Blogg

Roblox i soffan.

Kvinnan med Anhang har en ny ritual såhär veckorna innan skolan börjar, de spelar spel tillsammans efter frukost. Låter ju gulligt men spelet de spelar är Roblox, världens mest passivt aggressiva onlinespel. De sitter i pyjamas, på rad i soffan med laptop och plattor och då låter det ofta såhär:

Kvinnan: Jaha, vad ska vi göra nu?

Anhang 1: Vi går till lekparken!

Anhang 2: Nej, vi ska duscha först!

A1: Det kan vi inte för någon har stulit duschen!

*Alla tre skriker förfärat, vissa med mer inlevelse än andra*

A2: Vi måste hitta duschen!

K: Polisen jagar oss!

A1: Upp på gungan!

K: Hur hoppar jag?!

*Det hela utmynnar i 3 tjejer i olika åldrar som är heligt förbannade på varandra i några minuter*

A1: Skulle vi gå till lekparken eller?

Så håller de på, på morgonen, innan jag fått kaffe, ni förstår ju själva. Ett slag kan ju slås för att jag ska gå upp tidigare så jag hinner dricka kaffe INNAN datorfejden börjar, men är den som slår då på det klara med att JAG fortfarande har semester?

Arlanda, vi måste prata..

Jag har lämnat Arlanda. Det är en märklig, lite sorgsen känsla. Inte för att det var ett så fantastiskt jobb att ta hand om andra människors, alltid för tungt packade, väskor men väl för att det är det enda arbete jag haft under mina 12 år i arbetslivet, som ett långt förhållande där partnern kanske inte direkt misshandlar dig men du känner att något är jäkligt snett i maktbalansen.

Men om vi tar tag i metaforen om ett lågdestruktivt förhållande så finns det även din partners släkt och vänner som är oerhört snälla och stöttande, förutom några arslen som förtjänar att bli bundna över en myrstack med genitalierna insmorda i drottningsylt. I den här metaforen är det kollegorna jag lärt känna.

Jag vet inte om det är för att vi alla är olycksbröder eller om jag bara haft tur, men i svåra stunder är det faktum att man har haft fina kollegor det enda som gjort att man gått upp ur sängen när alarmet ringt på fel sida om klockan sex.

Jag får det kanske att låta som en ganska otrevlig plats men så är inte fallet, Arlanda är inte ondskans hemvist i Norden, det är bara stort. En stor arbetsplats med stora företag där det inte finns plats för en liten människa, bara nummer för effektivitetens skull. Och grejen med nummer är att de är svåra att bry sig om, när grinade ni senast för att ni suddade ut en siffra i matteboken?

Kanske måste, ju högre upp man kommer i en organisation, man sluta se människor och bara titta på nummer, särskilt när det går dåligt. För att orka se sig själv i spegeln kan man inte tänka att med en påskrift har man sabbat Rogers liv, utan bara tagit 34129 ur produktion.

Hur det än ligger till tog det ut sin rätt på mig, jag kraschade in i en vägg av armeringjärn med huvudet först, på andra sidan väggen fanns en metallstolpe som jag kraschade in i med skrevet i 190 och det var en allmänt hemsk historia.

Det ledde mig till avdelningen jag tillbringat de senaste fyra åren på. I en lagom bortglömd del av en lagom bortglömd byggnad Arlanda tillbringade jag tiden med mina kollegor med att göra lagom bortglömda arbetsuppgifter.

En liten grupp, fasta arbetstider och trevlig chef. Kunde inte varit bättre igentligen.

Tills en av kollegorna gick i pension, han hade varit där sedan precis innan människor upptäckte elden och kommit in som lastare. Nu lämnade han som lastare och inte var han gladare för det. Nummer in, nummer ut.

Då bestämde jag mig för att börja studera och fly från Arlanda. Inte fan trodde jag de skulle jaga ut mig några månader senare men där har ni corona i ett nötskal.

Tack vare ”rådande omständigheter” kunde jag knappt säga adjö till mina kollegor men i ett improviserat grepp fick jag nog en av de finaste gester jag varit med om av en kollega, det kändes stort.

