Städning i Mordor

Under sommaren har vårt hem på något sätt transformerats till ett magiskt fantasiland i Tolkien eller Hobbs anda. Detta land, Läg’en’hett, överses av fyra mer eller mindre intresserade gudar.

Mitt skrivbord är ljusets hemvist Dataaborrd, där det är rent och snyggt, tågen går på tid och kriminaliteten är låg.

Området runt ljusets hemvist,Vardarum, bebos av krigiska nomader kallade Klähöögarer som gör allt för att invadera även Dataaborrd med sina konstiga seder, som att ligga helt still i en vecka. Haaleen är omstritt territorium där Barnarum och dess systerstat Barnensrum ständigt bygger nya utposter som dataaborrdernas gud ofta trampar på. Vilket irriterar Honom och får Honom att sända ut sina rättrogna att förgöra utposterna och forsla tillbaka delarna till sina hemländer.

Köcket, är en riktig Mordoranalog med kokande vatten och mystiska varelser. Hur mycket två av gudarna än sänder renande magi över detta land finner man ändå monster och sörja lite varstans, och det har även börjat uppstå utposter i Barnarum, där den äldre av de yngre gudinnorna huserar.

Detta är inte till gudarnas fördel då hela Läg’en’hetts matförsörjning ligger inbäddat i det lilla och utsatta landet Kylskåpien mitt i mörkaste Köcket.

Den enda plats som gudarna verkar enas om måste renas ofta ses som en helig plats av alla i Läg’en’hett, Toaletti. Där livgivande vatten porlar och där Klähöögarerna utför sina mandomsriter på det höga berget Tvättåtorktumlare.

Dataaborrdernas gud försöker plocka och fixa, då skriker gudinnorna på Honom och menar att Han slår ner deras favoritundersåtar. Vilket Han i hemlighet också gör då Han hyser ett särskilt hat mot Klähöögarer. Ibland vägrar Han låta sig blidgas och nedstiger till Köcket med frätande regn och bitande stål för att förgöra innevånarna i detta förpestade land, varpå Hon brukar bli mycket vred.

Gudinnan i Läg’en’hett har ett litet stört förhållande till de olika länderna. Hon är jävligt laid back när det kommer till Klähöögarerna, lovar eld och rening mot Köcket, men mer lite mañana liksom och tycker Han ska lugna sig lite.

De yngre gudinnorna är fan i mig skapade av kaos, i kaos och gör kaos. Deras domäner är ett virrvarr av oförståerlig arkitektur, förvridna skulpturer och Köckiska utposter. De vägrar när Hans hjälparbetare vid gränsen och slår med soniska vapen ut alla försök att med våld bringa ordning i kaos. Även de har ett mycket symbiotisk och stört förhållande med Klähöögarerna.

Så där sitter Han, ensam på sin tron vid Dataaborrds gräns. Han blickar ut över den raserade värld han satts att existera i.

Han tänker långa, sorgliga, bestämda tankar.

”Fan, i morrn måste jag städa igen.”

Koncept: Knepigt i Kneippbyn

Okej Svensk Filmindustri, Nordisk Film och alla andra lidande filmskapare. Här bjuder jag på en pitch för att dra igång inspirationen. Vi går inte bananas såhär i pandemitider, utan håller oss till inhemska produktionsplatser.

Knepigt i Kneippbyn

Maria-Lena är uppväxt i Norrland men har just, vid 21 års ålder, uppfyllt sin dröm att flytta till Stockholm för att spela teater på Dramaten. Eller nästan, Dramaten vill inte ta emot henne. Hon måste få mer erfarenhet, tycker de. Men det börjar gå mot sommar och erbjudanden för skådespelare är små. Då hittar Maria-Lena en annons om att spela Pippi under hela sommaren på Kneippbyns Resort på Gotland(För svensk film fucking älskar att filma på Gotland) .

Sagt och gjort, hon reser till Gotland. Hon hittar ett boende men har det ändå svårt. Hon är för mycket stockholmare för gotlandsborna men även för mycket lantis för de stockholmare som rest till ön under sommaren. En social paria.

