Så började det….

Jag ska till en plats i Sverige. Ni undrar kanske varför då? Det är lite svårförklarat, men jag ska försöka så gott det går.

Vi satt hemma hos bränslebaronen Albert. Det var han, Von Träsjö, min vän och tillika teknikansvarig här på sidan och så jag. Vi satt runt Alberts köksbord, cigarettröken låg tung vilket var mystiskt då alla närvarande slutat röka för länge sedan. Von Träsjö, med sin specialtillverkade tuggtobak mellan tänderna, slog näven i bordet.

”Nej, nu måste vi fan dricka pilsner snart!”

Jag påpekade att systemet var öppet så det var bara att gå och handla. Von Träsjö snörpte på munnen.

”Nej! Vi måste dricka pilsner med stil och klass! Inte hukandes runt något köksbord! Paris, Rom, Lissabon! De gamla drinkarstäderna! Det är dit vi ska!”

”Flygrestriktioner. Corona” hostade Albert torrt. Von Träsjö suckade. ”Det är den där attityden som ligger dig i fatet i det här företaget, herr Baron!”

Han tystnade, tuggade sin tobak. Det var nu jag började känna igen känslan i det här mötet. Jag hade känt den förr. Första gången på en flygplats, när Von Träsjö kom med sin första affärsidé gällande dansbjörnar som kunde schottis. Han formulerade en plan.

Plötsligt störtade han upp så hans fezbeklädda huvud försvann i cigarettdimman, rusade runt i Alberts kåk och rev och slet efter attiraljer. Efter några minuters aktivitet återvände han med över 100 lappar, slet av mig hatten och öste ned dem däri. Sedan spände han ögonen i mig som en revolverman från en western.

”Ok, Kjellberg. Dra!”

Jag reste mig för att gå men blev genast nedtvingad på stolen igen som av en osynlig kraft. Von Träsjö upprepade sina ord, med en nästan kvävd röst.

Jag hade inget val. Med känslan av att skriva kontrakt med horn-Per drog jag en lapp. Von Träsjö slet den ur min hand och försvann under bordet. Det var så tyst i köket att man kunde höra röken väsa. Albert och jag såg på varandra, båda med en känsla, eller om det var en innerlig önskan, av att ödet flåsade oss i kalsongerna.

Von Träsjö dök upp igen.

”Alright boys! Vi ska till Åmål!”

Ingen av oss vågade fråga varför just Åmål. Albert verkade med på noterna. Jag var tveksam.

”Varför Åmål?” Sporde jag, ”vad finns där?”

Stilen på mötet ändrade karaktär. Alberts min hårdnade, Von Träsjö tuggade tyst. Han skrev några rader på en lapp som han sköt över till mig.

”Var på den här stationen kl 10 på torsdag. Packa tungt.”

Rösten var en väsning. Jag övervägde att fråga om han inte bara kunde sagt vart vi skulle mötas, men tobaken som rann nerför hans haka sade bestämt att ”Nej, det kunde han inte.”

Då här står jag nu. I dimman. Järnvägsspåren försvinner i fjärran. Jag ser fem skuggor komma emot mig. Det här kommer bli värre innan det blir bättre…

Hur det hela går berättar jag nästa vecka.

1 kommentarer på “Så började det….”

  1. Pingback: …och så slutade det, del 1 | Kjellbergs Kuriosum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: