Sjukt konstigt

Konst är ju väldigt subjektiv och man ska akta sig ganska noga för att komma med fördömande åsikter. Det är så man ska göra men när jag såg den här samlingen i en facebookgrupp för”svåra föremål” kunde jag inte göra så utan var tvungen att noga fundera på hur fan folk tänkte när de valde att ha denna konst upphängd på Sveriges sjukhus. Denna lista handlar egentligen inte om konstverken i sig, utan deras utseende i sammanhanget ”upphängt i sjukhuskorridor”.

1. Helan och Halvans halshuggna kusiner

Betänk följande. Du ligger på sjukhus, kanske i svår sjukdom. Du och läkarna kämpar tillsammans, medicinerna tar och operationen lyckas. Du är frisk, du ska hem till dina nära och kära, du får ha riktiga kläder på dig. Du tar din väska från sjukhussängen och går ut i korridoren, det är då du stirrar rakt på de här två lirarna. En lite mindre, antagligen killen med planen, med världens tjockaste fluga och hans 1700-talslakej i peruk med mer muskler än sinne. Den lille killen är förbannad, det syns. Kanske är de Liemannens praktikanter och ditt tillfrisknande har gjort att de missat sin chans att visa framfötterna? De kan också vara från en vadslagningsfirma för just detta sjukhus, nu är de speciellt bittra över att du trotsade oddsen och överlevde.

En annan tanke är att de hänger på Nya Karolinska och bara är fångna i en min av våldsamt överraskad jovialitet över hela den härvan..

2. Barnförbjudet uttryck

Tänk vad lätt det är att göra konst. Bara lite målarfärg (jag hoppas innerligt att det är målarfärg) på senapsgul botten. Motivet låter jag mig inte ens gissa mig till, även om någon påpekade att det, med största välvilja, kunde se ut som en kyckling. Min tanke är att de kanske hängt den på psykologin, om man som patient påpekar att någon kletat en kuk som slår knut på sig själv och ejakulerar på väggen så blir det tvångströja men om man säger att det ser ut som en kyckling får man gå? Eller tvärtom?

Andra alternativet torde vara urologen.

3. Handlet

Jag säger det rent ut. Något gick sönder, någon försökte laga det och det gick inte bra. Jag föreställer mig att en konstnär satt och skulpterade på en naken Hamlet i den kända scenen med Yorriks skalle när hon fick ett telefonsamtal i ett annat rum (konstnärer är så fattiga så de har ingen mobiltelefon, det är sedan gammalt) och bad sin vän hålla ett öga på ateljén. Lång historia kort; Katt smet in, jakt, förrymt barn, kaxig duva, hel skolklass och KRASCH. En skulptur av en politiker som tigger pengar i naturlig storlek faller omkull och krossar naken-Hamlet. Vännen får panik och slänger ihop bitarna samtidigt som han hör konstnären på väg tillbaka från sitt samtal, det är vännen och en tub superlim mot klockan.

Han lyckas få ihop delarna och kasta ett skynke över skapelsen, som sedan tas till Stora Sjukhuset för att avtäckas. Skynket försvinner, tystnad. Någon längst bak bland de församlade börjar säga ”Vad fa..” men blir hyschad. Handlet är ett faktum och en fixerad del av avdelningen.

4. Gruppterapi

Det här är det enda konstverket jag låtit behålla sin faktiska titel då jag misstänker att konstnären hade en väldigt svår tid någon gång under sin levnad. Det måste vara enda skälet till att avbilda sin gruppterapi som Voldemorts släktträff.

MEN. Jag undrar lite över tjommen längst till höger i bild som sträcker sin hand bakom personen bredvid för att klämma personen bredvid denne på rumpan. Ni kanske vill ha det till att det läggs en tröstande hand på ryggen men så mycket anatomi kan jag att jag vet att det där är INTE ryggen. En solklar rövklämning.

Jag är inte pryd, och vågar man inte vinner man inget. Jag har tagit några chansningar under mitt liv under raggningarnas fana. Men om man använder gruppterapin för att ragga sexpartners då har man inte kalkylerat alla riskerna. Eller så har man det men är jävligt dålig på matte. Jag undrar även över person nr.2 från höger. Hur känner sig denne när herr Sveas längsta arm sträcker sig runt för att antasta en annan? Lättad? Besviken? Grymt obekväm. Det här mina vänner, är konst. ”Gruppterapi” väcker hundratals frågor, men ger inga svar!