Hon kämpar på och blir så småningom vän med Idiah, en jämnårig afghansk kvinna som även hon har skådespelardrömmar. De går på auditionen för Pippi tillsammans, men Kurt, som håller i skådespelarrekryteringen, är inte särskild glad i att en lantis och en invandrare läser för rollerna, utan vill hellre att hans systerdotter, Margareta, blir årets Pippi.

Mycket strul följer (Nog för att fylla kanske två 50-minutersavsnitt) men i slutändan går rollen som Pippi till Margareta, Maria-Lena blir tilldelad med rollen som Annika av en missnöjd Kurt, medan Idiah får spela pirat.

Men allt är inte nattsvart! Maria-Lena lär känna Roger, som spelar Tommy, och de två inleder en romans. Något som inte sitter väl med Margareta, som själv haft ögonen på Roger.

Sommaren går, Maria och Rogers romans blomstrar men tyvärr går Kneippbyns finanser inte så bra. Detta leder Kurt att låna pengar av ett danskt brottsyndikat(Sätter upp för säsong två!) med Villa Villekulla som säkerhet!

Så en morgon hittas Margareta mördad (Gärna efter att hon avslöjat något om sig själv som får tittarna att sympatisera med henne) på Villa Villekullas vind. Hon har blivit strypt med en Herr Nilsson docka och fått öronen avskurna. En blodig kniv och syntetisk appäls påträffas i Maria-Lenas skåp och hon blir arresterad, misstänkt för mord. Och där slutar säsongen.

Säsong två kan bjuda på att Maria-Lena med hjälp av Idiah försöker rentvå sitt namn alternativt flyr undan rättvisan, kanske med hjälp av det danska brottsyndikatet?

Och just där är pitchen slut. Men jag tycker den har allt.

Gotland, så producenten samtidigt kan bo i sitt sommarhus, för någon jävla anledning måste det finnas att svensk tv och film är så jävla kåta på att filma på Gotland. Män kan hata den kvinnliga huvudaraktären, kvinnor kan hata männen som hatar. Lantisarna kan hata stockholmarna och vice versa, Sverigedemokraterna kan hata invandrarkaraktären och resterande partier kan hata sverigedemokrater.

Gutarna kommer säkerligen avsky allt ihop. Det blir en hit!

För så är det väl? Man behöver inte göra något sådär överdrivet bra gör att tjäna pengar idag, det räcker att man skapar något tillräckligt många hatar tillräckligt mycket för att bråka om, gratisreklam. Och folk bara måste titta för att se vad folk blir så upprörda över, men hittar istället bara en helt ok kriminaldramakomedi.

Varsågoda.

Vad som kan hända när alla har humor

Ja, som jag skrev i måndags försökte jag förhandla bort mina barns namn i utbyte mot en till två kilo Djungelvrål, något jag gick bet på då Hannah på Cloetta bestämt slog ner förhandlingarna varpå jag snabbt utnämnde henne till min nemesis.

På något vänster fick Hannah nys om detta och kontaktade mig via mail. Det hade tydligen skrattats lite på kontoret men hon hade inte tid att vara min nemesis på lång sikt, därför ville hon skicka lite värdecheckar, något jag givetvis accepterade.

Och märk noga detta! Cloetta är snabbare i sina utbetalningar än både Skatteverket och gemene flygbolag, för redan igår damp 100 bagis i checkar ned i brevlådan.

Då grävde jag upp sedan länge glömda kunskaper och kom fram till att detta räcker till 750 gram Djungelvrål.

Så från mitt ursprungliga krav på 1 till 2 kilo har jag gått ner till straxt under enkilosgränsen, men mitt anhang får fortsätta heta det de heter. Alla nöjda och ingen nemesis finnes längre.

Hannah på Cloetta är verkligen en slug förhandlare. Hatten av!

Vad jag vill komma till är att allas liv blir bättre när alla har humor. I detta lättkränkthetens tidevarv hade jag nog, av företag med mindre vett i skallen, kunnat få både cease and desist och stämning för att jag skadat varumärket. Nu såg de humorn och jag fick Djungelvrål.

Covid kan få några av påsarna om jag får gå ut och leka med mina kompisar snart. Kanske till och med sova över?

Du…

…Schyssta ‘rå?

