Om motion och rödkål

Jag gick en promenad häromdagen i ett fåfängt försök att strida mot övervikt, det går sådär tackar som frågar.

Det är inga fantastiska vyer lilla Märsta bjuder på. Gamla mångmiljonprogram, monumentet för misslyckad integration Valsta Centrum samt de nybyggen med ful design och höga hyror.

Men folk kan vara ganska kul att kolla på. När du promenerar så går du förbi en massa historier. Den lätt rubbade Sergeij, till exempel.

Sergeij är en öststatare som ber folk om tjugolappar som han sedan köper, när inte alternativ presenterar sig, mjölk för. 2010 hade han det så gott ställt att han kunde sitta på krogen och berätta vilda historier, men det har gått utför och nu får man hitta på egna. Han heter inte heller Sergeij, men han borde göra det.

På dylikt sätt kan du hålla på, när du är ute och går. Ett namn och en historia har alla, det är bara att spekulera fritt.

Men tillbaka till häromdagen. På min promenad gick jag förbi en person man knappt vågar, eller ens vill, spekulera om. Han mötte mig i en backe, över krönet kom han iförd svarta pedofilbadbrallor, sådana som slutar precis så långt ner att så länge han inte fyller 50 håller de, med knapp marginal, pungen utanför det publika. Till dessa hade han valt en blå t-shirt och de största glasögon ni någonsin sett.

Med allvarlig min gick han mig till mötes, i hans famn bar han ett enda rödkålshuvud som om det var hans enda barn. Då och då tittade han ned på det och log innan han oroligt fäste blicken på mig igen.

Man får ju gå klädd som man vill, kanske tyckte han att pedofilbadbrallor var helt rätt, kanske gjorde de gigantiska brillorna att han inte visste vad han tog på sig. Allt har sin naturliga förklaring.

Men det där jävla rödkålshuvudet…

Varför bar han på det som en bebis? Varför log han åt rödkålet? Varför tittade han så ängsligt på mig? Spekulerade han själv om mitt namn och historia och kom fram till att jag var Kurt, den grymmaste rödkålstjuven i norrort? Var han en vetenskapsman á la Doktor Kvickrot, som ansåg att växter är bättre sällskap än människor?

Kan det ha varit så, undrar jag, att jag just den dagen såg särskilt miljöpartistisk ut och mannen helt sonika oroade sig för att jag i rabiat veganism skulle hugga tag i hans rödkålsbarn och släpa iväg det till min lya för att föda min mordiska kull av balkonglådor?

Jag vet inte, men spekulationerna räckte för att jag skulle ta mig hem utan allt för mycket tristess iallafall.

Möblernas Barbarossa

Tänd era cigaretter, huka er vid ett bord under en ensam glödlampa i ett dunkelt,rökigt rum. För nu ska vi tala allvar. Nu ska vi snacka IKEA.

IKEA har varit hett debatterat i det Kjellbergska hemmet enda sedan jag och Kvinnan flyttade ihop. Inte dess vara eller icke vara, för där är vi ganska överens att det är praktiska och inte överdrivet fula grejer till ett hyfsat pris.

Nej, vår debatt ligger i HUR man går till väga för att handla på IKEA.

Kvinnan vill gärna göra en dag av det, ta med barnen, leta inspiration, käka på restaurangen, göra impulsköp baserat på den tidigare inspirationen. Avsluta med en 5-kronorskörv.

Jag själv är plågsamt medveten att ska du på IKEA planerar du det som en militäroperation.

  • Vårt mål finns på Hylla 19 Fack 22
  • Lättast ingångstaktik: Via Kök och Badrum
  • Prickskyttar täcker Anhanget för bedövningapilar om de ens sneglar på det jävla bollhavet
  • Paketvagn vid punkt R, ingen barnskjuts
  • 19, sekunder till kassan
  • Undvik fyndhörnan
  • Avsluta med 5-kronorskörv

Man går inte bara förbi 5-kronorskörven.

