Om snö och odöda jävlar

Det måste vara ganska svårt att vara mitt i en zombieapokalyps. Foodora levererar inte längre, läxhjälpen försöker käka upp ungarna och det är alltid en jävel som blivit biten och inte berättar det.

Men medan vi väntar på variant Psi (den med zombierna) så vill jag fokusera på Den Där Jäveln.

Att köra bil vid besvärligt väglag är lite som en zombieapokalyps. Fast ändå inte, man får inte klappa till folk i huvudet med ett brännbollsträ, till exempel, hur gärna man än vill. Så mer av en apokalops . Men vissa likheter finns: Man måste hålla huvudet kallt, planera sin rutt och se till att snusförsörjningen är säkrad, sedan är man redo.

Och det är då Den Där Jäveln gör entré.

Den Där Jäveln är galet stressad, snön ligger som ett täcke över hans bil och isen är tjock som insjöis på rutan, förutom ett litet hål för sikt framåt. Det går i 190 km, för han kan MINSANN köra bil. Och likt sin namne i zombieapokalypsen så är apokalopsens femte ryttare en hemlig fan.

Det betyder att han inte berättar när han ska byta fil, vilket blir en stor överraskning för personen som framför 24-27 ton och då denne inte vill begå dråp medelst lastbil (också en skillnad mellan zombie-scenariot och apokalopsen) tvärnitar denne, som överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Detta i sin tur överraskar föraren bakom, som tvärnitar. Fortsätt ad infinitum.

I bästa fall dör ingen, i värsta fall blir det min vän Ä:s go-to slut i sina texter, alla dör.

Vad som än händer blir det köer. Familjers liv förstörs. Men Den Där Jäveln kom bara 30 minuter sent till jobbet.

Apocalypse averted.

Fåglar kvittrar även en kall vintermorgon

Man kan fråga sig vad, med en sådan rubrik, för text detta är tänkt att bli. Ni ser kanske framför er en enda lång reklamtext för en självhjälpsbok? En sådan som tekniskt bara hjälper författaren ekonomiskt och han har skrivit den själv? Nej, det är inte vad detta gäller.

Kanske kommer bilden av en solskenshistoria objuden till era tankar? En berättelse om en man, fasthållen i post julighetens vinterdepression, som går upp på fel sida om klockan 06, promenerar genom vintermörkret bland klottertäckta husväggar och snö med gula fläckar av vad man kan hoppas vara hundurin.

Som i detta mörker stannar upp, hör fågelkvittret från träden, ler lite för sig själv och tänker ”Upp med hakan nu, okände protagonist, fåglar kvittrar även en kall vintermorgon!” för att sedan gå vidare mot resten av dagen, lite gladare till sinne och själ?

Tyvärr är det inte en sådan berättelse heller. Den handlar mer om att en liten fågel bestämde sig för att bråka med/flörta med/skälla ut/whatever åt en annan liten fågel utanför mitt sovrumsfönster kl 05 en ledig dag. Och denna andra lilla fågel kontemplerade inte detta i tysthet, det ska ni ha klart för er, den argumenterade emot för duvkung och fosterbo.

I en hård värld fylld med rovfåglar, katter och idioters barn med stenar tog sig dessa två små fåglar ton och ställde till med kakafoni utan dess like på tu man hand. Utanför mitt sovrumsfönster. Kl 05 en ledig dag.

Fan ta småfåglar.

Och den varar än till påska fast ännu längre!

Så var julen, denna kärlekens och gemenskapens högtid över för denna gång. Paketen är öppnade, maten uppäten, raketerna sprängda och rimmen rimmade. Nu ska vi alla återvända till någon slags verklighet och släpa oss hela vägen till midsommar när högtidsbubblan åter igen sluter sig om oss.

Några av er kanske åberopar påsken som en förbisedd högtid men då förklarar jag så gärna att påsken är inget annat än ett test inför midsommar.

Tycker jag fortfarande om sill och nubbe? Går ägg verkligen att äta? Har jag lust att leka lekar och orkar jag stå ut med släkten? Det här är inte frågor du kan komma dragandes med på midsommarafton! Man måste börja lite försiktigt sådär till påsk, känna på vattnet så att säga.

Om du verkar behållit din tolerans för att ha trevligt under påsken, då kan du lugnt åka till midsommarfesten och bråka i 3 timmar om kubbregler med små människor som inte fattar hur blodigt allvaret är. Inledningsscenen i Blade från 1998, så blodigt är det!

