Vad jag lärde mig som funktionär bland hästar

Varande en återgivning av observationer jag gjorde på en ridtävling under helgen.

  • Hästägare blir tidigt delgivna vilken starttid de ska ha, trots detta kommer många med endast minuter tillgodo och med ansiktsuttryck mycket likt en ilsken bäver kräver de att funktionärerna skall upphäva rummet och tidens lagar så att de A) kan få plats så nära tävlingsfältet som möjligt med sin gigantiska lastbil trots att det redan står 3 gigantiska lastbilar där. Och B) de önskar även att funktionären skall vrida tillbaka tiden med tjugo minuter alternativt stoppa tävlingen helt så att de i lugn och ro kan förbereda sig på tävling.
  • Instruktioner är till för andra än just hästägare. Funktionären står i en kvart för att förklara för den stressade ägaren just hur denne skall parkera för att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Trots detta ställer sig hästägaren där denne tror ”att det blir bra”. Vilket leder till kaos, förvirring och ilskna bäver-uttryck.
  • I en hästägares ögon behöver en funktionär inte bli lyssnad på, men ses ändå som allvetande. Vart rider man in? Var finns vatten?  Är det här tränset är godkänt? Om man tappat bort sitt fåniga hårbullenät, går det bra att bara rida med håret i en knut?  Vad de inte begriper är att det inte är hebréernas gud som nedstigit och står i gul varselväst vid infarten, det är knappt en halvfull Dionysus utan en allmänt uttråkad hästpappa som bara fått två (2!) koppar kaffe de senaste tre timmarna. Även om denne är tålamodet förkroppsligat och har stor ungefärlig kunskap om anläggningen är ointresset alltför högt för att kunna svara på specifika frågor.
  • Sekretariatet för hästägare är att likna med ett kors för vampyrer. Även om de flesta beslut och organisation utgår från sekretariatet under en ridtävling anser många hästägare att det är förenat med fara och död att gå nära denna fasansfulla plats, vilket leder till nummer 3 här ovan. Om kiosken råkar ligga i nära anslutning till sekretariatet kan hästägare beträda byggnaden men det sker då, spekulerar jag, med stor försiktighet likt en köksmus som smiter fram för att sno osten innan katten ser den.
  • Diskutera aldrig recept på hästfilé.
  • Terminologi är mycket viktigt. Det heter inte ”Batmanöron”, det är en ”Kentucky Wellington Soundless Huva”. Inom dressyr ”skiter” inte hästen på ”stallbacken”, den ”uträttar på uppställningsområdet” och i håret har hästägaren absolut inte ett ”virkat underlägg” utan ett ”Waldhausen hårnät med rosett”.  Sist det fästes så mycket vikt vid rätt märke och uttal var när jag gjorde min första och enda sorti ut på Stureplan. Vilket är lite ironiskt för är man hästägare har man i regel inte råd att gå på kvarterskrogen, ty hästen behöver en ny grimma, i guld eller så.
  • Diskutera ALDRIG recept på hästfilé.
  • Alla dessa observationer har ganska många undantag då de flesta hästägare är precis som alla vi andra, människor med en konstig hobby. Min vän H köper brädspel för summor som i runda slängar uppgår till Polens BNP, min bror höll under en period ensam hela Sveriges dykindustri igång. Själv köper jag böcker och konstiga spritsorter samtidigt som Anhanget får käka nudlar. Varenda människa har en konstig hobby om du frågar andra människor, dock vill jag här ge en känga till min syster och konstatera att om man är inblandad i någon som helst aktivitet med ordet ”grynings-” i på en söndag så är man riktigt jävla konstig.
  • Seriöst, DISKUTERA ALDRIG recept på HÄSTFILÉ.    