Nähe…

Mina ungar borde byta namn

Det är svårt att roa sig ansvarsfullt när man är fattig student och en pandemi rullar genom världen. Särskilt när avstånd är en grej som verkar bli mer och mer svårförstådd ju längre tiden går. Så man får bli lite kreativ.

Jag blev, av olika anledningar, sugen på Djungelvrål. Under normala omständigheter hade jag knallat ner till turkiosken på hörnet och köpt en i datum utgången påse eller två till överpris.

Men nu är det ju som det är och varje uns underhållning måste noga hushållas och ransoneras. Planen föddes när min kamrat Fredrik visade att han minsann hade egna karameller, som affären vägrade låta honom få utan kostnad.

Han är inte ens blond och bär glasögon oerhört sporadiskt. Och sist han hade på sig en stickad, blå väst över vit skjorta var aldrig. Därför tyckte jag affären var både snäll och klarsynt när de erbjöd honom en stor Pucko helt gratis.

Tillbaka till Djungelvrålen.

Jag trodde aldrig jag skulle få Cloetta att döpa om sin produkt till Kjellbergs Salta Djur eller dylikt, även om det skulle vara ett fantastiskt namn, och inte heller var jag särskilt sugen på att byta namn.

Då kom jag på det, jag har ju två ungar! Anhanget är inte så gamla så de borde logiskt sätt inte vara för fästa vid sina namn! Jag påbörjade genast en övertalningskampanj mot det äldsta anhanget, som var mycket resistent mot att byta namn till Djungelvrål. Hon påstod att hon tyckte lakrits var äckligt.

Jag har aldrig slagit mina barn men när hon sa så förstod jag de som gör det.

Hur som helst, jag fick byta mål. Det yngre anhanget ogillade också Djungelvrål, men var villig att byta namn om hon också fick heta ”Kaylee” i mellannamn samt att vi åkte och spelade minigolf.

Planen var klar, så jag skickade iväg ett erbjudande till Cloetta.

Hej!
En snabb fråga. Om jag skulle lagligen byta namn på ett av mina barn till ”Djungelvrål”, hur många gratispåsar skulle jag eventuellt kunna få ut av det? Om bara en så kan vi nog båda enas om att det inte är värt besväret, men kan ni se att lägga en 2-3 kilo Djungelvrål som ersättning känns det som en befogad åtgärd.

Tacksam för svar

/Simon Kjellberg

P.S: Båda barnen är söta och väluppfostrade nog att inte påverka varumärket negativt

Okej, jag kan ha tummat på sanningen lite men i förhandlingar kan man inte alltid köra med öppna kort. Nu trodde jag att saken var klar, men icke. Entré för Hannah på Cloettas Konsumentservice.

Hej Simon,

Tack för ditt mail.

Djungelvrål är visserligen ett fint namn, men tyvärr hade detta inte varit ett möjligt byte.

Våra varumärken är några av våra mest värdefulla tillgångar, som vi måste vårda noggrant och hålla en strikt linje för hur de används. Om ett varumärke som till exempel Djungelvrål används av andra än varumärkesägaren, kan det leda till att varumärket inte längre är skyddat.

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Hannah
Konsumentservice

Den här kvinnan är fan min nya nemesis, hon kunde väl ha bett om en adress att skicka någon påse som tröstpris iallafall? Jag fick bordlägga alla planer på att utnyttja mina barn i reklamsyfte och gå till turkkiosken på hörnet för att köpa en eller två, i datum utgågna, Djungelvrålspåsar till överpris.

Som en normal person.

Och till råga på allt var jag tvungen att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget.

Jag var tvungen att betala för att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget. Och det anhang som skulle heta Djungelvrål Kaylee Kjellberg?

Den skitungen vann!

Roblox i soffan.

Kvinnan med Anhang har en ny ritual såhär veckorna innan skolan börjar, de spelar spel tillsammans efter frukost. Låter ju gulligt men spelet de spelar är Roblox, världens mest passivt aggressiva onlinespel. De sitter i pyjamas, på rad i soffan med laptop och plattor och då låter det ofta såhär:

Kvinnan: Jaha, vad ska vi göra nu?

Anhang 1: Vi går till lekparken!

