En Resa

Någon ruskar mig vaken. Det är det första jag minns, det andra är Von Träsjös glada utrop att nu äntligen har vi landat! Vi befinner oss på ett flygplan, genom de små fönstren strömmar solljus in. Runt om i planet ser jag välbekanta ansikten, människor jag träffade flera gånger förr. En kanadensare med rakat huvud flinar mot mig, han brukar alltid ha med familjen på resor men här är de konstigt nog inte med. Jag frågar honom var vi är, men får pysandet av en ölburk till svar. Jag får en liten knuff i ryggen där jag står i gången, en holländare tycker jag tar för lång tid på mig.  

”Vi måste hinna med bussen!” säger han, snabbt och lite för högt innan han skämtsamt föser ut mig ur planet. När solen och luften slår emot mig känns det nästan som när jag var liten och pappa tog med oss till Kanarieöarna, fast ölstänket från personerna bakom mig bryter illusionen något. Nedanför trappan ser jag Von Träsjö som stressat försöker få alla att gå mot en dubbeldäckarbuss.  Jag följer med strömmen, från olika håll sträcks flaskor och burkar fram emot mig. Jag tar emot några, tackar nej till andra. Jag mår lite illa och är desorienterad. Jag vet inte i vilket land vi är i och har inte heller något minne av att jag gått på planet hemma i Sverige.  Jag går ombord på bussen, sätter mig ned på ett ledigt säte. Folk röker som borstbindare. Jag tycker det är konstigt för jag vet att många i bussen absolut inte röker, men nu gör de det. Jag tänker fråga när Von Träsjö hoppar upp ur sitt säte och griper bussens mikrofon.

”Nu när skiten är över” ropar han ut på engelska ”så ska vi ha riktigt satans kul! Välkomna hit!”

Ett allmänt jubel skakar bussen, jag känner mig mest förbryllad. Chauffören kör som en galning längs en kustväg och det känns flera gånger som om vi är på väg över räcket och ned i det blå vattnet. Jag får ögonkontakt med Von Träsjö och frågar honom vart i helvete vi är någonstans och vad vi gör här? Han skrockar och tar en klunk från sin ölburk.

”Bra för affärerna.” Är allt han säger.

”Vad är bra? Vad är det vi ska göra?” Det har börjat kännas riktigt obehagligt och jag försöker få honom att förstå att jag verkligen inte är med i matchen, han nickar med en tankfull min.

”Fin ruljangs.” Är det jag får till svar.

Innan jag hinner säga några väl valda ord om hans jävla ruljangs tvärnitar bussen. Jag borde ha fallit framåt i mittgången, men istället faller jag bakåt ned i mitt säte. Jag börjar tänka på hur det gick till, jag stod ju flera säten framför min plats? Mer sprit trycks i mina händer och ingen verkar vara så brydd över chaufförens körstil eller det faktum att jag drar blankt över vårt syfte på denna resa. Jag dricker det jag har för händer, tänker att jag får gilla läget. Kanske är det ett skämt? Von Träsjö brukar ju dra sina practical jokes lite längre än gemene man, kanske är det någon milstolpe för hans företag vi firar?

Bussen saktar in när den åker upp för en brant backe, fortfarande med utsikt över havet. Jag noterar några båtar långt ute mot horisonten innan min uppmärksamhet dras mot vad som ser ut som en gammal grekisk by, om än liten. Fem eller sex trevåningshus i med vita kalkväggar och valv på nedersta våningen. Schysst hotell, är min första tanke. Väldigt många människor är den andra.

När vi kommer närmare ser jag att det är kvinnor, väldigt avklädda kvinnor i alla upptänkliga storlekar, längder och färger. Några vinkar entusiastiskt åt bussarna som kommer, andra står med armarna i kors och stirrar på oss genom bussens fönster. Några möter våra blickar, andra inte. Om jag var förvirrad förut är jag nu helt borta. Vad i helvete, har vi åkt hit bara för att gå på horhus?  Hur är det här bra för Von Träsjös affärer? Jag får inte ihop någonting, sitter och försöker pussla när jag dras med ut ur bussen. Att skaffa rum till alla är en lång process och skymningen har börjat falla när jag och Von Träsjö släpper ned väskor jag inte hade vetat vi hade med oss i ett ganska trevligt tvåbäddsrum.

”Okej ” säger jag, ”Vad är skämtet? Vad gör vi här? Var är här?”

Han flinar mot mig.

”Vi lär ju..” säger han innan han tar sin nyckel och försvinner ut ur rummet. Jag borde ställa fler frågor, jag borde rycka tag i honom och ta reda på vad som pågår. Olustkänslan sitter som en spark i bröstkorgen. Jag behöver cigaretter, något jag slutade med för över 10 år sedan.

Jag finner mig själv i en bar. Det är mörkt ute nu, men fortfarande varmt. Musiken dånar ute på dansgolvet men vid baren är den lägre. Överallt står, sitter eller pivoterar avklädda kvinnor. Det borde vara en trevlig tablå att se på men jag kan inte släppa tanken på att något är väldigt fel. Jag vet att jag suttit här ett tag för det står en fyra fem tomma öl- och whiskyglas bredvid mig. Två fulla glas står framför mig och jag vet att när jag tömt dem kommer det två nya, bartendern låter mig inte betala utan säger något som jag inte förstår och gör en gest. Jag ser ansikten jag känner igen bland folket på dansgolvet, i soffor, begravda mellan mammarier. Vissa av de ansiktena borde inte vara här, de känner inte ens Von Träsjö. Har jag bjudit in dem?

Någon knackar mig på axeln och jag vänder mig om. Jag minns inte hur hon såg ut men hon var, ur en fysisk aspekt, allt jag skulle finna attraktivt. Även små saker jag aldrig ägnat en tanke över var helt perfekta. Hon undrade om jag ville dansa, eller kanske ha en dans. Jag tackade nej samtidigt som jag inte kunde slita blicken från henne. Hon log.

”Vet du var du är?” frågade hon mig plötsligt på fläckfri svenska.

Jag svarade att det gjorde jag inte och om hon ville berätta det skulle jag bli väldigt glad.

Vi hade pratat i timmar. Jag hade berättat om mitt liv med Kvinnan och Anhanget, mina studier och skrivande. Hon visade bilder på sina småsyskon och återgett vad var och en var duktig på och drömde om. Någon gång under tiden hade hon tagit på sig en klänning istället för bikinin. Vi satt på en låg mur och såg ut över det nu mörka havet med en flaska av något sötsliskigt vin mellan oss. Det var trivsamt och klumpen i min mage hade börjat avta något.

Jag vaknade i min hotellsäng av sirener och skrikande människor. Von Träsjö ruskade mig igen och med skräckslagen blick stod han vid fönstret och pekade ut.

”Affärerna! Skatteflopp!” var det sista han skrek innan det smällde till. Han, och en stor del av vårt hotellrum var borta. Jag satt på sängen och stirrade på hålet där solsken, skrik och smällar vällde in. Dörren till rummet öppnades, hon kom in och skrek med samma tonfall som Von Träsjö hade haft. När jag inte rörde mig, eller i varje fall inte tillräckligt fort slet hon tag i min handled och drog mig med ut ur rummet och ned till bottenvåningen. Runt oss var det pandemonium, jag såg ingenting men samtidigt allt. Döda människor låg överallt, några kröp. Jag såg en hand sticka ut under ett tak som rasat ihop, handen hade ringar jag kände igen.