Lärdomar

För några dagar sedan skrev jag, glad och stärkt av att äntligen sitta bredvid en öl utomhus i solen, en dikt om en liten humla som tog rast på vår husvägg innan den for vidare för att syssla med viktiga humlesaker, såsom kopulation och ätande. Jag säger inte att det var en särskilt bra dikt, faktiskt så kan jag så här i efterhand när jag sitter i min skrubb och skriver erkänna med skaparens blick för sina egna verk säga att det var en ren skitdikt.

Men den var iallafall min. Det var här jag gjorde mitt andra misstag. Jag la ut den på Facebook, vilket för en skribent är som att vara en hora som glömmer att ta betalt för vad som nu händer bakom soptunnorna i gränden. Säkert trevligt för kunden, men lämnar mig i en prekär situation. För vill man hålla någon form av schema i sina publiceringar måste man göra en av två saker:

  1. Noggrant planera ut inlägg av hög kvalitet i god tid innan deadline.
  2. Ordbajsa så det sprutar på väggarna två timmar innan inlägget ska publiceras, med varierande kvalitet.

Och där satt jag i fredags, med en liten dikt färdig och klar att på måndagen rullas upp här på Kuriosum men vad gör jag? Ger bort den helt gratis! Eller ja, det är helt gratis att läsa här på Kuriosum också men då måste ni iallafall klicka på en länk (och om någon sitter med en tusenlapp, svetten i pannan och gnisslande tänder i ilska och desperation att ni inte kan betala för att läsa det jag skriver så hör av er, jag är inte alls omöjlig på den fronten).

Så lärdomen är detta, undertecknad får inte vara för snabb med att publicera saker på fel ställen. För om han gör det kan de glada läsare som letar sig hit, istället för att mötas av kvalitetstexter som får dem att fnissa lite extra en måndagmorgon, istället få ett halvdassigt inlägg där författaren jämför sig själv med en hora i en gränd.

Kjeserligt kaffe kapsejsar

Så har det hänt igen. Kvinnan har åter försnillat mina inomhusbyxor. Okej, jag medger att det är ett par slitna mjukisbyxor men beluga-kaviar och fransk paté är fiskägg och lever. Allt ligger i vad man kallar det och alldeles oavsett vad man kallar dem har Kvinnan gömt/stulit/olovligen förflyttat dem från den plats där jag hade lagt dem.

Det ihärdiga regnet sänker temperaturen i lägenheten, så någon form av skydd är ett måste. Men motviljan till att faktiskt klä på mig inför hemmaplugg är stark. Lösningen blev att helt sonika stjäla en morgonrock från Kvinnan. Lite tillbaka-kaka och personlig hämnd.

Nytt problem. I mitt arbetsrum blev det väldigt varmt att sitta på föreläsning över engelska prefix iförd tjockt syntetmaterial. Lösningen blev att krångla ur ena armen för att förvandla hela projektet till någon form av toga. Hade jag varit av det kvinnliga könet hade jag kunnat leda en fransk revolution med ena mammarien utanför, men som penisinnehavare fick jag nöja mig med att dra paralleller till romerska kejsare.

Därför la jag mig ned på soffan, höjde imperatoriskt pek- och långfingret, lyfte upp näsan i vädret och talade således:

”Mulier, apud capulus mihi dare schola!”

-Kejsare Latus Kjellbergus

Historiska ord med den ordagranna översättningen ”Kvinna, med kaffe jag ger skola!”. Kvinnan var föga imponerad över min självpåtagna roll och sa att jag minsann kunde göra kaffe själv. Jag frågade om det skulle vara någon skillnad om jag hade en krans av lagerblad på skallen, Kvinnan nekade bestämt att det skulle det.

Så det ville sig inte bättre än att tiden som kejsare blev kort och hjärtlös. Det var Julius Caesar som med 23 hugg blev förråd av sina allierade i senaten, Publius Geta som mördades av sin bror och så Latus Kjellbergus, som fick brygga eget kaffe.

Världens Historia hade rätt när de sa att Kejsare var Roms mest otacksamma jobb.

