Sons of Turtlechy season 2

I natt drömde jag att jag ägde en motorcykel. Den var lackad knallgult med kromade, utstickande bitar och vad som liknade en plastflaska med bensin som stack upp från styret. På flaskan stod det ”Turbo”.

Det humoristiska i det hela var att jag inte ens i drömmen hade en aning om hur man faktiskt kör en motorcykel, mer än de självklara bitarna (”ramla inte av” är ett gott första steg jag lärde mig av min syster när hon hade en hoj) men ändå gav jag mig glatt ut på vägarna som en kamikazepilot på semester.

Jag finner just denna dröm lite konstig då jag aldrig haft någon allvarlig drivkraft att äga en motorcykel, förutom den som alla hade i barndomen och vissa återfall när man såg Renegade eller Sons of Anarchy. I alla händelser var den aldrig knallgul..

Är det ålderskrisen som till slut kommer smygande? Jag har aldrig haft någon då jag fann åldrandet mest en process där man gick från halvtjock till tjock och man slutade få ninja turtles-gubbar i födelsedagspresent. Något uppvägt av att man slutade vara kinking med maten.

Ni vet ju att jag ibland drömmer lite konstigt, men just den här jäkla motorcykeln, que va, señor?

Dopdränkning och hästillusioner

Jag var på dop i helgen. Säga vad man vill om Svenska Kyrkan men de har fortfarande pampiga festlokaler och usel musiksmak. Allsång på Skansen har ju också förfallit men den ligger i lä på förnyelseskalan om man jämför.

Men tillbaka till dopet. Jag är till hundra procent säker att hela ”upptagen i guds gemenskap” är en efterkonstruktion och det hela började som en primitiv form av barnuppfostran. Man tog det lilla livet och tryckte ned huvudet under vattnet.

”Ser du din lilla jävel?! Och värre blir det om du inte sköter dig!”

Men då kom antagligen någon förbi och förhörde sig om vad i helvete personen ifråga trodde att denne sysslade med. ”Halvdränker min son” kändes kanske inte helt strategiskt rätt så svaret blev att

”Njae, jag upptar mitt barn i guds gemenskap med lite vatten. Vaddå, har inte du gjort det? Sjung lite entonigt nu så är det klart sedan!”

Dopcermonin var född.

Det har väl förmildrats genom åren kan man väl säga, men som ungarna skriker är det som att de VET hur det gick till förr.

På vägen hem blev jag oresonligt glad när jag såg en liten häst i koppel på promenad, men blev lika oresonligt besviken när det visade sig bara vara en stor hund med fånigt ansikte.

Nu ska vi skratta!

Humor är en viktig del i livet. Har man tur så är det bra humor. En kavalkad av Monthy Pythoneska situationer och George Carlinska personligheter. När man har sådant med sig i ryggsäcken kan man gå skrattande till jobbet, skrattande i sängs och gråtandes till banken. För allt kan inte skrattas bort men nog fan kan vi göra ett försök.

Så är det med bra humor.

Men de flesta av oss får nöja sig med dålig humor. Min vän F jobbar i butik och har fått så många ”Vill den inte scanna? Då är den ju GRATIS! Hö hö” kastade i ansiktet att han på något sätt byggt upp en skyddsmur av dålig humor, mest ordvitsar, som han i tid och otid bombardersr omvärlden med samtidigt som han är på det klara med att det ÄR dålig humor och lider av den, han säger att han inte gör det men jag vet att den jäveln ljuger.

Hans stora irritation med sina kunder gör mig gott, ty skadeglädjen är också en del i att fnittra när världen är som den är.

Loppishumor är också en konstig genre av dålig humor, man pekar på den fulaste prydnad man kan hitta och vänder sig till sin kompis. ”Kolla, en likadan som du har!” och medan din vän blir lite röd om öronen får du en varm känsla i din mage. Zing!, liksom.

Galghumor är som en flotte man klamrar sig fast vid när livet är riktigt mörkt. Jag har själv ställt mig på en begravning och deklarerat att ”Soundtrack borde fan vara olagligt på begravningar! Vänta bara, era jävlar, när jag trillar av ska jag ha både Lasarettvisan* och You can let go,daddy på repeat på högsta volym, ni kommer böla så ni får åka in till plåsterkåken för vätskeersättning!”

De runt omkring skrattade, inte för att jag var särskilt rolig, utanför att det var mycket bättre än alternativet.

Ja se humor. Man kan använda den till mycket och den bereder oss stor glädje.

Men ibland är den förbannat onödig. Som exempel kan nämnas att man står i kön för att checka in på en flygplats. Man är så glad att man äntligen ska ut och flyga, ut med polarna och göra världen osäker. Mitt tips är dock att inte börja där och då. För när du står där och personalen frågar dig om du har några farliga föremål i väskan så är det, där och då, förbannat dumt att flina och hinta att man har en bomb där. Flygplatspersonal har humor, men just när det handlar om sprängmedel är de lite känsliga.

Kjellbergs Kuriosum tipsar: Vänta tills du ligger vid hotellpoolen med en kall bira bredvid dig, då och först då kan du utbrista ”Fan grabbar! Jag skulle sagt att jag hade en bomb i väskan när vi var på Arlanda.”

För gör du på det sättet finns det bara en reell risk att dina kamrater kallar dig idiot, vilket kanske är lättare att ta på semestern än att inte få flyga. Alls. Någonsin.

Bara en idé.

*Lasarettsvisan är för övrigt bland de sorgligaste sångerna som någonsin gjorts och Kuriosumet avråder bestämt att lyssna på den eller ens läsa texten om du inte vill böla tarmarna ur dig.

Min fågelåskådning

Jag gillar fåglar.

Lite generellt sådär. Jag är inte den typen av person som går upp i ottan, åker 35 mil och står i snålblåsten med en kikare bara för att jag hört ett rykte att en såsfläckad hackskrika kanske landat i någon norrländsk skogsdunge.

Sammanfattningsvis, jag gillar fåglar men är alltså inte psykopat om det. Andra får gärna vara det men det är inte min kopp te. Förstått?

Och då kan även jag kan bonda med en koltrast med särskilt dumt utseende som bestämmer sig för att mitt balkongräcke är den bästa platsen för en nattserenad, jag menar hur många gånger i livet har man inte själv dragit av Lundells Öppna Landskap från balkongen efter att solen gått ned?

Fast jag var förstås full de gångerna, koltrasten var nog bara korkad.

Jag gillar även Fs papegoja. En sarkastisk fågeldam med oerhörd känsla för personlighet och rättvisa. Hon hugger F om han inte delar med sig av nötter etc. Helt rättvist enligt mig.

Så jag gillar gojan. Men en snabb sniff på dennes bur och all lust att själv äga en fågel försvinner som ett trollslag. Så även när jag ser Fs toadörr, som ger intrycket att Jason Vorhees och Freddy Kreuger gett sig fan på att inte låta F skita ifred. Inga slashermonster här, bara en goja som vill ha sällskap.

Men på riktigt, jag gillar fåglar. Lilla fågeln flyger i boet ut och in, lärkorna i skyn, allt sånt. De äter mygg, bara en sådan sak är ju värt att gilla. Fåglar=bra, är vi överens om detta? Ja det är vi.

Men den där jävla måsen som sket på min tallrick när jag satt och åt lunch ute ska fan torteras till döds!

Snacka med Björnarna

En av mina favoritböcker när jag var liten var Den Krångliga Kråkan. Hellsings språk tilltalade mig oerhört och att som 6-åring förstå det roliga i

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!

men det fina i den kunde ingen förstå

var förstås lite mat för egot, eftersom det verkade segla över huvudet på mina jämnåriga kompisar. Men så var det när man var amatörmässig nörd redan tidigt i livet.

Kvinnans favoritbok när hon var liten var Guldlock och de Tre Björnarna.

Jag har inte frågat henne eller hört någon som kände henne när hon var liten säga det, utan har som en Sherlock Holmes tittat på de överväldigande bevisen och berättar det nu för er, lite självgott puffandes på en pipa.

Ni förstår, vi skulle ha en ny soffa. Så för enkelhetens skull åkte vi till IKEA, jag vet, rena döden för parrelationen men vissa offer behöver göras. Som jag redan avhandlat har vi lite olika approach till det där med IKEA, men nu åkte vi alltså dit tillsammans.

Jag visste vad vi behövde. 305 cm, schäslong, överkomligt pris, inte en ljus färg (allvarligt, Anhanget blir äldre men de är fortfarande barn, kritor är en reell riskfaktor i några år till), om möjligt med lite breda armstöd. Det tog 3 minuter att hitta en kandidat.

Då började Guldlock opponera sig. Den soffan var för hård, en annan för mjuk. Tror ni att den tredje vi tittade på var preciiiis rätt? Absolut inte för den hade ”fel nyans” av mörkblå!

För spetsig, för låg, för hög, för liten, för stor, förfärlig.

Till slut pressade jag fram att ”Du vet väl att björnarna åt upp ungjäveln i originalsagan?”

Kvinnan frågade ”Va?”

Jag sa inget mer. Plockade upp Anhanget som stod och beundrade en utomhusmöbel eller något, tog en korv (för oavsett humör hoppar man inte bara över IKEA-korven), och lämnade IKEA utan soffa denna gång. Kvinnan fick ett torkställ som tröstpris.

Anhanget förhörde sig om soffan, varför blev det ingen?

”Snacka med björnarna, barn.” svarade jag ”Snacka med björnarna.”

Ledighetsmat

Att ha Anhanget hemma en hel sommar är en utmaning, även om man själv lyckas pussla ihop sin ledighet med Kvinnans dito. Det mesta har avhjälpts med Anhangets ökande ålder men vid vissa tidpunkter behöver de en närvarande fadersfigur. Detta infaller vid lunch och middagstid, övrig tid är fadersfiguren ganska överflödig och får ägna sig åt den gamla pappa-traditionen ”se till att ungarna inte tar livet av sig själva/varandra”. Men det var ju det här med käket.

Jag är inte så glad i att laga mat. Jag äter den gärna och då i väl tilltagna portioner, men själva tillverkningsprocessen lämnar mig kall. Men denna sommar visste jag att jag skulle vara den principiella utfodraren då mitt feriearbete startade långt senare, så jag tänkte att nu, nu skulle vi lägga in högsta föräldraväxeln, INGEN på familjeliv.se skulle kunna klaga på de kulinariska alternativen som presenterades i det Kjellbergska hemmet!

Här skulle allt göras från bas, Anhanget skulle inkluderas, menyer skulle tas fram gemensamt och det skulle vara så helylle att man kunde spy. Jag och damerna satte oss ned för att skapa vårt matschema för de närmaste veckorna. Vi snackade soppor, köttfärssåser, pannkakor och kötträtter till helgen. Vi var totalt synkade, en härlig känsla av gemenskap i familjen. Tillsammans åkte vi och handlade. Tillsammans stuvade vi undan allt när vi kom hem så lägenheten fortfarande såg ut som en lägenhet istället för ett varulager.

Jag medger att det blev lite osynkat vid själva lagandet av maten, då den äldre tydligen hade något championat på SSO att köra och den yngre helt sonika vandrade iväg från köket (jag hittade henne senare lekandes ute på gården så som ansvarstagande förälder förklarade jag för henne och hennes kompisar att om de drog ett sådant stunt igen kunde de GLÖMMA att ha anställning kvar och jag sket fullständigt i om de drog in facket. I Kjellbergs kök jobbar man på arbetstid!). Men i slutändan fick jag till ett skönt finlir med ett Middag-Rester till lunch-Middag-uppställning för resten av sommaren.

Tills igår.

”Pappa, Jag tänkte på en grej,” säger det större Anhanget och jag tror det ska komma en förfrågan om hurvida godis kunde vara förhandlingsbart även om lördagen redan kommit och gått, jag har fel.

”Istället för rester, skulle vi inte kunna äta Gorbys till lunch?”

Gorbys.

Låt mig klargöra att jag inte har något emot Gorbys eller piroger överlag. Käkar man varmkorv kan man inte vara grinig om vad saker innehåller. Men jag minns att jag som barn fick Gorbys när föräldrarna jobbade sent eller var borta någon helg, och vad jag minns blev det jävligt dålig stämning på något föräldramöte när detta uppdagades. Låt mig skriva det igen; JAG led inte av detta, utan det var några skitnödiga föräldrar som tyckte jag BORDE lidit av det.

Jag stirrar på min dotter.

”Du vill alltså att jag ger dig söndermald kotarm i lite bröd hellre än resterna från pastagratängen igår?”

”Ja, precis. Jag kan värma den själv när jag blir hungrig också!” Lite stressande ord från flickan som brände ned en hel plastslev i köttbullarna sist hon lagade mat, men blixten slår ju inte ned två gånger på samma plats tänker jag. Jag tänker också på vad andra föräldrar ska säga.

”Hemsk förälder, låter barnen leva på mikromat.”

”Jamenalltså..eh..bara den här lunchen, resten av sommaren har jag lagat mat på riktigt, jag lovar!”

De stirrar misstroget på mig samtidigt som de knappar in numret till socialen.

Men jag tänker också att de föräldrarna kan ta sig i häcken, att jag slipper fixa käk åtminstone en dag och att dottern omöjligt kan få en mikro att explodera med en Gorbys så varför inte? Ro infinner sig när flickan framför mig nöjt lägger ned två Gorbyspaket i kundvagnen. Sedan hör jag, från riktning av glassfrysen där den yngre dottern stått och drömt om en frusen kombination av grädde, färgämnen och socker, ett illvrål.

”JAAAAAAG TYYYYYYCKER IIIIIIIIIINTE OM DUMMA GORBYYYYYS!”

Och cirkusen rullar på, hela sommaren, varje år.

Det Analoga Arkivet 1: Någon form av övning

Jag städar av och till, röjer ut gammal skit för att få plats med ny skit så att säga. Då och då stöter jag på någon gammal skoluppgift eller anteckning som jag läser igenom, ryser av och sedan förpassar till papperskorgen. Men det slog mig nu att när jag ändå har den här bloggen så varför ska jag ensam lida? Varför ska bara jag stå ut med mitt gamla förvirrade svammel och inte ni?

Vad gör er så speciella? Svaret är ”inget” och därför inrättar jag nu en ny kategori här på Kuriosumet:

Det Analoga Arkivet!

Det Analoga Arkivet kommer öppnas när och om jag hittar någon gammal text jag skrivit i något förråd eller låda som jag, av en eller annan anledning, tycker ni borde plågas med. Först ut är denna text som jag tror är från en övning på yrkeshögskolan, så fortfarsnde relativt färsk. Som en koskit i hagen. Mycket nöje:

Vem fan stortjuter i pendeltågsvagnen? Och varför denna reklam? Det är för tusan reklam i skoluppgifterna!

Gamla fina hus med fult innehåll, nytt fult hus med kunskap. En hel stadsdel plågad och förpestad. Av vad? Nalle Puh!

Skriva till förmån för ord, ordbajsa, finns det ett engelskt ord för det?

Snart blir Palme skjuten igen. Konstig mångubbe som jagar en häxas dekollatage. Inga vårtor men säkert löss, kan inte sova vid tanken på löss, trots att jag inte har något hår.dekolletage

En hel hord med kråkfötter, lycka till att tyda det du, Napoleon!

Undrar stilla varför tvätten aldrig blir klar, börjar få slut på t-shirts. Dock tycks Anhanget alltid ha leggings, jag anar diskriminering. Ungefär som att få den enda stolen utan mjuk rygg. Snuset snart slut, för jävligt att ens laster ska lida för konjukturens skull.

Blomsterspråk kanske? Åh, du sol gula med bister min, flankerad av motsats som jag misstänker släpper väder.

Det gick sådär, för vulgär. Men lite snusk rensar magen och då lär motparten behöva rejält med snusk för det luktar fan inte blomsterspråk.

En kvart borde vara lite långt långt för den här övningen, kunde ha klarat mig med 10 minuter, nu går det åt en massa papper, Greta förbannad.

Stickande smärta i vänster tumme, avliva patienten. Faber-Castell gör bra pännvässare.

Ge fan i att nysa när jag skriver, edukatörsfascist! Gå, gå och rota i dina egna fickor! Här har du inget mer att hämta!

Sommaren i mindre samhälle utan stadshus

Sommar. Ledighet och bad, sena kvällar och långa sovmorgonar. Romantiska händelser i en undanskymd skogsdunge. Älska i motljus med endast fåglarna, naturens pervon, som publik.

Och sedan återvänder vi till verkligheten.

Sommar. För all del är det faktiskt sommar, ljust länge och varmt. Enligt vissa för varmt, jag tittar på min vän F som för en tid kläckte ur sig

”Jag är för ursvensk i själen för att njuta av värmen, 10 grader och mulet ska det vara!”

Naturligtvis handlar det inte om att vara svensk, detta att tycka värmen är jobbig, F är bara urgnällig i själen, oavsett årstid.

Ledighet och bad. Okej, man jobbar lite mindre under de här månaderna, men när man är ledig har man ju Anhanget som ska födas och underhållas. När man inte sliter för brödfödan agerar man clown, kock samt lekledare. Som en obetald praktik i Bamseklubben på ett Sunwing-hotell, med 2 stycken mini-Karens som gäster.

”Är det jordgubbabitar i jordgubbsylten? Det vill jag inte ha!” ”Korv och makaroner? Var är fläskfilén?” ”Den andra gästen stör mig när jag ska bygga klossar!”

Och våga fan inte föreslå att de ska gå ut och leka tillsammans. Då ska rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer plockas fram och bäras ned. Bara för att det ena eller andra anhanget 5 minuter senare sticker upp sitt huvud med gråten i halsen. ”H-h-hon f-fattar ju ingenti-hi-iing!”. Hotellpersonalen har bara att konka upp rullskridskor, cyklar, hjälmar och en husvagn full med grejer igen. När de samsats igen vet man att det ska ner en vända till.

Lägg på detta vissa individer som envisas med att ha husdjur men ändå vill åka bort, och huxflux står man upp till knäna i kinkiga kaniner och mediokra marsvin som ska tas om hand.

Sena kvällar och långa sovmorgonar. Ja, hälften rätt iallafall. Sena kvällar blir det ju. Man ska hinna ”ta hand om hemmet” också. Med ta hand om hemmet menas att städa undan det Anhanget lyckas plocka fram under en hel dag, i säng efter midnatt.

Men Kjellberg, om Anhanget röjer så mycket måste de vara jättetrötta och sova länge, säger ni. Fan vad fel ni har , svarar jag.

Oavsett när äldsta dottern går och lägger sig öppnas ögonen straxt innan fladdermössen går och lägger sig. Så står hon där vid sängkanten och frågar efter frukost, vilket gör att jag eller Kvinnan måste gå och peta på den yngre förmågan för att inte skapa obalans i mattiderna. Men åtgärder har genomförts på den här punkten. Genom diverse antydningar om att endast hästkött skulle serveras om det äldsta Anhanget inte utvecklade lite feeling för klockan har vi fått henne att hålla sig till kl 9, i de flesta fall.

Romantiska händelser och älska i motljus inför fågelpervon blir det inte mycket tid till. Främst för att både jag och Kvinnan hellre kurar ihop oss och ser på Loki eller dylikt än letar efter en sexdunge, men också för att med motljuset kommer myggen. Mygg är inte sexigt, det är bevisat genom att det inte finns en fetischmarknad för mygg.

Glad sommar!

I ljuva bumbitrollbjörntid

Jag gillade Bumbibjörnarna. På riktigt, när jag var liten var Bumbibjörnarna bra skit. Än idag när jag möter någon auktoritetsperson som jag inte tycker om kan jag svara ”Ok, Uffe” med guttural röst. De som förstår vinner jag genast över, de som inte gör det kan man fråga sig om de överhuvudtaget är värda att vinna över.

Så ni förstår att jag är ärlig när jag skriver att jag gillade Bumbibjörnarna. Har inget specifikt minne av det men tror fan att jag hade några av mina första erotiska drömmar om Prinsessan Ylva (med Sara Andersens röst, fint ska det vara!) insmord i svartvinbärsgelé.

Bumbibjörnarna gjorde alltså ett stort intryck på unge herr Kjellberg. Något som också gjorde stort intryck på mig, fast i högre ålder, var att bli pappa. Anhangen ploppade fram med nästan skrämmande hastighet, växte och började titta på Bumbibjörnarna.

Och tittade igen.

Och igen.

De kollade inte bara igenom serien om och om igen heller. Nej, samma tre avsnitt skulle det vara! All day, every day. När man kom hem från jobbet slogs man i ansiktet av ”hipp hurraaaaaa…” men inte från sin älskade familj, utan från de där jävla regnbågsfärgade björnarna!

Lång historia kort, jag gillar inte Bumbibjörnarna längre.

Addendum: Anhanget har även förstört Trolltider för mig. Däremot bör jag inneha rekordet för flest sedda avsnitt av en julkalender under ett år. 24 avsnitt om dagen i 365 dagar. Nuförtiden vet inte Anhanget längre vad Trolltider är för något, jag kan inte glömma.

En Resa

Någon ruskar mig vaken. Det är det första jag minns, det andra är Von Träsjös glada utrop att nu äntligen har vi landat! Vi befinner oss på ett flygplan, genom de små fönstren strömmar solljus in. Runt om i planet ser jag välbekanta ansikten, människor jag träffade flera gånger förr. En kanadensare med rakat huvud flinar mot mig, han brukar alltid ha med familjen på resor men här är de konstigt nog inte med. Jag frågar honom var vi är, men får pysandet av en ölburk till svar. Jag får en liten knuff i ryggen där jag står i gången, en holländare tycker jag tar för lång tid på mig.  

”Vi måste hinna med bussen!” säger han, snabbt och lite för högt innan han skämtsamt föser ut mig ur planet. När solen och luften slår emot mig känns det nästan som när jag var liten och pappa tog med oss till Kanarieöarna, fast ölstänket från personerna bakom mig bryter illusionen något. Nedanför trappan ser jag Von Träsjö som stressat försöker få alla att gå mot en dubbeldäckarbuss.  Jag följer med strömmen, från olika håll sträcks flaskor och burkar fram emot mig. Jag tar emot några, tackar nej till andra. Jag mår lite illa och är desorienterad. Jag vet inte i vilket land vi är i och har inte heller något minne av att jag gått på planet hemma i Sverige.  Jag går ombord på bussen, sätter mig ned på ett ledigt säte. Folk röker som borstbindare. Jag tycker det är konstigt för jag vet att många i bussen absolut inte röker, men nu gör de det. Jag tänker fråga när Von Träsjö hoppar upp ur sitt säte och griper bussens mikrofon.

”Nu när skiten är över” ropar han ut på engelska ”så ska vi ha riktigt satans kul! Välkomna hit!”

Ett allmänt jubel skakar bussen, jag känner mig mest förbryllad. Chauffören kör som en galning längs en kustväg och det känns flera gånger som om vi är på väg över räcket och ned i det blå vattnet. Jag får ögonkontakt med Von Träsjö och frågar honom vart i helvete vi är någonstans och vad vi gör här? Han skrockar och tar en klunk från sin ölburk.

”Bra för affärerna.” Är allt han säger.

”Vad är bra? Vad är det vi ska göra?” Det har börjat kännas riktigt obehagligt och jag försöker få honom att förstå att jag verkligen inte är med i matchen, han nickar med en tankfull min.

”Fin ruljangs.” Är det jag får till svar.

Innan jag hinner säga några väl valda ord om hans jävla ruljangs tvärnitar bussen. Jag borde ha fallit framåt i mittgången, men istället faller jag bakåt ned i mitt säte. Jag börjar tänka på hur det gick till, jag stod ju flera säten framför min plats? Mer sprit trycks i mina händer och ingen verkar vara så brydd över chaufförens körstil eller det faktum att jag drar blankt över vårt syfte på denna resa. Jag dricker det jag har för händer, tänker att jag får gilla läget. Kanske är det ett skämt? Von Träsjö brukar ju dra sina practical jokes lite längre än gemene man, kanske är det någon milstolpe för hans företag vi firar?

Bussen saktar in när den åker upp för en brant backe, fortfarande med utsikt över havet. Jag noterar några båtar långt ute mot horisonten innan min uppmärksamhet dras mot vad som ser ut som en gammal grekisk by, om än liten. Fem eller sex trevåningshus i med vita kalkväggar och valv på nedersta våningen. Schysst hotell, är min första tanke. Väldigt många människor är den andra.

När vi kommer närmare ser jag att det är kvinnor, väldigt avklädda kvinnor i alla upptänkliga storlekar, längder och färger. Några vinkar entusiastiskt åt bussarna som kommer, andra står med armarna i kors och stirrar på oss genom bussens fönster. Några möter våra blickar, andra inte. Om jag var förvirrad förut är jag nu helt borta. Vad i helvete, har vi åkt hit bara för att gå på horhus?  Hur är det här bra för Von Träsjös affärer? Jag får inte ihop någonting, sitter och försöker pussla när jag dras med ut ur bussen. Att skaffa rum till alla är en lång process och skymningen har börjat falla när jag och Von Träsjö släpper ned väskor jag inte hade vetat vi hade med oss i ett ganska trevligt tvåbäddsrum.

”Okej ” säger jag, ”Vad är skämtet? Vad gör vi här? Var är här?”

Han flinar mot mig.

”Vi lär ju..” säger han innan han tar sin nyckel och försvinner ut ur rummet. Jag borde ställa fler frågor, jag borde rycka tag i honom och ta reda på vad som pågår. Olustkänslan sitter som en spark i bröstkorgen. Jag behöver cigaretter, något jag slutade med för över 10 år sedan.

Jag finner mig själv i en bar. Det är mörkt ute nu, men fortfarande varmt. Musiken dånar ute på dansgolvet men vid baren är den lägre. Överallt står, sitter eller pivoterar avklädda kvinnor. Det borde vara en trevlig tablå att se på men jag kan inte släppa tanken på att något är väldigt fel. Jag vet att jag suttit här ett tag för det står en fyra fem tomma öl- och whiskyglas bredvid mig. Två fulla glas står framför mig och jag vet att när jag tömt dem kommer det två nya, bartendern låter mig inte betala utan säger något som jag inte förstår och gör en gest. Jag ser ansikten jag känner igen bland folket på dansgolvet, i soffor, begravda mellan mammarier. Vissa av de ansiktena borde inte vara här, de känner inte ens Von Träsjö. Har jag bjudit in dem?

Någon knackar mig på axeln och jag vänder mig om. Jag minns inte hur hon såg ut men hon var, ur en fysisk aspekt, allt jag skulle finna attraktivt. Även små saker jag aldrig ägnat en tanke över var helt perfekta. Hon undrade om jag ville dansa, eller kanske ha en dans. Jag tackade nej samtidigt som jag inte kunde slita blicken från henne. Hon log.

”Vet du var du är?” frågade hon mig plötsligt på fläckfri svenska.

Jag svarade att det gjorde jag inte och om hon ville berätta det skulle jag bli väldigt glad.

Vi hade pratat i timmar. Jag hade berättat om mitt liv med Kvinnan och Anhanget, mina studier och skrivande. Hon visade bilder på sina småsyskon och återgett vad var och en var duktig på och drömde om. Någon gång under tiden hade hon tagit på sig en klänning istället för bikinin. Vi satt på en låg mur och såg ut över det nu mörka havet med en flaska av något sötsliskigt vin mellan oss. Det var trivsamt och klumpen i min mage hade börjat avta något.

Jag vaknade i min hotellsäng av sirener och skrikande människor. Von Träsjö ruskade mig igen och med skräckslagen blick stod han vid fönstret och pekade ut.

”Affärerna! Skatteflopp!” var det sista han skrek innan det smällde till. Han, och en stor del av vårt hotellrum var borta. Jag satt på sängen och stirrade på hålet där solsken, skrik och smällar vällde in. Dörren till rummet öppnades, hon kom in och skrek med samma tonfall som Von Träsjö hade haft. När jag inte rörde mig, eller i varje fall inte tillräckligt fort slet hon tag i min handled och drog mig med ut ur rummet och ned till bottenvåningen. Runt oss var det pandemonium, jag såg ingenting men samtidigt allt. Döda människor låg överallt, några kröp. Jag såg en hand sticka ut under ett tak som rasat ihop, handen hade ringar jag kände igen.

Genom detta drog hon mig, som världens mest makabra och hektiska guidade tur. Tills vi kom till en stor källare. Jag tror vi var långt under marken för smällarna hördes dovare nu, eller kanske hade de börjat släppa bomber längre bort. Det fanns andra i källaren. Vissa utan kläder, svettiga med damm som klängde sig fast på deras kroppar och hår. Några var blodiga men om det var deras blod eller någon annans kunde jag inte se eller kanske inte förstå. Hon ledde mig till en alkov i källaren där vi är lite avskilda. Jag insåg nu att jag var helt naken, och hade flera småsår överallt på kroppen som började svida. Hon satt ned och grät, jag tror jag grät också. Jag kände den där varma, stickande känslan runt ögonen. Jag frågade vad som händer? Vem skjuter? Av någon anledning vill jag fråga om det är indierna. Hon svarar inte, för hon vet inte. En smäll till och det blir mörkt. Folk skriker, men det var visst bara elen som slutade fungera. När dammet lagt sig lyser solen in genom små springor högt ovanför våra huvuden. Inte så långt under mark, inser jag nu. Vi sitter tysta, nära. Ibland hör vi explosioner så nära så väggarna skakar, ibland så dova att de måste vara långt borta. Jag tänker på ingenting, ser en spindel kila över golvet och in i en springa. Jag vill följa efter den när jag känner hennes hand på mitt kön.

”Det är slut” säger hon med ett tonfall så hjärtskärande att jag inte kan beskriva det.

”Det är slut” svarar jag och vet att det är sant.

Våra läppar möts. Vi älskar inte med varandra, vi knullar inte ens. Det vi gör kan bara beskrivas som desperation. Vi smeker ömt, vi klöser vilt. Vi kysser och biter, sliter och berör. Vi våldtar varandra i ett försök att inte vara de vi är längre. Vi flyr in i en värld bortom all mänsklig interaktion, utan gränser. Ja och nej finns inte. Världen finns inte. Och slutligen finns inte vi heller.

Jag vaknar. Jag vet inte hur länge jag sovit. Jag är stel, när jag rör mig flagar torkat blod från mina leder, en tand är lös. Jag tittar ned på henne, hon ser tillbaka på mig. Lika perfekt som när jag först såg henne under leran, blodet och blåmärkena. Hon ber mig om vatten. Som om det skulle spela någon roll tar jag en smutsig filt från marken för att svepa om midjan och går ut ur alkoven för att se om det finns något vatten att skaffa. Ett steg.

Jag hinner gå ett steg ut ur alkoven innan den rasar in. Jag känner murbruket längs ryggen, som tusentals små getingstick. Kanske skriker hon något innan hon försvinner under tyngden av ett helt hus. Om hon gör det hör jag det inte. Utan att tänka går jag, insvept i filten som en toga. En smutsig, blodig romersk senator i en dammig källare som snart ska rasa in. Jag går bland de andra människorna. Några är en spegelbild av henne och mig, djuriska högar som försöker gömma sig för världen, andra rör kropparna passionerat mot varandra med värme och ömhet med helt tomma ansikten som stirrar på varandra utan att se något. Jag sätter mig ned mot en vägg, färdig. Bredvid mig sitter en transa och röker. Hon frågar mig om jag vill ha en cigarett.

”Vatten” svarar jag, ”hon behöver vatten.”

Transan flinar och sticker en tändare och ett paket i händerna på mig.

”Finns inget vatten, och ingen som behöver det snart heller.”

Vi sitter där, transan och jag. Vi röker upp de sista cigaretterna i paketet i ett rum fullt med knullande människor som snart är döda. Jag kommer plötsligt på att såhär hade jag aldrig tippat på att det skulle sluta. Jag skrattar.

Jag vill inte sitta här och dö, då kan jag lika gärna dö i friska luften. Jag börjar gå mot luckan i taket. Av någon anledning vill alla hindra mig att öppna den. Jag sätter foten på första trappsteget. Folk skriker på mig, bönfaller mig, försöker locka mig bort från den. En kropp lösgör sig från de andra och hugger mig i sidan med någonting vasst. När jag knuffar honom ned från trappan som leder till luckan ser jag att det är en tonåring, en grannpojke från gården hemma i Märsta. Jag har sett honom en eller två gånger. Jag undrar inte längre vad han gör här, det spelar ingen roll. Det gör lite ont att gå de sista trappstegen, blodet som rinner ned från mitt sår gör trappan hal och luckan känns väldigt tung att öppna men varje glimt av solljus ger mig extra kraft, så på något sätt får jag upp den.

Jag ser bort mot horisonten, där himlen möter havet. Jag funderar på om jag kanske kan ta mig dit? Världen blinkar till och jag ser det som jag förr bara sett på svartvita filmer eller i dataanimeringar. Ett svampmoln, riktigt nära. Folk skriker, sen slår en osynlig kraft in i mig.

Jag vaknar. Bakom rullgardinen utanför det öppna fönstret har fåglarna börjat sin morgonsång. Bredvid mig ligger Kvinnan och snarkar, hon har jobbat natt. Klockan visar 05:30, en timme tills jag måste gå upp och göra frukost till Anhanget. I vanliga fall skulle jag somna om. Idag vill jag inte, utan går upp för att göra kaffe. På vägen känner jag fortfarande känslan av det torkade blodet, jag får titta mig i spegeln för att förvissa mig om att mina kinder inte är sönderklösta.

Det var absolut sista gången jag käkade ölkorv med chilismak precis innan läggdags.