Anhang 2: Nej, vi ska duscha först!

A1: Det kan vi inte för någon har stulit duschen!

*Alla tre skriker förfärat, vissa med mer inlevelse än andra*

A2: Vi måste hitta duschen!

K: Polisen jagar oss!

A1: Upp på gungan!

K: Hur hoppar jag?!

*Det hela utmynnar i 3 tjejer i olika åldrar som är heligt förbannade på varandra i några minuter*

A1: Skulle vi gå till lekparken eller?

Så håller de på, på morgonen, innan jag fått kaffe, ni förstår ju själva. Ett slag kan ju slås för att jag ska gå upp tidigare så jag hinner dricka kaffe INNAN datorfejden börjar, men är den som slår då på det klara med att JAG fortfarande har semester?

Arlanda, vi måste prata..

Jag har lämnat Arlanda. Det är en märklig, lite sorgsen känsla. Inte för att det var ett så fantastiskt jobb att ta hand om andra människors, alltid för tungt packade, väskor men väl för att det är det enda arbete jag haft under mina 12 år i arbetslivet, som ett långt förhållande där partnern kanske inte direkt misshandlar dig men du känner att något är jäkligt snett i maktbalansen.

Men om vi tar tag i metaforen om ett lågdestruktivt förhållande så finns det även din partners släkt och vänner som är oerhört snälla och stöttande, förutom några arslen som förtjänar att bli bundna över en myrstack med genitalierna insmorda i drottningsylt. I den här metaforen är det kollegorna jag lärt känna.

Jag vet inte om det är för att vi alla är olycksbröder eller om jag bara haft tur, men i svåra stunder är det faktum att man har haft fina kollegor det enda som gjort att man gått upp ur sängen när alarmet ringt på fel sida om klockan sex.

Jag får det kanske att låta som en ganska otrevlig plats men så är inte fallet, Arlanda är inte ondskans hemvist i Norden, det är bara stort. En stor arbetsplats med stora företag där det inte finns plats för en liten människa, bara nummer för effektivitetens skull. Och grejen med nummer är att de är svåra att bry sig om, när grinade ni senast för att ni suddade ut en siffra i matteboken?

Kanske måste, ju högre upp man kommer i en organisation, man sluta se människor och bara titta på nummer, särskilt när det går dåligt. För att orka se sig själv i spegeln kan man inte tänka att med en påskrift har man sabbat Rogers liv, utan bara tagit 34129 ur produktion.

Hur det än ligger till tog det ut sin rätt på mig, jag kraschade in i en vägg av armeringjärn med huvudet först, på andra sidan väggen fanns en metallstolpe som jag kraschade in i med skrevet i 190 och det var en allmänt hemsk historia.

Det ledde mig till avdelningen jag tillbringat de senaste fyra åren på. I en lagom bortglömd del av en lagom bortglömd byggnad Arlanda tillbringade jag tiden med mina kollegor med att göra lagom bortglömda arbetsuppgifter.

En liten grupp, fasta arbetstider och trevlig chef. Kunde inte varit bättre igentligen.

Tills en av kollegorna gick i pension, han hade varit där sedan precis innan människor upptäckte elden och kommit in som lastare. Nu lämnade han som lastare och inte var han gladare för det. Nummer in, nummer ut.

Då bestämde jag mig för att börja studera och fly från Arlanda. Inte fan trodde jag de skulle jaga ut mig några månader senare men där har ni corona i ett nötskal.

Tack vare ”rådande omständigheter” kunde jag knappt säga adjö till mina kollegor men i ett improviserat grepp fick jag nog en av de finaste gester jag varit med om av en kollega, det kändes stort.

Så nu är det till att blicka framåt och fortsätta gå längs den väg jag valt, bort från det som ändå varit en fast punkt i 12 år. Jag har bekväma pjuck, bra musik i lurarna.

Nu går jag, häng med vetja.

Frukost med Anhanget

”Pågenlimpa! Rostad! Nej, varm med ost! Nej, med en 3/4 skiva ost samt skinka influgen från Sovjet!”

”Sovjet finns inte längre..”

”Då vill vi inte ha frukost!”