Kurt ger svar på tal

Gustaf-Carl svarar på de frågor ni ställt. Jag vet inte varför ni ställer dem i meddelanden till mig istället för i kommentatorsfälten men han fick dem. Lär er hemligheten bakom hans skjorta, vad är han egentligen gjord av? Hur är hans förhållande till Göteborg? Det och mycket mer.

Biliskt dilemma

Att lämna in bilen på besiktning är som att gå till tandläkaren. Man vet att man kanske inte skött den så väl som man borde men man har gjort sitt bästa efter tid, ork och varierande klokhet, nu ska en yrkesman titta dig i munnen/på bilen (helst på bilen om du åker till en bilprovning, för ska de besikta tänder också tycker jag nog det gått för långt) och humma lite halvbittert. Sedan ska det pekas ut exakt vad som är fel och hur det är ditt ansvar att använda munskölj på däcken minst varje dag. Summa summarum är att det blir dyrt.

Jämför då att lämna in bilen till en mekaniker. Det är ju mer som att lämna sitt barn till en läkare, fast du får låtsas vara amerikan och betala genom näsan för det. Men när de otrevligheterna är över vet du att personen kommer göra sitt yttersta för att åtgärda felet. Dock finns alltid risken att bara för att man åkte in med ont i tån, kan det vara kräftan. Skillnaden mot kräftan är att din bil alltid kan behandlas, mot ett pris.

Man får själv avgöra vad som är värt att bota ens barn, eller så får man ändra synen på sin bil och börja se den som ett gammalt djur som tjänat länge och väl, men som nu behöver följa med bakom vedbon med lite köttbullar och en slaktmask.

Helgutflykt, krister flygare 2021

Vid tiden för krille ballong satt jag på min balkong i solen och funderade på vad jag skulle ta mig för denna helg, om det månne skulle finnas lite öl att hitta, när jag hörde ett oerhört oväsen nedanför.

När jag tittade efter vad det var som lät ser jag att Von Träsjö, min kamrat och tillika teknikansvarig på denna sida, hade parkerat en rosa minivan tvärs över de kommunala cykelställen. Nu hängde denne dårfink, ivrigt påhejad av den redan onyktre bränslebaronen Albert, ut från fönstret på förarsidan.

”Kjellberg!” Skrek han, ”ta på dig byxor och hatt, vi ska ned till Borås och bygga en herrgård!”

Kvinnan, som nu hade kommit ut på balkongen för att se vad det var för ståhej, påpekade att det fanns saker att göra i hemmet nu i helgen. Jag tog ett vuxet beslut, tog min hatt och hoppade helt sonika över balkongräcket ned till Von Träsjö med sällskap som redan varvade motorn. Okvädesorden från Kvinnan ekade efter oss när vi satte av i högsta fart västerut.

Resan dit var underlig, humoristisk och lite läskig. Men mest blöt där Albert satt i framsätet och blandade groggar i sin för ändamålet medtagna cykelhjälm samtidigt som han kläckte ur sig pseudofilosofiska rövarhistorier. Von Träsjö var ju förare så det blev inget alkoholhaltigt, utan han nöjde sig med att tugga specialbeställd tuggtobak med kycklingsmak. Då och då vill jag minnas att han muttrade fram orden ”Ja men visst!”

När vi nedkom till en jävligt oklar adress visade det sig att herrgården inte var en herrgård, att den redan var byggd och allt som behövde göras var att slänga upp lite vindskivor mot betalning i form av grillat och öl.

Efter ett snabbt konstaterande av vår totala avsaknad av hantverkskunskaper tillkallade vi omedelbart byggherre Fransén som anlände, slog en blick på kåken och fick hållas fast för att inte genast kasta sig tillbaka i bilen för att fly fältet.

Lite övertalning och ett löfte med erotiska inslag rörande grannfrun gjorde att Fransén gick med på att täcka över hela taket med pressening. Därefter tändes grillen och trevlig stämning rådde, dock vände våra tankar sig längtansfullt till hemtrakternas sol när åskvädret drog in, turligt nog var vi under tak.

Hur resten av helgen förlöpte är lite dimmigt. Jag kommer ihåg ‘Stad i ljus”, frågan ”ska du ha en till grogg?” Sen är det svart.

The Gustaf-Carl Story

Nu när vår inneboende har gjort entré på allvar på den vida webben tänkte vi att det kanske skulle vara bra om vi presenterade honom lite bättre. Då han, enligt honom själv, anser att skrivande är för munkar och de mentalt obegåvade har Kurt bett mig framlägga följande, nedanstående är fullständigt sant.

Född i utan silversked i munnen på Vasagatan i Stockholm gjorde Gustaf-Carl tidigt karriär som rattmufförsäljare till sina grannar. Rattmuffarna tillverkade han av ull han stal från en bondgård som låg 1 km ifrån hans fädernehem. Med ett idogt kombinerande av Karlsssons klister och otvättat fårull kunde han tillverka upp emot 1 rattmuff om dagen som han sedan sålde med god förtjänst.

På detta sätt förflöt hans ungdomsår tills han en dag sålde sin produkt till fel person, grannskapets skräck och tillika ägare av fåren varifrån ullen kom, bonden Jakobsson. Med risken att få en högrep uppkörd där solen aldrig skiner valde Gustaf-Carl att fly Stockholm för den lugnare tillvaron nere på kontinenten.

Under åren som han flackade runt i Europa hann han både med att ge särskilt stora bidrag till den tyska technokulturen och medverka i Slaget om Belgien. Gustaf-Carl är mycket förtegen om exakta datum och exakt VAD han skulle ha bidragit med både till sen tyska technokulturen och 18 dagarsfälttåget men enligt utsago kan han aldrig igen visa sig i centrala Berlin.

Senare under livet återkom han till Sverige. Men då han inte var säker om bonden Jakobsson glömt och förlåtit alla oförätter valde han att gå under aliaset Kurt.

En rad dåliga affärer och dumt valda ord ledde honom till ett liv på gatan, tills den dag han övertalade ett godhjärtat par från Märsta att få bli inneboende. Från den enkla lägenheten längst ut på pendellinjen ska han skapa ett affärsimperium som kommer få hans ungdoms rattmuffindustri att likna ett pinsamt bedrägeriförsök!

Och nu när jag skrivit det Kurt, för det är hans namn även om han aldrig skulle erkänna det, bad mig att göra skall jag, er munk och mentalt obegåvade skribent lägga in brasklappen att karln lider av storhetsvansinne, har ett ego och världsfrånvänshet som endast kan matchas av Donald Trump samt är regelrätt inkompetent.

Men han är ganska rolig på fyllan.

Med det sagt ber jag er att gärna göda hans vansinne och ställe lite frågor till honom. Det ger honom något att göra och hindrar honom från att ögna grannens pudel samtidigt som han fingrar på en limtub.

Jag lovar att tvinga honom att svara.

Husgerådens viktiga råd

Som ni nog förstod av föregående inlägg har vi flyttat. Större, bättre, nyare och andra adjektiv som tillämpas positivt. Det känns bra, äntligen rum att röra sig och rum att stänga in sig i. Enkelt sagt kan man beskriva det som en positiv förändring i våra liv. En av de positiva aspekterna är att när man flyttar så får man flyttpresenter!

Kvinnan hävdar att det är ett bevis på att jag börjar bli gammal men när min far skänkte oss en splitter ny dammsugare började jag nästan gråta.

Ty det är ju så att städning och dylikt är höggradigt tråkigt och därmed är även inköpen av attiraljer som hör städningen till tråkigt. Föreställ er att ni är 18 bast och just nyutflyttad från föräldrahemmet. Visst fan lockar chips/öl-sektionen hundra gånger mer än hem/städ-sektionen? Det känns liksom mer värt att bränna 200 spänn på kolaremmar och whiskey än på Swiffer och Grumme såpa.

