Blogg

Gå skrattande till gymmet

Nu ska jag prata om Kvinnan igen. Hon är den typen av person som får grym beslutsångest av att läsa en meny och om jag får spekulera skulle jag säga att under hela vårt förhållande har vi spenderat mer tid med menyer än mat under vår vistelse på en restaurang. Med det sagt så har hon tagit ett beslut, hon ska börja gymma.

Jag är helt för lite självförbättring, inte så mycket för utseendets skull. Jag älskar henne oavsett om hon ser ut som Scarlett Johansen eller Rosanne Barr. Inte för att jag är helt oförflackad, börjar hon någonsin likna Hulk Hogan så är det dags att vi går skilda vägar. Hur som helst tycker jag det är ett bra initiativ rent hälsomässigt.

Det tog 2 dagar innan hon hamnade i, vad jag trodde, fällan. ”Jag ska gå nästa vecka, måste bara skaffa träningsbyxor.” Jo tjena, det där är ett gymkort som kommer ligga oanvänt tänkte jag men åter igen överraskade Kvinnan mig. Byxor inhandlades och iväg till gymmet bar det.

Och i ett karaktäristiskt drag gick handlingen ”byxor–>gym” så jag fick inte ens se brallorna innan de användes till avsedd aktivitet. Jag blev grymt imponerad över hennes nya driv. I jämförelse var min största prestation samma vecka att beställa snus för resten av månaden. Jag fick tre godiskolor på köpet så helt bortslösat var det ju inte.

Så. Snuset i kylen, godiskolorna på bänken. Kvinnan kom hem, lite trött knackade hon mig på axeln där jag satt och skrev på ett orelaterat inlägg här på bloggen. Lite kärvänligt klappade jag henne på låret, då kände jag dem. I fickan på hennes nya träningsbyxor låg mina tre godiskolor. Hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem.

”Allvarligt…”

”DET ÄR FÖR ATT BARNEN INTE SKA KOMMA ÅT DEM!”

”Allvarligt, älskling? Godis i träningsbyxorna?”

Sedan följde skälet till att Kvinnan och jag hållit ihop så länge som vi gjort, vi skrattade. Ett sådant där okontrollerat, nästan maniskt skratt som man får ont i bålen av och inte kan stoppa. Vi skrattade så högt och så länge att ungarna sprang in i rummet och bad att få veta vad i helvete vi trodde vi skrattade åt?!

När vi sedan satt där, kippande efter andan, skrattade jag ett sista, ganska smärtsamt, skratt.

”Du inser att det här hamnar på bloggen, väl?”

Kvinnan hängde lite med huvudet, drog djupt efter andan och fnittrade till.

”Jo, jag gör väl det.”

I coronatider där man inte kan träffa andra är en knäpp fru det bästa man kan begära för inspirationen.

Throwback Wednesday: Poesihörnan

Throwback är fanimig det mest fantastiska konceptet på internet. Det ger en licens att bokstavligt vila på gamla meriter när skola/arbete/livet hopar sig i för stora högar. Om ni sätter en pistol mot Kvinnans panna och ber mig förklara varför detta ämne och varför på vers så skulle jag absolut inte kunna svara på det. För humorn, skulle jag kunna tro.

Detta är alltså ett inlägg som först lades upp på Roslagspress den 27 september 2017.

Poesihörnan

Jag tänker inte sträcka på de kreativa musklerna så hårt idag, utan ge er en stundens inblick så att säga.

Detta är för att jag kan, för att jag vill och för att ni, på ett eller annat sätt, förtjänar det.

roslagspress.wordpress.com rubber ducky

Du lilla gula anka som jag aldrig ägt, ditt varande har jag övervägt.

Tusentals ungar har vid baddags dig som krav, men säg mig lilla gula anka,
vad fan är du gjord av?

Vilken sociopat fick tanken i sitt sinne,
när han stirrade i badbaljan,
”det borde finnas en anka därinne”?

Ursprung till form får vi nog aldrig veta,
men 1839 var det Goodyear som en process utarbeta.
Vulkaniserat gummi, det var världens grej,
De hurra och tjoa, gled ut på galej.

In på scen steg då en absurdist,
stirrade på däcken och och såg en anka, javisst!
Bäst till tuggleksak för barn och djur,
slipper bieffekter, om de har tur.

Entré då för Peter Ganine, som skulpterade en anka i 40-talets era,
tog patent och började producera.
50 miljoner fick han sålt,
gjorde mamma sin så nöjd och stolt.

Idag tävlar ankor nerför floder och ut i hav,
29,000 red med havsströmmarna när ett skepp gick i kvav.
Fortfarande i norr bland mörkan is,
där ligger och väntar de som infrusen syfilis.

Då och då poppar de upp, i Newfoundlad senast,
Greenpeace säger att de borde städas genast.
I Sydney står världens största gula fjäderfä,
på 600 kilo så ligger man i lä.

Meningen med denna vers kanske ni finner skrattretande
men jag har just tvingat på er lite värdelöst vetande.

Vi syns
/Kjellberg

Lustig bonusfakta är att jag nog aldrig forskat om ett inlägg så mycket som till den här löjliga dikten. Det flyter faktiskt omkring runt 29.000 badleksaker i haven efter att ett skepp som fraktade dem förliste, dock är inte alla ankor. Jätteankan i Sidney har dock blivit internationell och guppar runt lite varstans. 2019 var den i Hongkongs hamn. Så är det, världen förändras.

Sjukt konstigt

Konst är ju väldigt subjektiv och man ska akta sig ganska noga för att komma med fördömande åsikter. Det är så man ska göra men när jag såg den här samlingen i en facebookgrupp för”svåra föremål” kunde jag inte göra så utan var tvungen att noga fundera på hur fan folk tänkte när de valde att ha denna konst upphängd på Sveriges sjukhus. Denna lista handlar egentligen inte om konstverken i sig, utan deras utseende i sammanhanget ”upphängt i sjukhuskorridor”.

1. Helan och Halvans halshuggna kusiner

Betänk följande. Du ligger på sjukhus, kanske i svår sjukdom. Du och läkarna kämpar tillsammans, medicinerna tar och operationen lyckas. Du är frisk, du ska hem till dina nära och kära, du får ha riktiga kläder på dig. Du tar din väska från sjukhussängen och går ut i korridoren, det är då du stirrar rakt på de här två lirarna. En lite mindre, antagligen killen med planen, med världens tjockaste fluga och hans 1700-talslakej i peruk med mer muskler än sinne. Den lille killen är förbannad, det syns. Kanske är de Liemannens praktikanter och ditt tillfrisknande har gjort att de missat sin chans att visa framfötterna? De kan också vara från en vadslagningsfirma för just detta sjukhus, nu är de speciellt bittra över att du trotsade oddsen och överlevde.

En annan tanke är att de hänger på Nya Karolinska och bara är fångna i en min av våldsamt överraskad jovialitet över hela den härvan..

2. Barnförbjudet uttryck

Tänk vad lätt det är att göra konst. Bara lite målarfärg (jag hoppas innerligt att det är målarfärg) på senapsgul botten. Motivet låter jag mig inte ens gissa mig till, även om någon påpekade att det, med största välvilja, kunde se ut som en kyckling. Min tanke är att de kanske hängt den på psykologin, om man som patient påpekar att någon kletat en kuk som slår knut på sig själv och ejakulerar på väggen så blir det tvångströja men om man säger att det ser ut som en kyckling får man gå? Eller tvärtom?

Andra alternativet torde vara urologen.

3. Handlet

Jag säger det rent ut. Något gick sönder, någon försökte laga det och det gick inte bra. Jag föreställer mig att en konstnär satt och skulpterade på en naken Hamlet i den kända scenen med Yorriks skalle när hon fick ett telefonsamtal i ett annat rum (konstnärer är så fattiga så de har ingen mobiltelefon, det är sedan gammalt) och bad sin vän hålla ett öga på ateljén. Lång historia kort; Katt smet in, jakt, förrymt barn, kaxig duva, hel skolklass och KRASCH. En skulptur av en politiker som tigger pengar i naturlig storlek faller omkull och krossar naken-Hamlet. Vännen får panik och slänger ihop bitarna samtidigt som han hör konstnären på väg tillbaka från sitt samtal, det är vännen och en tub superlim mot klockan.

Han lyckas få ihop delarna och kasta ett skynke över skapelsen, som sedan tas till Stora Sjukhuset för att avtäckas. Skynket försvinner, tystnad. Någon längst bak bland de församlade börjar säga ”Vad fa..” men blir hyschad. Handlet är ett faktum och en fixerad del av avdelningen.

4. Gruppterapi

Det här är det enda konstverket jag låtit behålla sin faktiska titel då jag misstänker att konstnären hade en väldigt svår tid någon gång under sin levnad. Det måste vara enda skälet till att avbilda sin gruppterapi som Voldemorts släktträff.

MEN. Jag undrar lite över tjommen längst till höger i bild som sträcker sin hand bakom personen bredvid för att klämma personen bredvid denne på rumpan. Ni kanske vill ha det till att det läggs en tröstande hand på ryggen men så mycket anatomi kan jag att jag vet att det där är INTE ryggen. En solklar rövklämning.

Jag är inte pryd, och vågar man inte vinner man inget. Jag har tagit några chansningar under mitt liv under raggningarnas fana. Men om man använder gruppterapin för att ragga sexpartners då har man inte kalkylerat alla riskerna. Eller så har man det men är jävligt dålig på matte. Jag undrar även över person nr.2 från höger. Hur känner sig denne när herr Sveas längsta arm sträcker sig runt för att antasta en annan? Lättad? Besviken? Grymt obekväm. Det här mina vänner, är konst. ”Gruppterapi” väcker hundratals frågor, men ger inga svar!

Det finns fler exempel på mystisk konst runtom Svedalas vårdinrättningar, så nästa gång ni har ärenden där råder jag er att ta en extra titt på väggarna. Det är en gratis freakshow, fabel och skräckfilm i ett.

Peta PETA ner i pannan

Åh, PETA! Ni är alla skribenters räddning när varken Anhang eller Kvinnan har den goda smaken att göra något roligt eller dråpligt.

Från att aktivt gå i krig mot små plastgubbar eller ta livet av majoriteten av djuren ni omhändertar, och jag använder omhändertar väldigt löst, kan man år efter år lita på att PETA ska komma med alla djurskyddsföreningars samlade idioti.

Missförstå mig inte. Jag anser att man ska vara snäll mot djur. Innan de hamnar i en coq au vin skall hönsen få gå fritt på en gård och sprätta, innan grisen tjänstgör för sista gången tillsammans med pommes och bea på tallriken en sommarkväll skall den leva ett glatt liv och kossorna skall hoppa runt i livsglädje innan hamburgarna tillverkas. Så långt är vi ganska överens, PETA och jag.

Men sedan kommer de med grejer som påminner om feminister som, medan deras medkämpar försöker minska våld mot kvinnor i nära relationer, skriver långa avhandlingar om varför det behövs en ”Fru Gårman” vid övergångsställen.

Som till exempel problematiken att ge negativa djurepitet till människor. Och såklart har de alldeles rätt! Varför bry sig om brutal djurhållning i Polen när man kan påskina felet i att kalla en människa ”kyckling” istället för ”feg”? Inte behöver man väl belysa bristerna på svenska slakterier när man kan höja rösten mot att säga ”råtta” om en tjallare?

Hela saken luktar illa. Som om någon fick frågan ”vad gör du egentligen här på kontoret?” på morgonmötet och var tvungen att skynda sig att hitta bevis på att de inte var totalt odugliga. ”Jo ni förstår, jag sköter kampen mot djurepitet, det behövs mycket pengar för att motarbeta detta så kan jag få påökt?”

Ni kanske märker att jag utmålar den som kom på det här som en tjuvaktig skata, mer intresserade av glitter än faktisk förändring? En orm bland djurrättsaktivister, som slingrar sig in i organisationerna och blockerar riktigt arbete till förmån för en skithög så stor att endast grisar kan finna nöje i att rulla sig i den.

De finns inom alla -ismer, bra eller dåliga. De urholkar dem genom att antingen tvinga seriösa förespråkare att ägna tid de kunde arbeta med riktiga problem till att i princip säga åt dessa kufar att hålla käften, eller löpa risk att klumpas ihop med dem.

Ingen tycker misshandlade kvinnor är något bra, men många skiter i om Gårman är herr eller fru. Alla tycker djurhållningen ska vara bra och human, men ingen bryr sig om hobbyminiatyrer rockar en vargskinnsmantel.

Kan vi alla gemensamt komma överens om att idioter är idioter, oavsett inriktning och fokusera på lite viktigare grejer?

Minne och nutid

Jag drar mig till minnes en kamrat från mitt tonårs dagar. Vi satt hemma hos hans äldre bror, snackade skit och drack öl. På något konstigt sätt kom en tequilaflaska fram och på ännu konstigare sätt blev den tom, vi misstänkte utomjordingar.

Sömn inföll kort efter, säkert också utomjordingarnas fel, och som vilken tonåring som helst hade jag inga sviter från kvällen före annat än lite törst och ett omåttligt sug efter en pizza. Jag tände en cigarett och stod lite sådär hollywoodcoolt hukad under den av rök gulnade köksfläkten när vår värd kom in, svepte en kanna vatten, bad om en cigarett och proklamerade att vi borde gå och köpa en pizza.

Det var först efter att detta avhandlats som vi blev lite fundersamma. Samtliga sängar, soffor och luftmadrasser minus min och hans innehöll en sovande ungdom men kamraten jag nämnde i början fanns ingenstans. Vi började fundera om han hade dragit hem till sitt under gårdagen och vi inte märkt något? Sedan kom vi ihåg att vi bodde i Rimbo och kommunikationerna klockan 3 på natten var precis som man kunde förvänta sig. Hade han då promenerat den långa vägen? Nej, för lat. Död i snödriva? Nä, det var juli.

Vi skulle ge oss ut för att leta (och köpa pizza) när vi plötsligt hittade karln. Det visade sig att han inte fått någon sovplats och i ren vrede hade han lagt sig under jackorna i hallen, med en sko som huvudkudde. Så där låg han hoptryckt i den lilla alkoven som generöst kunde kallas hall, med knäna uppe vid hakan, vilandes på en känga. Vi skrattade lite både över humorn i det hela och av lättnad att det inte varit något värre. Efter att ha petat på honom medelst svettig tonårsstrumpa vaknade han, vecklade ut sig och knäckte till sin nacke.

”Fan vad törstig jag är, har någon en cigg? Ska vi gå och ta en pizza?”

Det jag vill påskina med den här historien är att ingen förvrängningskonstnär eller magiker kan utföra en sådan komplicerad skymfning av sin kropp utan bestående men som onyktra tonåringar. Det var vad jag trodde tills jag fick barn iallafall.

För barn är banne mig rena Transformers när det kommer till sovställningar. Oj, jag ramlade visst ner mellan sängen och väggen, bör jag vakna? Nää! Bara TSCHE-CHU-CHU-CHE-TSCHE (Så skriver man sedan 2012 officiellt ljudet av en transformer som förvandlar sig, så nu vet ni det) och sova vidare med ena foten bredvid huvudet och den andra någonstans borta i köket. Vaknar pigg och utvilad.

Varför jag skriver om det här är att jag häromnatten hörde ett brak från yngsta Anhangets rum. När jag gick för att undersöka så hade hon inte bara ramlat ned från sängen. Hon hade ramlat ned från sängen, ner i i sin leksakslåda och i samma veva vält sin nattlampa över sig.

Så för att sammanfatta, där låg hon och sov trygg som i modersfamn med 35 barbiedockor som tryckte in i ländryggen, med en sådan där trådig nattlampa som huvudkudde. Jag stod där, med ögonbrynet höjt lite hollywoodcoolt, innan jag gjorde ett försök att lyfta upp henne till sin säng. DÅ vaknar hon naturligtvis. ”Hrmhhmm, kan jag få lite vatten?”.

”Vill du ha en cigg och en pizza också?” undrade jag.

”Men allvarligt!” hördes det från vardagsrummet. Kvinnan har bestämda åsikter om sådant där.

Kyligt eller Jack Frost kan dra åt helvete!

Det är kallt. Riktigt kallt. Rent är ärkedjävulskt kallt. Och inte bara därute, tack vare Sigtunahems liberala tolkning av lämplig inomhustemperatur är det kallt i lägenheten också. Jag kan även ge mig fan på att det är kallt i deras hjärtan också, ledningen ser ut som något triumvirat av Kato, Snödrottningen och Voldemort som sitter och gnider guldmynt tillsammans för att hålla sig varma, och med tanke på hyressättningen lär de kunna hålla sig varma ända fram till juli, 2321.

