I sängen med Polly

Jag försöker hålla en viss standard. Hålla fram ett alternativ till Kvinnans, som hon kallar dem, idéer. Jag försöker bara visa våra gemensamma barn att det finns andra sätt att göra saker på än att till exempel spendera en månad skitförbannad på bostadsföretaget för att man inte kan möblera om som man vill på grund av formen på rummet. Detta irriterar Kvinnan storligen och får henne att vilja hämnas på diverse sätt. Hon gömmer snusdosor, mobiler, ibland hela kläduppsättningar för att sedan skylla på mig som om det vore mitt fel att jag inte finner det jag söker!

Jag brukar kunna stå emot hennes små mind games vilket leder till att hon blir än mer irriterad, men ibland konspirerar ödet, världen OCH Kvinnan för att trycka till mig lite extra. En sådan stund skedde igår. Vi var trötta, vädret var tråkigt och ungarna hade gått och lagt sig. För att muntra upp oss drog jag fram en påse Polly jag glömt att jag köpt som således hade klarat sig från Anhangets helgskövlingar i skafferiet.

Jag tog en och den var god. Jag tog en till och den var god. Jag tog en tredje, den smakade fan och insåg att nu skiter jag i det här, jag går och lägger mig. Så jag gjorde mig i ordning för natten, la mig i sängen med en bok medan Kvinnan satt uppe och tittade på den sämsta Star Wars-filmen.  När jag som bäst låg där och läste, rymdriddaren skulle just hugga ner rymddjävulen med sitt motorsågsvärd*, kände jag att ”En sista Polly skulle sitta fint, fast jag har borstat tänderna. Ja det här är en sådan där kväll som man får vara lite crazy på!”

Jag glodde ömsint på Kvinnan över läsplattans rygg men då hon ignorerade mig harklade jag mig lite övertydligt. Hon tog tydligen illa vid sig för hon fräste fram frågan om vad tusan jag ville? En Polly. Varför sa jag inte det direkt? Djupa suckar men jag fick två (2!) Polly där jag låg och försökte kanalisera min inre viscount, vilket inte gick så bra då Kvinnan helt sonika vägrade att mata mig med dem en och en. Konstigt kan jag tycka, men bra karl reder sig själv ändå.

Nämnas skall att lampan var släckt, det var ju ändå läggdags, så allt ljus jag hade kom från läsplattan och TVn. Jag förde den första Pollyn mot munnen och släppte den. Den studsade på min överläpp och försvann. På riktigt försvann. En snabb touch på min läpp och sedan var den puts väck. Jag såg över mina alternativ.

Låta saken bero, käka upp den sista godisen och somna? Nej, då skulle vi ha chokladfläckar både på oss själva och på lakanen, barnen skulle skvallra och alla skulle tro att det var ”chokladfläckar” som om vi vore devianter med en mycket specifik fetisch. Ej optimalt.

Tända lampan och skaka ut lakanen för att finna på den strövande konfekten? Antagligen det bästa men det var inte det jag gjorde. Istället satte jag mig upp i sängen och petade runt som en särskilt inkompetent schimpans i jakt på termiter. Jag kunde inte finna den tappade Pollyn, men däremot lyckades jag också tappa bort den kvarvarande godisen någonstans i mörkret.

Skammen var total. Jag hade förlorat en viljornas kamp mot en chokladdragérad skumtopp! Jag tog de spillror som var kvar av min stolthet och känsla av egenvärde, steg upp och tände lampan.

Jag behövde inte ens leta. Där låg de, i sängen bredvid min huvudkudde. Tillsammans väntade de med ett så stort hånleende som godis kan uppbringa. Jag plockade upp dem. Jag såg på dem. Känslan av en skamblandad bitterhet blev mig övermäktig varpå jag slängde de båda i soporna. Sen gick jag tillbaka till sängen, la mig ner och muttrade mig själv till sömns.

Behöver jag ens berätta att Kvinnan fnissade högljutt genom hela förloppet?    

*Det är fullt logiskt i bokens kontext.

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Sökandet efter svar

När man är förälder får man se och höra de mest märkliga saker. Från översvämmade badkar till resonemang som skulle spränga Djupa Tankens* processor.

