Kan alla andra stanna hemma?

Anhanget gör då och då något som är fel. Släpar benen efter sig när de ska till lektion, bråkar otillbörligt mycket om vem som ska gunga först eller försöker lite uppkäftigt bygga neutronbomber inne på rummet.

Dessa upptåg brukar jag ha visst överseende med, påpekar det rent korkade i att inte gå till lektionerna, det onödiga i att bråka med kompisarna om gungan samt det tekniskt komplicerade i bygget av neutronbomb.

Vad jag däremot inte tål, och som de aldrig kommer undan med, är det gamla tricket ”Men han då!?”

Jag blir ofta trött, irriterad, ibland rent av förvånad över vissa av deras upptåg. Men när de pekar på att någon annan också gjorde det som orsak eller förmildrande omständighet blir jag arg.

Man kan bara råda över sig själv, säger jag till dem. Vad andra gör är svårt att styra över, att kontrollera ens egna handlingar är lättare och i slutändan allt man kan göra här i världen.

Det har tagit tid, men nu börjar de förstå. De släpar fortfarande benen efter sig till lektionen ibland, de bråkar fortfarande om gungor men de pekar inte på någon annan när de får en tillsägelse.

Neutronbombsproduktionen har helt avstannat, glädjande nog.

Tur att de lärde sig det när de var små, för att döma av ilskna inlägg och kommentarer så har inte många lärt sig det än. Minuspoäng för deras föräldrar.

”Fy fan för jävla människor! När jag var å handlade på MoS häromdagen var det fullt med folk! Att det ska vara så svårt att hålla sig hemma!”

Som att ställa sig på ett slagfält och skjuta på allt man ser samtidigt som man vrålar ”Nu får ni fan sluta slåss!”.

Uppenbarligen finns det en mängd idioter där ute, men du kan bara ansvara för dig själv. Att stå i en överfull buss och klaga på alla jävlar som åker buss i dessa tider går väl an, men håll väldigt noga på varför du själv står på bussen. Innan du tar till lipen i ett kommentatorsfät så kan du fundera på varför du stod i den butiken just då du tyckte att det var mycket folk.

Annars framstår du like pantad som Mrs Xie, inhemsk kinesisk turist som rest till Hainan för att ön varit virusfri i 6 månader. Hon var ytterst förvånad när 9,6 miljoner andra kineser också åkte dit. Men så är är det ju:

”Alla ska hålla avstånd, julshoppa på nätet, gå inte ut på krogen och träffa bara de närmaste, res ingenstans….fast det gäller väl inte lilla mig?”

Dock kan man faktiskt bara ta ansvar för sig själv, till och med barn begriper sånt.

Brinnande hopp i mörkret

Mörkt när man kommer och mörkt när man åker hem, så brukar det i regel vara i vårt avlånga land under de kalla månadern. Nu går man ju inte hemifrån så mycket så det är fanimig mörkt hela tiden.

Jag brukar vara en riktig Ebenezer när det kommer till julen. Dekoren, baket och gran kan kvitta från 1a till 23e december vad mig anbelangar. Men i år hände något, för nära en vecka sedan.

Jag ramlade av misstag in på en sida som visade när årets Gävlebock monterades. Som om jag vore Grinchen kände jag ett hugg i bröstet och efter att ha försäkrat mig om att det inte var en infarkt kom jag på vad det var. Ljuset, glädjen och förväntan tändes i mig.

Precis som Scrooge efter sitt möte med andarna ville jag kasta upp mitt fönster och skrika till första bästa skitunge att ”Spring ner och hitta den största jävla fågel de säljer på ICA, köp den och leverera hit!”.

Detta gjorde jag inte, men jag gav mitt anhang tillåtelse att sjunga julsånger nu fram till den 31a. Efter att ha tittat på varandra som för att fråga ”har gubben blivit tokig?” Stämde de upp i en rendering av bjällerklang som antagligen får oss vräkta.

Jag såg på allt skräp de och Kvinnan satt upp och tänkte att det var väl lite mysigt ändå. Jag satte upp Shauwn den Missanpassade Renen (tråkigt nog arbetslös i år då jag inte hinner med att göra någon julkalender) på din plats där granen ska stå, ännu inte så psykopatiskt hoppfull att jag tillåter en gran innan 23e.