Anhanget är mer specifika med sin diet än en diva i Hollywood. Inte så att de tvunget måste äta nyttigt eller vegetariskt, de äter vad fan som helst men upplägget måste vara exakt rätt annars är en maträtt de skulle älska likställt med att äta gift.

Det är något bara barn förstår, dock kommer jag inte ihåg, förutom abnorm aversion mot potatis som inte var i pommes frites form eller från en precis geografisk punkt i Värmland, om jag hade dylika psykoser som ung. Antagligen inte. Jag som var ett så snällt barn, fråga min mor…

Medan jag skriver detta får jag skäll, hör och häpna, över att ha väckt den ena ungen före den andra. Visst, kanske lite orättvist men vad som kommer till mitt försvar är att den ena vaknar så snart jag sätter en fot utanför min säng. Den andra skulle sova sig igenom ett världskrig och ändå klaga på att vi väcker henne för tidigt.

Men nu är båda vakna, jag undrar hur de kommer reagera när de får veta att jag sket i att köpa pågenlimpa igår?

Curry i London, Max i Märsta

Jag går inte ut alltför ofta, och när jag gör det brukar jag få skäll av Kvinnan. Jag kommer inte hem när jag sagt, jag stör henne när hon ska sova och jag är i regel för full.

Detta drogs till sin spets 2010 på en resa till London. Gravid och jävlig som hon var ville Kvinnan lägga sig efter middagen. Jag, som varande snäll och förstående livskamrat, bäddade ner henne på hotellrummet. Jag såg till att fjärrkontroll och vattenglas stod när till hands innan jag lämnade henne där för att ta en promenad så hon skulle få somna ordentligt. Lustigt nog gick jag förbi en pub och där påbörjades en kväll vari jag testade merparten av ett etablissamangs inventarie, blev misstagen för en dörrvakt, stiftade bekantskap med Herr P. Bacon och sedermera räddade denne från att bli påkörd av en mindre nogrann bilförare, men det kan vi ta någon annan gång. Kvällen avslutades med en vindaloo som jag tog med hem till hotellrummet. Jag satte mig ned vid det lilla skrivbordet bredvid sängen för att äta när ett rufsigt, mycket ilsket, huvud sticks upp och fräser

”Vad gör du?! Äter du mat!? Fan heller!”

Och Kvinnan förvisade mig till badrummet där jag fick intaga min nattamat med toasitsen som bord, ett av de få tillfällen i mitt liv där mer har kommit in i min kropp på en toalett än vad som lämnat den.

Kvinnan går inte heller ut allt för ofta, och när hon gör det brukar jag få skäll av henne. Jag är vaken när hon kommer hem, jag ber henne köpa snus och hon oftast inte full.

Detta ställdes på sin spets i lördags, då hon skulle ut och ”äta en bit mat med tjejerna, kommer nog hem runt 23.”

Klockan halv 3 messar jag för att se att hon inte blivit rånbögmördad, och får veta att hon sitter på Max inte långt från lägenheten och ska snart komma hem. Då Max ligger vid ett nattöppet Statoil(käften!) ber jag henne köpa snus och en hamburgare med sig hem, för av olika anledningar har jag glömt att äta middag och snuset är snart slut.

Vid halv fyra ramlar hon in. Med snus men utan hamburgare eller den goda smaken att vara pruttfull. Hon är endast ”glad” och stinker parfym då hon låtit sin vän dosera mängden hon skulle använda. Jag nöjer mig med att hon är hemma och går för att sova, då munnen börjar gå på henne i hundraåttio om vad hon sett, gjort och tyckt. Jag lyssnar artigt innan jag utan omsvep somnar mitt i redogörelsen för hur jävla lång Drottninggatan är.

Två frågor har fått svar denna natt. För det första vet jag nu obestridligt var Anhanget fått sin otroliga förmåga att prata oavbrutet om ingenting och för det andra vet jag nu exakt vilken kväll jag ska peka på när Kvinnan tar upp curryincidenten i London 2010.

Smaklig måltid och sov gott

Konsten att ha semester med familjen

”Vi ska ha spa-dag.”