Genom detta drog hon mig, som världens mest makabra och hektiska guidade tur. Tills vi kom till en stor källare. Jag tror vi var långt under marken för smällarna hördes dovare nu, eller kanske hade de börjat släppa bomber längre bort. Det fanns andra i källaren. Vissa utan kläder, svettiga med damm som klängde sig fast på deras kroppar och hår. Några var blodiga men om det var deras blod eller någon annans kunde jag inte se eller kanske inte förstå. Hon ledde mig till en alkov i källaren där vi är lite avskilda. Jag insåg nu att jag var helt naken, och hade flera småsår överallt på kroppen som började svida. Hon satt ned och grät, jag tror jag grät också. Jag kände den där varma, stickande känslan runt ögonen. Jag frågade vad som händer? Vem skjuter? Av någon anledning vill jag fråga om det är indierna. Hon svarar inte, för hon vet inte. En smäll till och det blir mörkt. Folk skriker, men det var visst bara elen som slutade fungera. När dammet lagt sig lyser solen in genom små springor högt ovanför våra huvuden. Inte så långt under mark, inser jag nu. Vi sitter tysta, nära. Ibland hör vi explosioner så nära så väggarna skakar, ibland så dova att de måste vara långt borta. Jag tänker på ingenting, ser en spindel kila över golvet och in i en springa. Jag vill följa efter den när jag känner hennes hand på mitt kön.

”Det är slut” säger hon med ett tonfall så hjärtskärande att jag inte kan beskriva det.

”Det är slut” svarar jag och vet att det är sant.

Våra läppar möts. Vi älskar inte med varandra, vi knullar inte ens. Det vi gör kan bara beskrivas som desperation. Vi smeker ömt, vi klöser vilt. Vi kysser och biter, sliter och berör. Vi våldtar varandra i ett försök att inte vara de vi är längre. Vi flyr in i en värld bortom all mänsklig interaktion, utan gränser. Ja och nej finns inte. Världen finns inte. Och slutligen finns inte vi heller.

Jag vaknar. Jag vet inte hur länge jag sovit. Jag är stel, när jag rör mig flagar torkat blod från mina leder, en tand är lös. Jag tittar ned på henne, hon ser tillbaka på mig. Lika perfekt som när jag först såg henne under leran, blodet och blåmärkena. Hon ber mig om vatten. Som om det skulle spela någon roll tar jag en smutsig filt från marken för att svepa om midjan och går ut ur alkoven för att se om det finns något vatten att skaffa. Ett steg.

Jag hinner gå ett steg ut ur alkoven innan den rasar in. Jag känner murbruket längs ryggen, som tusentals små getingstick. Kanske skriker hon något innan hon försvinner under tyngden av ett helt hus. Om hon gör det hör jag det inte. Utan att tänka går jag, insvept i filten som en toga. En smutsig, blodig romersk senator i en dammig källare som snart ska rasa in. Jag går bland de andra människorna. Några är en spegelbild av henne och mig, djuriska högar som försöker gömma sig för världen, andra rör kropparna passionerat mot varandra med värme och ömhet med helt tomma ansikten som stirrar på varandra utan att se något. Jag sätter mig ned mot en vägg, färdig. Bredvid mig sitter en transa och röker. Hon frågar mig om jag vill ha en cigarett.

”Vatten” svarar jag, ”hon behöver vatten.”

Transan flinar och sticker en tändare och ett paket i händerna på mig.

”Finns inget vatten, och ingen som behöver det snart heller.”

Vi sitter där, transan och jag. Vi röker upp de sista cigaretterna i paketet i ett rum fullt med knullande människor som snart är döda. Jag kommer plötsligt på att såhär hade jag aldrig tippat på att det skulle sluta. Jag skrattar.

Jag vill inte sitta här och dö, då kan jag lika gärna dö i friska luften. Jag börjar gå mot luckan i taket. Av någon anledning vill alla hindra mig att öppna den. Jag sätter foten på första trappsteget. Folk skriker på mig, bönfaller mig, försöker locka mig bort från den. En kropp lösgör sig från de andra och hugger mig i sidan med någonting vasst. När jag knuffar honom ned från trappan som leder till luckan ser jag att det är en tonåring, en grannpojke från gården hemma i Märsta. Jag har sett honom en eller två gånger. Jag undrar inte längre vad han gör här, det spelar ingen roll. Det gör lite ont att gå de sista trappstegen, blodet som rinner ned från mitt sår gör trappan hal och luckan känns väldigt tung att öppna men varje glimt av solljus ger mig extra kraft, så på något sätt får jag upp den.

Jag ser bort mot horisonten, där himlen möter havet. Jag funderar på om jag kanske kan ta mig dit? Världen blinkar till och jag ser det som jag förr bara sett på svartvita filmer eller i dataanimeringar. Ett svampmoln, riktigt nära. Folk skriker, sen slår en osynlig kraft in i mig.

Jag vaknar. Bakom rullgardinen utanför det öppna fönstret har fåglarna börjat sin morgonsång. Bredvid mig ligger Kvinnan och snarkar, hon har jobbat natt. Klockan visar 05:30, en timme tills jag måste gå upp och göra frukost till Anhanget. I vanliga fall skulle jag somna om. Idag vill jag inte, utan går upp för att göra kaffe. På vägen känner jag fortfarande känslan av det torkade blodet, jag får titta mig i spegeln för att förvissa mig om att mina kinder inte är sönderklösta.

Det var absolut sista gången jag käkade ölkorv med chilismak precis innan läggdags.        

Vad jag lärde mig som funktionär bland hästar

Varande en återgivning av observationer jag gjorde på en ridtävling under helgen.

  • Hästägare blir tidigt delgivna vilken starttid de ska ha, trots detta kommer många med endast minuter tillgodo och med ansiktsuttryck mycket likt en ilsken bäver kräver de att funktionärerna skall upphäva rummet och tidens lagar så att de A) kan få plats så nära tävlingsfältet som möjligt med sin gigantiska lastbil trots att det redan står 3 gigantiska lastbilar där. Och B) de önskar även att funktionären skall vrida tillbaka tiden med tjugo minuter alternativt stoppa tävlingen helt så att de i lugn och ro kan förbereda sig på tävling.
  • Instruktioner är till för andra än just hästägare. Funktionären står i en kvart för att förklara för den stressade ägaren just hur denne skall parkera för att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Trots detta ställer sig hästägaren där denne tror ”att det blir bra”. Vilket leder till kaos, förvirring och ilskna bäver-uttryck.
  • I en hästägares ögon behöver en funktionär inte bli lyssnad på, men ses ändå som allvetande. Vart rider man in? Var finns vatten?  Är det här tränset är godkänt? Om man tappat bort sitt fåniga hårbullenät, går det bra att bara rida med håret i en knut?  Vad de inte begriper är att det inte är hebréernas gud som nedstigit och står i gul varselväst vid infarten, det är knappt en halvfull Dionysus utan en allmänt uttråkad hästpappa som bara fått två (2!) koppar kaffe de senaste tre timmarna. Även om denne är tålamodet förkroppsligat och har stor ungefärlig kunskap om anläggningen är ointresset alltför högt för att kunna svara på specifika frågor.
  • Sekretariatet för hästägare är att likna med ett kors för vampyrer. Även om de flesta beslut och organisation utgår från sekretariatet under en ridtävling anser många hästägare att det är förenat med fara och död att gå nära denna fasansfulla plats, vilket leder till nummer 3 här ovan. Om kiosken råkar ligga i nära anslutning till sekretariatet kan hästägare beträda byggnaden men det sker då, spekulerar jag, med stor försiktighet likt en köksmus som smiter fram för att sno osten innan katten ser den.
  • Diskutera aldrig recept på hästfilé.
  • Terminologi är mycket viktigt. Det heter inte ”Batmanöron”, det är en ”Kentucky Wellington Soundless Huva”. Inom dressyr ”skiter” inte hästen på ”stallbacken”, den ”uträttar på uppställningsområdet” och i håret har hästägaren absolut inte ett ”virkat underlägg” utan ett ”Waldhausen hårnät med rosett”.  Sist det fästes så mycket vikt vid rätt märke och uttal var när jag gjorde min första och enda sorti ut på Stureplan. Vilket är lite ironiskt för är man hästägare har man i regel inte råd att gå på kvarterskrogen, ty hästen behöver en ny grimma, i guld eller så.
  • Diskutera ALDRIG recept på hästfilé.
  • Alla dessa observationer har ganska många undantag då de flesta hästägare är precis som alla vi andra, människor med en konstig hobby. Min vän H köper brädspel för summor som i runda slängar uppgår till Polens BNP, min bror höll under en period ensam hela Sveriges dykindustri igång. Själv köper jag böcker och konstiga spritsorter samtidigt som Anhanget får käka nudlar. Varenda människa har en konstig hobby om du frågar andra människor, dock vill jag här ge en känga till min syster och konstatera att om man är inblandad i någon som helst aktivitet med ordet ”grynings-” i på en söndag så är man riktigt jävla konstig.
  • Seriöst, DISKUTERA ALDRIG recept på HÄSTFILÉ.    

Lärdomar

För några dagar sedan skrev jag, glad och stärkt av att äntligen sitta bredvid en öl utomhus i solen, en dikt om en liten humla som tog rast på vår husvägg innan den for vidare för att syssla med viktiga humlesaker, såsom kopulation och ätande. Jag säger inte att det var en särskilt bra dikt, faktiskt så kan jag så här i efterhand när jag sitter i min skrubb och skriver erkänna med skaparens blick för sina egna verk säga att det var en ren skitdikt.

Men den var iallafall min. Det var här jag gjorde mitt andra misstag. Jag la ut den på Facebook, vilket för en skribent är som att vara en hora som glömmer att ta betalt för vad som nu händer bakom soptunnorna i gränden. Säkert trevligt för kunden, men lämnar mig i en prekär situation. För vill man hålla någon form av schema i sina publiceringar måste man göra en av två saker:

  1. Noggrant planera ut inlägg av hög kvalitet i god tid innan deadline.
  2. Ordbajsa så det sprutar på väggarna två timmar innan inlägget ska publiceras, med varierande kvalitet.

Och där satt jag i fredags, med en liten dikt färdig och klar att på måndagen rullas upp här på Kuriosum men vad gör jag? Ger bort den helt gratis! Eller ja, det är helt gratis att läsa här på Kuriosum också men då måste ni iallafall klicka på en länk (och om någon sitter med en tusenlapp, svetten i pannan och gnisslande tänder i ilska och desperation att ni inte kan betala för att läsa det jag skriver så hör av er, jag är inte alls omöjlig på den fronten).

Så lärdomen är detta, undertecknad får inte vara för snabb med att publicera saker på fel ställen. För om han gör det kan de glada läsare som letar sig hit, istället för att mötas av kvalitetstexter som får dem att fnissa lite extra en måndagmorgon, istället få ett halvdassigt inlägg där författaren jämför sig själv med en hora i en gränd.

Kjeserligt kaffe kapsejsar

Så har det hänt igen. Kvinnan har åter försnillat mina inomhusbyxor. Okej, jag medger att det är ett par slitna mjukisbyxor men beluga-kaviar och fransk paté är fiskägg och lever. Allt ligger i vad man kallar det och alldeles oavsett vad man kallar dem har Kvinnan gömt/stulit/olovligen förflyttat dem från den plats där jag hade lagt dem.

Det ihärdiga regnet sänker temperaturen i lägenheten, så någon form av skydd är ett måste. Men motviljan till att faktiskt klä på mig inför hemmaplugg är stark. Lösningen blev att helt sonika stjäla en morgonrock från Kvinnan. Lite tillbaka-kaka och personlig hämnd.

Nytt problem. I mitt arbetsrum blev det väldigt varmt att sitta på föreläsning över engelska prefix iförd tjockt syntetmaterial. Lösningen blev att krångla ur ena armen för att förvandla hela projektet till någon form av toga. Hade jag varit av det kvinnliga könet hade jag kunnat leda en fransk revolution med ena mammarien utanför, men som penisinnehavare fick jag nöja mig med att dra paralleller till romerska kejsare.

Därför la jag mig ned på soffan, höjde imperatoriskt pek- och långfingret, lyfte upp näsan i vädret och talade således:

”Mulier, apud capulus mihi dare schola!”

-Kejsare Latus Kjellbergus

Historiska ord med den ordagranna översättningen ”Kvinna, med kaffe jag ger skola!”. Kvinnan var föga imponerad över min självpåtagna roll och sa att jag minsann kunde göra kaffe själv. Jag frågade om det skulle vara någon skillnad om jag hade en krans av lagerblad på skallen, Kvinnan nekade bestämt att det skulle det.

Så det ville sig inte bättre än att tiden som kejsare blev kort och hjärtlös. Det var Julius Caesar som med 23 hugg blev förråd av sina allierade i senaten, Publius Geta som mördades av sin bror och så Latus Kjellbergus, som fick brygga eget kaffe.

Världens Historia hade rätt när de sa att Kejsare var Roms mest otacksamma jobb.

Kurt ger svar på tal

Gustaf-Carl svarar på de frågor ni ställt. Jag vet inte varför ni ställer dem i meddelanden till mig istället för i kommentatorsfälten men han fick dem. Lär er hemligheten bakom hans skjorta, vad är han egentligen gjord av? Hur är hans förhållande till Göteborg? Det och mycket mer.

Biliskt dilemma

Att lämna in bilen på besiktning är som att gå till tandläkaren. Man vet att man kanske inte skött den så väl som man borde men man har gjort sitt bästa efter tid, ork och varierande klokhet, nu ska en yrkesman titta dig i munnen/på bilen (helst på bilen om du åker till en bilprovning, för ska de besikta tänder också tycker jag nog det gått för långt) och humma lite halvbittert. Sedan ska det pekas ut exakt vad som är fel och hur det är ditt ansvar att använda munskölj på däcken minst varje dag. Summa summarum är att det blir dyrt.

Jämför då att lämna in bilen till en mekaniker. Det är ju mer som att lämna sitt barn till en läkare, fast du får låtsas vara amerikan och betala genom näsan för det. Men när de otrevligheterna är över vet du att personen kommer göra sitt yttersta för att åtgärda felet. Dock finns alltid risken att bara för att man åkte in med ont i tån, kan det vara kräftan. Skillnaden mot kräftan är att din bil alltid kan behandlas, mot ett pris.

Man får själv avgöra vad som är värt att bota ens barn, eller så får man ändra synen på sin bil och börja se den som ett gammalt djur som tjänat länge och väl, men som nu behöver följa med bakom vedbon med lite köttbullar och en slaktmask.

Helgutflykt, krister flygare 2021

Vid tiden för krille ballong satt jag på min balkong i solen och funderade på vad jag skulle ta mig för denna helg, om det månne skulle finnas lite öl att hitta, när jag hörde ett oerhört oväsen nedanför.

När jag tittade efter vad det var som lät ser jag att Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida, hade parkerat en rosa minivan tvärs över de kommunala cykelställen. Nu hängde denne dårfink, ivrigt påhejad av den redan onyktre bränslebaronen Albert, ut från fönstret på förarsidan.

”Kjellberg!” Skrek han, ”ta på dig byxor och hatt, vi ska ned till Borås och bygga en herrgård!”

Kvinnan, som nu hade kommit ut på balkongen för att se vad det var för ståhej, påpekade att det fanns saker att göra i hemmet nu i helgen. Jag tog ett vuxet beslut, tog min hatt och hoppade helt sonika över balkongräcket ned till Von Träsjö med sällskap som redan varvade motorn. Okvädesorden från Kvinnan ekade efter oss när vi satte av i högsta fart västerut.

Resan dit var underlig, humoristisk och lite läskig. Men mest blöt där Albert satt i framsätet och blandade groggar i sin för ändamålet medtagna cykelhjälm samtidigt som han kläckte ur sig pseudofilosofiska rövarhistorier. Von Träsjö var ju förare så det blev inget alkoholhaltigt, utan han nöjde sig med att tugga specialbeställd tuggtobak med kycklingsmak. Då och då vill jag minnas att han muttrade fram orden ”Ja men visst!”

När vi nedkom till en jävligt oklar adress visade det sig att herrgården inte var en herrgård, att den redan var byggd och allt som behövde göras var att slänga upp lite vindskivor mot betalning i form av grillat och öl.