Kvinnan tycker jag är dum i huvudet. Kvinnan tycker jag borde slappna av mer.

Men det var inte jag som kom hem med fel skrivbord. Det är dock jag som skall till IKEA efter praktiken idag.

Så osäkra puffrorna, vi ska på en Leave and Retrieve Operation!

Vad jag önskar att jag vore en lagom dum, lagom fräck sköldpadda

Ja ibland är det något dylikt som måste till. När Kvinnan för trehundraelfte gången vägrar ta soporna med sig eller när du blir döfull på ett bröllop för att Frugan vill ha några jäkla ginglas med sig hem.

Vad skönt det då skulle vara att vara en sköldpadda.

När du går upp så pass dödstidigt att du börjar ifrågasätta om du lever eller om du är på en plats inte ens Alighieri skulle vilja besöka på sin odyssé i underjorden. Virgil knackar honom på axeln, pekar på mitt sovrum och bara ”No good neighborhood, very bad. We go!”.

Vad skönt det då skulle vara att vara sköldpadda, allra helst med tillgång till en häst.

När ena dottern börjar snörvla och hela vardagslogistiken fallerar. Vem ska vabba? Hur jämnställda vill vi vara? Hur jämnställda har vi råd att vara? Kan du vabba? Nä, kan du? Ingen har tid, men det är bara att göra. Alla förlorar.

DÅ skulle det vara förbannat skönt att vara sköldpadda, allra helst med tillgång till en häst. Som heter Clancey, just namnet är väldigt viktigt.

När man får reda på att världens största häst, Big Jake, är helt menlös för dina planer (och så heter han inte Clancey) för att även om han är över 2 meter i mankhöjd och väger som en amerikansk skattesmitare (1,2 ton) så är vi inte kompatibla för ändamålet.

Då skulle man vara jätteglad om man vor en sköldpadda, allra helst med tillgång till häst. Som heter Clancey, just namnet är väldigt viktigt.

För OM jag vore en sköldpadda MED tillgång till en häst som heter Clancey, då skulle jag banne mig också begrava huvudet så långt in i hans näshål jag kunde och glömma den här världen en stund. Det är bara logiskt.

Det här med kaffe

Jag vet inte hur allt började, varför koffein blev så omhuldat av oss. Jag har hela internet till mitt förfogande så jag skulle kunna ta reda på det, men varför det när det är så mycket roligare att fabulera?

 Högst troligt var det under upptäckartiden. Men jag föreställer mig hur mycket tidigare, en tidig morgon i ett träd någonstans i världen, en apa var på skitdåligt morgonhumör och kastade mindre apor ner från trädet i vredesmod. Apans partner såg förfärat på, hela generationen och därmed mänskligheten höll på att gå åt helvete.

Partnern tänkte i panik, rykte åt sig några bönor den hade plockat på sig under gårdagen och började med primaters precision kasta dem på den ilskna apan. Några hamnade i munnen, apan tuggade på dessa och såg genast världen ur sin partners synvinkel. En värld där de mindre aporna fortfarande fick sitta på grenarna. Att det smakade ganska illa gjorde inget, apor har ju som bekant få hämningar när det kommer till smak, de äter bananer med skalet på till exempel.

Generationer kom och gick, tills 1990talet rullade in. Processen att konsumera bönorna hade blivit lite mer komplicerad men morgonhumöret var sig likt.

Jag vet inte om mitt morgonhumör var så illa när jag var 7­–8 år men kaffe fick jag. Barnkaffe kallat.

Barnkaffe är väldigt lätt att göra. Det är 30/70 kaffe och mjölk med 39 sockerbitar, även om jag är osäker på mängden sockerbitar. Låt oss säga tillräckligt med sockerbitar för att få en vanlig lattemorsa att blekna.

