Nostalgi i nörderi

Ni vet att de mest konstiga händelser kan få en person att minnas saker som denne helt hade glömt bort? Som att se en tjock duva triggar igång minnet av att när jag var mycket liten, satt på min brors axlar och nästan bröt nacken av denne när jag kastade mig mot McDonalds ingång? Eller när ljudet av en polishelikopter som cirkulerar runt Valsta får en att minnas alla kvällar från förr när det inte cirkulerade polishelikoptrar, en väldigt nostalgisk känsla.

När vi nu talar om nostalgi så får jag ofta hjälp att minnas då jag har en god vän som jag hatar. Jag hatar honom inte på riktigt då han är väldigt trevlig och snäll men på ett mer principiellt plan då han är så förbannat duktig på allt som har med tecknande att göra.

Alla har den där kompisen, eller hur? Som när man lyckats kladda ihop något fint kommer med en prefekt kopia av Mona Lisa dagen efter: ”Usch, då. Denna blev helt misslyckad och så är jag inte färdig med den!” och dessutom är så jävla ödmjuk så det är mycket svårt att tycka illa om dem. Men man kan lyckas bara man tar hjälp av avundsjukans grönögda spöke.

Men nu till saken. Min vän Emil är en nörd, en sådan där riktig urnörd som vet vad alla karaktärer i Starzinger heter på 4 språk och äger minst 3 av skeppen. Men det är inget fel med det då jag själv kan ställa upp i vilken frågesport som helst om Star Wars universumet och vinna stort. I varje fall kunde jag det innan de raserade 75 års världsbyggande över en pengadispyt.

En av sakerna som träffar Emil rakt i nostalgihjärtat är, som ni kanske förstått av rubrikbilden på detta inlägg, He-Man.

Den slemme Hordak, ledare för den subtilt namngivna Evil Horde.

He-Man and the Masters of The Universe. En 130 episoders leksaksreklam som lades ned så fort leksakerna inte längre sålde bra längre (även en film med Dolph Lundgren men den talar vi jävligt tyst om). Men inte fan brydde vi oss om det när vi var små. Det var enkelt, häftigt och av någon anledning väldigt homoerotiskt vilket ju får ses som en bedrift i 80-talets USA.

Så här runt 2021 får ni ju förstå att man blir lite nostalgisk för den tid när problemen löstes på 24 minuter genom att ta av sig kläderna och svinga vassa föremål. När en kör brölade ”HE-MAN!” och trumpettonerna drog igång visste man att nu jäklar skulle allt lösa sig. En gigantisk sten kastades ner i en vulkan, ett jättemonster slungades iväg över horisonten eller några små pärlor krossades till pulver.

Den där sista kom över mig för några dagar sedan. Episod 14 säsong 1, Colossor vaknar. Skeletor förvandlar folk till sten och det är permanent när solen går ner! En kamp mot tiden! Lavamonster, oländig terräng och om jag drar mig till minnes, en gigantiskt koloss som vaknar! När bränner de av kören och trumpeterna? När He-Man använder sin övermänskliga styrka för att krossa några pärlor ner i en skål.

Mitt yngre jag satt säkerligen som ett frågetecken, det var som om Darkwing Duck skulle sagt ”nu blir vi farliga” medan han gjorde frukost, helt ur fas med resten av avsnittets narrativ. Vilket han säkert gjorde någon gång, men jag minns det inte.

Om vi sammanfattar dagens inlägg har vi lärt oss följande. Emil är en nörd som är alldeles för bra på att teckna för sitt eget bästa. De som skrev He-Man avsnitten på 80-talet borde ha planerat bättre och även jag är en nörd och kan störa mig på saker som inte har någon som helst värde för något. Men det finns folk som stör sig på att jag stör mig på detta och det gör mig uppkäftigt glad.

Trapjaw, en Evil Warrior om ni inte redan begrep det. Man ska ju inte döma hunden efter håren men man ser direkt att den här jäveln inte är snäll.

Jämnställd meningslöshet

Thomas Järvheden har några rader i sin ståuppshow Vuxenkruxet som går ut på att det mest meningslösa som finns är en partner som inte har körkort och dessutom är nykterist så den andre inte får dricka på parmiddagar till absolut ingen nytta.

Järvheden påstår att han försökt komma på något mer meningslöst men misslyckats, inte ens en svinkåt nunna kommer nära det poänglösa i en körkortslös nykterist.