Så nu är det till att blicka framåt och fortsätta gå längs den väg jag valt, bort från det som ändå varit en fast punkt i 12 år. Jag har bekväma pjuck, bra musik i lurarna.

Nu går jag, häng med vetja.

Frukost med Anhanget

”Pågenlimpa! Rostad! Nej, varm med ost! Nej, med en 3/4 skiva ost samt skinka influgen från Sovjet!”

”Sovjet finns inte längre..”

”Då vill vi inte ha frukost!”

Anhanget är mer specifika med sin diet än en diva i Hollywood. Inte så att de tvunget måste äta nyttigt eller vegetariskt, de äter vad fan som helst men upplägget måste vara exakt rätt annars är en maträtt de skulle älska likställt med att äta gift.

Det är något bara barn förstår, dock kommer jag inte ihåg, förutom abnorm aversion mot potatis som inte var i pommes frites form eller från en precis geografisk punkt i Värmland, om jag hade dylika psykoser som ung. Antagligen inte. Jag som var ett så snällt barn, fråga min mor…

Medan jag skriver detta får jag skäll, hör och häpna, över att ha väckt den ena ungen före den andra. Visst, kanske lite orättvist men vad som kommer till mitt försvar är att den ena vaknar så snart jag sätter en fot utanför min säng. Den andra skulle sova sig igenom ett världskrig och ändå klaga på att vi väcker henne för tidigt.

Men nu är båda vakna, jag undrar hur de kommer reagera när de får veta att jag sket i att köpa pågenlimpa igår?

Curry i London, Max i Märsta

Jag går inte ut alltför ofta, och när jag gör det brukar jag få skäll av Kvinnan. Jag kommer inte hem när jag sagt, jag stör henne när hon ska sova och jag är i regel för full.

Detta drogs till sin spets 2010 på en resa till London. Gravid och jävlig som hon var ville Kvinnan lägga sig efter middagen. Jag, som varande snäll och förstående livskamrat, bäddade ner henne på hotellrummet. Jag såg till att fjärrkontroll och vattenglas stod när till hands innan jag lämnade henne där för att ta en promenad så hon skulle få somna ordentligt. Lustigt nog gick jag förbi en pub och där påbörjades en kväll vari jag testade merparten av ett etablissamangs inventarie, blev misstagen för en dörrvakt, stiftade bekantskap med Herr P. Bacon och sedermera räddade denne från att bli påkörd av en mindre nogrann bilförare, men det kan vi ta någon annan gång. Kvällen avslutades med en vindaloo som jag tog med hem till hotellrummet. Jag satte mig ned vid det lilla skrivbordet bredvid sängen för att äta när ett rufsigt, mycket ilsket, huvud sticks upp och fräser

”Vad gör du?! Äter du mat!? Fan heller!”

Och Kvinnan förvisade mig till badrummet där jag fick intaga min nattamat med toasitsen som bord, ett av de få tillfällen i mitt liv där mer har kommit in i min kropp på en toalett än vad som lämnat den.

Kvinnan går inte heller ut allt för ofta, och när hon gör det brukar jag få skäll av henne. Jag är vaken när hon kommer hem, jag ber henne köpa snus och hon oftast inte full.

Detta ställdes på sin spets i lördags, då hon skulle ut och ”äta en bit mat med tjejerna, kommer nog hem runt 23.”

Klockan halv 3 messar jag för att se att hon inte blivit rånbögmördad, och får veta att hon sitter på Max inte långt från lägenheten och ska snart komma hem. Då Max ligger vid ett nattöppet Statoil(käften!) ber jag henne köpa snus och en hamburgare med sig hem, för av olika anledningar har jag glömt att äta middag och snuset är snart slut.

Vid halv fyra ramlar hon in. Med snus men utan hamburgare eller den goda smaken att vara pruttfull. Hon är endast ”glad” och stinker parfym då hon låtit sin vän dosera mängden hon skulle använda. Jag nöjer mig med att hon är hemma och går för att sova, då munnen börjar gå på henne i hundraåttio om vad hon sett, gjort och tyckt. Jag lyssnar artigt innan jag utan omsvep somnar mitt i redogörelsen för hur jävla lång Drottninggatan är.