Men än så länge kan vi luta oss tillbaka till minnen från julen som stöd i verkligheten. Som när jag låg sjuk och Kvinnan röt:

”Men dö då! Så jag kommer åt att städa!”

Det, mina vänner, det är julefrid!

Onsdagsobservationer

Så har det hänt. Efter att i ha lallat runt som dekadent student under alldeles för lång tid har jag åter igen återvänt till vad som populärt brukar kallas den grå massan av löneslavar.

Likt Personliga Persson sitter jag i överock, handskar och hatt och låter mina tankar vandra. Dessa tankar går som bekant precis var de vill och ingen kan gissa sig till vad för slags tankar jag hade, vilket är bra’de.

Mest för att jag ägnar orimlig tankekraft åt mina medresenärer. Så som kompisana/syskonen/paret (osäker på exakt natur) som brukar åka med mitt tåg. Under 2 veckor har jag sett dem tillsammans cirka 3 gånger.

Övrig tid har jag sett den ena eller den andra sitta klistrad med telefonen vid örat och, likt en amerikansk soldat i Vietnam som desperat skriker in i sin radio efter förstärkning, ropa att den icke närvarande hälften ”måste gå upp och komma till skolan annars..”. Efter annars brukar det ändra sig lite, men båda två använder just ”gå upp och komma till skolan”.

Jag tycker det är fint att kidsen peppar varandra, det är fan ingen som peppar mig om morgonen. Om man inte räknar de gångerna Kvinnan slår mig i mellangärdet md knuten näve och väser att mitt alarm ringt 3 gånger. Hon verkar inte acceptera mitt system att gå upp vid 4e ringningen utan är mer inne på att gå upp vid första larmet och sluta störa henne. Men hon vänjer sig nog vad det lider.

Den andra punkten i vårt persongalleri är Hörlurs-Hasse. Hörlurs-Hasse är en äldre man som införskaffat ett par Beats by Dre och lyssnar på musik så det står härliga till. Även jag tycker om att peta in lurarna ibland och bara flyta bort, men Hörlurs-Hasse nöjer sig inte med detta.

Hörlurs-Hasse tycker så mycket om musiken att han vill dela den med sina medresenärer. Därför väljer han allt som oftast att sjunga med. Inte jättehögt, inte jättebra och definitivt inte med korrekt sångtext, men tillräckligt intrusivt för att ”Shubani do do laaav heeeeya” ska fastna i din hjärna.

Men jag kan sympatisera. Vem har inte funderat på att dra en Tobey Mcguire-dans från Spider-Man 3 när man är på bra humör? Så jag unnar Hörlurs-Hasse att vara lite glad. ”Shubani on, you crazy diamond!” så att säga.

Så resorna är inte tråkiga, utan mest märkliga, men det ger mig något att tänka på när nedsnöade kranskommuner skymtar förbi genom tågets fönster.

Jag har ännu inte utvecklat Personliga Perssons vana att köpa en 75a brännvin var dag, ej heller spöar jag Kvinnan med dunder och brak. Jag tror jag skippar det senare helt då man inte vill kopiera mäster Cees allt för mycket. F försäkrar mig dock att man får ta sig lite brännvin på fredag även om man inte heter Persson, så det får jag kolla upp.

Således har jag kommit tillbaka till arbetslivets kalla famn, men lite värme sprider sig ändå såhär i juletid.

God Jul, mina bekanta!

Udda skulder

Kvinnan fyllde år och skulle då få en present. Vad önskade hon sig? En kryssning i Karibien eller en ny tomteprydnad. Jag greppade raskt tomtealternativet och sa åt Anhanget att börja jobba med kryssningen, de frågade mig hur det skulle gå till. Och det är det här med frågor från barn som jag tänkt avhandla idag.

Pappa, varför är himlen blå? Pappa, hur stort är medelhavet? Hur kommer det sig att onda saker händer goda människor, Pappa?

En miljard mer eller mindre tunga funderingar. Och de tar aldrig slut! Jag vet det för jag ringer själv ofta upp min far.

Pappa, hur kokar man oxtunga? Vad tusan fyller en karburator för funktion, Pappa? Funderade du någonsin på att strypa mig för att jag frågade så mycket, Pappa?

