Om förlossning med vapenmakt

I Storbritannien har de en gammal tradition som jag tycker är helt uppåt väggarna. Den går ut på att vid hemmafödslar, som tydligen fortfarande är populärt på den lilla ön, så sitter barnmorskan och stickar barnets första mössa. Tanken är att det bekanta och monotona ljudet av stickorna som slår mot varandra har en lugnande effekt på föderskan. Britterna hävdar nu att den lugnande effekten är av så gynnsam karaktär att stickning borde ingå i grundutbildningen för barnmorskor.

Det är befängt!

Britterna hävdar på fullaste allvar att man ska placera vassa föremål inom räckhåll för en människa som är inne i vad som närmast kan likna en orkan av smärta, hormonflöde och med allra största säkerhet smärtlindring. När första Anhanget kom var Kvinnan fullt redo att mörda både barnmorska, sköterska och undertecknad. Som stödjande partner förordade jag att hon skulle döda oss med snällhet istället, hon bad mig hålla käften och dra till varmare breddgrader. Anhang 2 var lite mer samarbetsvillig och kaffet hann inte ens kallna innan hon dök upp i världen. Mordhot uteblev.

Men nu ser vi alltså en framtid där 90% av alla barn kommer växa upp faderlösa, där barnmorska blir ett mer riskfyllt jobb än att testa hajburar tillverkade av köttfärs och där stickindustrin gör maximala vinster. Jag är inte oroad då mina barn redan är här, ni herrar som tänkt skaffa barn gör bäst i att göra det fort innan den sömnadsbaserade lönnmördaren ni valt att skaffa barn med beväpnar sig.

Däck Noir

OBS! Innan vidare läsning är det extrem viktigt att denna melodi spelas

Jag satt vid mitt skrivbord. Ett mirakulöst ordnat kaos med anteckningar framför mig och skärmarnas sken i mitt ansikte. Mörkret hade sänkt sitt täcke över byn fast klockan bara var fyra på eftermiddagen, ett typiskt trick av den ombytliga skökan april.

April är den typen av månad som smeker dig över kinden samtidigt som den håller en kniv mot ditt mellangärde. En månad av problem, som om jag inte hade nog.

De blev värre när hon kom in.

Det luktade problem ända från köket, men man vänjer sig vid doften förr eller senare. Så snart hon var innanför dörröppningen förstod jag att det skulle bli knivigt, blicken som avläste mig lämnade en isbit ner för min ryggrad.  Ett leende, vita gaddar som lös igenom röda läppar. En hand på skrivbordet försiktigt placerad men med ett bakomliggande tryck, ett löfte och ett hot som från en morrande hund som viftar på svansen.

Jag har alltid varit svag för damerna, så jag tog ett jobb jag inte borde ha tagit. Det lät så enkelt, allt hon behövde var en kort eskort en liten bit bort.  Betalningen var inget att skryta om, men det där leendet var betalning nog tänkte jag.

Idiot.

Det ”enkla” jobbet existerar inte, bara olika grader av komplicerat. Det var inte bara skjuts hon var ute efter, utan även ett däckbyte. Mina instinkter skrek på mig att lägga ner nyckeln, ta en kort promenad till det lokala haket och krypa in i en flaska, väl distanserad från andra gäster såklart.

Blicken jag fick gjorde att jag struntade i dem. Det var en sådan blick en välgrillad biff, direkt från grillen med perfekt yta, får av veganer.

Så däcken blev bytta, händerna täckta av smuts som om de skvallrade om sin ägares sinnelag. Men hon var glad, det var bara en sak till. Alltid bara en sak till.

Fyll på luft, sa hon med en röst som gjorde att luften tog slut. Dylika tonfall gör mig skeptisk, de brukar följas av ”olyckshändelser”. Men jag är, som jag tidigare sagt, en idiot. Jag körde och hon satt bredvid, stirrandes ut genom fönstret på vad som nu fanns att se. Jag anade smällen innan den kom.

Ljudet var en gammal bekantskap. Ett skarpt ljud som sätter igång reptilhjärnan följt av ett ljud som åstadkoms av en magsjuk ko när den gör sig själv lite lyckligare. Med stigande missmod tog jag oss till macken och fick mina misstankar bekräftade.  Hjulet var platt och hade nära nog ramlat av sin fälg, rena turen att vi tog oss så här långt. Extra arbete. En tyst hemfärd och tillbaka till skrivbordet, dess kaos av anteckningsböcker och skärmarnas sken i mitt ansikte.

När jag såg ut på nu snöblandad nederbörd kände jag mig patriotisk för min lilla del av världen långt från damer, bilar och däck.

”Här vill jag leva, här vill jag dö”

Åtminstone till midsommar.  

Pannkakskrig

Då och då får jag en åthutning vid matbordet. Mestadels för att jag genom att prata med roliga röster (Varför skånska är så roligt är en annan diskussion) och säga lustiga saker får Anhanget att skratta. Den äldre dottern reagerar våldsamt när hon tycker något är roligt. Slår i bordet, ramlar av stolen och sprutar mjölk över hela sig själv. Vilket utlöser en likadan reaktion i lillasystern.

Kvinnan finner det inte lika underhållande och påpekar att jag ska låta dem äta sin mat och vara tyst.

Därför kom det som en chock för mig när hon under gårdagen plötsligt, med den värsta dialekten, plötsligt skanderade ”Rumpa!”.

Ungarna skrattade.

Mjölken flög.

Maträtten var pannkakor. Jag hade inte ätit någon lunch så jag ögnade hungrigt de två kvarvarande pannkakorna medan Kvinnan med Anhang mer och mer började likna intagna på ett mentalsjukhus. Efter tio minuter ansåg jag att jag gett alla en väl tilltagen chans att ta en pannkaka till om de inte var mätta.

