En Resa

Någon ruskar mig vaken. Det är det första jag minns, det andra är Von Träsjös glada utrop att nu äntligen har vi landat! Vi befinner oss på ett flygplan, genom de små fönstren strömmar solljus in. Runt om i planet ser jag välbekanta ansikten, människor jag träffade flera gånger förr. En kanadensare med rakat huvud flinar mot mig, han brukar alltid ha med familjen på resor men här är de konstigt nog inte med. Jag frågar honom var vi är, men får pysandet av en ölburk till svar. Jag får en liten knuff i ryggen där jag står i gången, en holländare tycker jag tar för lång tid på mig.  

”Vi måste hinna med bussen!” säger han, snabbt och lite för högt innan han skämtsamt föser ut mig ur planet. När solen och luften slår emot mig känns det nästan som när jag var liten och pappa tog med oss till Kanarieöarna, fast ölstänket från personerna bakom mig bryter illusionen något. Nedanför trappan ser jag Von Träsjö som stressat försöker få alla att gå mot en dubbeldäckarbuss.  Jag följer med strömmen, från olika håll sträcks flaskor och burkar fram emot mig. Jag tar emot några, tackar nej till andra. Jag mår lite illa och är desorienterad. Jag vet inte i vilket land vi är i och har inte heller något minne av att jag gått på planet hemma i Sverige.  Jag går ombord på bussen, sätter mig ned på ett ledigt säte. Folk röker som borstbindare. Jag tycker det är konstigt för jag vet att många i bussen absolut inte röker, men nu gör de det. Jag tänker fråga när Von Träsjö hoppar upp ur sitt säte och griper bussens mikrofon.

”Nu när skiten är över” ropar han ut på engelska ”så ska vi ha riktigt satans kul! Välkomna hit!”

Ett allmänt jubel skakar bussen, jag känner mig mest förbryllad. Chauffören kör som en galning längs en kustväg och det känns flera gånger som om vi är på väg över räcket och ned i det blå vattnet. Jag får ögonkontakt med Von Träsjö och frågar honom vart i helvete vi är någonstans och vad vi gör här? Han skrockar och tar en klunk från sin ölburk.

”Bra för affärerna.” Är allt han säger.

”Vad är bra? Vad är det vi ska göra?” Det har börjat kännas riktigt obehagligt och jag försöker få honom att förstå att jag verkligen inte är med i matchen, han nickar med en tankfull min.

”Fin ruljangs.” Är det jag får till svar.

Innan jag hinner säga några väl valda ord om hans jävla ruljangs tvärnitar bussen. Jag borde ha fallit framåt i mittgången, men istället faller jag bakåt ned i mitt säte. Jag börjar tänka på hur det gick till, jag stod ju flera säten framför min plats? Mer sprit trycks i mina händer och ingen verkar vara så brydd över chaufförens körstil eller det faktum att jag drar blankt över vårt syfte på denna resa. Jag dricker det jag har för händer, tänker att jag får gilla läget. Kanske är det ett skämt? Von Träsjö brukar ju dra sina practical jokes lite längre än gemene man, kanske är det någon milstolpe för hans företag vi firar?

Bussen saktar in när den åker upp för en brant backe, fortfarande med utsikt över havet. Jag noterar några båtar långt ute mot horisonten innan min uppmärksamhet dras mot vad som ser ut som en gammal grekisk by, om än liten. Fem eller sex trevåningshus i med vita kalkväggar och valv på nedersta våningen. Schysst hotell, är min första tanke. Väldigt många människor är den andra.

När vi kommer närmare ser jag att det är kvinnor, väldigt avklädda kvinnor i alla upptänkliga storlekar, längder och färger. Några vinkar entusiastiskt åt bussarna som kommer, andra står med armarna i kors och stirrar på oss genom bussens fönster. Några möter våra blickar, andra inte. Om jag var förvirrad förut är jag nu helt borta. Vad i helvete, har vi åkt hit bara för att gå på horhus?  Hur är det här bra för Von Träsjös affärer? Jag får inte ihop någonting, sitter och försöker pussla när jag dras med ut ur bussen. Att skaffa rum till alla är en lång process och skymningen har börjat falla när jag och Von Träsjö släpper ned väskor jag inte hade vetat vi hade med oss i ett ganska trevligt tvåbäddsrum.

”Okej ” säger jag, ”Vad är skämtet? Vad gör vi här? Var är här?”