Och man svarar på allt, även om man inte vet drar man till med en gissning, för man vill sin avkomma väl och ge dem kunskap att möta världen med (dock hävdar jag bestämt att kunskapen att koka oxtunga hjälper mer än kunskapen om hur stort medelhavet är).

Man svarar på deras frågor utan baktanke eller krav på ersättning. En förälder är, per definition, ett barns personliga Wikipedia och det är som det ska vara. Men.

MEN!

Men om då t.ex. en far frågar sitt barn något, oavsett hur dumt, är barnet fanimig erforderligt att svara utan krumbukter.

Jag skaffade en tomte till Kvinnan. Presenter, luva och rock, hela paketet. Hon fick till och med ha den framme i november, ett big no-no i vårt förhållande men jag kände att hon behövde något extra efter att anhanget klantade till kryssningen.

Jag såg den alltså varje dag. Och ju mer jag tittade på den, desto mer insåg jag det.

Mönstrad pälsrock, skrikig mössa, illmarigt leende. Jag hade anskaffat en jäkla hallicktomte! Jag skickade bilder till F som genast bekräftade att det absolut rörde sig om en kopplarnisse.

Jag kunde ha påpekat det sutenöriska utseendet för Kvinnan. Men istället kläcktes en idé.

Jag gick in till det minsta anhanget och frågade om jag fick låna en barbiedocka. Anhanget tittade på mig, höjde ett ögonbryn.

”Udda fråga…varför det?”

Blodtrycket höjdes direkt. ”Udda”? ”UDDA”?! Hur understår sig flickan, som bara några dagar tidigare vänt sig mot mig under middagen och frågat ”ser råttgift ut som knark ungefär?”, att beskriva min fråga som udda?!

Eftersom jag behövde hennes kompanjonskap i detta dolde jag mitt tilltagande förtret och svarade ”jag ska jäklas med mamma” och barnet hade langat fram ett urval av dockor innan jag ens hunnit avsluta meningen.

Jag valde en docka som såg ut som ett 16 år gammalt metamfetaminoffer med byxor som knappt dolde baken och djupare urringning än vad jag skulle släppa ut min 16-åriga metamfetaminmissbrukare med. Sans skor.

Misär under misteln

Såldes på Lekia under 10-talet för 399.90. Komplett med minikjol. Ta från det vad ni vill.

Jag placerade dockan bredvid tomten och effekten var slående. Kvinnan märkte inget först, hon ställde till och med fram andra tomtar som kunde agera kunder åt torskhandlartomten.

Sagan fick ett sorgligt slut när jag en morgon hittade dockan i en position som definitivt kunde kallas död. Nedkastad från hyllan, bruten rygg och frånvarande ögon. Kanske hade hon undanhållit pengar från tomten, kanske hade han bara haft en dålig dag och hon var ett offer för omständigheterna. Eller så hade anhanget fått för sig att utan omedelbar utdelning var skämtet förbi.

Det är en hård värld uppe på hyllan. Men man måste fortsätta ställa frågor för att få svar.

Överlevnadsguide för halvkompetenta: Mat

Så blev det åter kallt i vårt avlånga land och den årliga systemkollapsen med inställd kollektivtrafik, smällkalla lägenheter och debatter om den svarta dockans vara eller icke vara i Kalle Ankas jul är i begynnande.

Är man en dunderförberedd prepper som skurit av alla band till samhället kan man genomleva årstiden med relativ bekvämlighet, men vad gör man om man bara är en lite halvkompetent löneslav som har tilltro till att staten tar hand om en?

”Man dör” säger ni.

”Högst antagligt” svarar jag, ”men ge inte upp hoppet!”

För farbror Kjellberg ska nu dela med sig av några sidor ur sin Överlevnadsguide för halvkompetenta.*

Säkra käket!

Ett grundläggande behov är mat. Den lokala mataffären må vara en ypperlig födokälla i vanliga fall, men vad göra när varje hyllmeter gapar tomma för att leveranserna står stilla straxt utanför Borlänge på grund av krock med frusna löv?

Ut i kylan för att samla och jaga? Nej slå det ur hågen goa vänner, kom ihåg att ni blott är halvkompetenta! Även ett överkört djur skulle komma undan era tafatta försök och det ni skulle lyckas samla får plats i min igensydda västficka.

