Bore och en fransyska

Jag äger en bil. Jag säger inte det för att skryta utan för att det jag nu ska skriva om skulle bli förbannat förvirrande om ni inte visste den detaljen. Den andra detaljen är att jag har en bror som hatar snö med en passion utan dess like. ”Fan ta den där vita skiten som kommer varje jävla år” brukar han säga. ”Vi bor i Sverige, det är bara att gilla läget, var lite viking” påpekar jag vist. Men tillbaka till bilen.

Det är en hyfsat trevlig gammal stridshäst som håller tills den inte gör det längre, så det är alltid ett äventyr när man är ute och kör. När man hör till exempel ett klonk får man göra en liten mental check för att se om det kan ha varit bilen eller något annat som lät, hittills har det gått bra iallafall. Poängen är att den inte har några pråliga finesser som mugghållare och klimatkontroll.

Det gör den till ett intressant fall när det har snöat lite.

Jag rättar mig, den är ett intressant fall när det har snöat en hel del, sedan regnat på det och förvandlat det som en gång var en gammal, fransk bil till en satans isskulptur!

Men man är ju viking. Bor man i Sverige kan man inte stå och gnälla över att Kung Bore pissat ner ens fordon, så jag öppnade hjältemodigt bagageluckan för att fiska fram mitt magiska vapen, en kombinerad borste och isskrapa. Men vad jag, och säkert inte heller ni, visste var att Kung Bore har ett mycket litet könsorgan varför han hade placerat det i låsanordningen bak på bilen och tömt blåsan även där. Fastfrusen i öppet läge. Alltså verkligen orubbligt ”Från-nu-till-tids-ände”-fast.

Som tur är har jag en dotter som rider varför allsköns spetsiga föremål låg huller om buller i bilen. Med viss möda och med hjälp av en hovkrats fick jag loss det förbannade låset, tog den kombinerade borsten/isskrapan. Startade bilen då jag bestämde att jag behövde all hjälp jag kan få, den kanske inte har någon vidare klimatkontroll men varm kan den bli, innan jag gick loss på alla isblocks moder. Det gick ganska hyfsat, man behövde bara arbeta lugnt och metodiskt i tio jävla minuter innan den förbannade isen släppte. Jag klappade mig själv på axeln för väl utfört arbete och satte mig i förarsätet för att åka iväg.

FUCKING. JÄVLA. IMMA.

Det var strålande sol som hade följt på Kung Bores lilla kiss- och bajsorgie men den såg man inte röken av genom den totalt igenimmade vindrutan. Det finns inget jag avskyr så mycket som imma på rutan när man ska åka iväg för det lämnar en bara två alternativ.

  1. Du kan sitta med motorn igång och vänta på att den försvinner, och känna hur varenda miljöpartist vädrar blod och långsamt börjar hasa mot mitt håll samtidigt som de gurglar ”Kooolleeektiiiivt”. Och jag utan ett hagelgevär.
  2. Man torkar av imman lite snabbt så man ser. Enkelt kan tyckas men den åtgärden följs alltid av att man måste tvätta bilen invändigt. Jag hatar att tvätta bilen invändigt! Inte så förtjust i att tvätta den utvändigt heller men fågelskiten måste bort.

Så där har ni den. En skamfylld historia på det hela taget. Jag tappade humöret lite, lät vintern komma mig inpå skinnet, var inte viking. Jag löste problemet. Hur tänker jag inte berätta.

Fan ta den där vita skiten som ligger överallt.

Den kalla konspirationen

Så kom äntligen vintern. Och för första gången sedan jag var ett barn kan jag skriva ”äntligen” utan sarkasm. Den gnistrande snön på marken, de snötyngda grenarna och Jack frost som ollar en på kinden (eller hur sången nu gick), allt detta är ett rent helvete när man MÅSTE ut i det. Och det måste man ju.

Man måste till arbetet för att föda sig själv och sin familj, man måste till skolan för att få möjligheten till arbete. En orgie i förfrusna tår under kalla månader vid en busshållplats.

MEN.

Men i detta år 2021 behöver man inte det, man är rent ut sagt rekommenderad att sitta inne med en kopp te och titta ut på den kalla världen, möjligtvis med några få avbrott för pulkaåkning. Om man nu ska leta positiva instick med situationen är det väl inte fy skam.

Fast det är ju inte helt problemfritt. Anhanget påpekade det för 20 minuter sedan, hennes ärm korvade sig innanför jackan! Och strumporna åkte ner när hon skulle sätta på sig kängorna. Mössan satt inte rätt för hon hade hårtofsen för högt upp.

Ni kanske märker att en tyst vinter inte existerar när man har barn, ”men oftast är det såklart underbart”.

Men deras klagan drev mig ändå, eftersom det verkar så populärt just nu, till att knåpa ihop en egen konspirationsteori.

Klädföretagen vill avfolka de kallare länderna för mer lebensraum för de sydliga länderna. Varför? Oklart. Med vilket tillvägagångssätt? Ineffektivt. Specifikt genom att göra tjocktröjor precis så tjocka att de inte bekvämt får plats under en vinterjacka.

De vill hålla isär folk så att ingen kopulation sker. Naturligtvis kan man kringgå detta genom att köpa en storlek större på jacka, men då kan man inte visa upp sina fysiska attribut på ett lika enkelt sätt vilket igen leder till minskad kopulation. Hur de gör med alla människor som springer omkring i tajts och linne under en pälsjacka vet jag inte, kanske hoppas de att kylan tar dem.

Se där. En sak som skapade oreda i mitt liv som jag dragit för långt med dåligt underbyggda fakta och egenkonstruktioner, som de flesta konspirationsteorier.

Bröd och skräck

Där låg jag i sängen, digitalklockans ilsket röda siffror visade 04:20. I alla andra sängar sovs och snusades det, men i min egen kurrade det bara, ty jag var hungrig. Jag steg upp, slog på kaffe. Jag hade planerat att bara soveläta lite kallskuret vi lämnat efter oss från nyår, men en rysning utmed ryggen påpekade att jag ville ha något varmt i magen.

Jag slängde en blick på den gamla analoga klockan i köket, även om de inte var röda var siffrorna lika ilskna som sina digitala kusiner i sovrummet. Halv fem på morgonen, som en annan bagare. Bagare, tänkte jag plötsligt, ja jävlar i snuset! Uppskattas säkert!

Så jag tog vara på min tidiga uppstigning genom att slänga ihop lite mjöl, salt, sirap och vatten i en bunke och vispade runt som om Djävulen satt på min rygg och skrek finska skällsord. Kletade resultatet på bakplåtspapper och formade dem till något som liknade runda former. Jag öppnade den nu glödheta ugnen och petade in mina protobröd för att sedan gå i väntans tider.

De blev bättre än jag förväntade mig, sämre än jag hoppades. De blev väldigt fula, men goda vilket vi får se som ett lyckat resultat.

Det var när jag skulle flytta dem från plåten till en handduk som jag hörde det. Något väste mitt namn. Jag vände mig om men ingen var där, men rösten sa mitt namn igen och jag förstod att det kom från sovrummet. Men kalla kårar som inget nybakt bröd kunde hålla borta såg jag in i mörkret. I det svaga ljuset från köket kunde jag urskilja ett bord, en sängkant och sedan själva sängen. Och där på satt det, ja jag vet inte vad jag ska skriva.

Höljd i dunkel och täcke satt den där på sängen, bara två kallt lysande små ögon som stirrade på mig och vad jag bara kan fabulera var svarta tentakler som darrade ilsket för sin ägares humör. Långsamt, nästan som om det var smärtsamt för varelsen, vecklade den ut en hand som var obehagligt mänsklig och riktade den mot mig. Med en duns var den plötsligt på golvet och vandrade långsamt närmare över golvet.

Den verkade inte tycka om vårt kalla golv för dess steg var korta, som om den använde täcket för att skydda sina, vad jag antog, fötter från kylan. Men obönhörligt kom den närmare. Tentaklerna darrade. Ögonen lyste och en röst som lät som en förstoppad Gollum väste.

”Vad fan är det som prasslar? Är det du? Vad i helvete gör du?”

Och som ett trollslag var varelsen borta! Ersatt av en nyvaken Kvinna. Jag upplyste henne glatt om att jag bakade bröd till frukost, och prasslet var nog bakplåtspappret. Som bevis höll jag upp min ugnsvantebeklädda hand.

”Bröd? Nu!? Är du knäpp eller?”

Hon var lite ur gängorna som ni förstår, men det var långt från den hemska varelse jag tyckte mig se. Så jag lät saken bero, och var fascinerad av att vara tillsammans med en av de få kvinnor som blir upprörda när deras karl går upp innan rävarna ens försvunnit från gräsmattan för att baka bröd till familjen.

Traditionellt Dresden

Så var jul och nyår över. Ett nytt år tar sin början, igångsparkat av alla möjliga sorters traditioner.

I just det Kjellbergska hemmet är en av dessa traditioner pepparkakshus, vilkens funktion jag ofta undrat över. Varför inte äta den färdiga pepparkakan direkt? Förhöjs verkligen upplevelsen av att den limmas ihop med skitvarmt socker och får stå i en 3-4 veckor och endast då, med ett lager damm på sig, kan man hugga in?

Nå även om jag själv inte begriper tjusningen så gör Anhanget det. Från första åsynen i matbutiken någon gång i september påbörjas en tjatkampanj utan dess like, vi måste ha pepparkakshus till jul!

De ritar och designar, planerar och tänker. Den ena räknar ut exakt hur mycket godis ett pepparkakstak kan hålla innan det kollapsar, den andra diskuterar i allvarliga ordalag med sin mor om man inte får plats med en extra skumtomte någonstans, kanske i skorstenen?

Så kommer äntligen dagen. Skolan har stängt för året, pappa har svikit sina principer och givit efter. Två uppsättningar pepparkakshus står klara att sättas ihop, sockret smälts, pappa svär när han bränner fingertopparna av sig men till slut står där två färdigkonstruerade, om än odekorerade, hus.

Det är här jag brukar göra min sorti, ut eller till ett annat rum, medan Kvinnan desperat försöker avstyra de mest vansinniga utsvävningarna (”Nej, ingen saltgurka på taket!” och ”Kristyren ska vara på huset, inte i magen!” var två av årets favoriter).

Till slut brukar det dock stå två dekorerade hus på bänken, hela familjen står och beundrar barnens kreativitet några minuter innan frågan ställs.

”Får vi äta dem nu?”

Anhanget har uppenbarligen, för fjärde året i rad, inte begripit konceptet.

Kvinnan lyckas även i år, med hot, pedagogik samt rena lögner, att sälja in att man måste vänta till efter jul på att äta sina pepparkakshus.

Och när man på nyårsafton släpper lös sina små änglar på dem hör man ett godzillalikt skri innan bitar bryts, tomtelemmar slits itu, marsipangrisar slaktas och vad som lämnas kvar kan i återhållsamma ordalag beskrivas som Dresden på morgonen 16 februari 1945.

Pepparkakshus, en konstig jäkla tradition.

Årets sista dag och sista inlägg

Jag har mycket att göra så jag lämnar över till vår nya inneboende att framföra vår nyårshälsning. Det är hög tid att börja laga maten, korka skumpan och fira början på ett, vad vi hoppas, mycket bättre år än vad som varit.

Och som en liten välkomstpresent till min nye vän ber jag er att fundera ut några namnförslag, för vore det inte en ogärning av rang att låta honom gå genom livet och kallas Kurt?

Jag har frågor!

Och det är viktiga frågor som gräver djupt i koncept så som rättvisa och öldrickande. Jag bjuder åter in er att tillsammans med mig tänka tillbaka på sommaren 2019. Ganska hyfsad om man jämför, inte sant? Det var året då visenter kissade varandra i munnen och karateleguaner kämpade i sina burar och ingen brydde sig så mycket om vad självkarantän eller social distansering betydde.

Det var även det året då Ängöl bryggeri inte fick kränga sin midsommarbira på Systemet på grund av att etiketten hade denna bild.

Den var inte måttfull nog, visade ”en riskfylld situation” och anspelade på en ”drömsk sommarkänsla”.  Vet inte om jag spontant kan hålla med om att det skulle vara riskfyllt,

förutom den här prissen som står lite oskyldigt med händerna i byxfickorna, drömskt planerandet mordet på sin fru, bara en knuff ner i vattnet så gör kjolarna resten och hela hennes arv tillfaller honom! Men förutom det, nej inga risker direkt. Men det gjorde Systembolaget, så den blev portad från försäljningen.

Nu är det vintern 2020, och jag spatserade in på systemet för att se om det fanns några julöl jag inte provat, det fanns det inte. Däremot fanns Falcons julbryggd på en hylla.  Jag stannade, jag stirrade. Och jag hade frågor.

Titta på den! Det är så mycket att ta i tu med att det måste tas i delar.

För det första, ta en titt på tomtarnas ansikten. Det är inte dagens första bira de häller upp, så mycket kan man utläsa. Det här är två tomtar som började kl 11 på dagen och nu ska de ta ytterligare ett par till middagen.

Middagen ja, gröt. Gröt kan vara riktigt gott. När det är kallt ute, vinter, och man får riktig tomtegröt med kanel och honung att starta dagen med, då är det gott. Och öl är, som vi redan vet, gudarnas nektar. Men jag har aldrig under de där kalla vinterdagarna när jag fått en tallrik gröt framför mig tänkt Fan, det här skulle man ha en bira till!

Och tala om riskfyllda situationer! De sitter där i svinkalla vinternatten, dyngfulla, rakt på den gnistrande snön. Förfrusna pungkulor är bara första problemet. Lunginflammation, urinvägsinfektion, blåanus, listan över problem kan göras hur lång som helst. Ganska givet att de somnar där i snön efter de tömt tunnan som lär innehålla åtskilliga liter med Falcon Julbrygd, två döda tomtar. Väldigt juligt.

Ändå är det bilden på en gubbe som spelar fiol och en annan som ror som är ”För riskfylld” för Systembolaget. Falcons Julbrygd kan fortsätta år efter år efter år. Jag är emot att någon lägger sig i vad som finns på öletiketterna över huvud taget, det är en dum grej att lägga energi på, men OM det ska göras får man väl för fan vara konsekvent?

God Jul, kom ihåg att inte spela fiol utan sitt ute på marken (i snön om du kan hitta den) och öla med en stor skål gröt som vickning. Då går du säker enligt Systembolaget.

Kan jag reklamera det här?

Reklam. Detta tingens propaganda som jag avskyr så pass mycket att jag flydde reklam-TV så snart jag fick möjligheten.

Men märk väl att jag inte är någon mediasnobb, jag konsumerade TV-serier på VHS och DVD, gick i lång väntan på att nästa säsong av Andromeda skulle komma till gamla Svedala för jag vägrade slå på TV4.

Mitt reklamhat blev större när mitt föräldrahem fick digital TV någon gång precis efter de avlägsnaste delarna av Peru, men åtminstone lät Cartoon Network hela program kika förbi innan de tryckte in reklam för en ny docka eller radiobil.

Nu för tiden, tack vare streaming och adblocks, väljer jag ofta själv när jag ser reklamen. Det brukar ofta vara när Kvinnan har fjärrkontrollen, då hon äger en sjuklig fascination för det. Otaliga är gångerna jag nästan gråtandes har fått böna och be ”Tryck på hoppa över annons!” innan någon reaktion väckts.

Den enda reklam jag någorlunda förlåter är 5 sekunders-reklamer i början på vidos på YT. Där såg jag häromdagen en sådan reklam.

Det började med ett par som kastade sig i varandra armar, sedan en gammal man som skrattandes kramade om ett barn.

Sedan en text där det stod Vi kommer kramas igen. Jag hann tänka att vilket fint budskap egentligen, vad positiv jag känner mig.

Sedan dök loggan för Zalandoo upp, jag blev deprimerad och bitter istället.

Det tar knäcken på mig

Räcker det inte nu? Hur många uppoffringar måste jag göra?!

Det började redan i november, Kvinnan kommer hem med en gigantisk pepparkorv, en sådan där som kan tjänstgöra som både fredagsmys, frukost och mellanmål men ändå ha tillräckligt mycket kvar för att gå som tillbehör till middagen. Jag påpekar min uppskattning och går efter en kniv i köket. Kvinnan tar den ur min hand och skär upp en liten, liiiiiiten, alltså verkligen atomtunn bit. ”Sen ska vi spara resten till julafton.”

Husfrid är viktigare än salami, jag ställer inga vidare krav. Dock smider jag planer på hur jag ska komma över en ansenlig bit pepparkorv utan att Kvinnan märker det, än så länge har ingen bra plan utarbetats.

Sendan kom första advent och lussebullar. En uppsjö av saffransbullar åkt in i ugnen och kom ut mer eller mindre perfekt gräddade. Jag skvätte upp en kopp varm glögg, satte mig till bords och skulle hugga in på bakverken när jag fick veta att en(1) sketen bulle var allt jag fick! Resten skulle sparas, frysas in och delas ut vid vad bullnazisten Kvinnan tyckte var en bra tidpunkt.

Tinade lussebullar smakar inte lika bra som nygräddade, det är ingen åsikt utan fakta. Men än en gång höll jag hemfriden främst.

