Andra Kökskriget i färg

Igår var det dags igen. Vapenvilan var över och de trötta stridande i skyttegravarna var åter tvingade att greppa sina vapen, klättra över kanten och springa mot fienden.

Det började med att Kvinnan köpte slajm till ungarna. Denna mest menlösa leksak som alla ungar ändå älskar. Den yngre fick något snorliknande med en gulsotslidande sjöjungfru i, medan den äldre fick en silversprayad häst inbäddad i genomskinlig, rosa häftmassa. Anhanget var extatiska och som god familjefar försökte jag delta i deras glädje. Det var så det Andra Kökskriget började.

Grejen var nämligen att häftmassan kunde plattas ut och bli lika stor som en ungefärlig handflata. Denna tog jag och daskade till äldsta dottern på kinden. Reaktionen var denna:

”Oooaj! På kinden?! *tystnad* Gör det på mamma!”

Jag måste medge att jag drogs med lite i leken, för jag gjorde som min dotter bad. Kvinnan tyckte dock inte det var lika kul, och blev inte alls glad att få en globb med rosa häftmassa över kinden när hon hackade morötter. Jag förmedlade ju genast att jag bara gjorde så för barnens skull och all eventuell skuld torde hamna på dem.

Det var då Kvinnan stampade mig flera gånger på tårna, trodde hon. Men i självs verket stampade hon upprepade gånger på dotterns tår, vilken då skrek i högan sky och skulle ge igen.

Detta gjordes genom att hon sprang in på toaletten och blötte ner sina händer med iskallt vatten. De blöta händerna hamnade sedan innanför tröjan på hennes mor. Dottern skrattade, jag skrattade, Kvinnan började hämnas genom att skvätta oregano på dottern som skrek att hon fick kryddor i ögonen och backade på mig.

Jag kommer fortsätta hävda in i döden att jag bara ville hjälpa henne, när jag tog ett litet glas med iskallt vatten som jag hällde över huvudet på henne.

Mer skrik. Så pass mycket skrik att yngsta dottern kom till köket och slet iväg sin syster.

”Här kan du inte vara, du följer med mig!”

Men min äldsta kunde vara i köket. För hon kom tillbaka någon minut senare när jag och Kvinnan förklarat vapenvila och firade detta med en kram. Dottern hade ett glas vatten i handen. Signaturmelodin från ”Den gode, den onde och den fule” ekade. Dottern kastade glaset. Vi blev dyngsura.

Och med det skottet var det Andra Kökskriget över. Jag fick städa då resten av hushållet på något sätt fick för sig att jag ensam bar ansvar för att kriget börjat.

Missunsamma tankar började gro i min hjärna när jag torkade upp vattendränkt oregano. En dag får jag min hämnd….

Kaffedansen

Nu när jag är ute på en riktig arbetsplats igen efter att studier och pandemier observerar jag något jag hade glömt bort. Kaffedansen.

Kaffedansen är ett fenomen som utspelar sig i fikarum världen över, särkilt om fikarummet är litet, men kan också observeras i större fikarum där alla faciliteter står på ett ställe (i.e. kaffemaskin/bryggare, diskmaskiner osv.).

Det är nästan hypnotiskt i sin rörelsepoesi där alla hittar sin plats med dansanta rörelser, och alla har sin egen speciella stil. Vissa, främst kvinnor efter vad jag märkt, håller sig med någon slags mix, quick step i fotarbetet blandad med en form av capoiera i överkroppen där kaffekopp, smörgås och mobil ständigt rör sig. Andra kör mer på en slags square dance med korta, precisa rörelser som om de stod inuti en liten fyrkant.

Den tredje typen är ”den nye”, en person som bjudits in till dansen utan att höra musiken, kunna stegen eller vet var toan ligger. Dessa individer lär sig allt som oftast fort sin plats i dansen, eller så gör de inte det och blir för evigt kaffe/thé-lösa och därmed inte långvariga på bygget.

Den fjärde typen är den jag vill kalla ”den förrymda gorillan”denna typ består i regel av äldre män men som jag förstått det har den blivit vanligare även bland äldre kvinnor. Denne primat har tagit sig till dansstället men tänker fan inte dansa, utan bufflar sig fram med grymtningar och fnys som skrämmer de andra dansarna till att ge denne en vid marginal.

Om jag dansar? Tja, än så länge har jag fått kaffe varje morgon.

”Dream big!” eller ”Muckar du gräl?”

Jag har gjort en sak som gjort Kvinnan förbannad, och det i sig är inget konstigt. Vi har levt tillsammans i över 13 år, då och då gör jag saker som hon blir duktigt sur över. Då och då gör även hon saker som jag blir misslynt om.

Det har blivit en liten ”ge och ta”-pryl oss emellan. Hon köper åtta klänningar till döttrarna som de växt ur under den tid det tar att åka från affären till hemmet, jag drar iväg med några kompisar och festar till det i Gävle för att ringa dagen efter från en lånad telefon på Köpenhamns flygplats för att be henne boka en flygbiljett hem.

Det är så det är i ett förhållande, man kommer göra den andre gramse, men det är också sånt vi kommer skratta åt på ålderns höst.

Så den andre blir arg, man blir sams och livet går sin gilla lunk tills nästa gång då det är din tur att bli förbaskad.

Om man inte är som Kvinnan.

Kvinnan är fly förbannad på grund av att:

  1. Vi har flyttat och hon har inte fått vara med och välja lägenhet. (Vi har inte flyttat)
  2. Jag har flyttat in i den nya lägenheten före henne. (Jag upprepar, vi har inte flyttat)
  3. Jag har, under tiden jag bott i den nya lägenheten, köpt och ställt in flertalet massiva ekbokhyllor i samtliga rum och fyllt dem med böcker. (Förbannat kul idé men hon borde veta att jag inte har den ekonomin)
  4. På de ytor jag inte täckt med bokhyllor har jag satt upp gigantiska planscher med hockeyspelare (En hemlighet om mig: Jag är världens mest oengagerade hockeyfan, om ni satte en pistol mot mitt huvud och sa åt mig att nämna vilken hockeyspelare som helst i vilket hockeylag som helst så skulle jag minutrarna senare rullas in på akuten. Skottskada, okänd gärningsman.)

Den här situationen visar vilket väloljat maskineri jag och Kvinnan är. För sekunden efter att hon förklarat varför hon är förbannad på mig, blir jag sur på henne.

För orsaken till det hela var att hon haft en DRÖM om att vi flyttat och jag hade fyllt hela lägenheten med bokhyllor och hockeyplanscher!

Hur är hon funtad undrar jag? Om hon ska bli så jävla arg på mig på grund av en dröm kan hon väl drömma om mig när jag plöjer igenom hela Playboy Mansion för att senare hoppa över pölen till Islay och dricka hela Lagavulindestilleriet torrt! Om hon ska drömma om otroliga, kommer-aldrig-hända-saker så får hon fanimig drömma stort!

Möten, bröd och praktik

Idag har jag träffat folk! Jag pratar inte om Kvinnan och Anhanget eller om någon släkting. Riktigt folk. Folk som jag inte kände. De bjöd mig på nybakat bröd.

Det fina är att jag inte ens kan beskyllas för att vara oaktsam under pandemitider ty jag är beordrad dit av mitt läroverk. Att en praktik kan kännas så bra säger väl något om suget efter att återgå till det normala. Jag steg upp tidigt och genomförde min morgontoalett, sedan kom jag så nära att åka till jobbet jag kommit sedan förra sommaren.

Jag var där nästan HELA DAGEN, jag pratade med andra människor SAMTIDIGT SOM JAG FICK SE DEM I ÖGONEN, Jag fikade i ETT FÖR ÄNDAMÅLET AVSETT RUM, jag HANDLADE på vägen hem!

Gudarna hjälpe mig, jag kände mig nästan NORMAL.

När man nu landat hemma börjar man förstås fundera på nackdelarna. Kravet på byxor är ju lite svårt att komma runt. Möjligheterna att ta ett par glas vin bara andan faller på har kraftigt försvagats, men Kvinnan påstår att det bara gör mig gott.

Kanske har hon rätt, kanske svamlar hon strunt och lögner. Det spelar egentligen ingen roll.

För nu när jag sitter i soffan med solen lysande genom fönstret och en rabiat, datorknappande dotter bredvid mig känner jag, bristande möjligheter till rödtjut till trots, för första gången på ganska länge en viss framtidstro.

Stressat och familjesäkert pynt

Vi har redan avhandlat att Kvinnan gillar att pynta. Till jul, till halloween och även till påsk.

Alla Hjärtans Dag har hittills hållit sig opyntad men jag vet, om ni ursäktar ordvitsen, i hjärtat att en dag dränks min tillvaro i rosa hjärtan och bevingade grisar med hjärtepilar.

För att stävja detta till en hanterbar nivå har jag vid samlivets förhandlingsbord lagt fram följande klasul.

”KVINNAN får inhandla vilken prydnad som helst till vilken högtid som helst förutsett att sagda prydnad uppvisar ett yttre sken av stupiditet, stress eller uppenbar brist på livsvilja” (Inköpslagen 2012:34 Tillägg 2013:365)

Ni som tittat på mina julkalendrar har genom detta fått stifta bekantskap med Shauwn den missanpassade renen, som sin bristande livsvilja till trots genomfört sina uppgifter både på YouTube och under granen med bravur.

Dock har hon haft svårt med påskpyntet då ”sött” verkar vara ledordet när nämnda högtids pynt designats. Men nu har hon lyckats och vi får genom många år stifta bekantskap med RC, Retard Chicken.

Notera den stressade blicken och fjäderdräkten som ser ut att ha blivit överkörd av flertalet lastbilar. Vi välkomnar RC hem till det allmänna kaoset.

Vegansk entrecôte och RSP

Jag var under den gångna helgen hemma hos min far. Jag vet, restriktioner och pandemi men vi var noga med handtvätt och avstånd där vi knallade runt på ägorna för att se vad som kunde göras runt mitt gamla barndomshem.

”Snön har rivit ned träd under vintern” sa min far, ”de måste sågas upp.”

”Det ordnar vi” svarade jag, ”jag hämtar motorsågen!”

”Nä, det är redan färdigsågat” muttrade far, ”men vi ska elda upp det.”

”Okej, då gör vi det! Har vi något att tända med?”

”Nä, nu är det för sent på dagen, vi får elda i morgon.”

Sagt och gjort, vi lämnade den praktiska trädpyromanin till morgondagen och ägnade oss istället åt kulinariska åtgärder vari vilka jag presenterade min veganska svampragu med entrecote och potatisterriner. Min far skrattade aristokratiskt åt mitt påhitt men åt ändå med god aptit.

Resten av kvällen förflöt under kamratliga samtal och en osjälvisk räddningsaktion mot en stackars whisky som fastnat inuti en flaska.

Dagen därpå gick vi upp i ottan och drack kaffe i vårsolen för att därefter påbörja gårdsarbetet. Eldning stod på schemat och det var här den rent tragiska tanken kom krypandes. Det var nämligen under eldningen jag hittade en Riktigt Schysst Pinne™.

Alla pojkar (och många flickor säkerligen) har genom alla tider vetat vikten av en Riktigt Schysst Pinne

Hittade man en sådan hade man allt från en ljussabel till kpist till spade i en. Åtminstone tills pinnen gick av eller man glömde bort var man lagt den, men det fanns alltid en ny Riktigt Schysst Pinnenågonstans i skogen.

Men nu stod jag alltså där, med en sådan pinne och vad gjorde jag? Petade in andra, mer medelmåttiga, pinnar i elden för att sedan låta mitt verktyg gå samma väg och möta bålet som ett trädens Sonderkommando.

Insikten att inte ens en Riktigt Schysst Pinnekan få lyckonivåerna att stiga längre utan bara få en att melankoliskt minnas bättre tider var svår att ta in.

Men gården blev iallafall fin.

Minne, sorg och citrus





Det jag inte kan har jag inte gjort
Det jag inte gjort kommer jag inte ihåg
Det jag inte minns sörjer jag inte

Det jag minns sörjer jag
Det jag sörjer har jag gjort
Jag gjorde det för att någon sa att jag inte kunde.

Pretentiös apelsin.

Gå skrattande till gymmet

Nu ska jag prata om Kvinnan igen. Hon är den typen av person som får grym beslutsångest av att läsa en meny och om jag får spekulera skulle jag säga att under hela vårt förhållande har vi spenderat mer tid med menyer än mat under vår vistelse på en restaurang. Med det sagt så har hon tagit ett beslut, hon ska börja gymma.

Jag är helt för lite självförbättring, inte så mycket för utseendets skull. Jag älskar henne oavsett om hon ser ut som Scarlett Johansen eller Rosanne Barr. Inte för att jag är helt oförflackad, börjar hon någonsin likna Hulk Hogan så är det dags att vi går skilda vägar. Hur som helst tycker jag det är ett bra initiativ rent hälsomässigt.

Det tog 2 dagar innan hon hamnade i, vad jag trodde, fällan. ”Jag ska gå nästa vecka, måste bara skaffa träningsbyxor.” Jo tjena, det där är ett gymkort som kommer ligga oanvänt tänkte jag men åter igen överraskade Kvinnan mig. Byxor inhandlades och iväg till gymmet bar det.

Och i ett karaktäristiskt drag gick handlingen ”byxor–>gym” så jag fick inte ens se brallorna innan de användes till avsedd aktivitet. Jag blev grymt imponerad över hennes nya driv. I jämförelse var min största prestation samma vecka att beställa snus för resten av månaden. Jag fick tre godiskolor på köpet så helt bortslösat var det ju inte.

Så. Snuset i kylen, godiskolorna på bänken. Kvinnan kom hem, lite trött knackade hon mig på axeln där jag satt och skrev på ett orelaterat inlägg här på bloggen. Lite kärvänligt klappade jag henne på låret, då kände jag dem. I fickan på hennes nya träningsbyxor låg mina tre godiskolor. Hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem.

”Allvarligt…”

”DET ÄR FÖR ATT BARNEN INTE SKA KOMMA ÅT DEM!”

”Allvarligt, älskling? Godis i träningsbyxorna?”

Sedan följde skälet till att Kvinnan och jag hållit ihop så länge som vi gjort, vi skrattade. Ett sådant där okontrollerat, nästan maniskt skratt som man får ont i bålen av och inte kan stoppa. Vi skrattade så högt och så länge att ungarna sprang in i rummet och bad att få veta vad i helvete vi trodde vi skrattade åt?!

När vi sedan satt där, kippande efter andan, skrattade jag ett sista, ganska smärtsamt, skratt.

”Du inser att det här hamnar på bloggen, väl?”

Kvinnan hängde lite med huvudet, drog djupt efter andan och fnittrade till.

”Jo, jag gör väl det.”

I coronatider där man inte kan träffa andra är en knäpp fru det bästa man kan begära för inspirationen.

Throwback Wednesday: Poesihörnan

Throwback är fanimig det mest fantastiska konceptet på internet. Det ger en licens att bokstavligt vila på gamla meriter när skola/arbete/livet hopar sig i för stora högar. Om ni sätter en pistol mot Kvinnans panna och ber mig förklara varför detta ämne och varför på vers så skulle jag absolut inte kunna svara på det. För humorn, skulle jag kunna tro.

Detta är alltså ett inlägg som först lades upp på Roslagspress den 27 september 2017.

Poesihörnan

Jag tänker inte sträcka på de kreativa musklerna så hårt idag, utan ge er en stundens inblick så att säga.

Detta är för att jag kan, för att jag vill och för att ni, på ett eller annat sätt, förtjänar det.

roslagspress.wordpress.com rubber ducky

Du lilla gula anka som jag aldrig ägt, ditt varande har jag övervägt.

Tusentals ungar har vid baddags dig som krav, men säg mig lilla gula anka,
vad fan är du gjord av?

Vilken sociopat fick tanken i sitt sinne,
när han stirrade i badbaljan,
”det borde finnas en anka därinne”?

Ursprung till form får vi nog aldrig veta,
men 1839 var det Goodyear som en process utarbeta.
Vulkaniserat gummi, det var världens grej,
De hurra och tjoa, gled ut på galej.

In på scen steg då en absurdist,
stirrade på däcken och och såg en anka, javisst!
Bäst till tuggleksak för barn och djur,
slipper bieffekter, om de har tur.

Entré då för Peter Ganine, som skulpterade en anka i 40-talets era,
tog patent och började producera.
50 miljoner fick han sålt,
gjorde mamma sin så nöjd och stolt.

Idag tävlar ankor nerför floder och ut i hav,
29,000 red med havsströmmarna när ett skepp gick i kvav.
Fortfarande i norr bland mörkan is,
där ligger och väntar de som infrusen syfilis.

Då och då poppar de upp, i Newfoundlad senast,
Greenpeace säger att de borde städas genast.
I Sydney står världens största gula fjäderfä,
på 600 kilo så ligger man i lä.

Meningen med denna vers kanske ni finner skrattretande
men jag har just tvingat på er lite värdelöst vetande.

Vi syns
/Kjellberg

Lustig bonusfakta är att jag nog aldrig forskat om ett inlägg så mycket som till den här löjliga dikten. Det flyter faktiskt omkring runt 29.000 badleksaker i haven efter att ett skepp som fraktade dem förliste, dock är inte alla ankor. Jätteankan i Sidney har dock blivit internationell och guppar runt lite varstans. 2019 var den i Hongkongs hamn. Så är det, världen förändras.