Där Järvheden misslyckas, där lyckas jag. Skälet är Kvinnan.

När Kvinnan och Anhanget går upp, då sover jag. Jag föredrar att rulla upp precis så jag har tid att göra morgonbestyr, klä på mig och springa iväg till skola/praktik, men ibland jobbar hon natt och det är självklart att jag går upp och piskar iväg barnen till skolan när Kvinnan jobbat natt. För man delar på arbetsuppgifterna i ett förhållande!

Men!

När jag går upp med barnen är Kvinnan uppe också, antingen springer hon runt och plockar ihop saker eller så ligger hon i sängen och skriker ut instruktioner.

Vad fan. Om hon ändå ska vara vaken kan ju jag lika gärna sova? Om jag ändå inte är betrodd kan väl jag ligga där i sängen inrullad i ett täcke som en fet wienerbulle, eller?

Nej, säger Kvinnan, jag har ju jobbat natt.

Så jag framlägger till allmän bedömning att Thomas Järvheden hade fel. Det finns något mer meningslöst än en nykterist utan körkort till partner.

Det är Kvinnan, som trots utlovad sovmorgon går upp och då ändå inte låter mig sova.

Roliga fakta: När man söker på”Sleep Disorder” på wordpress fria fotografier kommer det upp bilder på bebisar. Det tyckte jag var oerhört roligt.

Tankar över frukost

”Vem var det som skulle dö inatt?”

En fråga ställd av en trött elvaåring samtidigt som hon brer sin smörgås med ett, i mitt tycke, allt för generöst lager smör. Vi ber henne klargöra vad hon menar. Hon gör ett uttryck som kunde platsa i en av de mer sminkbetonade Twilight Zone-avsnitten.

”Det lät typ som det här ser ut”

Jag älskar mitt Anhangs sätt att beskriva världen. Efter lite mer diskussion når vi konsensus att hon antagligen menar att hon hörde någon snarka eftersom hon inte är riktigt riktig i huvudet och vaknar runt 05:30 varje morgon.

Kvinnan skyller på mig, jag skyller på hunden. Jag får påpekat för mig från tre håll att vi inte äger någon hund så jag ändrar min historia och anklagar Kvinnan. Kvinnan blir sur.

En vanlig start på dagen i det Kjellbergska hemmet, om fåglar kvittrade utanför förtäljer inte historien.

Roslagsarkivet: Ett gisslandrama

Jag vet, det är en kapitulation precis som om jag skulle viftat med en vit flagg. Men jag hade ju lovat ett inlägg varje dag den här veckan som späkning för att ha tagit semester hela förra veckan. Jag tycker jag har lyckats bra, men nu är det fredag, hjärnan är slut, har redan tagit helg. Så det får bli en From the Past-Friday. Ett arkivinlägg från Roslagspress anno 2017, inte vare sig purfärskt eller ens insiktsfull men ändå ganska roligt.

Från Roslagspress september 2017

Ett Gisslandrama

Jag har funderat lite och kommit fram till att jag ägnar för mycket tid till det. Fundera alltså, vad som börjar som en förströdd tanke blir lätt en hel analys. Detta skulle i de flesta fall vara en bra egenskap men de ämnen min hjärna väljer är inte så, med förlov sagt, vettiga.

Jordens undergång är i mångas tankar i dessa dagar, oavsett om det är klimathot eller domedagskrig, och jag är inte annorlunda.

Jag har kommit fram till att jag skulle låsa dörren när jag var på toa även om jag var den sista människan på planeten. Otippat nog funderade jag ut detta medan jag satt på muggen, den logiska platsen att planera för ett ödelandskap där endast jag existerar. Jag och en toalett. Som jag skulle låsa. För toaletter drar till sig hundar, och jag vill vara ifred på toa, det är sedan gammalt.

Men ett par hundar skulle liva upp ensamheten, jag kunde lära dem spela poker. Det är oehört svårt att lära hundar spela poker, svansen gör det nästan omöjligt för dem att bluffa och de dreglar i regel på korten ,Coolidge tänkte nog inte på det när han målade sina tavlor.

Det kan vara så att ett annat kortspel är bättre för just hundar, Magic: The Gathering kanske? Fast ändå inte, hundar har mycket liten disponabel inkomst och korten är dyra.

Jag vet inte hur hundar löser sin privatekonomi, jag har katt.

Månne är dessa funderingar menlösa, men de är genomtänkta!

Vi syns

/Kjellberg

Glädje och sorg i källaren

Ett litet glädjebesked, som egentligen visade sig bli en ganska sorglig historia men som nog blir ett glädjebesked igen i slutändan, anlände till det Kjellbergska hemmet.

Vi ska nämligen ta vårt pick och pack till en annan lägenhet, en större lägenhet. En nyare lägenhet. En lägenhet där vi kan sträcka våra vingar utan att av misstag klippa till varandra och där Kvinnan är rädd för att gå ut på balkongen.

Det sista kanske inte låter så positivt men tänk er en varm sommarkväll. Kvinnan är ilsken på mig för något jag kanske har gjort men som hon också kan ha drömt. För att hålla sams i familjen gör jag bedömningen att vi måste sätta oss ner och prata om det. Över en öl. På balkongen längst bort från balkongdörren. Det kanske inte kommer lugna Kvinnans harm, men det kommer låta mig slippa kroppslig skada.

Men innan detta glada kan ske måste vissa saker göras. Packa till exempel.

Eller som kvinnan kallar det, ”Göra våld på våra minnen”. Jag ska förklara.

Jag ansåg att det bästa stället att börja var i källaren. Packa om lite kartonger, frigöra uttrymme, kasta onödigt pryttel.

Det var där på det sista som det blev problem. Hur kunde jag överväga att kasta Anhangets gamla kläder? Och deras leksaker?

Nu ska vi förtydliga. De gamla kläderna och leksakerna inkluderade bland annat

  • En mögelangripen gammal bebisstrumpa
  • 378 små skor
  • En halv leksakstraktor
  • En uppsjö av leksaker från McDonalds/Max/burgerking
  • En resesäng vi inte använt på 5 år
  • 4 kartonger VHS-filmer varav de flesta vi hade dublett på DVD
  • DVD-dubletter av VHS-filmerna för nu finns allt som någonsin funnits på nätet.
  • Mycket mer än jag har tid att skriva och ni har tid att läsa…

Alltså, jag är inte helt känslokall. Naturligtvis är det gulligt att spara barnens första skor, vilket vi också har gjort, de ligger nedpackadw i en påse i en garderob uppe i lägenheten, det är barnets tredje, fjärde och nittonde par skor jag finner lite onödiga att spara på.

Leksaker kan jag förstå att man vill spara några stycken till vänners framtida bebisar eller (hugaligen) våra barnbarn, men inte fan ska vi öppna ett Toys ‘R Us på ålderns höst?

Vad jag hade uppskattat skulle ta ett par timmar dubblerades på grund av en stadig ström protester, hot och rent handgemämg från Kvinnans sida.

Men till sist hade vi enats om vad som skulle behållas och vad som skulle kastas. Jag och Kvinnan stod och tittade in på den ovanligt rena källaren.

”Vet du”, sa hon betänksamt, ”det blev faktiskt ganska bra.”

”Resten av packningen bör ju gå som en dans nu, visst?” svarade jag glatt.

Kvinnan svarade inte utan vände sig om för att gå upp för trappen.

”Jag menar att det borde gå ganska lätt nu, eller hur?!” Sa jag lite mer tveksamt.

Det sista jag hörde var låset när dörren stängdes.

Allvarets stund

Varför är du inte allvarlig?

Du kan inte skriva något lite mer seriöst?

Måste du tramsa om allt?

Skulle du inte hellre vilja förmedla något viktigt?

Rolig feedback från tråkiga människor. Det korta svaret är naturligtvis ”Nej, det har jag inte lust med”.

Det lite längre svaret är” NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!”

Förlåt, jag kunde inte låta bli att skoja till det lite. Det lite längre svaret är att jag anser att det finns alldeles för många allvarliga människor i världen just nu, inte minst inom bloggsfären.

”Ånej, rasismen normaliserar”

”Kommunismen infiltrerar!”

”Döden andas i din nacke just nu!”

”Såhär lever jag i misär med min obotliga sjukdom”

”ÄT RÄTT”

”LEV RÄTT”

”TÄNK RÄTT”

Och alla tycker att just de är allvarligast och tänker mest rätt. Och det kanske de gör, vad vet jag? Men saken är den att jag inte ens har lust att kasta min hatt in i ringen (och det är en tjusig hatt som skulle förgylla vilken ring, hexagon eller grop som helst) för det finns på tok för många allvarliga människor i världen.