Han flinar mot mig.

”Vi lär ju..” säger han innan han tar sin nyckel och försvinner ut ur rummet. Jag borde ställa fler frågor, jag borde rycka tag i honom och ta reda på vad som pågår. Olustkänslan sitter som en spark i bröstkorgen. Jag behöver cigaretter, något jag slutade med för över 10 år sedan.

Jag finner mig själv i en bar. Det är mörkt ute nu, men fortfarande varmt. Musiken dånar ute på dansgolvet men vid baren är den lägre. Överallt står, sitter eller pivoterar avklädda kvinnor. Det borde vara en trevlig tablå att se på men jag kan inte släppa tanken på att något är väldigt fel. Jag vet att jag suttit här ett tag för det står en fyra fem tomma öl- och whiskyglas bredvid mig. Två fulla glas står framför mig och jag vet att när jag tömt dem kommer det två nya, bartendern låter mig inte betala utan säger något som jag inte förstår och gör en gest. Jag ser ansikten jag känner igen bland folket på dansgolvet, i soffor, begravda mellan mammarier. Vissa av de ansiktena borde inte vara här, de känner inte ens Von Träsjö. Har jag bjudit in dem?

Någon knackar mig på axeln och jag vänder mig om. Jag minns inte hur hon såg ut men hon var, ur en fysisk aspekt, allt jag skulle finna attraktivt. Även små saker jag aldrig ägnat en tanke över var helt perfekta. Hon undrade om jag ville dansa, eller kanske ha en dans. Jag tackade nej samtidigt som jag inte kunde slita blicken från henne. Hon log.

”Vet du var du är?” frågade hon mig plötsligt på fläckfri svenska.

Jag svarade att det gjorde jag inte och om hon ville berätta det skulle jag bli väldigt glad.

Vi hade pratat i timmar. Jag hade berättat om mitt liv med Kvinnan och Anhanget, mina studier och skrivande. Hon visade bilder på sina småsyskon och återgett vad var och en var duktig på och drömde om. Någon gång under tiden hade hon tagit på sig en klänning istället för bikinin. Vi satt på en låg mur och såg ut över det nu mörka havet med en flaska av något sötsliskigt vin mellan oss. Det var trivsamt och klumpen i min mage hade börjat avta något.

Jag vaknade i min hotellsäng av sirener och skrikande människor. Von Träsjö ruskade mig igen och med skräckslagen blick stod han vid fönstret och pekade ut.

”Affärerna! Skatteflopp!” var det sista han skrek innan det smällde till. Han, och en stor del av vårt hotellrum var borta. Jag satt på sängen och stirrade på hålet där solsken, skrik och smällar vällde in. Dörren till rummet öppnades, hon kom in och skrek med samma tonfall som Von Träsjö hade haft. När jag inte rörde mig, eller i varje fall inte tillräckligt fort slet hon tag i min handled och drog mig med ut ur rummet och ned till bottenvåningen. Runt oss var det pandemonium, jag såg ingenting men samtidigt allt. Döda människor låg överallt, några kröp. Jag såg en hand sticka ut under ett tak som rasat ihop, handen hade ringar jag kände igen.

Genom detta drog hon mig, som världens mest makabra och hektiska guidade tur. Tills vi kom till en stor källare. Jag tror vi var långt under marken för smällarna hördes dovare nu, eller kanske hade de börjat släppa bomber längre bort. Det fanns andra i källaren. Vissa utan kläder, svettiga med damm som klängde sig fast på deras kroppar och hår. Några var blodiga men om det var deras blod eller någon annans kunde jag inte se eller kanske inte förstå. Hon ledde mig till en alkov i källaren där vi är lite avskilda. Jag insåg nu att jag var helt naken, och hade flera småsår överallt på kroppen som började svida. Hon satt ned och grät, jag tror jag grät också. Jag kände den där varma, stickande känslan runt ögonen. Jag frågade vad som händer? Vem skjuter? Av någon anledning vill jag fråga om det är indierna. Hon svarar inte, för hon vet inte. En smäll till och det blir mörkt. Folk skriker, men det var visst bara elen som slutade fungera. När dammet lagt sig lyser solen in genom små springor högt ovanför våra huvuden. Inte så långt under mark, inser jag nu. Vi sitter tysta, nära. Ibland hör vi explosioner så nära så väggarna skakar, ibland så dova att de måste vara långt borta. Jag tänker på ingenting, ser en spindel kila över golvet och in i en springa. Jag vill följa efter den när jag känner hennes hand på mitt kön.

”Det är slut” säger hon med ett tonfall så hjärtskärande att jag inte kan beskriva det.

”Det är slut” svarar jag och vet att det är sant.

Våra läppar möts. Vi älskar inte med varandra, vi knullar inte ens. Det vi gör kan bara beskrivas som desperation. Vi smeker ömt, vi klöser vilt. Vi kysser och biter, sliter och berör. Vi våldtar varandra i ett försök att inte vara de vi är längre. Vi flyr in i en värld bortom all mänsklig interaktion, utan gränser. Ja och nej finns inte. Världen finns inte. Och slutligen finns inte vi heller.

Jag vaknar. Jag vet inte hur länge jag sovit. Jag är stel, när jag rör mig flagar torkat blod från mina leder, en tand är lös. Jag tittar ned på henne, hon ser tillbaka på mig. Lika perfekt som när jag först såg henne under leran, blodet och blåmärkena. Hon ber mig om vatten. Som om det skulle spela någon roll tar jag en smutsig filt från marken för att svepa om midjan och går ut ur alkoven för att se om det finns något vatten att skaffa. Ett steg.

Jag hinner gå ett steg ut ur alkoven innan den rasar in. Jag känner murbruket längs ryggen, som tusentals små getingstick. Kanske skriker hon något innan hon försvinner under tyngden av ett helt hus. Om hon gör det hör jag det inte. Utan att tänka går jag, insvept i filten som en toga. En smutsig, blodig romersk senator i en dammig källare som snart ska rasa in. Jag går bland de andra människorna. Några är en spegelbild av henne och mig, djuriska högar som försöker gömma sig för världen, andra rör kropparna passionerat mot varandra med värme och ömhet med helt tomma ansikten som stirrar på varandra utan att se något. Jag sätter mig ned mot en vägg, färdig. Bredvid mig sitter en transa och röker. Hon frågar mig om jag vill ha en cigarett.

”Vatten” svarar jag, ”hon behöver vatten.”

Transan flinar och sticker en tändare och ett paket i händerna på mig.

”Finns inget vatten, och ingen som behöver det snart heller.”

Vi sitter där, transan och jag. Vi röker upp de sista cigaretterna i paketet i ett rum fullt med knullande människor som snart är döda. Jag kommer plötsligt på att såhär hade jag aldrig tippat på att det skulle sluta. Jag skrattar.

Jag vill inte sitta här och dö, då kan jag lika gärna dö i friska luften. Jag börjar gå mot luckan i taket. Av någon anledning vill alla hindra mig att öppna den. Jag sätter foten på första trappsteget. Folk skriker på mig, bönfaller mig, försöker locka mig bort från den. En kropp lösgör sig från de andra och hugger mig i sidan med någonting vasst. När jag knuffar honom ned från trappan som leder till luckan ser jag att det är en tonåring, en grannpojke från gården hemma i Märsta. Jag har sett honom en eller två gånger. Jag undrar inte längre vad han gör här, det spelar ingen roll. Det gör lite ont att gå de sista trappstegen, blodet som rinner ned från mitt sår gör trappan hal och luckan känns väldigt tung att öppna men varje glimt av solljus ger mig extra kraft, så på något sätt får jag upp den.

Jag ser bort mot horisonten, där himlen möter havet. Jag funderar på om jag kanske kan ta mig dit? Världen blinkar till och jag ser det som jag förr bara sett på svartvita filmer eller i dataanimeringar. Ett svampmoln, riktigt nära. Folk skriker, sen slår en osynlig kraft in i mig.

Jag vaknar. Bakom rullgardinen utanför det öppna fönstret har fåglarna börjat sin morgonsång. Bredvid mig ligger Kvinnan och snarkar, hon har jobbat natt. Klockan visar 05:30, en timme tills jag måste gå upp och göra frukost till Anhanget. I vanliga fall skulle jag somna om. Idag vill jag inte, utan går upp för att göra kaffe. På vägen känner jag fortfarande känslan av det torkade blodet, jag får titta mig i spegeln för att förvissa mig om att mina kinder inte är sönderklösta.

Det var absolut sista gången jag käkade ölkorv med chilismak precis innan läggdags.        

1 kommentarer på “En Resa”

  1. Pingback: Sons of Turtlechy season 2 | Kjellbergs Kuriosum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: