Vampyrer och masker™

Jag tog prover häromdagen, skitsamma varför. Jag bokade en tid, jag säger inte var, och åkte dit. Där satt jag och väntade till långt efter min bokade tid men jag sysselsatte mig med att plugga medicinskt latin, inget jag rekommenderar, tills en sjuksköterska ropade upp mig. Jag fick komma in, de petade mig i näsan och munnen, klart. Men skulle jag inte ta ett blodprov också när jag ändå var där?

Vad effektivt tänkte jag där och då. Såhär i retrospektionens klara ljus undrar jag om jag inte blev ledd som ett offerlamm till altaret. Följdfrågan var nämligen ”Är du nålrädd?”.

Jag nekade, jag har tuffat till mig lite sedan sjätte klass så de satte mig vid en provtagningsstation med plexiglas och hela köret. Då slog fällan igen. ”Din sköterska är ny, men hon är jätteduktig.

Jag tycker vårdpersonal är beundransvärda, oavsett funktion inom vården. De utför ett otroligt viktigt jobb för alldeles för lite pengar och får stå ut med alldeles för stora arslen. Det är kanon att det kommer in nytt blod i vården men jag ser den hellre i ett provrör än strilandes från ett tusen och två nålstick i mina armveck.

Alla är barn i början och jag är en krånglig jävel när det kommer till mina vener, men vid den punkt där de bara kunde dra en trasa över mina armar och vrida ut innehållet i ett provrör började jag känna en viss oro. Även sköterskan kände sig nog aningen stressad och över oss båda hängde spöket av den rutinerade sköterskans glada tillrop ”Nä, försök igen.” och ”Oj, men hitta en ny ven.”

Min personliga vampyr och jag fick en nästan intim koppling där vi satt medan hon slentrianstack mig i vad som verkade vara stegrande stressnivåer, för hur orolig jag än började bli när jag fick sitta och hålla en gasbinda runt armbågen för att det inte skulle droppa blod på golvet led jag mer med henne.

Fy fan vilken första vecka på jobbet.

Jag nämnde att ibland har vården haft lättare att ta blod från min hand istället. Hennes ögon där bakom den blå masken sken upp, som om en dödsdömd sett cellens dörr öppnas men istället för bödeln var där vägen till friheten. Hon slängde på bomull i mina armveck och tejpade fast den, expertmässigt skall tilläggas, inte för stramt och inte för löst. Hon högg sedan mot min hand med sin lilla huggtand och efter endast två stick började det åter rinna blod från mig, men denna gång genom den lilla plasthäverten och in i provröret. Fick ett plåster till.

Hon tackade och sa hej då, jag tackade och sa hej då. Jag tog på mig rocken och klev ut i den kalla novemberluften, i bilen tog jag av mig min egen mask. Då det slog mig vad som hänt.

Jag hade, maskerad, tagit mig till en specifik inrättning i specifikt syfte att lämna mina kroppsvätskor där. Jag hade mött en attraktiv (tror jag, mask) kvinna som tagit mer kroppsvätskor än vad jag tänkt och det blev lite kladdigt. Sedan skildes vi åt utan att veta om vi någonsin skulle ses igen, tog av oss våra masker och återvände till våra liv.

En kall novemberdag var vi, för en liten stund, båda huvudkaraktärer i en Harlequinroman, inte särskilt bra skriven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.