Det finns fler exempel på mystisk konst runtom Svedalas vårdinrättningar, så nästa gång ni har ärenden där råder jag er att ta en extra titt på väggarna. Det är en gratis freakshow, fabel och skräckfilm i ett.

Kyligt eller Jack Frost kan dra åt helvete!

Det är kallt. Riktigt kallt. Rent är ärkedjävulskt kallt. Och inte bara därute, tack vare Sigtunahems liberala tolkning av lämplig inomhustemperatur är det kallt i lägenheten också. Jag kan även ge mig fan på att det är kallt i deras hjärtan också, ledningen ser ut som något triumvirat av Kato, Snödrottningen och Voldemort som sitter och gnider guldmynt tillsammans för att hålla sig varma, och med tanke på hyressättningen lär de kunna hålla sig varma ända fram till juli, 2321.

Man får inte valuta för hyran hos Sigtunahem, är dit jag vill komma.

Men det är ingen som höjer på ögonbrynen när jag som svensk man i medelåldern gnäller på att det är kallt. Det förväntas av mig, nästan så att det krävs av mig för att jag ska få kalla mig själv svensk. Och jag gör ingen besviken utan gnäller med de bästa. Skickar svador mot Kung Bore och spottar efter Jack Frost när jag står vid busshållplatsen.

Men igen, just detta år har det ju inte blivit så och jag börjar sakna det lite.

Jag hatar ju fortfarande kylan, tro absolut inget annat. Jag hatar den och kräver att ansvarig instans kompenserar mig på lämpligt vis! Men jag skulle inte ha så mycket emot att få åka in på den där kalla jävla bussen som alltid åker i diket just den tiden jag ska åka och det kalla jävla pendeltåget som aldrig går på tid när det är snö och bara träffa EN person ansikte mot ansikte som inte är Kvinnan eller Anhanget. Vi kunde gnälla på kylan tillsammans.

Men håll i och håll ut som det heter. ”Pip pip and a stiff upper lip and also argue about vaccines with the resten av EU”.

Men det kommer bli bättre. Vaccinet kommer att rulla på, kylan kommer dra sig undan och sommaren kommer igen. Och då kan vi träffas för att gnälla på hur jävla varmt det är och längta efter vintern så vi får lite svalka. Bussarnas motorer kommer bli överhettade just den tid jag ska åka och pendeltågen kommer inte gå på tid på grund av solkurvor i spåret. Men då kan jag åka in till stan, sätta mig på en uteservering med några bekanta som ursäktar att jag kommer sent, för de vet ju hur det är. Tillsammans kan vi ta en öl och gnälla på värmen tillsammans.

Storslaget.

En sorgesam insikt

Det är en evig fråga vad det blir för mat i det Kjellbergska hemmet. Inspirationen tryter ty Kvinnan är inget stort fan av det ena, Anhanget äter inte det andra och undertecknad avskyr korvstroganoff.

Det har blivit bättre då Kvinnans moderliga instinkter inte låter Anganget komma undan med att inte smaka på mat, om det så innebär att hon också måste göra det. Det här tillvägagångsättet har resulterat i att hon funnit vissa saker mer paletabla än vad hon mindes.

Förutom fisk.

Fisk går det inte att vare sig truga, lura eller tvinga i Kvinnan. Så jag brukar passa på att introducera havets läckerheter för mina barn när hon är upptagen med arbetet. Jag önskar jag kunde säga att mina barn är allätare, men det brukar mest bli torskpanetter, potatismos och ärtor toppat med lite remouladsås. Inget fel men jag strävar ständigt att vidga Anhangets kulinariska sfär.

Så nu i helgen när det åter var dags för panetter slog mig tanken om skoltidens vita sås, standard varje gång fisk serverades!