Man får inte valuta för hyran hos Sigtunahem, är dit jag vill komma.

Men det är ingen som höjer på ögonbrynen när jag som svensk man i medelåldern gnäller på att det är kallt. Det förväntas av mig, nästan så att det krävs av mig för att jag ska få kalla mig själv svensk. Och jag gör ingen besviken utan gnäller med de bästa. Skickar svador mot Kung Bore och spottar efter Jack Frost när jag står vid busshållplatsen.

Men igen, just detta år har det ju inte blivit så och jag börjar sakna det lite.

Jag hatar ju fortfarande kylan, tro absolut inget annat. Jag hatar den och kräver att ansvarig instans kompenserar mig på lämpligt vis! Men jag skulle inte ha så mycket emot att få åka in på den där kalla jävla bussen som alltid åker i diket just den tiden jag ska åka och det kalla jävla pendeltåget som aldrig går på tid när det är snö och bara träffa EN person ansikte mot ansikte som inte är Kvinnan eller Anhanget. Vi kunde gnälla på kylan tillsammans.

Men håll i och håll ut som det heter. ”Pip pip and a stiff upper lip and also argue about vaccines with the resten av EU”.

Men det kommer bli bättre. Vaccinet kommer att rulla på, kylan kommer dra sig undan och sommaren kommer igen. Och då kan vi träffas för att gnälla på hur jävla varmt det är och längta efter vintern så vi får lite svalka. Bussarnas motorer kommer bli överhettade just den tid jag ska åka och pendeltågen kommer inte gå på tid på grund av solkurvor i spåret. Men då kan jag åka in till stan, sätta mig på en uteservering med några bekanta som ursäktar att jag kommer sent, för de vet ju hur det är. Tillsammans kan vi ta en öl och gnälla på värmen tillsammans.

Storslaget.

Samtal i natten

Jag: Älskling? Gumman?

Kvinnan: Mm..vad är det?

Jag: Jag kan inte sova!

Kvinnan: Nej, jag märker det. Vad tycker du jag ska göra åt saken?

Jag: Vet inte.

Kvinnan: *vänder sig bort från mig och suckar* Då tycker jag du kan vara tyst.

Jag: Du skulle ju kunna sjunga en vaggvisa för mig.

*lång tystnad*

Kvinnan: Eh…VA?!

Jag: Jo men alltså, tänk om det i alla år varit det som skulle fått mig att somna bara så *knäpper med fingrarna*. Vi har ju aldrig prövat, eller hur?

Kvinnan: Jag tänker INTE sjunga en godnattsång för dig.

Jag: Vaggvisa.

Kvinnan: Va?

Jag: Du skulle sjunga en vaggvisa, inte en godnattvisa.

Kvinnan: Jag skiter i vad du kallar det, jag sjunger inget!  Då har du skaffat fel tjej!

Jag: Men det skulle kunna vara min AV-knapp som du letat efter, tänk dig att kunna få mig att somna när du vill.

Kvinnan: *suckar djupt och sjunger*

*Låååååååång tystnad*

Jag: För det första…

Kvinnan: Käften!

Jag: För det första så…

Kvinnan: Tyst!

Jag: Tänk om jag hade en liten liten apa är ingen vaggvisa, och för det andra är det ”tänk vad alla skulle stå och gapa” som man sjunger. Folk gapar åt apan, apan gapar inte åt sig själv.

Kvinnan:Du behöver inte sova men om du inte är tyst och ligger still så slår jag dig. GODNATT!

*Tystnad i mörkret. Kvinnan vänder sig om och slår mig på axeln*

Kvinnan: Och ge fan i att snarka!

En sorgesam insikt

Det är en evig fråga vad det blir för mat i det Kjellbergska hemmet. Inspirationen tryter ty Kvinnan är inget stort fan av det ena, Anhanget äter inte det andra och undertecknad avskyr korvstroganoff.

Det har blivit bättre då Kvinnans moderliga instinkter inte låter Anganget komma undan med att inte smaka på mat, om det så innebär att hon också måste göra det. Det här tillvägagångsättet har resulterat i att hon funnit vissa saker mer paletabla än vad hon mindes.