Vänd er istället inåt! Husdjur, mina vänner! Ungarnas akvariefiskar kan med fördel kokas och serveras med lite färg skrapad från de kalla lägenhetsväggarna. Både föda och en liten bedövning gentemot kylan som tränger sig på.

Kanske känner ni att det skulle vara svårt att sälja in en lunch gjord på Misse till barnen? Titta åt våra vänner britternas håll, tak-kanin! Ett varm mål mat plus att ni slipper tömma kattsanden någonsin igen!

Nu kanske ni vill ha lite standard, julen närmar sig och då kanske man vill ha något mer rejält än kokt guldfisk och nermalen kissemiss. Tyvärr är det många som kommer få nöja sig med det.

För det är ju knappast så att ni kan käka upp ert enda barn bara för att köttet smakar fint? Har ni däremot flera ungar är möjligheterna oändliga. Har ni gött dem med en stadig diet av TV, McDonald’s och chips lär ni, även på de yngsta, ha mat hela vintern. Och kom ihåg att allt går ned med lite ketchup!

”Men var skaffar vi ketchup om allt är slut i butikerna?”

Det tar jag upp i nästa kapitel, ”Plundringsräder bland radhus

*Kjellbergs Kuriosum tar inget ansvar för de som överskattar sin egna förmåga, blir psykiskt ärrad av innehållet eller är dumma nog att faktiskt följa råden i denna bok.

Farväl till chokladen

När jag var en liten Kjellberg, och även när jag var en inte fullt så liten Kjellberg, så var O’Boy bra skit.

En bra start på dagen kom inte från någon jävla sportnörd till tiger eller tråkig tupp som ramlat ned i en balja grön färg, den kom från lite mjölk, chokladpulver och en rostmacka. Efter den kombon var man redo att möta vad än Närtuna lågstadium kunde kasta på en, och tur var väl det.

O’Boy var inte heller så jäkligt när man var äldre. Även om kaffet på allvar gjort sitt intåg i ens liv var det, efter en lång dag i skolan och att ”dra runt på stan” eller vad fan man nu gjorde i tonåren, ganska nice att kasta i sig ett glas O’Boy och en ostmacka, även fast man låtsades att man inte tyckte det var så nice för man var ju tonåring.

Sen tog kaffet över mer och mer, O’Boy hamnade i skymundan. Förpassad till ”vad sugen jag blev på O’Boy, måste ta ett glas”-tillfällen som kom ytterst periodiskt och med långa mellanrum. Mitt förhållande med chokladpulvret blev ambivilent och förblev så tills jag själv fick barn.

För att förstå grejen så måste man se till mina frukostvanor genom åren, det kan sammanfattas såhär:

  • Nyföddhetsperioden: Bröstmjölk.
  • 1-2 års ålder: Antagligen någon form av frukt och en liten bit orostat bröd.
  • 3-13 års ålder: O’Boy och rostat bröd.
  • 13-16 års ålder: Kaffe och rostat bröd.
  • 16-28 års ålder: Kaffe och Kaffe.
  • 28-tills nu års ålder: Kaffe och rostat bröd.

Denna lista med observation på alla hotell/kryssnings och resefrukostar som man upplevt genom livet, vid dessa tillfällen: Äggröra och stekfläsk (eller bacon på de snålare inrättningarna).

Som ni ser var det en period där min start på dagen lutade sig exklusivt på koffeinets strama svärta. Det var under samma period som mitt anhang föddes. I början verkade de ganska vettiga i sina frukostvanor, ligga tyst och snutta på Kvinnans bröst. Jag kan sympatisera. Men sedan började de ställa krav!

Så istället för att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv var fullgjort var man nu tvungen att tvinga sig själv att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt, slå på kaffebryggaren och försöka överleva tills dess värv är fullgjort OCH GÖRA TVÅ JÄVLA GLAS O’BOY!

Det är det proverbiala håret som knäckte kamelens rygg där på morgontimmarna.

Men Kjellberg, säger ni naivt, det var för flera år sedan nu! Varför drar du upp det igen? Är inte dina barn så stora att de kan göra O’Boy själva?

Jag svarar er att jo, det kan de. Men deras approach är väldigt aggressiv. Mitt anhang har ärvt min syn på morgontimmarna och tar ut sin frustration genom att försöka piska ihop pulver och mjölk, med följd av att det ligger en tjock röra av sagda substanser över mitt köksbord, bevisligen där anhanget suttit. Vem får torka upp detta? Jo, undertecknad! Undertecknad som inte alls är sugen på intensivt krävande städjobb kl 6 på morgonen!