Lite googling visade att fler hade haft samma idé och det var bara att välja ett recept. En snabb ihopblanding av ingrediensern och en tripp in i kylen. Panetterna lagade till perfektion, potatismoset rykande varmt. Lite fisk, lite mos och så såsen på gaffeln. Förväntan, nostalgi, en smakbit…

Insikten att, inte ens för att rädda mitt liv, kan komma ihåg vad skolans sås smakade.

Den var god, det minns jag. Den sås jag just hade lagat var också god. Men om den smakade likadant som för 20 år sedan vet jag inte. Och vad säger det om alla andra kulinariska minnen? Den där hamburgaren i Västerås? Var det den godaste någonsin eller är det bara i minnet? Kanske var det den godaste jag någonsin kommer att äta, men jag kommer aldrig kunna vara helt säker.

Världen fortsätter snurra, minnen är subjektiva, man får njuta maten framför sig eller skita i det.

Den kalla konspirationen

Så kom äntligen vintern. Och för första gången sedan jag var ett barn kan jag skriva ”äntligen” utan sarkasm. Den gnistrande snön på marken, de snötyngda grenarna och Jack frost som ollar en på kinden (eller hur sången nu gick), allt detta är ett rent helvete när man MÅSTE ut i det. Och det måste man ju.

Man måste till arbetet för att föda sig själv och sin familj, man måste till skolan för att få möjligheten till arbete. En orgie i förfrusna tår under kalla månader vid en busshållplats.

MEN.

Men i detta år 2021 behöver man inte det, man är rent ut sagt rekommenderad att sitta inne med en kopp te och titta ut på den kalla världen, möjligtvis med några få avbrott för pulkaåkning. Om man nu ska leta positiva instick med situationen är det väl inte fy skam.

Fast det är ju inte helt problemfritt. Anhanget påpekade det för 20 minuter sedan, hennes ärm korvade sig innanför jackan! Och strumporna åkte ner när hon skulle sätta på sig kängorna. Mössan satt inte rätt för hon hade hårtofsen för högt upp.

Ni kanske märker att en tyst vinter inte existerar när man har barn, ”men oftast är det såklart underbart”.

Men deras klagan drev mig ändå, eftersom det verkar så populärt just nu, till att knåpa ihop en egen konspirationsteori.

Klädföretagen vill avfolka de kallare länderna för mer lebensraum för de sydliga länderna. Varför? Oklart. Med vilket tillvägagångssätt? Ineffektivt. Specifikt genom att göra tjocktröjor precis så tjocka att de inte bekvämt får plats under en vinterjacka.

De vill hålla isär folk så att ingen kopulation sker. Naturligtvis kan man kringgå detta genom att köpa en storlek större på jacka, men då kan man inte visa upp sina fysiska attribut på ett lika enkelt sätt vilket igen leder till minskad kopulation. Hur de gör med alla människor som springer omkring i tajts och linne under en pälsjacka vet jag inte, kanske hoppas de att kylan tar dem.

Se där. En sak som skapade oreda i mitt liv som jag dragit för långt med dåligt underbyggda fakta och egenkonstruktioner, som de flesta konspirationsteorier.

Traditionellt Dresden

Så var jul och nyår över. Ett nytt år tar sin början, igångsparkat av alla möjliga sorters traditioner.

I just det Kjellbergska hemmet är en av dessa traditioner pepparkakshus, vilkens funktion jag ofta undrat över. Varför inte äta den färdiga pepparkakan direkt? Förhöjs verkligen upplevelsen av att den limmas ihop med skitvarmt socker och får stå i en 3-4 veckor och endast då, med ett lager damm på sig, kan man hugga in?

Nå även om jag själv inte begriper tjusningen så gör Anhanget det. Från första åsynen i matbutiken någon gång i september påbörjas en tjatkampanj utan dess like, vi måste ha pepparkakshus till jul!

De ritar och designar, planerar och tänker. Den ena räknar ut exakt hur mycket godis ett pepparkakstak kan hålla innan det kollapsar, den andra diskuterar i allvarliga ordalag med sin mor om man inte får plats med en extra skumtomte någonstans, kanske i skorstenen?

Så kommer äntligen dagen. Skolan har stängt för året, pappa har svikit sina principer och givit efter. Två uppsättningar pepparkakshus står klara att sättas ihop, sockret smälts, pappa svär när han bränner fingertopparna av sig men till slut står där två färdigkonstruerade, om än odekorerade, hus.