Efter ett snabbt konstaterande av vår totala avsaknad av hantverkskunskaper tillkallade vi omedelbart byggherre Fransén som anlände, slog en blick på kåken och fick hållas fast för att inte genast kasta sig tillbaka i bilen för att fly fältet.

Lite övertalning och ett löfte med erotiska inslag rörande grannfrun gjorde att Fransén gick med på att täcka över hela taket med pressening. Därefter tändes grillen och trevlig stämning rådde, dock vände våra tankar sig längtansfullt till hemtrakternas sol när åskvädret drog in, turligt nog var vi under tak.

Hur resten av helgen förlöpte är lite dimmigt. Jag kommer ihåg ‘Stad i ljus”, frågan ”ska du ha en till grogg?” Sen är det svart.

The Gustaf-Carl Story

Nu när vår inneboende har gjort entré på allvar på den vida webben tänkte vi att det kanske skulle vara bra om vi presenterade honom lite bättre. Då han, enligt honom själv, anser att skrivande är för munkar och de mentalt obegåvade har Kurt bett mig framlägga följande, nedanstående är fullständigt sant.

Född i utan silversked i munnen på Vasagatan i Stockholm gjorde Gustaf-Carl tidigt karriär som rattmufförsäljare till sina grannar. Rattmuffarna tillverkade han av ull han stal från en bondgård som låg 1 km ifrån hans fädernehem. Med ett idogt kombinerande av Karlsssons klister och otvättat fårull kunde han tillverka upp emot 1 rattmuff om dagen som han sedan sålde med god förtjänst.

På detta sätt förflöt hans ungdomsår tills han en dag sålde sin produkt till fel person, grannskapets skräck och tillika ägare av fåren varifrån ullen kom, bonden Jakobsson. Med risken att få en högrep uppkörd där solen aldrig skiner valde Gustaf-Carl att fly Stockholm för den lugnare tillvaron nere på kontinenten.

Under åren som han flackade runt i Europa hann han både med att ge särskilt stora bidrag till den tyska technokulturen och medverka i Slaget om Belgien. Gustaf-Carl är mycket förtegen om exakta datum och exakt VAD han skulle ha bidragit med både till sen tyska technokulturen och 18 dagarsfälttåget men enligt utsago kan han aldrig igen visa sig i centrala Berlin.

Senare under livet återkom han till Sverige. Men då han inte var säker om bonden Jakobsson glömt och förlåtit alla oförätter valde han att gå under aliaset Kurt.

En rad dåliga affärer och dumt valda ord ledde honom till ett liv på gatan, tills den dag han övertalade ett godhjärtat par från Märsta att få bli inneboende. Från den enkla lägenheten längst ut på pendellinjen ska han skapa ett affärsimperium som kommer få hans ungdoms rattmuffindustri att likna ett pinsamt bedrägeriförsök!

Och nu när jag skrivit det Kurt, för det är hans namn även om han aldrig skulle erkänna det, bad mig att göra skall jag, er munk och mentalt obegåvade skribent lägga in brasklappen att karln lider av storhetsvansinne, har ett ego och världsfrånvänshet som endast kan matchas av Donald Trump samt är regelrätt inkompetent.

Men han är ganska rolig på fyllan.

Med det sagt ber jag er att gärna göda hans vansinne och ställe lite frågor till honom. Det ger honom något att göra och hindrar honom från att ögna grannens pudel samtidigt som han fingrar på en limtub.

Jag lovar att tvinga honom att svara.

Husgerådens viktiga råd

Som ni nog förstod av föregående inlägg har vi flyttat. Större, bättre, nyare och andra adjektiv som tillämpas positivt. Det känns bra, äntligen rum att röra sig och rum att stänga in sig i. Enkelt sagt kan man beskriva det som en positiv förändring i våra liv. En av de positiva aspekterna är att när man flyttar så får man flyttpresenter!

Kvinnan hävdar att det är ett bevis på att jag börjar bli gammal men när min far skänkte oss en splitter ny dammsugare började jag nästan gråta.