Då får man tänka att en dammsugare kostar bra mycket mer än lite basala städprodukter. Man får förlåta att en ungdom lätt gör uträkningen att 200 kr bira är att föredra framför en 1230 kronorsmaskin man helst inte vill använda.

Då säger jag till alla eventuella förstaflyttare som någonsin kommer läsa denna text; tacka gudarna för alla städattiraljer ni fick i present. Exempelvis:

Tvättmaskin

Ok, total genomskinlighet nu. Den allmänna tvättstugan i valfritt bostadsområde är en hemsk plats. Ludd som inte tagits bort från torktumlaren sedan Dackefejden och som nu spridit sig över varenda millimeter yta i tvättstugan, knivslagsmål om tvättider och psykopat-Ingvar som står och stirrar otäckt på dig genom fönstret när du tvättar. En tvättmaskin i lägenheten är guld värd och får du en av snälla föräldrar/vänner så är du skyldiga dem din högra testikel / vänstra äggstock (oklart varför en skillnad men jag skriver inte reglerna). Att tvätta på lördagen går från att vara en dödsmarsch med tung packning och baksmälla till att vara en snabbt gjord syssla (också med baksmälla, ledsen mina vänner, men det står i det finstilta.)

Dammsugare

Upplevelsen kanske inte ändras särskilt mycket, men får du en dammsugare i present slipper du iallafall stå där i affären och veta att vilken du än väljer kommer du få betala. Psykopat-Ingvar sätter priserna och det är bara för dig att gilla läget. Känslan att veta att du inte behöver stå med en sopkvast som en deltagare i Farmen 2021 gör att städningen går ganska lätt. Åtminstone tills Kvinnan sliter dammsugarslangen från maskinen för ”den ville ju inte följa med”. Då blir det Mad Max istället med silvertejp och blodsmak i munnen, men du slipper sopa golvet.

Diskmaskin

En person. Det borde gå att hålla porslinet rent med bara en person, diska direkt efter käket så är det ingen fara. Och skulle man inte orka så är det bara två tallrikar dagen efter, inga problem. Två personer, två uppsättningar är väl inte så jobbigt? Man kan ju hjälpas åt med det också, även om psykopat-Ingvar som gillar att äta gröt blandat med cement kommer på besök tar det bara lite extra tid. Det stämmer faktiskt, det går snabbt. Man har tid över till annat på kvällen så snart är det tre personer man diskar för, och den nyaste har varken vett nog att inte gegga ned eller hjälpa till med disken. Men ni biter ihop, Ingvar får inte längre komma på besök och på något sätt lyckas ni hålla det hyffsat snyggt, fast 3 dagar av 7 ser er diskho ut som ett helvete. Ni lyckas så bra att ni till slut blir fyra personer.

Nu kan bara en envishet och offervilja utan like frälsa er. Eller en diskmaskin. Så när någon frågar om ni vill ha en TV i inflyttningspresent får ni ställa det mot varandra. Scarlett Johanssons läderinklädda häck i gloriösa 65 tums Ultra HD eller vetskapen att bara kunna lägga allt smutsigt i en låda, slå på den och gå och lägga er. Om det undgått er föreslår jag starkt diskmaskinen. Läderklädda häckar, även om det är Scarlett Johanssons, är förgängliga, att slippa diska är för evigt.

Den som säger annat ÄR psykopat-Ingvar.

Att flytta

Medan Kvinnan och jag kämpar för att förflytta hela vårt bohag till nya lokaler och samtidigt försöker se till att Anhanget är mätta, glada och vid liv försöker Kurt (Eller Gustaf-Carl Högstjärna som han numera hävdar att han heter sätta sina egna planer i verket. Han är numera rustad med slips och skjorta, men räcker det när han stöter på patrull?