En förälder är som en upptäcksresande i en äventyrsbok från 1800-talet, där mötet med andra kulturer (läs: Anhanget) ofta slutar i att man vill fly hals över huvud med giftpilar och spjut som flyger kring öronen medan någon skäller på en på ett språk som man absolut inte förstår.

När man som förälder vaknar är det som en astronaut som vaknar ur sin kryosömn** och inser att i den nedsläckta rymdfarkosten så är man INTE ENSAM.

Men tiden går, och ju säkrare man blir som förälder inser man mer och mer att man närmast kan jämföras med en rumpnisse. Man har koll på sitt men med mycket liten chans att någonsin förstå de där konstiga små människorna. ”Varför gör de på detta viset?” är din nationalsång. Var diskussion blir sig lik, oavsett ålder.

”Jag ritade på väggen!”

”Vaffö gör di på detta viset?”

”Jag tänker hoppa av skolan och bli influncer!”

”Vaffö?”

”Jag och kompisarna tänkte åka på utlandsemester trots att hela världen gått åt helvete!”

”Vaffö då då?”

Men så sätter ungarna foten i det där jävla hålet när de åker skidor. Vildvittrorna sliter i håret på dem och du inser att det inte passar sig att hänga en vagga på storfoten, utan du får kanalisera din inre Birk och dra upp dem ur hålet. Men jag slår vad om att redan nästa dag ställer du, lite trött, frågan ”Men varför då?!”

* Djupa Tanken var den superdator i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen som efter 7 och en halv miljon år gav svaret på den ultimata frågan om Livet, Universum och Allting.

** Kryosömn blev introducerad som en vetenskaplig process iom. Buck Rogers-romanerna från 1924 men har funnits som ett magiskt tillstånd bland annat i Kung Arthur-myten, i Edgar Allen Poes ”some words with a mummy” och i Jack Londons ”A thousand deaths” från 1800-talet och inte att förglömma: Törnrosa.

Bingolotto, kaffe och bajs

Under söndagen bestämde sig Kvinnan med anhang att spela Bingolotto. Någon jag själv till minnes inte gjort sedan aldrig. Men jag kunde nog stå ut för hemfridens skull, menade Kvinnan. Sagt och gjort, klockan 18:00 prick satt vi i vardagsrummet framför Bingolotto. Jag lät tankarna vandra ganska snabbt då jag inte hade varken lott eller intresse att tillgå, däremot Anhanget satt under Ettans bingo och skrek som vore det VM-final och Sven Rydell (49 mål/43 landskamper) gick mot mål. Sedan mattades dock entusiasmen av på grund av utebliven vinst och samtidigt som Odelberg tråkade ut gästerna i rutan började det livligt diskuteras exakt vad vi skulle käka till middag under måndagen.

Den vanliga heliga treenigheten av Pannkakor,Tacos och ”Kött” kom upp som förslag. Kvinnan la in ett motargument i form av kyckling och ris. Jag kallade på den mystiska kraften som är ”pappaskämt” och sade med myndig röst:

”Det blir korv och makaroner, och därmed pasta!”

Det var då vi hörde ett ljud, Anhanget och jag. Ett ljud märkligt likt en ensam, ostämd fiol inuti ett hål vars väggar är klädda med aluminiumfolie. Vi försöker lokalisera ljudet. Det kommer inifrån lägenheten, det vet vi. Det låter ganska nära. Typ bredvid oss i soffan.

Vi tittar på Kvinnan. Hon är högröd i ansiktet, munnen och ögonen är hopknipna till streck. Ostämdfiolialuminiumfoliehål-ljudet kommer från någonstans straxt ovanför bröstkorgen på henne. ”Vad gör du, Mamma?” frågar det äldsta anhanget, med värmländsk dialekt för så gör hon ibland, och då brister det. Kvinnan har kämpat som ett djur för att inte skratta rakt ut och låta den klunken Irish Coffee hon just tagit när jag släppte lös pappaskämtet fara ut över bordet. Men dialekten pressar henne över kanten. En mix av grädde, kaffe och Black Velvet med en oresonlig mängd socker blästrar vardagsrumsbordet.