Hungrig, desperat och lätt förbannad ställde jag mig själv vid spisen en kväll när Anhanget gått till sängs. Här skulle göras julkola. Det är egentligen min fars gebit till jul, men extrema situationer tarvar extrema åtgärder, så jag fick suppleantera gubben i år.

Resultatet blev över förväntan. Inte mjuk nog att klibba fast i pappret, inte så hård att man bryter av tänderna. The apprentice had become the master, åtminstone tills nästa år då det antagligen blir soppa av alltihop.

Kvinnan kom hem i slutskedet, skar isär kolan i prydliga fyrkanter och rullade in dem i smörpapper för att sedan placera dem i sina vackraste förvaringsburkar. Åh, vad gott det skulle bli med kola, sa hon, på julafton.

På julafton?! Det är skitlänge tills dess och det var ju jag som lagade till kolan och…här hjälpte inga argument, jag fick vara tacksam att de inte hamnade i frysen..

Igår kom den senaste smällen. Kvinnan ställde sig och kokade knäck. Jag gav upp slaget redan innan jag stod vid slagfältet och la mig för att sova bort sorgen, besvikelsen och sötsuget.

Hon väckte mig i morse, silluetterad av ljuset från granen som en pilsk Lucia när hon rörde mitt ben och sa att hon skulle gå till jobbet, men knäcken stod på diskbänken.

Så när jag gick för att handla kunde jag ju köpa lite mer smörpapper, lägga dem i lager i den fina burken, men ät ingen för de är till sen!

Jag har blivit flickan med tändstickorna i mitt eget hem. Jag får titta på allt gott som lagas till jul, som genom ett fönster, och eftersom hyresvärden tycker att värme är för veklingar lär jag frysa ihjäl innan jag får smaka. Jag tror jag skyndar på detta. Lägger mig ned bland lakan och täcken kalla som snödrivor för att drömma om en värld där jag själv får bestämma när jag ska äta saker ur min egen kyl och mina beslut inte har någon inverkan på hemfriden.

I morgon skall det göras julskinka, undra om jag får smaka?

God jul, smaklig måltid.

Jululven vaknar

Jag är en konstnär. Märk väl att jag inte skrev bra konstnär men jag kladdar lite med färg och form på hyfsat vanlig basis. Testar lite olika medium men kommer ofta tillbaka till måleriet.

Kvinnan å sin sida är inte så mycket för att skapa om det inte är för barnens skull. Hon är en virtious med flirtkulor och toarullar.

Men visar man upp en lerfigur föreställande Nyarlathotep, det krälande kaos och mörke faraon, höjer hon ett ögonbryn och undrar ”Så du har inte gjort någonting idag?”

I juletider händer dock något med henne. Som en varulv som ser månen gå upp och börjar hungra efter byte ser Kvinnan julskyltningen i butikerna och begäret efter glitter och röda band. Sedan börjar förvandlingen.

Man märker först att det börjar bli svårt att hitta förvaringsplatser i hemmet. Varje skåp upptas av gör-det-själv-kit med glada tomtar eller snögubbar på framsidan, på alla tillgängliga ytor ligger papper, band och bomull. Det är dags för julpyssel, och alla ska med.

Anhanget älskar det, jag är ambivalent. Mest gör jag uppror mot de traditionella bilderna av jul och motarbetar dessa genom att smycka granen med en Spawn-figur, sätter tomtemössor på dödskallar och målar den Gula Kungens märke i glitter på en julkula.

Det uppskattas inte.

Traditionellt och skitlika ska det vara. Så där jag smyckade julkulor med lovecraftianska skapelser tog Kvinnan en approach som perfekt skulle smält in om den blixtrade förbi i Kalle Ankas Jul.

En vackert målad julkula med stjärnor och kalligrafilikt ”Merry Christmas” skrivet med kärleksfull hand. Jag blev oerhört imponerad och julefriden rådde. Tills Kvinnan tyckte att något saknades. Jag vidhöll att kulan var perfekt, men hon envisades. Det saknades ju ett ”R”!

Kvinnan blev upprörd. Merry Chistmas, vad fan är det?

Och det är nu, om hon vore konstnär året om, som det skulle vara henne till gagn. För varje konstnär vet att det aldrig blir som man tänkt eller ens som man ville och det är okej.

För alltid har man skapat något, och så länge det är vackert för dig räcker det gott.

Vilket är tur, för min skulptur av Nyarlathotep blev skitful.