Jag kommer inte ihåg att jag fick det dagligen, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som det i minnets flashback. En fördel barnkaffe har gentemot en vanlig kopp kaffe var att sockerbitarna ofta inte hann smälta utan man kunde, i slutet av kaffedrickandet, tugga på dem som en sorts karamell.

Det tyckte inte min mor om, skulle jag få 30+ sockerbitar skulle jag åtminstone dricka dem.

Åren gick och mitt kaffedrickande blev mer normalt. Proportionerna vände 30/70 mjölk och kaffe, sockerbitarna minskade till två. Fadern vägrade mjölk och hade två sockerbitar. Och det skulle vara ur perkolator annars kunde det kvitta. Själv ogillade jag att sila kaffesump mellan tänderna samt för många delar vid själva tillverkningsprocessen. Men vad kunde jag göra? Det var inte jag som pröjsade för kaffet.

Det här höll i sig tills jag flyttade hemifrån. Familjesemestrar hade lärt mig att pulverkaffe var lätt, men bara till för nödfall, så bryggare fick det bli. Jag gjorde mig av med sockret och anlände till min nuvarande kombination av så mycket kaffe och så mycket mjölk.

 Jag gör inte kaffe med mått, jag gör det med känsla.

Föräldrahemmets perkolator brakade efter trogen tjänst till sist ihop. Kanske hade de en kaffebryggare under en tid, det minns jag inte, för i alla mina minnen står där endast en vattenkokare och bredvid den en behållare med snabbkaffe.

Tror Mor hade två sorter, en för att de skulle ta sig genom dagen och ett finkaffe som togs fram till fest. Jag kände aldrig någon skillnad.

Antagligen inte mina föräldrar heller för de har slutat med den varianten och har nu ett kaffepulver till både vardag och fest.

Det som har ändrat sig är att Far anammat sin sons gamla vanor. Så mycket kaffe och så mycket mjölk, och såklart sockerbitar. Två skall det vara och endast två.

Kvinnan är mer komplicerad (läs: tedrickare), dricker sällan kaffe om det inte är en sådan där Mocha Caramel Lemon Twist Alpacino Latte-historia. När hon medicinskt behöver en kaffe, då är det vad jag numer benämner vuxet barnkaffe. 30/70 med kaffe och mjölk, 8 sockerbitar.

Det är skönt att se att gamla hantverk lever kvar.

Addendum: Mina barn hatar kaffe ner i sina knotor, något de kan fortsätta med tycker jag. Fast jag vet att snart är det dags för tonåren och då åker de väl dit ändå.

Mina ungar borde byta namn

Det är svårt att roa sig ansvarsfullt när man är fattig student och en pandemi rullar genom världen. Särskilt när avstånd är en grej som verkar bli mer och mer svårförstådd ju längre tiden går. Så man får bli lite kreativ.

Jag blev, av olika anledningar, sugen på Djungelvrål. Under normala omständigheter hade jag knallat ner till turkiosken på hörnet och köpt en i datum utgången påse eller två till överpris.

Men nu är det ju som det är och varje uns underhållning måste noga hushållas och ransoneras. Planen föddes när min kamrat Fredrik visade att han minsann hade egna karameller, som affären vägrade låta honom få utan kostnad.

Han är inte ens blond och bär glasögon oerhört sporadiskt. Och sist han hade på sig en stickad, blå väst över vit skjorta var aldrig. Därför tyckte jag affären var både snäll och klarsynt när de erbjöd honom en stor Pucko helt gratis.

Tillbaka till Djungelvrålen.

Jag trodde aldrig jag skulle få Cloetta att döpa om sin produkt till Kjellbergs Salta Djur eller dylikt, även om det skulle vara ett fantastiskt namn, och inte heller var jag särskilt sugen på att byta namn.

Då kom jag på det, jag har ju två ungar! Anhanget är inte så gamla så de borde logiskt sätt inte vara för fästa vid sina namn! Jag påbörjade genast en övertalningskampanj mot det äldsta anhanget, som var mycket resistent mot att byta namn till Djungelvrål. Hon påstod att hon tyckte lakrits var äckligt.