Det är här jag brukar göra min sorti, ut eller till ett annat rum, medan Kvinnan desperat försöker avstyra de mest vansinniga utsvävningarna (”Nej, ingen saltgurka på taket!” och ”Kristyren ska vara på huset, inte i magen!” var två av årets favoriter).

Till slut brukar det dock stå två dekorerade hus på bänken, hela familjen står och beundrar barnens kreativitet några minuter innan frågan ställs.

”Får vi äta dem nu?”

Anhanget har uppenbarligen, för fjärde året i rad, inte begripit konceptet.

Kvinnan lyckas även i år, med hot, pedagogik samt rena lögner, att sälja in att man måste vänta till efter jul på att äta sina pepparkakshus.

Och när man på nyårsafton släpper lös sina små änglar på dem hör man ett godzillalikt skri innan bitar bryts, tomtelemmar slits itu, marsipangrisar slaktas och vad som lämnas kvar kan i återhållsamma ordalag beskrivas som Dresden på morgonen 16 februari 1945.

Pepparkakshus, en konstig jäkla tradition.

Kan alla andra stanna hemma?

Anhanget gör då och då något som är fel. Släpar benen efter sig när de ska till lektion, bråkar otillbörligt mycket om vem som ska gunga först eller försöker lite uppkäftigt bygga neutronbomber inne på rummet.

Dessa upptåg brukar jag ha visst överseende med, påpekar det rent korkade i att inte gå till lektionerna, det onödiga i att bråka med kompisarna om gungan samt det tekniskt komplicerade i bygget av neutronbomb.

Vad jag däremot inte tål, och som de aldrig kommer undan med, är det gamla tricket ”Men han då!?”

Jag blir ofta trött, irriterad, ibland rent av förvånad över vissa av deras upptåg. Men när de pekar på att någon annan också gjorde det som orsak eller förmildrande omständighet blir jag arg.

Man kan bara råda över sig själv, säger jag till dem. Vad andra gör är svårt att styra över, att kontrollera ens egna handlingar är lättare och i slutändan allt man kan göra här i världen.

Det har tagit tid, men nu börjar de förstå. De släpar fortfarande benen efter sig till lektionen ibland, de bråkar fortfarande om gungor men de pekar inte på någon annan när de får en tillsägelse.

Neutronbombsproduktionen har helt avstannat, glädjande nog.

Tur att de lärde sig det när de var små, för att döma av ilskna inlägg och kommentarer så har inte många lärt sig det än. Minuspoäng för deras föräldrar.

”Fy fan för jävla människor! När jag var å handlade på MoS häromdagen var det fullt med folk! Att det ska vara så svårt att hålla sig hemma!”

Som att ställa sig på ett slagfält och skjuta på allt man ser samtidigt som man vrålar ”Nu får ni fan sluta slåss!”.

Uppenbarligen finns det en mängd idioter där ute, men du kan bara ansvara för dig själv. Att stå i en överfull buss och klaga på alla jävlar som åker buss i dessa tider går väl an, men håll väldigt noga på varför du själv står på bussen. Innan du tar till lipen i ett kommentatorsfät så kan du fundera på varför du stod i den butiken just då du tyckte att det var mycket folk.

Annars framstår du like pantad som Mrs Xie, inhemsk kinesisk turist som rest till Hainan för att ön varit virusfri i 6 månader. Hon var ytterst förvånad när 9,6 miljoner andra kineser också åkte dit. Men så är är det ju:

”Alla ska hålla avstånd, julshoppa på nätet, gå inte ut på krogen och träffa bara de närmaste, res ingenstans….fast det gäller väl inte lilla mig?”

Dock kan man faktiskt bara ta ansvar för sig själv, till och med barn begriper sånt.

Brinnande hopp i mörkret

Mörkt när man kommer och mörkt när man åker hem, så brukar det i regel vara i vårt avlånga land under de kalla månadern. Nu går man ju inte hemifrån så mycket så det är fanimig mörkt hela tiden.

Jag brukar vara en riktig Ebenezer när det kommer till julen. Dekoren, baket och gran kan kvitta från 1a till 23e december vad mig anbelangar. Men i år hände något, för nära en vecka sedan.

Jag ramlade av misstag in på en sida som visade när årets Gävlebock monterades. Som om jag vore Grinchen kände jag ett hugg i bröstet och efter att ha försäkrat mig om att det inte var en infarkt kom jag på vad det var. Ljuset, glädjen och förväntan tändes i mig.

Precis som Scrooge efter sitt möte med andarna ville jag kasta upp mitt fönster och skrika till första bästa skitunge att ”Spring ner och hitta den största jävla fågel de säljer på ICA, köp den och leverera hit!”.

Detta gjorde jag inte, men jag gav mitt anhang tillåtelse att sjunga julsånger nu fram till den 31a. Efter att ha tittat på varandra som för att fråga ”har gubben blivit tokig?” Stämde de upp i en rendering av bjällerklang som antagligen får oss vräkta.

Jag såg på allt skräp de och Kvinnan satt upp och tänkte att det var väl lite mysigt ändå. Jag satte upp Shauwn den Missanpassade Renen (tråkigt nog arbetslös i år då jag inte hinner med att göra någon julkalender) på din plats där granen ska stå, ännu inte så psykopatiskt hoppfull att jag tillåter en gran innan 23e.

Den kvällen tände vi vartenda stearin och värmeljus vi hade för att mota bort mörkret. Julmusten fuskades på och mitt veknande hjärta bjöd till och med mina tre inneboende på lussekatt.

För nu har det tänts. Ljuset, glädjen och förväntan.

För i år måste ju bara bocken brinna?! Den har klarat sig i tre år på raken men fan, i år behöver vi en win! Iallafall den lilla? Gävle Kommun? Schyssta’rå?

Årets Julklapp – en käftsmäll i livet

Från det ena till det andra har jag en fråga om Årets Julklapp. Vad fan?

För det första har så säger HUI research (ett otroligt o-juligt namn, inte för att Handelns Utredningsinstitut var så jäkla charmigt det heller) att Årets Julklapp skall uppfylla något eller några av följande kriterier:

  • Årets Julklapp skall representera samtiden.
  • Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året.
  • Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal enheter

Så de har givit sig själva ett jäkla utrymme för vad som kan, och inte kan, vara årets julklapp. Det är även lätt att köpa vissa av deras nomineringar så som 1989 års videokamera eller TV-spel -92. Sen känns det vissa år som de inte ens försöker.

-99, Boken. Inte en speciell bok om t.ex. raskravallerna i New York, Gudrun Schymans återfall i alkoholmissbruk eller att Tre kronor sänder sista avsnittet. Bara ”en bok, vilken som helst”. När man ser hela listan på ett papper får man känslan av att de började starkt och med glädje för sitt jobb.

Bakmaskin, videokamera, CD-spelare, se hur framsteg inom tekniken görs och samtiden förändras! Sedan händer något 1993. Om det är ren depression till följd av att Calle Jularbo får ett eget museum eller att televerket förvandlas till Telia så är det någon på Handelns Utredningsinstitut som får frågan ”Vad blir Årets julklapp?”  men bara rycker på axlarna och muttrar fram ”En doft…eller något” innan personen återgår till att apatiskt dricka kaffekask (endast 30% kaffe) framför sin Macintosh Color Classic.

Sedan rullar -94 till -98 på med lite glädje i teknologins frammarsch igen (med någon tillfällig psykos runt Tamagotchis) innan samma apatiska jävel får frågan -99 och spottar ur sig ”en bok”, som vi redan diskuterat, för att helt utan omsvep såhär 6 år senare ta en klunk ur en plunta framför sin iMac G3.

Vi brakar in i 2000-talet med DVD-spelaren och en viss förändring märks, någon tycker om sitt jobb igen. De slutar dricka, gör research, SER sina medmänniskor och vad de har för sig om dagarna. Det märker man när Årets Julklapp presenteras vara verktyg i alla upptänkliga former och kokboken, något man kan förstå blir utvalt för den nytta de gör för ägarna. Kanske träffar den ansvarige en partner på någon matlagningskurs?  Livet leker och fan om inte Bröllopsklänning känns som 2003 års Årets Julklapp men nej.