Sjukt konstigt

Konst är ju väldigt subjektiv och man ska akta sig ganska noga för att komma med fördömande åsikter. Det är så man ska göra men när jag såg den här samlingen i en facebookgrupp för”svåra föremål” kunde jag inte göra så utan var tvungen att noga fundera på hur fan folk tänkte när de valde att ha denna konst upphängd på Sveriges sjukhus. Denna lista handlar egentligen inte om konstverken i sig, utan deras utseende i sammanhanget ”upphängt i sjukhuskorridor”.

1. Helan och Halvans halshuggna kusiner

Betänk följande. Du ligger på sjukhus, kanske i svår sjukdom. Du och läkarna kämpar tillsammans, medicinerna tar och operationen lyckas. Du är frisk, du ska hem till dina nära och kära, du får ha riktiga kläder på dig. Du tar din väska från sjukhussängen och går ut i korridoren, det är då du stirrar rakt på de här två lirarna. En lite mindre, antagligen killen med planen, med världens tjockaste fluga och hans 1700-talslakej i peruk med mer muskler än sinne. Den lille killen är förbannad, det syns. Kanske är de Liemannens praktikanter och ditt tillfrisknande har gjort att de missat sin chans att visa framfötterna? De kan också vara från en vadslagningsfirma för just detta sjukhus, nu är de speciellt bittra över att du trotsade oddsen och överlevde.

En annan tanke är att de hänger på Nya Karolinska och bara är fångna i en min av våldsamt överraskad jovialitet över hela den härvan..

2. Barnförbjudet uttryck

Tänk vad lätt det är att göra konst. Bara lite målarfärg (jag hoppas innerligt att det är målarfärg) på senapsgul botten. Motivet låter jag mig inte ens gissa mig till, även om någon påpekade att det, med största välvilja, kunde se ut som en kyckling. Min tanke är att de kanske hängt den på psykologin, om man som patient påpekar att någon kletat en kuk som slår knut på sig själv och ejakulerar på väggen så blir det tvångströja men om man säger att det ser ut som en kyckling får man gå? Eller tvärtom?

Andra alternativet torde vara urologen.

3. Handlet

Jag säger det rent ut. Något gick sönder, någon försökte laga det och det gick inte bra. Jag föreställer mig att en konstnär satt och skulpterade på en naken Hamlet i den kända scenen med Yorriks skalle när hon fick ett telefonsamtal i ett annat rum (konstnärer är så fattiga så de har ingen mobiltelefon, det är sedan gammalt) och bad sin vän hålla ett öga på ateljén. Lång historia kort; Katt smet in, jakt, förrymt barn, kaxig duva, hel skolklass och KRASCH. En skulptur av en politiker som tigger pengar i naturlig storlek faller omkull och krossar naken-Hamlet. Vännen får panik och slänger ihop bitarna samtidigt som han hör konstnären på väg tillbaka från sitt samtal, det är vännen och en tub superlim mot klockan.

Han lyckas få ihop delarna och kasta ett skynke över skapelsen, som sedan tas till Stora Sjukhuset för att avtäckas. Skynket försvinner, tystnad. Någon längst bak bland de församlade börjar säga ”Vad fa..” men blir hyschad. Handlet är ett faktum och en fixerad del av avdelningen.

4. Gruppterapi

Det här är det enda konstverket jag låtit behålla sin faktiska titel då jag misstänker att konstnären hade en väldigt svår tid någon gång under sin levnad. Det måste vara enda skälet till att avbilda sin gruppterapi som Voldemorts släktträff.

MEN. Jag undrar lite över tjommen längst till höger i bild som sträcker sin hand bakom personen bredvid för att klämma personen bredvid denne på rumpan. Ni kanske vill ha det till att det läggs en tröstande hand på ryggen men så mycket anatomi kan jag att jag vet att det där är INTE ryggen. En solklar rövklämning.

Jag är inte pryd, och vågar man inte vinner man inget. Jag har tagit några chansningar under mitt liv under raggningarnas fana. Men om man använder gruppterapin för att ragga sexpartners då har man inte kalkylerat alla riskerna. Eller så har man det men är jävligt dålig på matte. Jag undrar även över person nr.2 från höger. Hur känner sig denne när herr Sveas längsta arm sträcker sig runt för att antasta en annan? Lättad? Besviken? Grymt obekväm. Det här mina vänner, är konst. ”Gruppterapi” väcker hundratals frågor, men ger inga svar!

Det finns fler exempel på mystisk konst runtom Svedalas vårdinrättningar, så nästa gång ni har ärenden där råder jag er att ta en extra titt på väggarna. Det är en gratis freakshow, fabel och skräckfilm i ett.