Så jag gör i ordning deras O’Boy, medan de sover använder jag min, i barndomen vunna, skicklighet att röra ihop chokladpulver och mjölk i en perfekt mix. Sedsn får glasen stå där, i rumstemperatur, tills anhanget behagar röra på sina små arslen och sätta sig till bords. De får dricka 10-15 minuter gammal O’Boy.

Det är mitt uppror, det är min hämnd. Det är mitt farväl till chokladen.

Addendum: Om de någonsin tar tillbaka O’Boy med banansmak, som det smakade på 90-talet, DÅ kanske jag ändrar min ståndpunkt.

Det Analoga Arkivet: (Sex)Robotrevolution

Nu är det stressigt i livet, det är då Kjellberg gräver bland sina papper och under strata av avfärdade idéer hittar guldkorn att dela med sig av i Det Analoga Arkivet! Jag har ju en, i detta nu ganska vilande förutom gästspel från Kurt, YouTube-kanal. Till denna YouTube-kanal skrev jag ofta, ibland, vid särskilda tillfällen manus. Vid ännu mer sällsynta tillfällen skrev jag dem på ett papper istället för i Word eller på mobilen. På den tiden jag fortfarande hade tiden att ta en lunchöl läste jag ibland tidningen och snubblade över denna artikel. Tankarna virvlade i mitt huvud, och jag började fabulera….

Inte alla videor kommer handla om sex. Men den här videon handlar om sex.

Eller något liknande. Ni förstår, jag satt på puben och läste en tidning när jag fick syn på en debattartikel skriven av Sveriges Kvinnolobby där de hävdade att vi behöver en lag mot sexrobotar.

Varför?

För att de framhäver objektifieringen och dehumaniseringen av kvinnor. Jag kan tycka att de borde verka MOT dylika då all energi som läggs på objektifiering och sexualisering riktas mot…ni vet…objekt. Sexleksaker.

Men jag vet inte, det är bara vad min magkänsla säger så jag kan ha fel. Rätt eller fel, Lobbyn tar sig an det på ett mycket konstigt sätt. Som artikeln är skriven är det inte faktumet att robotar objektifierar kvinnor eller att de kan programmeras till att vara ovilliga (Varför?) som är problemet.

Nej, Problemet är att ungefär 80% av alla människor kommer äga en sexrobot inom 30 år.

80%. Inom 30 år. ”Jävlar!” tänkte jag ”Det här har gått längre än jag trodde”. Här krävs efterforskning.

Så för er, mina kära vänner och alla andra som kan tänkas titta, påbörjade jag en uttröttande session på PornHub. Jag vet vad ni tänker, och jag tänkte det också. Men jag hade mycket fel.

JA, du KAN köpa en docka (INGEN ROBOT) gjord efter dina specifikationer men saken är den, det är bara en docka. Du poserar den, du sätter på den och den bara ligger där för det är en jävla docka! Det är inte sexigt, det är läskigt. Det får dig att tänka på tanten som grävde upp 27 skelett och hade i lägenheten för spontanorgier. Och den docka som faktiskt rörde på sig såg ut som om den skulle slita av hårde Helge varje gång, plus att den låter som en sjuk chicada.

Hur fan tror Sveriges Kvinnolobby att 80% av alla människor vill äga en sån sak?

Är…Är det jag? Ligger jag efter i tiden? Är det det här folk vill ha nu? Jag menar, anta att du är på en bar, och du träffar en riktigt snygg tjej, jag menar varje del av henne från sinne till kropp verkar skapad för dig, det slår gnistor, du tar med henne hem och hamnar i sovrummet. Och hon bara ligger där i sängen och säger en av tre fraser med överdriven röst. Är det det som är drömmen? I så fall är jag gammal.

Och dessutom, var ska du förvara din robot? Det är en jävla skillnad mot att förvara en dildo eller fleshlight i strumplådan.

Lägga en under sängen? Ställa in den i städskåpet bredvid dammsugaren? Eller ska man bara sätta den i soffan när den inte är i bruk? Kommer vi få vänja oss vid att sexleksaker är en del av dekoren?

”Oj, har du besök Johan?”