Allt raseras, partnern lämnar honom för en annan. Livet tycks kallt, så när media sticker in huvudet på kontoret för att fråga om julklappen muttrar han, med ett hårt grepp om whiskeyflaskan, ”mössa”.

Platt-TV muntrar upp lite året efter, han hemfaller åt ett spelmissbruk 2005 men det går bra när pokersetet används (Enda förklaringen till valet, hur faaaan kan ett pokerset representera samtiden, vara en nyhet ELLER ha högt försäljningsvärde?) så han investerar i teknologi igen. Ljudböcker (hallå, 1999 ringde, de vill ha tillbaka sin Årets Julklapp din fantasilöse fan!) GPS-mottagaren (2007, året då bensinmackskartan gick i graven?) och upplevelser lockar honom till nya höjder för att glömma sin svåra flirt 2002.

Sedan lugnar det ner sig. Han ligger hellre på en spikmatta och knappar på surfplattan än hoppar fallskärm. Drickat och spelmissbruket finns fortfarande i bilden, men det sköts numera på nätet. Han blir så apatisk att han till och med beställer hem matkassar. Men ibland så möter han budkillen så för att avskärma sig ytterligare sätter han i hörlurarna.

2013-14 gör han ett skarpt försök att leva nyttigare, råsaftcentrifug och aktivitetsarmband, nu skall han komma i form! Men det lämnar inte mycket tid till att städa varför robotdammsugaren gör entré.

Snubben dör där någon gång 2015, eller i varje fall blir han avsatt från sitt jobb att välja ut Årets Julklapp. En era är över.

En nyanställd får chansen i hopp om bättring, i tidens anda gör en kvinna entré. Handelns Utredningsinstitut känner att nu kan det bara gå rätt.

Tyvärr är hon lika verklighetsfrånvänd som sin företrädare, och virrar bort sig i ett par VR-glasögon samtidigt som hon sippar på en Prosecco/öl-blandning. Men hon tänker på miljön, tar en elcykel till jobbet de dagar hon faktiskt orkar stå på benen, gillar återvunna plagg och tycker att mobiler skall förvaras i en låda istället för fastklistrad i handen.  Som naturbarn väljer hon stormköket till Årets Julklapp, med förevändning att fler ska ut i naturen på grund av inställda utlandsresor under pandemitider. Fast egentligen hoppas hon på en apokalyps som i hennes favorit VR-spel ”Zombie Male Strippers 65” (som för övrigt blir årets julkapp 2021).

Det jag skrivit ovan är totalt fabulerat men det är en förklaring så god som någon. Det finns inga kriterier som Årets Julklapp väljs ur, bara personliga preferenser, alkohol och en deadline.

Följande produkter har sedan starten 1988 utsetts till årets julklapp.

Osjugna hjältar nu på dekis

Nu blir det mer pandemi, arbetslöshet, depression och självisolering. Med nästintill skadeglädje tävlar tidningarna om att basunera ut exakt hur länge skiten skall pågå.

Men ingen, inte tidningarna och tv, streamare eller bloggare, nämner de som verkligen tar stryk av det här hemmahänget. Jag pratar naturligtvis om alla tofflor!

Tidigt i självisoleringens bleka vardag förstod världen att man inte kunde knata runt i strumplästen och att barfota inte var något alternativ om man inte ville sluta med kloformade bihang som var kapabla att hantera verktyg med viss kompetens. Hemmaskor blev räddningen. Själv ägde jag ett par, knappt använda, tofflor med Ghostbusters(de gamla filmerna, inte den nya skiten) tema.

Anti-spökloggan stolt smyckandes svart tyg med Slimergröna detaljer och sula. I stort sett oanvända sedan förra vintern då de användes sporadiskt för transport till toaletten under kalla morgnar. Ett både praktiskt och storslaget monument till merchendisens slagstyrka.

Efter några månaders hemmavarande är de en spillra av sitt forna jag, deras mjuka sula som förut skyddade sömniga fötter från iskalla golv är nu en tom tygpåse mellan dig och parketten. Den Slimergröna färgen bleknad till vad som beckers.com kallar ”Saltsten 799” som generöst kunna beskrivas som icke-Slimeraktig.