Två frågor har fått svar denna natt. För det första vet jag nu obestridligt var Anhanget fått sin otroliga förmåga att prata oavbrutet om ingenting och för det andra vet jag nu exakt vilken kväll jag ska peka på när Kvinnan tar upp curryincidenten i London 2010.

Smaklig måltid och sov gott

Konsten att ha semester med familjen

”Vi ska ha spa-dag.”

Över frukostkaffet delgavs jag informationen. Jaha, tänkte jag, vad trevligt för Kvinnan med Anhang. Sedan föll bilan. ”Kan du köra oss till Uppsala så vi kan köpa lite grejer?”

I Kvinnans sinne skullle naturligtvis deras spa-behov inkludera mina tjänster som privatchaufför. Jag vill värna om hemfriden så jag gick med på det, främst för att de mutade mig med ett par nya brallor då jag har en aversion mot att handla kläder utan dess like.

Jag slängde på mig en skjorta och vi åkte iväg. Byxor blev snabbt inhandlade, jag förberedde mig på att forsla mina passagerare till en butik för att inhandla ansiktsmasker och hårfärg, men dra i bromsen!

Vi ska stå i 45 minuter vid en lekpark i bitande nordanvind så att Anhanget kan försöka bryta nacken av sig på diverse kreativa sätt, något jag normalt applåderar då jag anser att mina barn lär sig bäst vad som är dumt att göra genom erfarenhet. Får de benen klippta av ett annat barnlär de sig snabbt att det är en urusel idé att klättra uppför rutschkanan.

Dock var jag inte klädd för upplevelsen vilket satte mitt humör på den bittra sidan, något som avhjälptes av en avstickare för att köpa tobak. Sedan var det dags för det kontrollerade kaos som är lågprisvaruhus, rader uppå rader av skräp för en billig penning. Men de har god chilikorv.

Upplevelsen där uppehåller vi oss inte vid i större utsträckning, vi kom därifrån lite fattigare än vi kommit dit. Sedan var det hemresa och dags för spa, varpå jag trodde min del i det hela var över.

Jag hade svårligen fel. Det var nämligen jag som skulle ansvara för färgning av hår, så där stod jag i en virvelvind av lila, svart och röd färg med tre dervischer utan förmåga att sitta still. Följden blev att det som stirrade på mig var tre damer med krigsmålning i ansiktet och vassa lösnaglar på fingrarna, som någon jävla alternativ version av Wolverine duplicerat i tre.

Det var vid denna punkt på dagen jag kastade ett glas vin på kvinnan, varsitt kolasnöre på Anhanget och retirerade till balkongen där jag öppnade en öl och stängde dörren. Med hörlurar i öronen och blicken stint fäst på ett av träden på gården, praktiserade jag konsten att ha semester med familjen

Sommar- ett växternas Guantanamo

När värmen i några korta månader lägger sig över vårt kalla land är det många som släpper lös sin inre hortonom för att skapa någon slags oas av liv och framtidstro runt sig. Vi gräver, planerar och planterar sommaren igenom, men hur ser plantorna själva på detta?

Det ska jag berätta, som en lång vistelse i Guantanamo tills döden kommer som en frälsare i oktober.

Tänk på det, vi sliter upp dem från det enda hem de någonsin känt, skiljer dem från sina medväxter som de varit tillsammans med sedan fröstadiet och planterar dem i okänd jord. Sedan börjar mardrömmen. Vi klipper av små bitar av dem, binder dem i onaturliga ställningar. Övergöder och svälter dem om vart annat. Ljudtortyr med utstuderad falsksång för att skrämma dem till att ”växa bättre”. Jag har till och med sett bilder där de blir påtvingade tygpåsar över huvudet, för att frånta dem deras identiteter inför hårdhjärtade fångvaktare.

Jag är motståndare till denna systematiska fägringstortyr av två skäl. För det första är jag lat och har absolut noll intresse att hålla något grönt vid liv men det främsta skälet är ändå mina iakttagelser av Kvinnan med Anhang som år efter år tar in nya växter till synes bara för att långsamt se dem dö.