Anhanget sitter som två frågetecken medan Kvinnan skrattar och kippar efter luft. Det minsta klämmer ur sig ”Men Mamma, han var ju inte ens rolig!”. Och jag tänker att hon är en liten skitunge utan förfining. Men redan nu på måndagsmorgon bevisar hon att jag har fel, när hon skrattar tills hon ramlar ur sängen av Tunnan och Morotens gamla slagdänga ”Bajs till frukost”. Allt är roligt, det är bara det att inte alla skrattar åt samma saker.

Planering är en kall öl i oktober

Vi lever i en tid där brottsligheten skjuter i höjden. Rån, narkotika, bidragsbrott, fiffel och båg all around.

Det har blivit ett normaltillstånd. Så pass att gemene man knappt höjer på ögonbrynet åt rubrikerna längre.

Men då och då ser man något som får en att tänka ”Ok, nu har det gått för långt!”

En sådan rubrik såg jag nu i lokaltidningen.

”30-årig man misshandlade butiksägare vid ölstöld från 7-11”

Ok, för det första är det naturligtvis hemskt att en människa blev misshandlad men det som skär i hjärtar är ju skälet, en blåtira och knäckta revben för ett par 3,5or!

Ni som läst ett tag vet att jag godtar en viss mängd slödderism i världen (ljugande politiker, Vd:n som stjäl från företaget etc) utan att reagera men för faaaaaaaan! 3,5or?! Om din tarm suger så jävla mycket att du kan spöa nåhon för en bira kan du väl ändå gå till bolaget?

Stjäl en Brooklyn Local Nr 1 för 99:- istället för någon sketen Norrlands! Latheten och opportunismen gör mig mer förbannad än det moraliska förfallet.

Kan folk inte tänka ut en plan innan de begår brott? Till och med Jönssonligan kom med planer inför sina brott, men så fick de också rulla runt i pengar vid väl valda tillfällen.

Om tid finnes: Gör smörgås

Ännu en dag, ännu en frukost.

Sov dåligt och vaknar tio minuter sent av äldsta dottern som med förhatligt pigg stämma undrar efter frukost. Därefter rusar man upp för att med blodsmak i munnen väcka lillasyster, fixa frukost och kasta in storasyster i duschen.

Åren har gått och borta är de dagar man kunde lite mjukt peta över dem till Kvinnans bröst och låta dem sörpla bäst de ville medan man själv somnade om.

I tidens dimma har den förgåtts, de där lyckliga dagarna när man kunde peta åt dem en smörgås med smör som sedan blev ett sorts heldagsprojekt.

Morgon: Barnet äter smörgås och man själv dricker sitt kaffe, endast avbruten av lite joller och ett stort flin då de visade att de fortfarande höll i mackan.

Därefter lunch: Man hittar en halvt uppäten smörgås under lekfilten och går för att slänga den, varpå barnet känner att det är dags för en redlig skitning innan en lätt lunch intas.

Och middag: Man tvättar barnets händer och finner den halvätna smörgåsen på handfatskanten.

En mindre tidspressad stund, om än med sina små utmaningar.

Snabbspola tillbaka till idag. Duscha, välja outfit, kamma hår, dricka chai latte och äta fralla.

Just chai latten stör mig oerhört just på grund av att det är chai och just för att det är latte, som anhanget dessutom sörplar!

Men det går, jag och Kvinnan hjälps åt och tänker bara sporadiskt på att mörda varandra, barnen eller oss själva. Och bajsblöjorna var ju ganska vidriga kl 06:00 utan kaffe. Det är nog ett ganska bra liv ändå.

Men den där jävla chai latten….

Pannkakor, öl och att kissa offentligt

När hösten tränger sig på med sin vackra lövskrud och kalla andedräkt tänker jag, vissa kyliga morgnar, tillbaka på sommaren. Men då 2020 års sommar inte var särskilt fantastisk hoppar jag helst tillbaka 2019.

Vi skickade vår vana trogen vårt äldsta anhang till sin lilla fritidskult på ridskolan så i iallafall en vecka var hon helt nöjd med livet. Värre var det med vår minsta.