Jag har aldrig slagit mina barn men när hon sa så förstod jag de som gör det.

Hur som helst, jag fick byta mål. Det yngre anhanget ogillade också Djungelvrål, men var villig att byta namn om hon också fick heta ”Kaylee” i mellannamn samt att vi åkte och spelade minigolf.

Planen var klar, så jag skickade iväg ett erbjudande till Cloetta.

Hej!
En snabb fråga. Om jag skulle lagligen byta namn på ett av mina barn till ”Djungelvrål”, hur många gratispåsar skulle jag eventuellt kunna få ut av det? Om bara en så kan vi nog båda enas om att det inte är värt besväret, men kan ni se att lägga en 2-3 kilo Djungelvrål som ersättning känns det som en befogad åtgärd.

Tacksam för svar

/Simon Kjellberg

P.S: Båda barnen är söta och väluppfostrade nog att inte påverka varumärket negativt

Okej, jag kan ha tummat på sanningen lite men i förhandlingar kan man inte alltid köra med öppna kort. Nu trodde jag att saken var klar, men icke. Entré för Hannah på Cloettas Konsumentservice.

Hej Simon,

Tack för ditt mail.

Djungelvrål är visserligen ett fint namn, men tyvärr hade detta inte varit ett möjligt byte.

Våra varumärken är några av våra mest värdefulla tillgångar, som vi måste vårda noggrant och hålla en strikt linje för hur de används. Om ett varumärke som till exempel Djungelvrål används av andra än varumärkesägaren, kan det leda till att varumärket inte längre är skyddat.

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Hannah
Konsumentservice

Den här kvinnan är fan min nya nemesis, hon kunde väl ha bett om en adress att skicka någon påse som tröstpris iallafall? Jag fick bordlägga alla planer på att utnyttja mina barn i reklamsyfte och gå till turkkiosken på hörnet för att köpa en eller två, i datum utgågna, Djungelvrålspåsar till överpris.

Som en normal person.

Och till råga på allt var jag tvungen att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget.

Jag var tvungen att betala för att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget. Och det anhang som skulle heta Djungelvrål Kaylee Kjellberg?

Den skitungen vann!

Arlanda, vi måste prata..

Jag har lämnat Arlanda. Det är en märklig, lite sorgsen känsla. Inte för att det var ett så fantastiskt jobb att ta hand om andra människors, alltid för tungt packade, väskor men väl för att det är det enda arbete jag haft under mina 12 år i arbetslivet, som ett långt förhållande där partnern kanske inte direkt misshandlar dig men du känner att något är jäkligt snett i maktbalansen.

Men om vi tar tag i metaforen om ett lågdestruktivt förhållande så finns det även din partners släkt och vänner som är oerhört snälla och stöttande, förutom några arslen som förtjänar att bli bundna över en myrstack med genitalierna insmorda i drottningsylt. I den här metaforen är det kollegorna jag lärt känna.

Jag vet inte om det är för att vi alla är olycksbröder eller om jag bara haft tur, men i svåra stunder är det faktum att man har haft fina kollegor det enda som gjort att man gått upp ur sängen när alarmet ringt på fel sida om klockan sex.

Jag får det kanske att låta som en ganska otrevlig plats men så är inte fallet, Arlanda är inte ondskans hemvist i Norden, det är bara stort. En stor arbetsplats med stora företag där det inte finns plats för en liten människa, bara nummer för effektivitetens skull. Och grejen med nummer är att de är svåra att bry sig om, när grinade ni senast för att ni suddade ut en siffra i matteboken?

Kanske måste, ju högre upp man kommer i en organisation, man sluta se människor och bara titta på nummer, särskilt när det går dåligt. För att orka se sig själv i spegeln kan man inte tänka att med en påskrift har man sabbat Rogers liv, utan bara tagit 34129 ur produktion.