Den kvällen tände vi vartenda stearin och värmeljus vi hade för att mota bort mörkret. Julmusten fuskades på och mitt veknande hjärta bjöd till och med mina tre inneboende på lussekatt.

För nu har det tänts. Ljuset, glädjen och förväntan.

För i år måste ju bara bocken brinna?! Den har klarat sig i tre år på raken men fan, i år behöver vi en win! Iallafall den lilla? Gävle Kommun? Schyssta’rå?

En sjuk helg med en sjuk brud

Yngsta anhanget hade en sjukvecka. Jag vet vad ni tänker men det här var bara en vanlig förkylning.

Fast nej, jag ljuger. En vanlig förkylning är när man ligger sänkt i soffan för att all energi går åt till att göra de där sakerna man bara måste göra som ansvarstagande vuxen. Jogga ner till affären med 41 grader på tempen och fixa lite lunch till barnen, kanske passa på att göra några bankärenden för de måste göras. När du kommer hem får du stå där över en stekpanna med fiskpinnar, hålla inne snoret och kisa mot spislampans, i ditt tycke, vassa sken. När lunchen är serverad kan du sjunka ner i soffan igen, kanske få i dig lite silverté och möjligen en smörgås.

Inte nuförtiden förstås men i vanliga fall. Nuförtiden får ungarna vara glada om de hittar en gammal riskaka från 2001 att knapra på. Sorry brudar, pappa är i karantän by popular vote. Det blir stugsittande och netflix för hela slanten.

Problemet nu var ju att det ikte var jag som var sjuk. Det var dottern, och med en barnförkylning till på köpet. Barnförkylningar fungerar ju som så att snoret rinner och energinivån går som en felavvägd pendel, den är på topp 90% av tiden för att sedan krascha. Men morsan och farsan har grejer att greja med så det blir till att vara på rummet mellan måltiderna. Efter 2 dagar kved hon om att få gå tillbaka till skolan.

No can do, kiddo. Du är pestsmittad så vitt skolan vet. Tårar. Nä men du, jag skojade bara. Alltså, nej du får inte gå till skolan förrän snoret slutar rinna. Ja på allvar. Snälla sluta gråta. Jag tror det finns kvar något tuggummi i skåpet. Okej, syns till middagen.

Så där höll det på ett par dagar. Sedan var hon frisk och Kvinnan meddelade glatt att nu skulle hon få gå till skolan!

Jag gick ägna en timme åt att sopa glaskross från gallskriket av Neeeeeeeeej!

Flickor är konstiga.

Hur man lappar ett förhållande

Kvinnan är heligt förbannad. Inte ”du kom hem sent”-förbannad utan på riktigt ”du dejtar min syster”-förbannad och hon har inte ens någon syster!

Det hela började med att hon köpte post-its åt mig, jag kunde ha dem till skolan tänkte hon, märka upp sidor i böcker eller så. Väldigt omtänksamt tyckte jag så jag använde dem absolut. Problemet var att det var en post-it bunt med över 500 ark. Jag har använt cirka 30 under den här terminen. Matematiskt säger det sig ju självt att jag har ganska många kvar.

För att inte göra henne ledsen tänkte jag att jag skulle kunna använda lapparna till andra saker. Kanske komma med lite förslag?

Eller ställa frågor?

Och ibland rena uppmaningar, ni vet, för effektivitetens skull.

Kvinnan muttrade lite över den första, svor rakt ut åt den andra och min oskyldiga uppmaning fick jag tillknycklad och kastad i huvudet. Men hon verkade uppskatta att jag använde hennes present kändes det som så jag fortsatte med en liten vädjan.

Samt ett, i mitt tycke, ganska välbehövligt tips.

Kvinnan sparkade mig då på smalbenet, men på ett glatt sätt liksom, mer som jag hade pekat på något lite pinsamt men hon var ändå glad att det kom fram. Hon skojade till och med till det genom att hävda att hon inte orkade mer lappar och ville skiljas. Sån är hon, tar allt med en klackspark liksom.