Det kan vara bra att vara allvarlig, och det är bra att synliggöra fel och missförhållanden som människor kanske inte tänkt på, men måste var och varannan stavelse i våra liv handla om detta? Finns det inte plats någonstans för penntroll som analog för att min kompis ska bli analt penetrerad så fort han skaffar ett nytt jobb? Istället för ytterligare en domedagsprofet kan väl någon sitta precis nedanför berget och berätta om den gången då Kvinnan till slut gav upp sina drömmar om en köksmandolin när hon upptäckte att den förvandlade en kyckling till hundmat? Kan inte ett PYTTEPYTTELITET hörn av nätet få vara bara flams och trams, utspottat kaffe och tunga utandningar genom näsan?

Det tycker iallafall jag.

Och därför vänder jag mig till er som sagt de första raderna till mig på senare tid och även till er som håller med dessa i tysthet. Jag vill att ni reser er upp, går in på toaletten på jobbet, det är betalt arbetstid men skit i det, in på toan bara. Där vill jag att ni tittar i spegeln, ser djupt in i era gravallvarliga ögon och säger till er själva: ”Jag är en tråkig jävel som ser världen på ett jävligt tråkigt sätt. Och det är okej, för någon måste göra det med.”

Sedan tar ni ett djupt, allvarligt andetag.

Sedan tar ni er själva i kragen och drar er själva närmare spegeln, så att ni är nästipp mot nästipp med er själva. Sedan väser ni GRAVALLVARLIGT fram orden ”Men sluta för i flygande helvete gnälla på de som försöker vara åtminstone lite roliga i den här förbannat allvarliga världen.”

Efter det kan ni gå hem en timme tidigt och seriöst reflektera över hur lustiga ni såg ut när ni handgripligt skällde ut er själva på jobbtoaletten.

Jag ser det för min inre syn och jag skrattar nästa ihjäl mig, allvarligt.

Arbetsträning för penntroll

Jag diskuterade med en vän det faktum att penntroll är, vad gäller leksaker, bland det sjukaste som skapats. En liten långhårig figur med kroppsproportioner som ett barn som får en, för trollet, gigantisk pinne rakt upp i ändalykten.

Varför vi diskuterade detta? Därför att vi funnit på denna bild.

En makaber dekoration för Game of Thrones-fans eller ett sätt att spara plast i miljötänkets tidevarv? Hur som helst kom vi in på vilken av plastleksakerna hade det värst. Kanske kunde vi diskuterat djupare och mer gynnande ämnen, men det gjorde vi inte.

”Den mänskliga analen är mardrömslikt elastisk…”

Min vän hävdade bestämt att trollen hade det värst i och med ovan nämnda pinne medan jag skänkte en tanke till våra vänner porrstjärnorna. Den mänskliga analen är mardrömslikt elastisk och kan återhämta sig, halshuggning är ju väldigt slutgiltig. Jag säger inte att pinnen i röven är åtråvärd men man överlever ju trots allt. Om än till ett ganska inkontinent liv.

Porrstjärnor ja. Har ni tänkt på att om du är med i en film så är du ”bara” skådespelare, ”filmstjärna” får vänta tills du blir riktigt stor och flyttar till Hollywood. Men gör du 1 scen i 1 porrfilm så tituleras du direkt ”porrstjärna.” Det är alltså lättare att bli stjärna genom att pippa på film, dock så kommer pinnen i röven upp igen. Jag säger inte att NI, mina kära läsare, väljer att göra en sådan typ av scen. Men risken att få en pinne ökar markant om du ger dig in i porrbranschen. Det går så att säga från ”Aldrig i helvete” till ”Det är en kostnadsfråga”.

Jag och min vän var dock överens om att vid hans ålder och med hans utseende så skulle han vara tvungen att ställa upp på en hel del för att få in en fot i branschen, och skulle följaktligen hellre försöka sig på att ”Hej heja” utanför Lidl.

I ett försök att sporra honom bort från tiggeri påpekade jag ett sedan länge glömd diskussionstråd på forumet Flashback om hurvida man skulle betala de så kallade ”Hejhejorna” för sex, risken för pinnen i dalgången visade sitt fula huvud igen. Dagen efter berättade min vän att han hade börjat utbilda sig till kommunikatör.

Jag borde inte ha gjort det, men jag insinuerade ändå att bland hans första jobb skulle följande ord yttras.

”H, Vi behöver 900 ord om gurkor till i morgon bitti! Ja just det, chefen hade en pinne som han ville testa!”