Över frukostkaffet delgavs jag informationen. Jaha, tänkte jag, vad trevligt för Kvinnan med Anhang. Sedan föll bilan. ”Kan du köra oss till Uppsala så vi kan köpa lite grejer?”

I Kvinnans sinne skullle naturligtvis deras spa-behov inkludera mina tjänster som privatchaufför. Jag vill värna om hemfriden så jag gick med på det, främst för att de mutade mig med ett par nya brallor då jag har en aversion mot att handla kläder utan dess like.

Jag slängde på mig en skjorta och vi åkte iväg. Byxor blev snabbt inhandlade, jag förberedde mig på att forsla mina passagerare till en butik för att inhandla ansiktsmasker och hårfärg, men dra i bromsen!

Vi ska stå i 45 minuter vid en lekpark i bitande nordanvind så att Anhanget kan försöka bryta nacken av sig på diverse kreativa sätt, något jag normalt applåderar då jag anser att mina barn lär sig bäst vad som är dumt att göra genom erfarenhet. Får de benen klippta av ett annat barnlär de sig snabbt att det är en urusel idé att klättra uppför rutschkanan.

Dock var jag inte klädd för upplevelsen vilket satte mitt humör på den bittra sidan, något som avhjälptes av en avstickare för att köpa tobak. Sedan var det dags för det kontrollerade kaos som är lågprisvaruhus, rader uppå rader av skräp för en billig penning. Men de har god chilikorv.

Upplevelsen där uppehåller vi oss inte vid i större utsträckning, vi kom därifrån lite fattigare än vi kommit dit. Sedan var det hemresa och dags för spa, varpå jag trodde min del i det hela var över.

Jag hade svårligen fel. Det var nämligen jag som skulle ansvara för färgning av hår, så där stod jag i en virvelvind av lila, svart och röd färg med tre dervischer utan förmåga att sitta still. Följden blev att det som stirrade på mig var tre damer med krigsmålning i ansiktet och vassa lösnaglar på fingrarna, som någon jävla alternativ version av Wolverine duplicerat i tre.

Det var vid denna punkt på dagen jag kastade ett glas vin på kvinnan, varsitt kolasnöre på Anhanget och retirerade till balkongen där jag öppnade en öl och stängde dörren. Med hörlurar i öronen och blicken stint fäst på ett av träden på gården, praktiserade jag konsten att ha semester med familjen

Sommar- ett växternas Guantanamo

När värmen i några korta månader lägger sig över vårt kalla land är det många som släpper lös sin inre hortonom för att skapa någon slags oas av liv och framtidstro runt sig. Vi gräver, planerar och planterar sommaren igenom, men hur ser plantorna själva på detta?

Det ska jag berätta, som en lång vistelse i Guantanamo tills döden kommer som en frälsare i oktober.

Tänk på det, vi sliter upp dem från det enda hem de någonsin känt, skiljer dem från sina medväxter som de varit tillsammans med sedan fröstadiet och planterar dem i okänd jord. Sedan börjar mardrömmen. Vi klipper av små bitar av dem, binder dem i onaturliga ställningar. Övergöder och svälter dem om vart annat. Ljudtortyr med utstuderad falsksång för att skrämma dem till att ”växa bättre”. Jag har till och med sett bilder där de blir påtvingade tygpåsar över huvudet, för att frånta dem deras identiteter inför hårdhjärtade fångvaktare.

Jag är motståndare till denna systematiska fägringstortyr av två skäl. För det första är jag lat och har absolut noll intresse att hålla något grönt vid liv men det främsta skälet är ändå mina iakttagelser av Kvinnan med Anhang som år efter år tar in nya växter till synes bara för att långsamt se dem dö.

Så snart sista kronbladet faller är det en svart säck, en omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” som någon växtrikets Jack the Ripper.

Och alla självplocksodlingar ska vi inte tala om. Förintelseläger med stängsel och taggtråd där växterna får arbeta tills de inte längre kan, sedan kunde de lika gärna ha stått i vår lägenhet för svart säck, omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” är det enda som väntar en oproduktiv planta.

En tragisk bild av vår samtid.

Addendum: Detta skulle varit en humoristisk nonsenstext men blev kusligt lik de mer militanta skrivelserna från Miljöpartiet. Något att tänka på.