Jag satt i godan ro och läste när hon kom instörtande från barnets rum och skrek på mig ”Har du lappat ungen till och med?!” vilket jag tycker var en rejäl överreaktion!

Som ni ser är lappen inte ens i närheten av anhanget! Jag skulle aldrig avhumanisera mitt eget barn genom att sätta en lappar på henne. Men visst kunde Kvinnan göra ett bättre jobb att uppfostra det till något annat än ett YouTube-konsumerande gnällnystan. Det kanske jag också borde, men jag har inte fått någon lapp om det så jag kör på som vanligt.

Som vanligt i det här fallet är att sitta i köket och skriva det här, medan Kvinnan letar igenom hela vardagsrummet efter post-it häftet samtidigt som hon muttrar och svär, turligt nog inte så anhanget hör. Om hon hittar det så gör det faktiskt inget. Jag tycker den här formen av kommunikation fungerar jättebra så jag har beställt åtta häften till. Kvinnan är arg nu, men med lite fler lappar kommer allting nog att ordna sig!

Årets Julklapp – en käftsmäll i livet

Från det ena till det andra har jag en fråga om Årets Julklapp. Vad fan?

För det första har så säger HUI research (ett otroligt o-juligt namn, inte för att Handelns Utredningsinstitut var så jäkla charmigt det heller) att Årets Julklapp skall uppfylla något eller några av följande kriterier:

  • Årets Julklapp skall representera samtiden.
  • Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året.
  • Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal enheter

Så de har givit sig själva ett jäkla utrymme för vad som kan, och inte kan, vara årets julklapp. Det är även lätt att köpa vissa av deras nomineringar så som 1989 års videokamera eller TV-spel -92. Sen känns det vissa år som de inte ens försöker.

-99, Boken. Inte en speciell bok om t.ex. raskravallerna i New York, Gudrun Schymans återfall i alkoholmissbruk eller att Tre kronor sänder sista avsnittet. Bara ”en bok, vilken som helst”. När man ser hela listan på ett papper får man känslan av att de började starkt och med glädje för sitt jobb.

Bakmaskin, videokamera, CD-spelare, se hur framsteg inom tekniken görs och samtiden förändras! Sedan händer något 1993. Om det är ren depression till följd av att Calle Jularbo får ett eget museum eller att televerket förvandlas till Telia så är det någon på Handelns Utredningsinstitut som får frågan ”Vad blir Årets julklapp?”  men bara rycker på axlarna och muttrar fram ”En doft…eller något” innan personen återgår till att apatiskt dricka kaffekask (endast 30% kaffe) framför sin Macintosh Color Classic.

Sedan rullar -94 till -98 på med lite glädje i teknologins frammarsch igen (med någon tillfällig psykos runt Tamagotchis) innan samma apatiska jävel får frågan -99 och spottar ur sig ”en bok”, som vi redan diskuterat, för att helt utan omsvep såhär 6 år senare ta en klunk ur en plunta framför sin iMac G3.

Vi brakar in i 2000-talet med DVD-spelaren och en viss förändring märks, någon tycker om sitt jobb igen. De slutar dricka, gör research, SER sina medmänniskor och vad de har för sig om dagarna. Det märker man när Årets Julklapp presenteras vara verktyg i alla upptänkliga former och kokboken, något man kan förstå blir utvalt för den nytta de gör för ägarna. Kanske träffar den ansvarige en partner på någon matlagningskurs?  Livet leker och fan om inte Bröllopsklänning känns som 2003 års Årets Julklapp men nej.

Allt raseras, partnern lämnar honom för en annan. Livet tycks kallt, så när media sticker in huvudet på kontoret för att fråga om julklappen muttrar han, med ett hårt grepp om whiskeyflaskan, ”mössa”.

Platt-TV muntrar upp lite året efter, han hemfaller åt ett spelmissbruk 2005 men det går bra när pokersetet används (Enda förklaringen till valet, hur faaaan kan ett pokerset representera samtiden, vara en nyhet ELLER ha högt försäljningsvärde?) så han investerar i teknologi igen. Ljudböcker (hallå, 1999 ringde, de vill ha tillbaka sin Årets Julklapp din fantasilöse fan!) GPS-mottagaren (2007, året då bensinmackskartan gick i graven?) och upplevelser lockar honom till nya höjder för att glömma sin svåra flirt 2002.

Sedan lugnar det ner sig. Han ligger hellre på en spikmatta och knappar på surfplattan än hoppar fallskärm. Drickat och spelmissbruket finns fortfarande i bilden, men det sköts numera på nätet. Han blir så apatisk att han till och med beställer hem matkassar. Men ibland så möter han budkillen så för att avskärma sig ytterligare sätter han i hörlurarna.

2013-14 gör han ett skarpt försök att leva nyttigare, råsaftcentrifug och aktivitetsarmband, nu skall han komma i form! Men det lämnar inte mycket tid till att städa varför robotdammsugaren gör entré.

Snubben dör där någon gång 2015, eller i varje fall blir han avsatt från sitt jobb att välja ut Årets Julklapp. En era är över.

En nyanställd får chansen i hopp om bättring, i tidens anda gör en kvinna entré. Handelns Utredningsinstitut känner att nu kan det bara gå rätt.

Tyvärr är hon lika verklighetsfrånvänd som sin företrädare, och virrar bort sig i ett par VR-glasögon samtidigt som hon sippar på en Prosecco/öl-blandning. Men hon tänker på miljön, tar en elcykel till jobbet de dagar hon faktiskt orkar stå på benen, gillar återvunna plagg och tycker att mobiler skall förvaras i en låda istället för fastklistrad i handen.  Som naturbarn väljer hon stormköket till Årets Julklapp, med förevändning att fler ska ut i naturen på grund av inställda utlandsresor under pandemitider. Fast egentligen hoppas hon på en apokalyps som i hennes favorit VR-spel ”Zombie Male Strippers 65” (som för övrigt blir årets julkapp 2021).

Det jag skrivit ovan är totalt fabulerat men det är en förklaring så god som någon. Det finns inga kriterier som Årets Julklapp väljs ur, bara personliga preferenser, alkohol och en deadline.

Följande produkter har sedan starten 1988 utsetts till årets julklapp.

Kjellberg rugbytacklade aldrig en pensionär

Så där sitter jag, hemma och lyssnar på en av mina lärare via nätet. Anhanget har gått till skolan, Kvinnan är på något möte via jobbet. Min axel gör ont utav helvete för jag är 30+ och har sovit konstigt. Morgonkaffet har knappt runnit ner i kannan.

Det ringer på dörren. Som boende i Sigtuna Kommun väntar jag mig nästan polisen som säger att min bil brunnit, en anhörig har utsatts/är misstänkt för brott eller så är jag det. Jag öppnar och där står Jehovas Vittnen. De säger ”hej”.

Den första kontakten, som inte är bakom plexiglas eller via ett jävla teamsmöte, jag haft på tre veckor och det är en gammal tant och en ung kille i pressad skjorta från Jehovas Vittnen som säger ”hej”. Jag medger att interaktion för första gången på ett par veckor fick mig att sänka garden, jag säger ”hej” tillbaka.

De har mask på sig, vilket skulle varit väldigt suspekt för några månader sedan men som nu knappt får mig att höja ögonbrynen, och de vill ställa några frågor. Svältfödd på lite mänsklig kontakt säger jag mot bättre vetande ”ja”. De frågar om de får komma in, misstänksam som fan säger jag ”nä”.

De köper konceptet. Så jag står där i mina mjukisbyxor med hål i grenen (slitage, inget kinky) och en hastigt påslängd tjocktröja, rådande omständigheter har inte gjort underverk för min klädstil, och börjar med att fråga om jag förstår hur planen är lagd runt den här pandemin? Är jag införstådd med hur illa det är ställt med mänskligheten?  Jag börjar ana oråd, men ger ändå ett ”mhm” till svar.

Jag blir då upplyst hur vi alla blir straffade nu, och jag som familjefar borde tänka lite extra på min familjs väl och ve och vår relation till Gud. Och DET skrämde skiten ur mig, hur fan vet de om min familjesituation?