Då hon vid tillfället var väldigt hobbybefriad hade hon citat ”trååååååååkigt” slut citat. Så som varande fantastisk och tålmodig far tog jag då med henne till Skansen för några timmars förströelse. Skansenakvariet, med sina karatefajtandes leguaner och lata boa constrictor, var en given hit. Efter det lilla äventyret var jag noga med att undvika Galejan, de där nedgågna karusellerna ger mig stora skälvan, och förde in barnets uppmärksamhet på en minst lika rolig rulltrappa som, med lite apostlahästhjälp, tog oss till Bollnästorget. Jag lockade henne med pannkakor och själv tog jag mig en öl i sommarsolen. Avundsjukan i fäderna som gjort det taktiska misstaget att ta med sina fruar var påtaglig.

Faktiskt meningsutbyte Skansen, 2019:

”Ja, fan. Om man skulle ta sig en öl ändå?

”NEJ, vi ska ju gå och titta på stugorna nu!”

”Ja just ja…*suck*”

Jag och det minsta anhanget njöt i solen.

Vi fortsatte vår utflykt med sedvanliga älgar, uvar, sälar och björnar. Och sedan kom vi till visenterna, det är här historien egentligen börjar.

En dam som såg lite trött ut och själv skulle behövt en öl, men istället fått en Skansenuniform, stod och förklarade för en grupp barn att här var minsann mamma visent med sina två kalvar, som hade överlevt mot alla odds och därför var Skansen väldigt glada att de nu kunde vara ute och njuta av den fina sommaren.

Anhanget lyssnade storögt och, på barns vis, trängde sig fram ända till staketet för att försöka se så mycket som möjligt.

Precis när hon kommer fram börjar mamma visent kissa. Kissa på ett sätt som bara kreatur kan, anhangets ögon blir ännu större av denna veritabla fors av visentkiss.

Det är här i berättelsen som mamma visents ena avkomma går fram, pressar mulen mot sin mammas bakdel och börjar lapa i sig urin för fulla muggar. Anhanget tittar på detta, tittar på mig, på den trötta damen i Skansenuniform och sedan tillbaka på den kissdrickande visentkalven. Ögonstatus: på väg ut genom sina hålor.

Damen i Skansenuniform förklarar att det är naturligt och ett sätt för avkomman att lära känna sin mammas lukt.

Tänk om det vore samma för människor? Snacka om att ”amma offentligt”-debatten skulle hamna i lä.

Man sitter på ett barnvagnsfik, och plötsligt höjer en mamma kjolen och kissar på sitt barn. ”Vadå? Det är naturligt och ett sätt att knyta an!”

Jag är för offentlig amning, eller snarare bryr jag mig inte så mycket om en bebis nannar tutte vid bordet bredvid, men jag kan faktiskt se mig vara för inskränkning för vissa friheter om ovan skulle vara fallet…

Två ord och en förkortning

Det är jag igen. På tal om kanelbullens dag observerade jag något under gårdagen i samband med införskaffandet av kanelkryddat sötbröd.

Denna lilla skylt

Mer specifikt denna improviserade ändring.

Det är ju en fantastisk liten historia vi ser skriven i två ord och en förkortning! Kan ni inte se en stackars serviceanställd som med trött och tröstlös hand krafsar ner ändringen på skylten efter det tvåhundratrettionde skämtet om ”Förpackning? Gäller det hela korgen då? Hö hö!”

Alternativt hur både butikschefen och en anställd härsket hackar in PER BULLE och stoiskt håller sig från att lägga till tretton utropstecken sedan en kund med allt för liten hjärnkapacitet bråkat i en halvtimme om att ”det faktiskt STÅR per förpackning, och då gäller det väl HELA korgen?”

Med två ord och en förkortning kan många och långa berättelser skapas om man tänker för mycket på saker och ting, och lättare blir det om man har tillgång till en grafolog. Det har jag inte för av de två jag känner till är en död sedan 1956 och den andra är Hans Scheike (som också är död men vi kan inte hänga upp oss på detaljer).