Ty det är ju så att städning och dylikt är höggradigt tråkigt och därmed är även inköpen av attiraljer som hör städningen till tråkigt. Föreställ er att ni är 18 bast och just nyutflyttad från föräldrahemmet. Visst fan lockar chips/öl-sektionen hundra gånger mer än hem/städ-sektionen? Det känns liksom mer värt att bränna 200 spänn på kolaremmar och whiskey än på Swiffer och Grumme såpa.

Då får man tänka att en dammsugare kostar bra mycket mer än lite basala städprodukter. Man får förlåta att en ungdom lätt gör uträkningen att 200 kr bira är att föredra framför en 1230 kronorsmaskin man helst inte vill använda.

Då säger jag till alla eventuella förstaflyttare som någonsin kommer läsa denna text; tacka gudarna för alla städattiraljer ni fick i present. Exempelvis:

Tvättmaskin

Ok, total genomskinlighet nu. Den allmänna tvättstugan i valfritt bostadsområde är en hemsk plats. Ludd som inte tagits bort från torktumlaren sedan Dackefejden och som nu spridit sig över varenda millimeter yta i tvättstugan, knivslagsmål om tvättider och psykopat-Ingvar som står och stirrar otäckt på dig genom fönstret när du tvättar. En tvättmaskin i lägenheten är guld värd och får du en av snälla föräldrar/vänner så är du skyldiga dem din högra testikel / vänstra äggstock (oklart varför en skillnad men jag skriver inte reglerna). Att tvätta på lördagen går från att vara en dödsmarsch med tung packning och baksmälla till att vara en snabbt gjord syssla (också med baksmälla, ledsen mina vänner, men det står i det finstilta.)

Dammsugare

Upplevelsen kanske inte ändras särskilt mycket, men får du en dammsugare i present slipper du iallafall stå där i affären och veta att vilken du än väljer kommer du få betala. Psykopat-Ingvar sätter priserna och det är bara för dig att gilla läget. Känslan att veta att du inte behöver stå med en sopkvast som en deltagare i Farmen 2021 gör att städningen går ganska lätt. Åtminstone tills Kvinnan sliter dammsugarslangen från maskinen för ”den ville ju inte följa med”. Då blir det Mad Max istället med silvertejp och blodsmak i munnen, men du slipper sopa golvet.

Diskmaskin

En person. Det borde gå att hålla porslinet rent med bara en person, diska direkt efter käket så är det ingen fara. Och skulle man inte orka så är det bara två tallrikar dagen efter, inga problem. Två personer, två uppsättningar är väl inte så jobbigt? Man kan ju hjälpas åt med det också, även om psykopat-Ingvar som gillar att äta gröt blandat med cement kommer på besök tar det bara lite extra tid. Det stämmer faktiskt, det går snabbt. Man har tid över till annat på kvällen så snart är det tre personer man diskar för, och den nyaste har varken vett nog att inte gegga ned eller hjälpa till med disken. Men ni biter ihop, Ingvar får inte längre komma på besök och på något sätt lyckas ni hålla det hyffsat snyggt, fast 3 dagar av 7 ser er diskho ut som ett helvete. Ni lyckas så bra att ni till slut blir fyra personer.

Nu kan bara en envishet och offervilja utan like frälsa er. Eller en diskmaskin. Så när någon frågar om ni vill ha en TV i inflyttningspresent får ni ställa det mot varandra. Scarlett Johanssons läderinklädda häck i gloriösa 65 tums Ultra HD eller vetskapen att bara kunna lägga allt smutsigt i en låda, slå på den och gå och lägga er. Om det undgått er föreslår jag starkt diskmaskinen. Läderklädda häckar, även om det är Scarlett Johanssons, är förgängliga, att slippa diska är för evigt.

Den som säger annat ÄR psykopat-Ingvar.

Att flytta

Medan Kvinnan och jag kämpar för att förflytta hela vårt bohag till nya lokaler och samtidigt försöker se till att Anhanget är mätta, glada och vid liv försöker Kurt (Eller Gustaf-Carl Högstjärna som han numera hävdar att han heter sätta sina egna planer i verket. Han är numera rustad med slips och skjorta, men räcker det när han stöter på patrull?