Jag stängde dörren. Frånföll min vanliga approach med att försöka var trevlig i mitt avvisande, psykiskt sjuka människor rår inte för deras sjuka beteende. Jag blev uppriktigt rädd.

Snabbt blev jag istället förbannad. Hur vågar de? Hur understår de sig? En grupp förbannade vampyrer som försökt i så många år att slå mynt eller makt av människor vars enda brott är att de var rädda eller trötta, stod nu utanför min dörr och använde en jävla pandemi som förevändning för verksamheten. Jag öppnade dörren igen.

De var borta. Gått iväg för att finna nästa offer.

Vad borde jag ha gjort? Springa efter dem ut på gården och rugbytackla en pensionär, skrika ner i deras ansikte att de inte hjälper någon? Att de inte kommer med någon sanning? Att allt de gör är att skrämma folk med sagor om något som inte existerar? Att de bygger PR på något ingen kan göra något åt förrän vetenskapen kommer ikapp?

Det gjorde jag inte. Jag sprang inte efter. Jag stod ett tag i hallen, med en axel som gjorde lite mer ont än i morse.

Jag var äcklad över mig själv för att jag inte skällde ut dessa skräckprånglare där och då, men sedan kände jag mig mer äcklad över att det finns sådana människor samtidigt som mig. Som är så villiga att trycka ner människors livsvilja bara för att få några fler troende, några fler kronor till kassan.

De är gärningsmännen, och jag är deras medbrottsling. Allt för att jag inte rugbytacklade en pensionär.

Osjugna hjältar nu på dekis

Nu blir det mer pandemi, arbetslöshet, depression och självisolering. Med nästintill skadeglädje tävlar tidningarna om att basunera ut exakt hur länge skiten skall pågå.

Men ingen, inte tidningarna och tv, streamare eller bloggare, nämner de som verkligen tar stryk av det här hemmahänget. Jag pratar naturligtvis om alla tofflor!

Tidigt i självisoleringens bleka vardag förstod världen att man inte kunde knata runt i strumplästen och att barfota inte var något alternativ om man inte ville sluta med kloformade bihang som var kapabla att hantera verktyg med viss kompetens. Hemmaskor blev räddningen. Själv ägde jag ett par, knappt använda, tofflor med Ghostbusters(de gamla filmerna, inte den nya skiten) tema.

Anti-spökloggan stolt smyckandes svart tyg med Slimergröna detaljer och sula. I stort sett oanvända sedan förra vintern då de användes sporadiskt för transport till toaletten under kalla morgnar. Ett både praktiskt och storslaget monument till merchendisens slagstyrka.

Efter några månaders hemmavarande är de en spillra av sitt forna jag, deras mjuka sula som förut skyddade sömniga fötter från iskalla golv är nu en tom tygpåse mellan dig och parketten. Den Slimergröna färgen bleknad till vad som beckers.com kallar ”Saltsten 799” som generöst kunna beskrivas som icke-Slimeraktig.

Anti-spökloggan ser lika förvånad ut som vanligt, som ett sjukt husdjur som man tar bakom snickarboden tillsammans med ett gevär.

Visst finns det andra mockasiner i världen, och ett argument skulle kunna göras att jag borde köpa nya för att sparka igång ekonomin ( för mina 199 kr är precis vad som fattas innan ekonomisk utopi infinner sig) men vi kommer inte ifrån att de tofflorna inte är mina tofflor.

Medan jag skriver upptäcker jag att ett hål formats på den högra, precis mitt på undersulan. Jag borde skaffa nya, men äh vad fan, de får hålla en pandemi till.

Sittdans och gubbsång

Kommer ni ihåg Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen? Den där de skulle ha tag i ”filmisar”? Den kom ut -96 och gjorde väl inget större väsen av sig, poppis nog för att få några uppföljare som jag aldrig såg men har fått information om att de inte var något att hänga i julgranen.

Dålig eller inte, där fanns en karaktär. Egentligen många karaktärer, Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry, skolpojke #5 och alla andra våra favoriter, men specifikt tänker jag på Sickans bror, Sven-Ingvar Jönsson (spelad av Isak Ekblom, som numer verkar jobba på Bilia och ser ut som en sverigedemokrat).