Jag grabbar tag i tallriken, slabbar på lite sylt, lite grädde och rullar ihop den ena pannkakan. En tystnad sänker sig när jag tar första tuggan. Tre par ögon stirrar på mig. Sedan skriker Kvinnan till och Anhanget är på mig som vildhundar. De hugger efter den halvätna pannkakan, försöker slita den ur munnen på mig. Jag försvarar mig genom att peta en grädde/sylt kombination i ansiktet på mina flickor.

Jag lyckas äta upp min mat. En pannkaka kvar, de tre galningarna anfaller den stackaren. De river och sliter. Hälften på golvet, resten spridd över bordet. Åter igen är vi där på det gastronomiska slagfältet. När pannkakan är död tystnar skriken.

Anhanget går och tvättar sig. Kvinnan sitter med bitar av pannkaka i knät, sylt i håret och klösmärken på armen.

”Var det där nödvändigt?” frågar hon mig, på fullt allvar, helt oförmögen att se sin egen del i att reta upp pöbeln. När jag påpekar detta får jag Blicken. Och een åthutning om att jag i framtiden ska låta barnen äta sin mat och vara tyst.

Mellan knekt och mandolin

En infekterad fråga mellan mig och Kvinnan är införskaffandet av köksmandolin. Jag menar på att vi är ett litet hushåll, inget storkök och att en kniv och en skärbräda är fullgott för att föda oss alla fyra. Hon menar på att hon vill ha en köksmandolin.

Jag gav med mig när det kom till att skaffa barn och jag gav med mig för att skaffa katt. Så på köksmandolinen har jag bestämt slagit mig fast i skyttegravarna, ständigt beredd på nästa offensiv. Det har underlättats av att Kvinnan inte har något körkort, hennes understödslinje har varit otillräcklig för att anskaffa en utan min vetskap. Då har hon skaffat en vän med körkort, som naturligtvis har tid till diverse utflykter både till IKEA, Dollarstore och djävulens mors syster.

De åkte iväg utan mig, en mörk, stormig, relativt solig dag. Jag var inte på plats för att avhålla dåraktiga inköp, så nu har vi en köksmandolin. En förkrossande förlust kan man tycka. Ett nederlag i tvåsamhetens eviga krig.

Hon testade den idag.

Gurka, morötter och potatis låg spritt så att köket såg ut som om paret MacNeil endast låtit sitt barn äta rotfrukter och gurka under sin uppväxt och sedan kommit på besök för en exorcism. Sedan försökte hon sig på kyckling som, enligt bilden på förpackningen, skulle förvandlas till perfekta skivor.

För att beskriva scenen lånar jag ett citat från en annan skribent som jag tyvärr glömt bort namnet på.

”Det var rörande scener i gränslandet mellan matlagning och likskändning.”

Efter att ha städat upp den gastronomiska krigsskådeplatsen, vari jag var mycket ohjälpsam, tittade hon fundersamt på köksmandolinen.

”Det kanske är bättre med skärbräda och kniv…”

Åh, go’ vänner! Vilken känsla, efter år i blod, svett och lera kunde jag äntligen stiga upp ur min skyttegrav, storma murarna och inta slottet! Kära kamrater, mina stridströtta armar kan nu vila på rättrådighetens kuddar.

Mina vänner, jag rapporterar en SEGER!

Slut i förråden, förräderi i leden

I självisoleringens tidevarv måste vi stå enade! Tillsammans tar vi oss igenom det, brukar det heta.

Men vad händer, när knivhuggen haglar in i ryggen och befälsordningen helt sätts ur spel? Det kan jag tala om; förråden sinar. En morgon står man där utan kaffe. Vem tur var det att handla? Kvinnans. FÖRRÄDERI!

Känslan som griper mig är allt annat än lycklig. Ett sådant svek, hur kan hon underlåta att se förråden välfyllda under pågående krissituation? Jag finner förövaren, hon sover. Kanske förklarligt eftersom klockan är sex på morgonen men, med blodet ännu rinnande från knivhuggen i ryggen, vädrar jag skuld.

Jag går till ytterlighet, kall fot på täckesvarm rygg. Ett skrik genom morgondiset, ett slag med en kudde som tillhygge. Ett ilsket ”Vad fan gör du?” Hon försöker vända på situationen, prata bort det försvunna kaffet.

Den gubben går inte!

”Varför gapar förråden tomma!?” kräver jag med samma tonfall som en fyllsjuk, tysk general från 1917. Fler kuddslag slår emot mig, krav på att jag ska vara tyst och låta henne sova. Jovisst, en förrädares skadeglada sömn.

Sådär fortgår det, det skylls på katter och barn. Svärmödrar och morföräldrar pekas ut som potentiella hinder för införskaffandet av kaffe. Jag håller mig kall, låter inga känslor stå i vägen för rättmätig bestraffning. Nynnandes signaturmelodin från Den nakna polisen försöker jag bestämma mig om man ringer 112 eller om det räcker med 114 14 när brottslingen i sängen vräker ur sig att det finns snabbkaffe i ett av köksskåpen.

Motvilligt lägger jag min hämnd åt sidan, går och ser om hon talar sant. Det gör hon för en gångs skull. Någon minut att koka vattnet, några varv med skeden och jag dricker förnöjt min morgondryck samtidigt som jag läser dagens dumheter på mobilen. Då utbryter från sängen en kakafoni utan dess like!

”Jag kan inte sova!” ”Varför gör du såhär mot mig!?” och dylika citat.

Väldigt konstigt kan jag tycka, hon borde ta en kopp kaffe på morgonen så hon blir på bättre humör.