Så snart sista kronbladet faller är det en svart säck, en omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” som någon växtrikets Jack the Ripper.

Och alla självplocksodlingar ska vi inte tala om. Förintelseläger med stängsel och taggtråd där växterna får arbeta tills de inte längre kan, sedan kunde de lika gärna ha stått i vår lägenhet för svart säck, omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” är det enda som väntar en oproduktiv planta.

En tragisk bild av vår samtid.

Addendum: Detta skulle varit en humoristisk nonsenstext men blev kusligt lik de mer militanta skrivelserna från Miljöpartiet. Något att tänka på.

Roslagsarkivet: Vingummimannen

Även under semestertider har jag blivit våldsamt tillsagd att lite inlägg måste upp. Men då jag är våldsamt lat väljer jag att denna vecka göra en throwback thursday men kryddar det på det spännande sättet att jag lägger upp den på en onsdag. Jag vet, håll i er.

Detta är alltså ett alster från april 2018 som jag tidigare lagt upp på Roslagspress och då löd titeln

Men för helvete, Joachim!

Joachim, hur hamnade vi här? När jag först läste om din vrede var jag tvungen att titta på publiceringsdatumet för att se att det inte var ett aprilskämt.


Man kan argumentera att det inte är ditt fel, utan Expressen som först valde att släppa ut din ilska mot godis i etern. Men samtidigt så är det du, Joachim, som drog igång det genom att bli förbannad på vingummin. Vingummin!

Du är 40 år och har alltså överlevt både chockladciggaretter och lakritspipor, vad hände dig som fick dig att hamna i chock över ord på ett smågodis? Godis som associeras med alkohol, vad fan tänkte du med? INGEN har någonsin associerat Vingummin med sprit förutom Charles Maynards far, skaparen av godiset lugnade då sin pappa med att det innehöll inte ett endaste spår utav alkhol. Detta köpte en metodist och en absolutist. Men inte du! För blotta ordens närvaro kunde ha gjort att saken kunde sluta olyckligt, pga att din 4-åring lärt sig bokstavera. Hur olyckligt då? Att du skulle fått ta fem minuter och förklarat vad Cognac är? Hade hans barndom slagits i bitar då? Hade han blivit alkoholist?

Jag tror du är en intelligent man så självfallet tror du inte på så dumma scenarion, vilket får mig att tro att du är en sådan självrättfärdig, lat människa som anser att världen skall rätta sig efter dina ideér om hur allt se ut?

Men så kan det väl inte vara? Kan det vara så att du är en tråkig människa, Joachim? Att du är en av de där med ”sand i fittan”-mentalitet som måste hitta fel i världen för att må bra? Hur små och meningslösa de än är? Tittar på er som tog bort Nogger och ni vet varför.

Men men, alla har sin åsikt naturligvis, och hade det slutat med att lille Thor inte fått sina vingummin och istället kalasat på sockervulvor och sura fallosymboler (Jodå, folk har varit på plockgodisets moral förr) så hade det inte varit så mycket med det här.

Men då kommer nästa länk i skuldkedjan, Tony Carlsson, vd på Pekås som efter skäll av Joachim GÅR MED PÅ ATT PLOCKA BORT GODISET?! Är karln från vettet?

”Jag förstår inte hur det kunnat uppstå överhuvudtaget. Det borde ha upptäckts från vår inköpsavdelning tidigare och framförallt av butikspersonalen.”

Detta är ett direkt citat från den länkade artikeln. Inköpsavdelningen? Personalen? Nej herr Carlsson! Ingen borde ha upptäckt det för mycket riktigt brydde sig ingen om det!
Korrekt respons borde varit;

”Jaha, det var underligt, vi ska titta på saken. Glad Påsk, Joachim.” och sedan låtit saken bero.

Jag börjar undra om inte det hela är ett pr-trick från Pekås sida, isåfall hatten av, well played.