Hela hans grej var att han, non stop och till och med i sömnen, sjöng dansbandslåtar för sig själv. Sven-Ingvar, dansband, ja ni begriper skämtet. De andra karaktärerna interagerade med honom genom att i olika tonfall säga ”TYST!” vilket jag, när det begav sig, aldrig begrep. Låt killen sjunga, vad gör det?

Det fick jag, för mina synder, svar på när äldsta anhanget började i fjärde klass. Varför har jag inte riktigt fått svar på än, men hon började sjunga och ha små danser för sig. Än sen, tänker ni, så gör väl alla barn? Men det här är ingen ”titta på mig”-show, det här är en ”Mitt i en konversation låser jag blicken i fjärran och sedan börjar jag sjunga på en helt orelaterad låt”-variant.

För det är så det kan gå till. Mitt i det hon gör kan hon bara stanna upp och börja sjunga och/eller sittdansa. Sångerna är poplåtar på engelska, tror jag, det har aldrig riktigt klarlagts om hon vet vad hon sjunger eller bara upprepar ljud hon hört. Harmlöst kanske ni tror, men en gång klippte hon till sin lillasyster i vad som var en särskilt viftande sittdans. Olycka eller metod i galenskapen låter jag vara osagt.

Så det är mitt liv för närvarande. Jag har en falsksjungande, sittdansande dotter helt utan anledning. Däremot har jag en teori att det är ärftligt, men hoppar över en generation. Min far sjunger nämligen också. Han sjunger bättre än dottern men dock bara en textrad.

”I thought you said you’d understand me”

Under de första 5 åren av min levnad la jag inte märke till denna egenhet, och de efterföljande 10 hade jag ingen aning vad gubben småsjöng om när han funderade på något. Vid 15 års ålder hörde och förstod jag för första gången hela textraden och frågade min far varför han sjöng och varifrån texten kom.

Svaret blev att han sjöng inte och följaktligen inte hade en aning om ursprunget till orden. Det är mitt eget personliga familjemysterium. Andra undrar vad som hände Farbror Evert som försvann i Kongo 1823, jag vill veta var orden som farsan sjunger på kommer ifrån.

Jag tror han vet, antingen medvetet eller undermedvetet, varifrån den kommer. Men han tjyvhåller på infon! Jag ser framför mig, många år från nu när det är dags att kila vidare, när han låser blicken på mig från sjuksängen, greppar min handled och väser fram ”Galateatern, Malmö 1967!”. Detta kommer vara startskottet till ett sökande över hela Europa med komiska inslag i de Sydamerikanska djunglerna för att till slut hamna utanför en ospecificerad krog i ett sjaskigt kvarter i en mellanstor stad i Ukraina. Jag sitter med en nedvattnad öl på uteserveringen, och genom ett litet fönster hör jag hur en gammal grammofonskiva spelas och sången når mitt öra.

”I thought you said you’d understand me”

Vilket bara skulle väcka flera frågor för farsan har aldrig någonsin varit i Ukraina.

Vampyrer och masker™

Jag tog prover häromdagen, skitsamma varför. Jag bokade en tid, jag säger inte var, och åkte dit. Där satt jag och väntade till långt efter min bokade tid men jag sysselsatte mig med att plugga medicinskt latin, inget jag rekommenderar, tills en sjuksköterska ropade upp mig. Jag fick komma in, de petade mig i näsan och munnen, klart. Men skulle jag inte ta ett blodprov också när jag ändå var där?

Vad effektivt tänkte jag där och då. Såhär i retrospektionens klara ljus undrar jag om jag inte blev ledd som ett offerlamm till altaret. Följdfrågan var nämligen ”Är du nålrädd?”.

Jag nekade, jag har tuffat till mig lite sedan sjätte klass så de satte mig vid en provtagningsstation med plexiglas och hela köret. Då slog fällan igen. ”Din sköterska är ny, men hon är jätteduktig.

Jag tycker vårdpersonal är beundransvärda, oavsett funktion inom vården. De utför ett otroligt viktigt jobb för alldeles för lite pengar och får stå ut med alldeles för stora arslen. Det är kanon att det kommer in nytt blod i vården men jag ser den hellre i ett provrör än strilandes från ett tusen och två nålstick i mina armveck.