Efter att denna insinuation landat hos min vän gav han motargumentet att hans nästa jobbfras skulle bli ”Do you want fries with that?” varpå jag målade upp ett scenario av ett gäng Sista färden-rednecks som kommer till luckan.”Nah, boy, its all good. But what I have is a pinne that I can stick up your röv, you get some tips from it!” samt en ivrigt påhejande restaurangchef: ”Gör det H! Vi behöver inkomsterna!”

Min vän är en vänlig man, och bör inte använda sådana ord som han faktiskt använde så jag återger endast andemeningen i hans uttalande.

”Gör det själv!”

I det här scenariot fick han sparken för arbetsvägran och hamnade framför Lidl, med dånet från flashbackarna som rusade mot honom med erotiska fantasier.

H var lite nere efter vårt samtal, så jag försökte sätta en positiv spinn på det. Jag rådde honom att avsluta sin utbildning, hitta ett jobb han gillar och att rida pinnen hela vägen till pensionen. Då blir det blöjor och hur tajt något är spelar mindre roll.

H muttrade något om champagnekork.  Jag påpekade att i alla scenarier hade han något infört i ändalykten. Och det är ju en vishet i sig inte sant?

”Genom livet kommer du ha trä i röven vare sig du vill eller inte, men en klok människa väljer något litet”

H gillade inte vår konversation. Han krävde en förklaring på hur vi hade gått från penntroll till honom. Jag hade inget svar, men det var ett underhållande samtal.

Ett band till rött

Nu när jag är ute på praktik tar jag bilen dit. Mest på grund av att vi ska undvika kollektivtrafiken men också på grund av att de rådande har beslutat att det inte ska finnas vettig kollektivtrafik mellan Jakobsberg och Märsta. Lite konstigt i en tid då de vill att vi ska minska bilåkandet att inte ha alternativ till bilen kan jag själv tycka, men vad vet jag? Jag som endast är ett studentavskum och ingen sakkunning, genomklok och duktig politiker.

Men strunt i det. Vad texten egentligen ska handla om är motorvägen och då mer specifikt de som kör på motorvägen.

Det är allmänt känt att alla som kör bil är idioter utom den bilförare som just då säger att alla som kör bil är idioter. Det är sant i detta fallet också.

Det gasas för mycket så att andra förare kommer närmare min bakre region än vad jag är riktigt bekväm med att låta okända människor göra, möjligt med undantag av en läkare.

Det gasas för lite så att jag istället för att åka till min destination får sitta och titta mot vägrenen där sniglar glatt vinkande med sina ögonstjälkar går om vår ofrivilliga karavan. Roligt att ge sniglarna en boost för självkänslan, men knappast vad man vill hålla på med 07:30 en tisdag.

Långtradarhelvetena med sina halvfulla balter bakom ratten ska vi inte tala om.

Men förra veckan hände något. Jag körde som vanligt ut på motorvägen. Som vanligt fanns där ett antal idioter som körde mer eller mindre som de själva ville. Det var lite disigt. Och ur det diset kom den, den Röda Toyotan.

Låt mig berätta om den Röda Toyotan. Den var lite nyare än min Megan, men hade lite mer rost runt baklyktorna. Från främre backspegeln hängde det ett litet nyckelringsdjur. Det är hela summan av min kunskap om bilen och dess förare. Men det behövdes inte mer.
För där just då på den motorvägen den morgonen, så knöts ett band. Jag låg bakom Röda Toyotan och vi började närma oss en av de förbannade lastbilarna. I tandem ökade vi farten och körde om, men Röda Toyotan var inte en sådant svin som kör om för att sedan sakta in utan vi höll en mjuk hundratia hela vägen. När Röda Toyotan ledsnade på bilen framför blinkade den omtänksamt till mig för att signalera att ”vi skiter i det här, häng på nu”.

Så fortsatte det. Två föremål susade genom världen i samförstånd. Den ena röd, den andre silver. Når jag svängde av och Röda Toyotan fortsatte kände jag ett stick av sorg. Vårt sammarbete var till ända och skulle nog aldrig återupptas.

Dagen därpå åkte jag upp på motorvägen igen. Något rött for förbi i min perferi och in framför mig. Jag kände hopp.

Men det var bara en röd volkswagen. Den jäveln bromsade ner till 90 så fort han hade kommit förbi mig.

Jag kände saknad.