Men om det nu inte är det vill jag lämpa in den i samma bunt som Livs Mardröm för några veckor sedan, där Liv Södermark grät ut i, japp ni gissade rätt, Expressen. Var vad Livs mardröm då? Jo hon hade fått kyckling istället för vegetariskt på Max. Inte lika galet som Joachims VREDE över smågodis, men samtidigt kan man undra över nyhetsvärdet. Spy upp kycklingen och gå vidare med ditt liv?

Om vi, om några veckor, får ytterligare en sådan här artikel från Expressen (och jag kan för några hundringar bli mäkta förbannad över äggens form på ICA då de går emot min fasta tro att ägg är platta) så kan vi väl en gång för alla komma överens om att Expressen kan ge sig själv en överkryssad geting och lägga ner?

Joachim och Liv, allt väl till er och de era, men lämna oss för i helvete ifred och gå vidare med era liv.

Vi syns.

/Kjellberg

Och tillbaka i nutid medger jag att jag kanske överreagerade, men dylik dumhet får mig att se rött. Även nu när jag läste texten igen för referens kokade mitt blod över denne mans totala enfald. Men det finns annat att bli förbannad för kan jag tro.

Skrivstuga 6 -Reboot

Jag tyckte inte om nummer 6.

Övning nummer 6 var ett hatbrev. Skriv ett brev till någon eller något du hatar, och när du är klar så bränner du det.

Så det gjorde jag, men som barn av teknikåldern höll jag mig från att sätta fyr på hela datorn och nöjde mig med att läsa igenom det och klicka på ”delete”.

Att skriva sina känslor och sedan ”bränna” dem är en konstig övning. En vanlig övning i diverse ”bli bättre på att skriva”-kurser, men vad gör det egentligen? Ger oss tillfällig katarsis? Man skulle kunna se över sina åsikter och kanske komma till någon insikt om sina känslor, om man då inte tryckt på ”delete” innan.

Det är just det där med att förstöra något man skrivit, även om det är högst personligt och man inte vill att någon ska läsa det borde man själv behålla texten, ta fram den efter några månader och se om man är samma person som skrev brevet.

Men vad vet jag, man ska nog inte lyssna för mycket på en man som skrev ett långt hatbrev till plättar.

5 saker var drinkare bör veta

Låt oss inte ljuga för varandra, det är gott att ta sig en jävel ibland. I andra fall kan det vara gott med flera jävlar på raken och i ytterligare andra fall är det gott med en rejäl ”ramlaomkullfylla” som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support för den här sidan, brukar säga.

Tyvärr är det något som folk ofta glömmer bort i samband med intagande av rusdrycker, nämligen att det finns regler. Så TYST I KLASSEN, nu jävlar blir det genomgång!

Regel 1: Bakfyllan är priset du accepterar

Hur många gånger har drinkaren inte vaknat dagen efter med hela Polens samlade dvärgbefolkning som steppdansar genom ens huvud samtidigt som de jonglerar, dåligt, med hammare? Världen snurrar och man vill bara hoppa av, försvinna in i ett mjuk och tröstande moln av soffliggande, netflixtittande och snabbmat. Det är helt ok att känna på det här viset, vad som däremot inte är ok är att beklaga sig över det varken högt eller internt. Stor stark och jäger 49 spänn och en redig bakfylla. Vitt vin och räkor 190 riksdaler och en redig bakfylla. Det är inbakat, det är accepterat och bara att bita ihop eller ge fan i att dricka. Hur du än väljer att tackla det FÅR DU INTE KLAGA. Så självklart egentligen, men fan vad det ska klagas ändå.

Regel 2: Du ska bete dig även om du är packad

Den här regeln är det visst många som har svårt att ta till sig. Från uteliggare till politiker i riksdagen tror de att varje illa valt ord eller helikopter vid opassande tillfälle kan ursäktas med ”Jag var full”. Men den gubben går inte. Sup så det står härliga till, ersätt varenda droppe vätska i din kropp med promille om det är det du vill, men bete dig för fan. Med det menas att du ska vara trevlig, skita inte ner i baren, vet var du har klosetten och behåll privata könsdelar innanför kläderna tills du hittar någon som är villig att ta fram dem själv.