Fyra kanelbullar till att börja med

Det är kanelbullens dag idag. Det visste ni med största säkerhet redan, och det gjorde även jag. För jag fick det påtalat för mig klockan 06:00 på morgonen och sedan varannan timme fram tills bullar införskaffades till min förtret.

Och tro inte jag är en sådan där sträng förälder som hårdnackat vägrar utfodra mina barn med bakverk, tvärtom är jag nog lite för liberal med dylikt. Men det tar emot vissa dagar, särskilt när någon annan bestämt att just denna dag ska vi käka kanelbullar. Vi kunde ha ätit kanelbulle till fikat i lördags, eller i morgon för att ge en liten guldkant inför de första fem dagarna efter helgen, men nej, 4 oktober skall det vara! Observera att anhanget var väldigt tysta i torsdags då det var vegetariska världsdagen.

Ja jag började luska i det här med temadagar och kom fram till följande: Mellan januari och september finns det fan inget käk!  En syltkaka andra onsdagen i maj, lite sketna köttbullar i augusti (23) så får man hålla sig tills brunch tredje söndagen i september.

Men sedan brakar matorgien lös. Första söndagen i oktober, gräddtårta. Den förut nämnda kanelbullen den 4e. Ägg, räkmacka och fetaost (andra fredagen i oktober, 14e och 15 respektive). Tredje torsdagen skall vi sätta i oss grynkorv, och det är även måltidens dag, och sedan avslutas hela oktober på fredagen före allhelgona med lutfisk.  Men vi är inte klara än för redan 7 november drar vi i oss lite kladdkaka om vi inte redan är spymätta av alla Gustav Adolfsbakelser från dagen innan. 11 november är vi inte så precisa utan drar bara i oss horder av choklad för att två dagar senare den 13 svulla smörgåstårta som om det inte fanns någon morgondag. Men det finns en morgondag och det råkar vara ostkakans dag den 14 november.  Efter detta 3 månader långa frosseri lugnar vi ner oss innan juletider, när vi käkar ännu mer. Får tankarna osökt att gå till Asterix 12 stordåd, ni vet när de ska käka en hel familj oxe, ko och kalvar, kamel och elefant och lite rostat bröd. 

Jag har säkerligen glömt eller missat en hel del dagar men dessa var de jag hittade på wikipedia, sedan var jag tvungen att borsta bort pärlsocker från tangentbordet.

Som genom ett lustigt sammanträffande infaller världshungerdagen, dagen då vi ska uppmärksamma svält och missförhållanden världen över den 16 oktober, mitt i middagen! Undertecknad kan tycka att det hade varit lite mer finkänsligt att placera den mellan januari och september, då vi är lite mer återhållsamma i frosseriet.

Men vad vet jag, man ska inte uttala sig på tom mage.

Mörker och gråa golv

Jag avskyr att gå upp före klockan 6, på riktigt. Sol och ljust, regn och mörker spelar ingen roll. Är klockan före 6 är dagen nästintill förstörd.

Missförstå mig inte, jag är glad i skälet att jag måste gå upp tidigt. Det är själva akten av tidigt uppvaknande medelst väckarklocka jag vänder mig emot.

Duscha, klä på sig, ränna till bussen. Allt med en kropp och hjärna som vänligt men bestämt ber om en förklaring till vad faaan jag tror jag sysslar med?

Jag har inga svar att ge, bara ett för litet förlåt utan ord i form av en pressbyråkaffe.

När jag går vid Odenplans tunnelbana mot Vanadisplan i ännu ett bud att stävja bukfetman ser jag där på det grå golvet, en utspilld pöl med kaffe.

Den är ganska stor. Stor nog att om personen som tappat den bara köpt en liten kopp så fick den inget kaffe på vägen till jobbet. Om en stor kopp inhandlats tyder bevisen på att några klunkar blev kvar, men om den var liten?

Jag känner mitt eget kaffe skvalpa runt i tarmsystemet, kroppen tar upp vad näring som finns och koffeinet. Jag känner mig lyckligt lottad när jag kliver ut i en ganska fin, sval morgon och börjar promenera mot mitt mål.

Jag måste skynda mig, för det är morgonfika 08:15.