och snällt barn, fråga min mamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.