Hur det än ligger till tog det ut sin rätt på mig, jag kraschade in i en vägg av armeringjärn med huvudet först, på andra sidan väggen fanns en metallstolpe som jag kraschade in i med skrevet i 190 och det var en allmänt hemsk historia.

Det ledde mig till avdelningen jag tillbringat de senaste fyra åren på. I en lagom bortglömd del av en lagom bortglömd byggnad Arlanda tillbringade jag tiden med mina kollegor med att göra lagom bortglömda arbetsuppgifter.

En liten grupp, fasta arbetstider och trevlig chef. Kunde inte varit bättre igentligen.

Tills en av kollegorna gick i pension, han hade varit där sedan precis innan människor upptäckte elden och kommit in som lastare. Nu lämnade han som lastare och inte var han gladare för det. Nummer in, nummer ut.

Då bestämde jag mig för att börja studera och fly från Arlanda. Inte fan trodde jag de skulle jaga ut mig några månader senare men där har ni corona i ett nötskal.

Tack vare ”rådande omständigheter” kunde jag knappt säga adjö till mina kollegor men i ett improviserat grepp fick jag nog en av de finaste gester jag varit med om av en kollega, det kändes stort.

Så nu är det till att blicka framåt och fortsätta gå längs den väg jag valt, bort från det som ändå varit en fast punkt i 12 år. Jag har bekväma pjuck, bra musik i lurarna.

Nu går jag, häng med vetja.

Frukost med Anhanget

”Pågenlimpa! Rostad! Nej, varm med ost! Nej, med en 3/4 skiva ost samt skinka influgen från Sovjet!”

”Sovjet finns inte längre..”

”Då vill vi inte ha frukost!”

Anhanget är mer specifika med sin diet än en diva i Hollywood. Inte så att de tvunget måste äta nyttigt eller vegetariskt, de äter vad fan som helst men upplägget måste vara exakt rätt annars är en maträtt de skulle älska likställt med att äta gift.

Det är något bara barn förstår, dock kommer jag inte ihåg, förutom abnorm aversion mot potatis som inte var i pommes frites form eller från en precis geografisk punkt i Värmland, om jag hade dylika psykoser som ung. Antagligen inte. Jag som var ett så snällt barn, fråga min mor…

Medan jag skriver detta får jag skäll, hör och häpna, över att ha väckt den ena ungen före den andra. Visst, kanske lite orättvist men vad som kommer till mitt försvar är att den ena vaknar så snart jag sätter en fot utanför min säng. Den andra skulle sova sig igenom ett världskrig och ändå klaga på att vi väcker henne för tidigt.

Men nu är båda vakna, jag undrar hur de kommer reagera när de får veta att jag sket i att köpa pågenlimpa igår?

Konsten att ha semester med familjen

”Vi ska ha spa-dag.”

Över frukostkaffet delgavs jag informationen. Jaha, tänkte jag, vad trevligt för Kvinnan med Anhang. Sedan föll bilan. ”Kan du köra oss till Uppsala så vi kan köpa lite grejer?”

I Kvinnans sinne skullle naturligtvis deras spa-behov inkludera mina tjänster som privatchaufför. Jag vill värna om hemfriden så jag gick med på det, främst för att de mutade mig med ett par nya brallor då jag har en aversion mot att handla kläder utan dess like.

Jag slängde på mig en skjorta och vi åkte iväg. Byxor blev snabbt inhandlade, jag förberedde mig på att forsla mina passagerare till en butik för att inhandla ansiktsmasker och hårfärg, men dra i bromsen!

Vi ska stå i 45 minuter vid en lekpark i bitande nordanvind så att Anhanget kan försöka bryta nacken av sig på diverse kreativa sätt, något jag normalt applåderar då jag anser att mina barn lär sig bäst vad som är dumt att göra genom erfarenhet. Får de benen klippta av ett annat barnlär de sig snabbt att det är en urusel idé att klättra uppför rutschkanan.