Förutom fisk.

Fisk går det inte att vare sig truga, lura eller tvinga i Kvinnan. Så jag brukar passa på att introducera havets läckerheter för mina barn när hon är upptagen med arbetet. Jag önskar jag kunde säga att mina barn är allätare, men det brukar mest bli torskpanetter, potatismos och ärtor toppat med lite remouladsås. Inget fel men jag strävar ständigt att vidga Anhangets kulinariska sfär.

Så nu i helgen när det åter var dags för panetter slog mig tanken om skoltidens vita sås, standard varje gång fisk serverades!

Lite googling visade att fler hade haft samma idé och det var bara att välja ett recept. En snabb ihopblanding av ingrediensern och en tripp in i kylen. Panetterna lagade till perfektion, potatismoset rykande varmt. Lite fisk, lite mos och så såsen på gaffeln. Förväntan, nostalgi, en smakbit…

Insikten att, inte ens för att rädda mitt liv, kan komma ihåg vad skolans sås smakade.

Den var god, det minns jag. Den sås jag just hade lagat var också god. Men om den smakade likadant som för 20 år sedan vet jag inte. Och vad säger det om alla andra kulinariska minnen? Den där hamburgaren i Västerås? Var det den godaste någonsin eller är det bara i minnet? Kanske var det den godaste jag någonsin kommer att äta, men jag kommer aldrig kunna vara helt säker.

Världen fortsätter snurra, minnen är subjektiva, man får njuta maten framför sig eller skita i det.

Jag såg Haren kyssa Tomten, jag….

”Man ska städa undan julen innan tjugondag knut” säger de som vet. Vettigt med ett satt slutdatum kan jag tycka, även om jag också kan tycka att allt utom julmatsrester kan försvinna ur min åsyn den 26e december. För när julen är över förvandlas glittret som hängts upp från glada dekorationer till skräp.  Alla tomtarna går från att vara en mysfaktor till att vara i vägen. Granen var en glädjande syn, nu barrar den på mattan.

Jag skriver detta i skenet från vår julgran, bredvid en porslinstomte, stirrandes på ett par grönröda girlanger. För Kvinnan delar inte min åsikt, utan är en del av ”varar än till påska”-falangen av psykopatiska julfirare. Det är för övrigt samma människor som dricker julmust i oktober.

”Det är väl inte så bråttom”, ”det är ju så vackert”, ”när snön försvinner är julen slut”.

När snön försvinner. I det här jävla landet betyder det att vi ska ha våra jävla dekorationer uppe lagom till midsommar, och även då är det osäkert om snön är borta!

Kvinnan menar att det inte är så farligt, många har dekorationerna uppe länge. Jag ber henne nämna en hon känner som inte tar ned skräpet innan tjugondag knut. Då vill hon plötsligt koncentrera sig på programmet vi tittar på.

Efter några misslyckade försök att få svar låter jag mina axlar sjunka och säger att jag kan plocka undan det själv. Då sker en viss förändring i Kvinnans beteende.

Ögonen lyser upp och jag får detaljerade direktiv om hur allt ska ligga och i vilken låda. Och vad som ska göras med halloweendekorationerna som redan ligger i lådan.

Så mycket för mysfaktor. Så mycket för ”julens magi”. Bara hon själv slipper plocka kan julprylarna försvinna lite när som.

Nästa år ska jag fanimig vägra ta ned något pynt över huvud taget. Det kommer vara rena rama crossovern! Den 31 december ska kycklingar stå bredvid skelett som sodomerar tomtar! Spöken ska dingla i en gran omgiven av skrattande harar! Allt omgivet av hundra miljoner hjärtan som jag hängt upp till alla hjärtans dag! Och när Kvinnan kämpar och svär för att öppna ytterdörrren för att det står ett diorama innehållande tomten, påskharen och en jäkla pyssling som mördar Rudolf i en självmordspakt i vägen ska jag sitta i soffan, smuttandes på varm chocklad med marsipanägg i, och med ljuva toner påminna henne.

”Det är en sådan mysfaktor med pynt, en riktigt magisk känsla, eller hur älskling?”

Jag kanske inte överlever det, men fan vad tillfredställande det kommer vara.