”Nä, de är bara min sexrobot, jag kallar henne Marie”

”Ooookej…”

Och ungarna sen. Att hitta mammas ”lasersvärd” är väl mest lite pinigt för mamma. Men om de hittar en manlig sexrobot med 30 cm dolme i en garderob kommer det skapa lite barndomstrauman. Ni lär inte kunna bortförklara den som någon exotisk klädhängare direkt.

Jävlar, om Lobbyn har rätt och det är framtiden, då hoppar jag helst av här.

Om ni hellre hör min väna stämma läsa texten för er, förvisso på engelska, så finns videon här. Så vad kan man säga om Kjellbergs åsikter från förr? Ganska mycket om vissa saker men i just det här fallet såhär 2 år efteråt vet jag inte om inte sexdockeköparna hade en poäng. De var liksom först med social distansering. En powerwash med handsprit när man var klar och man var den mest coronasäkre singelmannen i landet. Fast det fanns ju andra små aber i beslutet om att köpa en sexdocka som, i min mening, inte blivit besvarade under dessa 2 år. Så jag tror jag upprepar min tanke att om en förväxt Barbiedocka är framtiden inom sexuell hälsa, hoppar jag nog helst av.

Stridslinjen drages.

Låt mig börja med att skriva att jag är ett stort fan av musik. Naturligtvis gillar jag viss musik mer och viss musik mindre men på det hela taget så musik=OK i min stora bok.

Helst uppskattar jag musik som framkallar berättelser, antingen via texten eller genom de känslor som tonerna förmedlar. Det fridfulla livet, den desperata flykten eller varför inte en vandring bland mystiska gränder?

En variant jag inte uppskattar är julmusik. Tål den inte, kan inte fördra den. Mariah Carey, All I want for christmas is for you to shut up!

Nu är inte julmusik särskilt dålig (för det mesta) men däremot har en överprovokation gjort att jag instinktivt avskyr den. Som ett allergiskt barn som är inlåst på Marabous nötlager blir det en överexponering med lidande, anafylaktisk chock och död som följd.

Jag skulle kunna uppskatta ”Baby, its cold outside” framför en brasa på julafton med ett glas whiskey i näven med snön som faller utanför OM jag inte fått den nedkörd i hörselgången sedan 3 månader tillbaka.

Jag kunde fnissa åt den, erkänt överspelade, ironin i ”Juligen” när man klär granen OM inte denna trudelutt tillsammans med sina gelikar hållt fast mig på ett varuhusgolv och utfört ett grovt audiologiskt våldförande på min hjärna i syfte att..ja det faktiska syftet är okänt men jag misstänker att konsulter ligger bakom.

Låt mig nu, mitt under detta kåseri, göra känt att jag vet att våra vänner de butiksanställda har det svårare än jag. Samma 3-4 låtar på repeat dagen lång och en av dem är ofrånkomligt ”Feliz Navidad”. Att fler inte hugger kunder med presentsaxen är ett julmirakel i sig.

Jag vet detta, men det faktum att andra lider mer gör inte min smärta ogiltig.

Kvinnan ser det inte på samma sätt. Men ni vet ju sedan tidigare att hon är den typen av person som sitter i ett tomt badkar i september och injicerar ren jul i ögongloberna för att alla övriga vener redan kollapsat av överdriven julighet. Det är hon som i januari väser som Gollum om jag gör ens en ansats att plocka ned en enda tomtejävel samtidigt som hon febrilt slickar inuti en plastpåse där de sista pepparkakssmulorna tog slut för länge sedan.

Men ett förhållande är byggt på kompromisser. Och då jag försöker hålla julen stången till åtminstone november medan Kvinnan vill ha jul året om gömmer jag helt enkelt alla julprylar i januari och hon får inte plocka fram dem förrän hon hittar dem.

Vissa år har jag klarat mig till december. I hemmet alltså, i världen utanför börjar julsångerna redan ljuda och jag hör ”Bjällerklang” närma sig med vaselinburken.

…och så slutade det, sista delen

Dagen grydde över vår sista tid i Åmål, för att riktigt vädra ut syatemen inför kvällen serverades denna morgon en öl/whiskeykombo till frukost innan det var dags att slå igång bastun. Det var väl egentligen inte någon som var taggad för bastu ännu en gång, men vi resonerade ju så att vi behövde bli av med ölen på något sätt, så varför inte.

