Ode till en guling som började bli brun i en BMW jag såg igår

Jag såg den genom fönstret och den var som ett levande bevis, på hur fel allt kan bli

Jag kan nästan se hur glad du var, dina ögon lyser när pappret skrivs.
Stolt ägare till en BMW om än av gammal årsmodell

Den var putsad till glans utanpå, i en regntung eftermiddag gnistrade fälgar som en sommardag

Innuti låg en guling som långsamt blev brun
Bortglömd eller lagrad bredvid växelspaken, bredvid den papper från Kronofogden

Bevisen fortsatte i baksätet, där brottet antagligen begicks
Bilbarnstol med insmetad yoghurt och papper från någon variant av kexchocklad
Smulor överallt

Sedan dök du upp, du och din tjej, med er lilla lycka invirad i en för stor regnrock.

Ingen av er såg särskilt lycklig ut.

Kontentan av min observation vill jag säga är denna

Skaffar du BMW enbart för att finna damer bör du använda kondom.

Gideon Reik 1: Spindlar och en flykt

Fallen London och alla dess platser och mystiska varelser är skapade av Alexis Kennedy och ägs av Failbetter Games. Det är deras värld, Gideon Reik bara lever där, än så länge.


Det var inte här jag tänkte mig att hamna, när den odöde baronen bad mig ordna hans begravning, upphängd i ett nät, omgiven av sorgespindlar som väntar på min medvetslöshet så de kan lägga ägg i mina ögon.

Ni kanske undrar vem jag är? Gideon Reik, till er tjänst. Författare och nykomling till Fallna London. Vad jag gjorde innan jag anlände till den största staden i det Undre?

Er gissning är så god som min. Det första jag minns är kedjor runt mina händer och den dystra, om än spektakulära, utsikten från New Newgatefängelset. Det andra är min fångvaktare, han (hon? Den? Jag är ärligt talat inte säker på att det var en människa) var inte ovänlig men höll inte av mig tillräckligt för att låsa upp min cell.

Jag kopplade på min inte oansenliga charm, vilket efter några veckor gjorde att jag förärades med en gaffel att äta mina måltider med. Obetydligt framsteg kanske ni, kära läsare, tycker och för någon annan kanske det hade varit så.

För mig, som har en stor förkärlek till frihet och avsaknaden av bojor, var den min väg till friheten. Under tre dagar attackerade jag murbruket runt gallerfönstret på ett, jag får erkänna, maniskt sätt. Och så, den förlösande känslan när gaffeln gick sönder, gallret ramlade ur sitt fäste och den nu mycket ilskne fångvaktarens vredgade skri när jag samlade det lilla mod jag hade för att kasta mig ner i den mörka zjön under den enorma stalaktiten som utgör New Newgate.

Zjön var kall och och nedslaget hade gjort mig vimmelkantig, men jag simmade med en viljestyrka jag inte trodde jag hade mot Londons lampor med en tyst bön till Salt att jag inte skulle stöta på ett särskilt järvt exemplar av de Drunknade. Salt hör bön eller dårar har tur, men jag nådde en kaj och kravlade mig upp. Zjömän och andra besökare till hamnen såg på mig i mina fångkläder och kedjor, men ingen gjorde några försök att hejda mig. Jag var inte det konstigaste de sett ens den senaste timmen.

Jag höll mig till skuggorna, en lätt men dumdristig strategi i det Undre. Jag lyckades få av mig mina bojor och lyckades sälja både dem och mina fångkläder till en gatuhandlare. Jag behöll min mask, dels som ett minne från tiden i fängelset, dels för att möjligheten att dölja sitt ansikte är värd mycket häromkring. Dölja saker var min fokus just nu och i Spitelfields, eller kort och gott Spite, gick det mycket bra att på kort tid plocka ihop det nödvändigaste från obevakade bakgårdar och öppna fönster.

Klädd på ett inte anskrämligt sätt drev jag runt på gatorna för att planera mitt nästa drag, hur skulle jag hålla mig vid liv?

Sorgespindlarna rör sig, jag känner deras mindre exemplar krypa runt på mig. Kan detta vara slutet?

Koncept: Knepigt i Kneippbyn

Okej Svensk Filmindustri, Nordisk Film och alla andra lidande filmskapare. Här bjuder jag på en pitch för att dra igång inspirationen. Vi går inte bananas såhär i pandemitider, utan håller oss till inhemska produktionsplatser.

Knepigt i Kneippbyn

Maria-Lena är uppväxt i Norrland men har just, vid 21 års ålder, uppfyllt sin dröm att flytta till Stockholm för att spela teater på Dramaten. Eller nästan, Dramaten vill inte ta emot henne. Hon måste få mer erfarenhet, tycker de. Men det börjar gå mot sommar och erbjudanden för skådespelare är små. Då hittar Maria-Lena en annons om att spela Pippi under hela sommaren på Kneippbyns Resort på Gotland(För svensk film fucking älskar att filma på Gotland) .

Sagt och gjort, hon reser till Gotland. Hon hittar ett boende men har det ändå svårt. Hon är för mycket stockholmare för gotlandsborna men även för mycket lantis för de stockholmare som rest till ön under sommaren. En social paria.