Alla är barn i början och jag är en krånglig jävel när det kommer till mina vener, men vid den punkt där de bara kunde dra en trasa över mina armar och vrida ut innehållet i ett provrör började jag känna en viss oro. Även sköterskan kände sig nog aningen stressad och över oss båda hängde spöket av den rutinerade sköterskans glada tillrop ”Nä, försök igen.” och ”Oj, men hitta en ny ven.”

Min personliga vampyr och jag fick en nästan intim koppling där vi satt medan hon slentrianstack mig i vad som verkade vara stegrande stressnivåer, för hur orolig jag än började bli när jag fick sitta och hålla en gasbinda runt armbågen för att det inte skulle droppa blod på golvet led jag mer med henne.

Fy fan vilken första vecka på jobbet.

Jag nämnde att ibland har vården haft lättare att ta blod från min hand istället. Hennes ögon där bakom den blå masken sken upp, som om en dödsdömd sett cellens dörr öppnas men istället för bödeln var där vägen till friheten. Hon slängde på bomull i mina armveck och tejpade fast den, expertmässigt skall tilläggas, inte för stramt och inte för löst. Hon högg sedan mot min hand med sin lilla huggtand och efter endast två stick började det åter rinna blod från mig, men denna gång genom den lilla plasthäverten och in i provröret. Fick ett plåster till.

Hon tackade och sa hej då, jag tackade och sa hej då. Jag tog på mig rocken och klev ut i den kalla novemberluften, i bilen tog jag av mig min egen mask. Då det slog mig vad som hänt.

Jag hade, maskerad, tagit mig till en specifik inrättning i specifikt syfte att lämna mina kroppsvätskor där. Jag hade mött en attraktiv (tror jag, mask) kvinna som tagit mer kroppsvätskor än vad jag tänkt och det blev lite kladdigt. Sedan skildes vi åt utan att veta om vi någonsin skulle ses igen, tog av oss våra masker och återvände till våra liv.

En kall novemberdag var vi, för en liten stund, båda huvudkaraktärer i en Harlequinroman, inte särskilt bra skriven.

Skrivkramp och pingviner

När jag har svårt att komma på något att skriva om brukar jag snegla åt Kvinnans håll. Likt en arbetare på Springfields kärnkraftverk som hänger utanför Homers kontor spanar jag.

”Be very quit everybody, she is a about to do something stupid.”

Ibland uteblir dock dylikt beteende från henne och jag får vända mig till Anhanget, mitt alldeles egna lilla zoo som varje dag skiftar mellan babianer och graciösa kattdjur. Oftast kan jag räkna med babianfasoner och ett gott skratt.

Men om jag även där går bet får jag faktiskt fundera ut något roligt att delge er andra såhär på måndagsmorgonen. Jag ögnar igenom både mainstream- och alternativmedia, vilka tyvärr båda har tagit en sväng mot det överväldigande deprimerande ju längre tiden går. När deadline då närmar sig och kaffet får en karaktär av blodsmak från en stresstuggad underläpp kapitulerar jag.

Jag öppnar Google (aldrig Bing eller Ask) och skriver in ”knäppa nyheter” eller dylikt. Det var så jag lärde mig att man kan bli hög på pingvinbajs. Det är ofta fekala objekt som dyker upp när man googlar. Nästan alltid rör det djurriket, som ni ju vet att jag har en liten avig inställning till numera.

Men det måste vara en särskild sorts pingvin, kungspingvin. Och man blir inte hög som av te.x. marijuana utan mer som av lustgas. Fast inte sådär som i filmer när man skrattar läppen av sig utan som hos tandläkaren där man mår illa och får ont i huvudet.

Det är alltså inte värt att tigga till sig finansiering av Köpenhamns Universitet för att åka till Sydgeorgien för att sitta på en hög med pingvinskit i -30 med orkanvindar bara för rusets skull.

Och förresten ska man inte resa så förbannat i dessa tider. Och måste man resa så är ett pingvinbajsrus inte ett giltigt skäl.