Denna gång blev ingen tagen av strömmen då regnet strilade ned med sådan kraft att vi blev nedkylda så fort vi stack en tå utanför bastudörren, ölen var lika god som de andra dagarna och musiken var helt okej.

Runt lunch gjorde Byggmästarn misstaget att fråga hur planen såg ut, varpå Von Träsjö slet upp toalettdörren, bakom vilken han varit barrikaderad sedan tidig morgon, och flinade maniskt.

”Vi ska till Säffle!” vrålade han, ”vi ska gå på krogen och kolla hockey!”

Det var lagom tyst. Inte för att någon av oss hade något särskilt emot vare sig att gå på krogen eller kolla på hockey, men mest för att vi såg framför oss den tågresa vi skulle behöva göra. Von Träsjös ivriga uttalanden om chartrade vagnar och förgyllda lok övertygade oss föga, men han lyckades till sist muta oss med löften om att det säkert fanns en pressbyrå vid stationen där man kunde få en korv eller två.

Sagt och gjorr. En dusch, lite lukta gott och ny skjorta på så promenerade vi iväg mot Åmåls station, glatt sippandes på de sista ölen i förråden, till och med regnet hade uppehåll så på det hela taget var det en trevlig promenad.

Utom för Von Träsjö.

Något hade hänt i hans inre, gastrointestinellt var han helt ur balans. Vad det utmynnade i var att om det finns ett gathörn i Åmål som inte är spraylackerat med en brungrön röra så är det inte Von Träsjös fel.

Han sackade efter ordentligt, men löftet om varm mat sporrade oss andra. Vi rusade nästan igenom dörren till vänthallen på Åmåls station.

Den synen som mötte oss var lika sorglig som A-lagarna kvällen innan. Ett helt avskalat rum med fastskruvade bänkar målat med en väggfärg jag inte sett sedan jag gjorde ett besök på ett nedlagt mentalsjukhus. En stängd metalldörr ovanför vilken det stod ”Johans Bilskola” var det enda som bröt av misären och ersatte den med blott hopplöshet. Von Träsjö kom in ur kylan med ett glatt flin, han såg på oss och sedan såg han sig runt.

Flinet försvann, han gick och satte sig på en bänk.

Kaninen och Albert roade sig en stund med att gissa hur sen ankomst tåget skulle få, men tystnade snart.

Timmermann, som det vanligtvis inte går att få tyst på, stirrade suckandes ut i grådiset genom det skitiga fönstret. Byggmästarn petade mig i revbenen och svängde ut med armen över spektaklet.

”Fan, Kjellberg, Åmål klarade det, stan tog knäcken på oss!” Sedan satte han sig i ett hörn och påbörjade ett oentusiastiskt självmordsförsök medelst kattvideos.

Det var en loj skara som klev på tåget mot Säffle.

Det tog inte lång tid egentligen, och vi lyckades tigga till oss skjuts ända fram till restaurangens dörr. Vi tittade slokörat upp på skylten.

”Galna Tuppen”

Jag ska inte ljuga. Namnet fick oss att le. Jag har länge varit en förespråkare för psykopatiska fjäderfän och detta utgjorde inget undantag. Vi klev in.

Det var som en lisa för själen. Det var upplyst, folk skrattade, servitriserna serverade med ett leende. Det fanns en energi, en positiv energi som hade saknats i våra interaktioner med lokalbefolkningen i Åmål och viktigast av allt, det fanns käk.

Von Träsjös tobaksfärgade leende var tillbaka och han svidade snabbt om till en supportertröja, intog ett bord framför en projektorduk och skrek efter sprit,mat och en vinst. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

De av oss som inte höll på någotdera av lagen gladde oss åt Tuppens utbud av mat, med en god höstsoppa som förrätt följt av en uppsjö av olika varmrätter för att jaga bort höstkylan ovh minnet av Åmål.

Det gick sådär för Von Träsjös lag och en viss bitter känsla infann sig vid hans ände av bordet. Vår servitör, signe honom, gjorde misstaget att försöka muntra upp stämningen genom att erbjuda shots på maten, vilket alla accepterade.

Och accepterade och accepterade och accepterade. Den var nämligen precis vad vi hade krävt utan att veta om det, den perfekta blandningen mellan sprit och godis, en hot shot gjord på varm nyponsoppa, vispgrädde och sprit.