Dock var jag inte klädd för upplevelsen vilket satte mitt humör på den bittra sidan, något som avhjälptes av en avstickare för att köpa tobak. Sedan var det dags för det kontrollerade kaos som är lågprisvaruhus, rader uppå rader av skräp för en billig penning. Men de har god chilikorv.

Upplevelsen där uppehåller vi oss inte vid i större utsträckning, vi kom därifrån lite fattigare än vi kommit dit. Sedan var det hemresa och dags för spa, varpå jag trodde min del i det hela var över.

Jag hade svårligen fel. Det var nämligen jag som skulle ansvara för färgning av hår, så där stod jag i en virvelvind av lila, svart och röd färg med tre dervischer utan förmåga att sitta still. Följden blev att det som stirrade på mig var tre damer med krigsmålning i ansiktet och vassa lösnaglar på fingrarna, som någon jävla alternativ version av Wolverine duplicerat i tre.

Det var vid denna punkt på dagen jag kastade ett glas vin på kvinnan, varsitt kolasnöre på Anhanget och retirerade till balkongen där jag öppnade en öl och stängde dörren. Med hörlurar i öronen och blicken stint fäst på ett av träden på gården, praktiserade jag konsten att ha semester med familjen

Sommar- ett växternas Guantanamo

När värmen i några korta månader lägger sig över vårt kalla land är det många som släpper lös sin inre hortonom för att skapa någon slags oas av liv och framtidstro runt sig. Vi gräver, planerar och planterar sommaren igenom, men hur ser plantorna själva på detta?

Det ska jag berätta, som en lång vistelse i Guantanamo tills döden kommer som en frälsare i oktober.

Tänk på det, vi sliter upp dem från det enda hem de någonsin känt, skiljer dem från sina medväxter som de varit tillsammans med sedan fröstadiet och planterar dem i okänd jord. Sedan börjar mardrömmen. Vi klipper av små bitar av dem, binder dem i onaturliga ställningar. Övergöder och svälter dem om vart annat. Ljudtortyr med utstuderad falsksång för att skrämma dem till att ”växa bättre”. Jag har till och med sett bilder där de blir påtvingade tygpåsar över huvudet, för att frånta dem deras identiteter inför hårdhjärtade fångvaktare.

Jag är motståndare till denna systematiska fägringstortyr av två skäl. För det första är jag lat och har absolut noll intresse att hålla något grönt vid liv men det främsta skälet är ändå mina iakttagelser av Kvinnan med Anhang som år efter år tar in nya växter till synes bara för att långsamt se dem dö.

Så snart sista kronbladet faller är det en svart säck, en omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” som någon växtrikets Jack the Ripper.

Och alla självplocksodlingar ska vi inte tala om. Förintelseläger med stängsel och taggtråd där växterna får arbeta tills de inte längre kan, sedan kunde de lika gärna ha stått i vår lägenhet för svart säck, omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” är det enda som väntar en oproduktiv planta.

En tragisk bild av vår samtid.

Addendum: Detta skulle varit en humoristisk nonsenstext men blev kusligt lik de mer militanta skrivelserna från Miljöpartiet. Något att tänka på.

5 saker var drinkare bör veta

Låt oss inte ljuga för varandra, det är gott att ta sig en jävel ibland. I andra fall kan det vara gott med flera jävlar på raken och i ytterligare andra fall är det gott med en rejäl ”ramlaomkullfylla” som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support för den här sidan, brukar säga.

Tyvärr är det något som folk ofta glömmer bort i samband med intagande av rusdrycker, nämligen att det finns regler. Så TYST I KLASSEN, nu jävlar blir det genomgång!