Nostalgi i nörderi

Ni vet att de mest konstiga händelser kan få en person att minnas saker som denne helt hade glömt bort? Som att se en tjock duva triggar igång minnet av att när jag var mycket liten, satt på min brors axlar och nästan bröt nacken av denne när jag kastade mig mot McDonalds ingång? Eller när ljudet av en polishelikopter som cirkulerar runt Valsta får en att minnas alla kvällar från förr när det inte cirkulerade polishelikoptrar, en väldigt nostalgisk känsla.

När vi nu talar om nostalgi så får jag ofta hjälp att minnas då jag har en god vän som jag hatar. Jag hatar honom inte på riktigt då han är väldigt trevlig och snäll men på ett mer principiellt plan då han är så förbannat duktig på allt som har med tecknande att göra.

Alla har den där kompisen, eller hur? Som när man lyckats kladda ihop något fint kommer med en prefekt kopia av Mona Lisa dagen efter: ”Usch, då. Denna blev helt misslyckad och så är jag inte färdig med den!” och dessutom är så jävla ödmjuk så det är mycket svårt att tycka illa om dem. Men man kan lyckas bara man tar hjälp av avundsjukans grönögda spöke.

Men nu till saken. Min vän Emil är en nörd, en sådan där riktig urnörd som vet vad alla karaktärer i Starzinger heter på 4 språk och äger minst 3 av skeppen. Men det är inget fel med det då jag själv kan ställa upp i vilken frågesport som helst om Star Wars universumet och vinna stort. I varje fall kunde jag det innan de raserade 75 års världsbyggande över en pengadispyt.

En av sakerna som träffar Emil rakt i nostalgihjärtat är, som ni kanske förstått av rubrikbilden på detta inlägg, He-Man.

Den slemme Hordak, ledare för den subtilt namngivna Evil Horde.

He-Man and the Masters of The Universe. En 130 episoders leksaksreklam som lades ned så fort leksakerna inte längre sålde bra längre (även en film med Dolph Lundgren men den talar vi jävligt tyst om). Men inte fan brydde vi oss om det när vi var små. Det var enkelt, häftigt och av någon anledning väldigt homoerotiskt vilket ju får ses som en bedrift i 80-talets USA.

Så här runt 2021 får ni ju förstå att man blir lite nostalgisk för den tid när problemen löstes på 24 minuter genom att ta av sig kläderna och svinga vassa föremål. När en kör brölade ”HE-MAN!” och trumpettonerna drog igång visste man att nu jäklar skulle allt lösa sig. En gigantisk sten kastades ner i en vulkan, ett jättemonster slungades iväg över horisonten eller några små pärlor krossades till pulver.

Den där sista kom över mig för några dagar sedan. Episod 14 säsong 1, Colossor vaknar. Skeletor förvandlar folk till sten och det är permanent när solen går ner! En kamp mot tiden! Lavamonster, oländig terräng och om jag drar mig till minnes, en gigantiskt koloss som vaknar! När bränner de av kören och trumpeterna? När He-Man använder sin övermänskliga styrka för att krossa några pärlor ner i en skål.

Mitt yngre jag satt säkerligen som ett frågetecken, det var som om Darkwing Duck skulle sagt ”nu blir vi farliga” medan han gjorde frukost, helt ur fas med resten av avsnittets narrativ. Vilket han säkert gjorde någon gång, men jag minns det inte.

Om vi sammanfattar dagens inlägg har vi lärt oss följande. Emil är en nörd som är alldeles för bra på att teckna för sitt eget bästa. De som skrev He-Man avsnitten på 80-talet borde ha planerat bättre och även jag är en nörd och kan störa mig på saker som inte har någon som helst värde för något. Men det finns folk som stör sig på att jag stör mig på detta och det gör mig uppkäftigt glad.

Trapjaw, en Evil Warrior om ni inte redan begrep det. Man ska ju inte döma hunden efter håren men man ser direkt att den här jäveln inte är snäll.