Hon kämpar på och blir så småningom vän med Idiah, en jämnårig afghansk kvinna som även hon har skådespelardrömmar. De går på auditionen för Pippi tillsammans, men Kurt, som håller i skådespelarrekryteringen, är inte särskild glad i att en lantis och en invandrare läser för rollerna, utan vill hellre att hans systerdotter, Margareta, blir årets Pippi.

Mycket strul följer (Nog för att fylla kanske två 50-minutersavsnitt) men i slutändan går rollen som Pippi till Margareta, Maria-Lena blir tilldelad med rollen som Annika av en missnöjd Kurt, medan Idiah får spela pirat.

Men allt är inte nattsvart! Maria-Lena lär känna Roger, som spelar Tommy, och de två inleder en romans. Något som inte sitter väl med Margareta, som själv haft ögonen på Roger.

Sommaren går, Maria och Rogers romans blomstrar men tyvärr går Kneippbyns finanser inte så bra. Detta leder Kurt att låna pengar av ett danskt brottsyndikat(Sätter upp för säsong två!) med Villa Villekulla som säkerhet!

Så en morgon hittas Margareta mördad (Gärna efter att hon avslöjat något om sig själv som får tittarna att sympatisera med henne) på Villa Villekullas vind. Hon har blivit strypt med en Herr Nilsson docka och fått öronen avskurna. En blodig kniv och syntetisk appäls påträffas i Maria-Lenas skåp och hon blir arresterad, misstänkt för mord. Och där slutar säsongen.

Säsong två kan bjuda på att Maria-Lena med hjälp av Idiah försöker rentvå sitt namn alternativt flyr undan rättvisan, kanske med hjälp av det danska brottsyndikatet?

Och just där är pitchen slut. Men jag tycker den har allt.

Gotland, så producenten samtidigt kan bo i sitt sommarhus, för någon jävla anledning måste det finnas att svensk tv och film är så jävla kåta på att filma på Gotland. Män kan hata den kvinnliga huvudaraktären, kvinnor kan hata männen som hatar. Lantisarna kan hata stockholmarna och vice versa, Sverigedemokraterna kan hata invandrarkaraktären och resterande partier kan hata sverigedemokrater.

Gutarna kommer säkerligen avsky allt ihop. Det blir en hit!

För så är det väl? Man behöver inte göra något sådär överdrivet bra gör att tjäna pengar idag, det räcker att man skapar något tillräckligt många hatar tillräckligt mycket för att bråka om, gratisreklam. Och folk bara måste titta för att se vad folk blir så upprörda över, men hittar istället bara en helt ok kriminaldramakomedi.

Varsågoda.

Skrivstuga 6 -Reboot

Jag tyckte inte om nummer 6.

Övning nummer 6 var ett hatbrev. Skriv ett brev till någon eller något du hatar, och när du är klar så bränner du det.

Så det gjorde jag, men som barn av teknikåldern höll jag mig från att sätta fyr på hela datorn och nöjde mig med att läsa igenom det och klicka på ”delete”.

Att skriva sina känslor och sedan ”bränna” dem är en konstig övning. En vanlig övning i diverse ”bli bättre på att skriva”-kurser, men vad gör det egentligen? Ger oss tillfällig katarsis? Man skulle kunna se över sina åsikter och kanske komma till någon insikt om sina känslor, om man då inte tryckt på ”delete” innan.

Det är just det där med att förstöra något man skrivit, även om det är högst personligt och man inte vill att någon ska läsa det borde man själv behålla texten, ta fram den efter några månader och se om man är samma person som skrev brevet.

Men vad vet jag, man ska nog inte lyssna för mycket på en man som skrev ett långt hatbrev till plättar.

Skrivstuga 5 – Hämnden

Dagens övning är kort. Det vet jag för de skriver det i övningstexten. ”Se dig omkring och välj ut fem saker i din omgivning, skriv sedan en KORT text som innehåller alla fem sakerna.” Ja, ordet KORT är skrivet med stora, förbjudande bokstäver så vi verkligen ska förstå att vi inte ska knacka ut en novell eller roman såhär en söndagseftermiddag.

Vad som valdes ut: TV, katt, öl, snus, hatt.

Så utan större pompa och ståt ger jag er den KORTA texten Latzanalysen

Där på TV, en katt som valsar omkring oförstående medan människor upprepar ordet Latz. Det är reklam, naturligtvis, som om någon seriös filmskapare skulle göra något liknande om det inte var reklam. Det var vad jag tänkte när jag satt där med min öl och mitt snus, stirrandes med en sorts desperation på skärmen framför mig. Jag sökte kanske efter mening eller bara en förströelse min överambitiösa hjärna inte skulle analysera sönder, helt förgäves visade det sig. Jag vet inte om jag är klok, dum eller allmänt olycklig, men lik förbannat var det bara att ta sin hatt och gå till jobbet nästa dag.

Kanske inte den mest lyckade texten i universum men alla texter är viktiga att skriva, om än inte särskilt nödvändiga. Jag förstår den här övningen, du underlättar för din egen kreativitet genom att observera din omgivning. Du tar inspiration från vardagliga ting och människor vilket kan hjälpa dig över även den tuffaste av skrivkramper.

Eller så skriver du om en jävla kattmatsreklam.