Regel 1: Bakfyllan är priset du accepterar

Hur många gånger har drinkaren inte vaknat dagen efter med hela Polens samlade dvärgbefolkning som steppdansar genom ens huvud samtidigt som de jonglerar, dåligt, med hammare? Världen snurrar och man vill bara hoppa av, försvinna in i ett mjuk och tröstande moln av soffliggande, netflixtittande och snabbmat. Det är helt ok att känna på det här viset, vad som däremot inte är ok är att beklaga sig över det varken högt eller internt. Stor stark och jäger 49 spänn och en redig bakfylla. Vitt vin och räkor 190 riksdaler och en redig bakfylla. Det är inbakat, det är accepterat och bara att bita ihop eller ge fan i att dricka. Hur du än väljer att tackla det FÅR DU INTE KLAGA. Så självklart egentligen, men fan vad det ska klagas ändå.

Regel 2: Du ska bete dig även om du är packad

Den här regeln är det visst många som har svårt att ta till sig. Från uteliggare till politiker i riksdagen tror de att varje illa valt ord eller helikopter vid opassande tillfälle kan ursäktas med ”Jag var full”. Men den gubben går inte. Sup så det står härliga till, ersätt varenda droppe vätska i din kropp med promille om det är det du vill, men bete dig för fan. Med det menas att du ska vara trevlig, skita inte ner i baren, vet var du har klosetten och behåll privata könsdelar innanför kläderna tills du hittar någon som är villig att ta fram dem själv.

Exempel: Att dansa på borden och sjunga lite för högt, även om du har usel sångröst, det är att festa till det. Att pissa ner hela toaletten och sedan spy i entrén med ditt hanorgan (alt. spenar) hängandes ute är att vara ett arsle.

Regel 3: Har du inte råd att supa får du skita i det

Att bli bjuden på en öl är aldrig fel, och i ett kompisgäng kan det mycket väl vara så att någon bjuder mer än andra. Inga konstigheter med det, det brukar jämna ut sig över en tioårsperiod som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support, brukar säga. Men man kan aldrig gå ut på krogen med en förväntan att bli bjuden på dricka. Antingen har du en peng på fickan och väljer själv vad du vill göra med den, hyra eller krogen är inte någons sak att säga till dig vad som är prioritet även om logik kan peka på ett av alternativen som viktigare. ELLER så har du inga monetära medel tillgängliga och då håller du dig ta mig fan hemma! Du smyger inte runt som någon jävla urban Gollum ”Cans we get a beer, preeeeecious?”.

Regel 4: Var inte fisförnäm

Öl är gott, vilken sorts öl är sekundärt. Man kan tycka mer eller mindre bra om olika bira men ge fan i att gnälla. Jag tål inte Red Seal Ale, vidrigaste skiten jag druckit, så då ligger det mig ju i fatet att någon annan älskar den, så den försvinner snabbast möjligt från min närvaro och ner i krävan på någon som uppskattar den rinniga avföringen från vattenlevande däggdjur. Vad regeln vill ha sagt är att du kan dricka en Southwestern Running McGilly BrewCraft Bingelibång India Pale Ale tills du blir precis så onykter som du vill, men kommer det någon med en Norrlands Guld och vill skåla då klingar du glaset och ler. Samma med mycket i livet, sköt dig själv och skit i andra. Förutom när det kommer till Janssons Frestelse, jävla styggelse till maträtt.

Regel 5: Äg din skuld

Så, trots reglerna spydde du ner halva krogen, daskade vakten i ansiktet med ditt fortplantningsorgan och när du kom hem väckte du din bättre hälft och krävde att han/hon/den skulle gå ner i källaren och fixa McDonalds? Du har en intressant dag framför dig med vad jag föreställer mig är otrolig ågren ovanpå den baksmälla du utan tvekan lider av. För det första: Jäkla idiot, det där med vakten var väl onödigt? Och för det andra: Det hjälper inte att neka, kanske rättsligt men inte för dig själv. Så äg din skuld, inse att du kanske inte är riktigt normal och läs igenom reglerna en gång till så kanske du klarar dig bättre nästa gång.

Skål.