Amusant Historia

Vet, o människa, att en gång fanns det ett konungarike. Och i detta konungarike fanns det ens stad, dess första som alla städer i riket skulle likställa sig till. Vet att mången kung skulle strida och blöda sina landsmän för rätten till staden och dess folk. Vet också att krona och stad skulle byta hand många gånger under de långa åren den existerade.

Märk att knappt 5 kilometer från den staden skulle ett annat samhälle växa upp. Ett samhälle byggt på maskiner. Först skulle de spotta rök och fara skrikande genom landet, sedan fara genom luften och med sina vingar av alabastervitt stål skära genom luften. Vet att i detta samhälle skulle det en dag finnas en boning, i den boningen skulle finnas en vit tron och en man.

Den mannen hade lätt till skratt, kanske för lätt om man frågade de nära honom. Men en dag om året fattade kultur och mannens humor händer och viskade genom tiden ”Idag”.

Uppå den vitskimrande tronen, och med mer varsamhet än vad man kanske trodde om en man i hans storlek, strödde han magiska torkade örter från ett fjärran land och med en tyst bön till Loke sänkte han ett döljande lock över sitt verk innan han tyst avlägsnade sig från platsen utan att någon i boningen rörde så mycket som en muskel i oro.

Han reste på en maskin som skrek och vibrerade bort mot ett helande hus. Och där han satt under dagen och nedtecknade medikusarnas ord log han för sig själv, över orsak som bara han kände till.

När han senare reste hem fick han sin belöning. Hans äldsta barn, en begynnande skojare som han var säker på skulle mäta sig med honom själv när ålder närde hennes talang och tärde på hans egen, mötte honom i hemmets dörröppning.

”Jag trodde toan gick sönder!”

Mannen skrattade gott inombords. Men när barnet tillkännagav att hon, efter att ha blivit lurad av hans knep, spelat samma spratt på sin mor kunde hans skratt inte hållas inne. Det bullrade från djupt inne i hans mage och tvingade sig ut i luften omkring honom så rutorna skallrade. Han omfamnade glatt sitt barn och utbrast ”Människor som kan svinga ett svärd bättre än alla andra må ha sin plats, men bringar mest mänskligheten olycka. Ge mig en människa som driver löje och lockar till skratt, och jag har funnit en kamrat, i vad skepnad denne nu är!”

Och det voro mycket glädje i det hemmet, i var fall för en stund.

Kort sagt, makaron-under-toalettringen-skämtet håller än och det kan lura både Anhang och Kvinnan. 1 april borde vara en helgdag.  

Testosteron som en ponny, och så något om bilar

Nu så. Nu är det banne mig dags för lite testosteron och oförblommad manlighet, för nu jävlar ska det pratas bil och motor. Lite grann iallafall

Det är dags att byta däck. Det vet man då klockan i bilen börjat gå en timme fel.

Vad menar jag med den Carrolska meningen? Jo, att världen åter igen jävlats med mig genom bytet till sommartid! Ni andra där ute kanske förlorar en timmes sömn, men för mig ställs hela världen i oreda på grund av att jag som jag redan berättat (och inte för att skryta) har en bil. En bil varuti klockan inte går att ställa in korrekt. Det betyder alltså att halva året går den 7 minuter fel, men halva året, den här halvan av året, går den fel med 67 minuter.

Det är ju inget livshotande problem förstås, men jag irriterar mig på det å det grövsta. För att vara optimistisk och pessimistisk på samma gång ger jag mig fan på att när omställningen till permanent tid kommer Svedalas politiker välja sommartid bara för att personligen jävlas med mig.

Optimismen här ligger i att den tankegången utgår från att bilen fortfarande fungerar när politikerna väl har fått arslet ur vagnen.

Men som sagt, däckbyte på ingång när klockan går fel. Och jag är ingen sån som ”lämnar in den” för att få däcken bytta, jag står i hällande ösregn och hivar upp bilen på ena knät samtidigt som jag drar loss hjulbultarna med tänderna. Sedan skrämmer jag däcken att hamna rätt.

Fast det har jag inte behövt göra med just Megan. Ja, jag har döpt min bil, ja den har samma namn som en av karaktärerna i My little Pony från 80-talet. För precis så jävla manlig är jag.

Jag misstänker att Megan har en fetisch över att få sina däck bytta, för det går så jäkla lätt med bara minimalt med motstånd. Om man jämför med Våldvon som var min första bil där det krävdes både min far och jag, metallspett, 5-56 och alla svordomar i ordlistan är det ingenting.

Men så var det det här med klockan….