Exempel: Att dansa på borden och sjunga lite för högt, även om du har usel sångröst, det är att festa till det. Att pissa ner hela toaletten och sedan spy i entrén med ditt hanorgan (alt. spenar) hängandes ute är att vara ett arsle.

Regel 3: Har du inte råd att supa får du skita i det

Att bli bjuden på en öl är aldrig fel, och i ett kompisgäng kan det mycket väl vara så att någon bjuder mer än andra. Inga konstigheter med det, det brukar jämna ut sig över en tioårsperiod som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support, brukar säga. Men man kan aldrig gå ut på krogen med en förväntan att bli bjuden på dricka. Antingen har du en peng på fickan och väljer själv vad du vill göra med den, hyra eller krogen är inte någons sak att säga till dig vad som är prioritet även om logik kan peka på ett av alternativen som viktigare. ELLER så har du inga monetära medel tillgängliga och då håller du dig ta mig fan hemma! Du smyger inte runt som någon jävla urban Gollum ”Cans we get a beer, preeeeecious?”.

Regel 4: Var inte fisförnäm

Öl är gott, vilken sorts öl är sekundärt. Man kan tycka mer eller mindre bra om olika bira men ge fan i att gnälla. Jag tål inte Red Seal Ale, vidrigaste skiten jag druckit, så då ligger det mig ju i fatet att någon annan älskar den, så den försvinner snabbast möjligt från min närvaro och ner i krävan på någon som uppskattar den rinniga avföringen från vattenlevande däggdjur. Vad regeln vill ha sagt är att du kan dricka en Southwestern Running McGilly BrewCraft Bingelibång India Pale Ale tills du blir precis så onykter som du vill, men kommer det någon med en Norrlands Guld och vill skåla då klingar du glaset och ler. Samma med mycket i livet, sköt dig själv och skit i andra. Förutom när det kommer till Janssons Frestelse, jävla styggelse till maträtt.

Regel 5: Äg din skuld

Så, trots reglerna spydde du ner halva krogen, daskade vakten i ansiktet med ditt fortplantningsorgan och när du kom hem väckte du din bättre hälft och krävde att han/hon/den skulle gå ner i källaren och fixa McDonalds? Du har en intressant dag framför dig med vad jag föreställer mig är otrolig ågren ovanpå den baksmälla du utan tvekan lider av. För det första: Jäkla idiot, det där med vakten var väl onödigt? Och för det andra: Det hjälper inte att neka, kanske rättsligt men inte för dig själv. Så äg din skuld, inse att du kanske inte är riktigt normal och läs igenom reglerna en gång till så kanske du klarar dig bättre nästa gång.

Skål.

Skrivstuga 5 – Hämnden

Dagens övning är kort. Det vet jag för de skriver det i övningstexten. ”Se dig omkring och välj ut fem saker i din omgivning, skriv sedan en KORT text som innehåller alla fem sakerna.” Ja, ordet KORT är skrivet med stora, förbjudande bokstäver så vi verkligen ska förstå att vi inte ska knacka ut en novell eller roman såhär en söndagseftermiddag.

Vad som valdes ut: TV, katt, öl, snus, hatt.

Så utan större pompa och ståt ger jag er den KORTA texten Latzanalysen

Där på TV, en katt som valsar omkring oförstående medan människor upprepar ordet Latz. Det är reklam, naturligtvis, som om någon seriös filmskapare skulle göra något liknande om det inte var reklam. Det var vad jag tänkte när jag satt där med min öl och mitt snus, stirrandes med en sorts desperation på skärmen framför mig. Jag sökte kanske efter mening eller bara en förströelse min överambitiösa hjärna inte skulle analysera sönder, helt förgäves visade det sig. Jag vet inte om jag är klok, dum eller allmänt olycklig, men lik förbannat var det bara att ta sin hatt och gå till jobbet nästa dag.

Kanske inte den mest lyckade texten i universum men alla texter är viktiga att skriva, om än inte särskilt nödvändiga. Jag förstår den här övningen, du underlättar för din egen kreativitet genom att observera din omgivning. Du tar inspiration från vardagliga ting och människor vilket kan hjälpa dig över även den tuffaste av skrivkramper.

Eller så skriver du om en jävla kattmatsreklam.