Anti-spökloggan ser lika förvånad ut som vanligt, som ett sjukt husdjur som man tar bakom snickarboden tillsammans med ett gevär.

Visst finns det andra mockasiner i världen, och ett argument skulle kunna göras att jag borde köpa nya för att sparka igång ekonomin ( för mina 199 kr är precis vad som fattas innan ekonomisk utopi infinner sig) men vi kommer inte ifrån att de tofflorna inte är mina tofflor.

Medan jag skriver upptäcker jag att ett hål formats på den högra, precis mitt på undersulan. Jag borde skaffa nya, men äh vad fan, de får hålla en pandemi till.

Sittdans och gubbsång

Kommer ni ihåg Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen? Den där de skulle ha tag i ”filmisar”? Den kom ut -96 och gjorde väl inget större väsen av sig, poppis nog för att få några uppföljare som jag aldrig såg men har fått information om att de inte var något att hänga i julgranen.

Dålig eller inte, där fanns en karaktär. Egentligen många karaktärer, Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry, skolpojke #5 och alla andra våra favoriter, men specifikt tänker jag på Sickans bror, Sven-Ingvar Jönsson (spelad av Isak Ekblom, som numer verkar jobba på Bilia och ser ut som en sverigedemokrat).

Hela hans grej var att han, non stop och till och med i sömnen, sjöng dansbandslåtar för sig själv. Sven-Ingvar, dansband, ja ni begriper skämtet. De andra karaktärerna interagerade med honom genom att i olika tonfall säga ”TYST!” vilket jag, när det begav sig, aldrig begrep. Låt killen sjunga, vad gör det?

Det fick jag, för mina synder, svar på när äldsta anhanget började i fjärde klass. Varför har jag inte riktigt fått svar på än, men hon började sjunga och ha små danser för sig. Än sen, tänker ni, så gör väl alla barn? Men det här är ingen ”titta på mig”-show, det här är en ”Mitt i en konversation låser jag blicken i fjärran och sedan börjar jag sjunga på en helt orelaterad låt”-variant.

För det är så det kan gå till. Mitt i det hon gör kan hon bara stanna upp och börja sjunga och/eller sittdansa. Sångerna är poplåtar på engelska, tror jag, det har aldrig riktigt klarlagts om hon vet vad hon sjunger eller bara upprepar ljud hon hört. Harmlöst kanske ni tror, men en gång klippte hon till sin lillasyster i vad som var en särskilt viftande sittdans. Olycka eller metod i galenskapen låter jag vara osagt.

Så det är mitt liv för närvarande. Jag har en falsksjungande, sittdansande dotter helt utan anledning. Däremot har jag en teori att det är ärftligt, men hoppar över en generation. Min far sjunger nämligen också. Han sjunger bättre än dottern men dock bara en textrad.

”I thought you said you’d understand me”

Under de första 5 åren av min levnad la jag inte märke till denna egenhet, och de efterföljande 10 hade jag ingen aning vad gubben småsjöng om när han funderade på något. Vid 15 års ålder hörde och förstod jag för första gången hela textraden och frågade min far varför han sjöng och varifrån texten kom.

Svaret blev att han sjöng inte och följaktligen inte hade en aning om ursprunget till orden. Det är mitt eget personliga familjemysterium. Andra undrar vad som hände Farbror Evert som försvann i Kongo 1823, jag vill veta var orden som farsan sjunger på kommer ifrån.

Jag tror han vet, antingen medvetet eller undermedvetet, varifrån den kommer. Men han tjyvhåller på infon! Jag ser framför mig, många år från nu när det är dags att kila vidare, när han låser blicken på mig från sjuksängen, greppar min handled och väser fram ”Galateatern, Malmö 1967!”. Detta kommer vara startskottet till ett sökande över hela Europa med komiska inslag i de Sydamerikanska djunglerna för att till slut hamna utanför en ospecificerad krog i ett sjaskigt kvarter i en mellanstor stad i Ukraina. Jag sitter med en nedvattnad öl på uteserveringen, och genom ett litet fönster hör jag hur en gammal grammofonskiva spelas och sången når mitt öra.

”I thought you said you’d understand me”

Vilket bara skulle väcka flera frågor för farsan har aldrig någonsin varit i Ukraina.