Der gick så illa att framåt slutet av besöket hade de inga shotsglas kvar utan fick bjuda på dricka ur vad tusan de hittade där i köket. Vi beslutade att runda av vår trevliga vistelse i Säffle innan de små stövelglasen, som finns i udda antal i alla kök i hela Sverige, kom fram.

Sagt och gjort, tillbaka till Åmål. Byggmästarn och Timmermann vägrade tåget av religösa skäl så Von Träsjö haffade två kvinnor som han använde till att lura den enda taxischaffisen i Säffle (även känd som den enda taxichaffisen i Åmål) att ta oss med tillbaka till metropolen vi kommit från, kvinnorna skulle inte till Åmål men det verkade vara sekundärt för ändamålet.

Väl i Åmål intog vi åter Stadshotellet, lite mer folk och den trubadur Von Träsjö hade hotat sig till av den taggade stockholmsbartendern. Tyvärr var det en trög start för honom så undertecknad tog över sången medan Albert stod för dansunderhållningen, trubaduren fick kompa bäst han kunde vilket han verkade vara nöjd med. Dock slutade han efter vad han sa var 60 låtar, men jag är säker på att det inte var en trudelutt över 59.

Det var nu vi skulle testa på den, citat nattklubb slut citat, som sade finnas i lokalerna. Vi gick dit, de ville ha inträde. Kaninen från Östgötagatan vägrade, anklagade dem för att vara homofober och skulle klä av sig naken, Von Träsjö skulle bruka våld mot en annan gäst och stod redan i telefon för att ordna likbil,jag ville mest av allt gå tillbaka till Stadshotellet där det var både trevligare och vi hade ett fast grepp om spellistan (Åmål är illa, Åmål ackompanjerat till populärmusik är värre).

Vakterna verkade dela min åsikt. Så jag tog ett snabbt beslut och tvingade Von Träsjö att föra en gående förhandling med likbilen, Kaninen fick inte visa ”ålen” han fångat (dock hann han med ett par tillmälen om homofobi och kärleken till sagda ”ål”) innan vi åter satt glatt skrålandes i de finare salongerna.

Byggmästatn fick ett skov av förräderi, tog in på hotellet och gick för att sova. Albert fick eskortera Kaninen tillbaka till stugan. Timmermann, Vob Träsjö och jag stängde stället och stockholmsbartendern bjöd på gonatt-shot innan vi inväntade taxin i chesterfieldfåtöljerna i ett angränsande rum.

När vi anlände hem upptäckte vi att vi glömt gräla inbördes på den här resan (Kaninens alla tilltag räknades inte, utan gick på ett annat konto) så det gjorde vi innan vi gick och la oss.

Dagen grydde, med tung skalle och stort hopp. Vi skulle få lämna Åmål och om möjligt aldrig komma tillbaka.

Byggmästarn, som tidigare beskrivits vara en förrädare, hade redan lämnat stan efter sin hotellnatt och satt nu och okynnesmessade oss bilder på hans frukost, lunch och senare säng.

Vi andra tog oss till stationen, de bleka mentalsjukhusväggarna lika tragiska som förut.
När tåget kom såg jag på en vägg, antagligen inristat i väggen av en lika desillusionerad människa som jag, orden ”Säffle är bättre än Åmål”. Jag kunde inte annat än hålla med.

Tågresan var en lång affär, med mindre glädje och gamman än nedfärden verkade den elva resor längre, även om Von Träsjö försökte muntra upp oss med lite fotboll vilket bara hjälpte lite. Väl på det sista tåget slog vi unisont skallarna i bordet och svor på att vi inte skulle behöva höra av varandra förrän tidigast till jul.

Hur jag hamnade här i lövhögen är ännu diffust, jag misstänker Kaninen, han är tacksam att misstänka. En snigel som byggt bo på min väska får en flygtur. Med tunga steg går jag mot min port, världen går hit och dit.

Jag öppnar dörren till lägenheten, Kvinnan och anhanget hälsar mig med respektivt ”Var fan har du varit?!” Och ”Köpte du något åt oss?”.

Tillbaka till vardagen efter en semester i galenskapens famn.

Von Träsjö ringde en vecka senare.

”Tjena, Kjellberg, vet du vart fan man får tag i en 10-20 bävrar och en kvinna som inte lider av pälsallergi?”

Jag stirrade på mig själv i spegeln, med luren i handen, innan jag febrilt började bläddra i gula sidorna.

The end…?