5 saker var drinkare bör veta

Låt oss inte ljuga för varandra, det är gott att ta sig en jävel ibland. I andra fall kan det vara gott med flera jävlar på raken och i ytterligare andra fall är det gott med en rejäl ”ramlaomkullfylla” som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support för den här sidan, brukar säga.

Tyvärr är det något som folk ofta glömmer bort i samband med intagande av rusdrycker, nämligen att det finns regler. Så TYST I KLASSEN, nu jävlar blir det genomgång!

Regel 1: Bakfyllan är priset du accepterar

Hur många gånger har drinkaren inte vaknat dagen efter med hela Polens samlade dvärgbefolkning som steppdansar genom ens huvud samtidigt som de jonglerar, dåligt, med hammare? Världen snurrar och man vill bara hoppa av, försvinna in i ett mjuk och tröstande moln av soffliggande, netflixtittande och snabbmat. Det är helt ok att känna på det här viset, vad som däremot inte är ok är att beklaga sig över det varken högt eller internt. Stor stark och jäger 49 spänn och en redig bakfylla. Vitt vin och räkor 190 riksdaler och en redig bakfylla. Det är inbakat, det är accepterat och bara att bita ihop eller ge fan i att dricka. Hur du än väljer att tackla det FÅR DU INTE KLAGA. Så självklart egentligen, men fan vad det ska klagas ändå.

Regel 2: Du ska bete dig även om du är packad

Den här regeln är det visst många som har svårt att ta till sig. Från uteliggare till politiker i riksdagen tror de att varje illa valt ord eller helikopter vid opassande tillfälle kan ursäktas med ”Jag var full”. Men den gubben går inte. Sup så det står härliga till, ersätt varenda droppe vätska i din kropp med promille om det är det du vill, men bete dig för fan. Med det menas att du ska vara trevlig, skita inte ner i baren, vet var du har klosetten och behåll privata könsdelar innanför kläderna tills du hittar någon som är villig att ta fram dem själv.

Exempel: Att dansa på borden och sjunga lite för högt, även om du har usel sångröst, det är att festa till det. Att pissa ner hela toaletten och sedan spy i entrén med ditt hanorgan (alt. spenar) hängandes ute är att vara ett arsle.

Regel 3: Har du inte råd att supa får du skita i det

Att bli bjuden på en öl är aldrig fel, och i ett kompisgäng kan det mycket väl vara så att någon bjuder mer än andra. Inga konstigheter med det, det brukar jämna ut sig över en tioårsperiod som Von Träsjö, min vän och kamrat tillika teknisk support, brukar säga. Men man kan aldrig gå ut på krogen med en förväntan att bli bjuden på dricka. Antingen har du en peng på fickan och väljer själv vad du vill göra med den, hyra eller krogen är inte någons sak att säga till dig vad som är prioritet även om logik kan peka på ett av alternativen som viktigare. ELLER så har du inga monetära medel tillgängliga och då håller du dig ta mig fan hemma! Du smyger inte runt som någon jävla urban Gollum ”Cans we get a beer, preeeeecious?”.

Regel 4: Var inte fisförnäm

Öl är gott, vilken sorts öl är sekundärt. Man kan tycka mer eller mindre bra om olika bira men ge fan i att gnälla. Jag tål inte Red Seal Ale, vidrigaste skiten jag druckit, så då ligger det mig ju i fatet att någon annan älskar den, så den försvinner snabbast möjligt från min närvaro och ner i krävan på någon som uppskattar den rinniga avföringen från vattenlevande däggdjur. Vad regeln vill ha sagt är att du kan dricka en Southwestern Running McGilly BrewCraft Bingelibång India Pale Ale tills du blir precis så onykter som du vill, men kommer det någon med en Norrlands Guld och vill skåla då klingar du glaset och ler. Samma med mycket i livet, sköt dig själv och skit i andra. Förutom när det kommer till Janssons Frestelse, jävla styggelse till maträtt.

Regel 5: Äg din skuld

Så, trots reglerna spydde du ner halva krogen, daskade vakten i ansiktet med ditt fortplantningsorgan och när du kom hem väckte du din bättre hälft och krävde att han/hon/den skulle gå ner i källaren och fixa McDonalds? Du har en intressant dag framför dig med vad jag föreställer mig är otrolig ågren ovanpå den baksmälla du utan tvekan lider av. För det första: Jäkla idiot, det där med vakten var väl onödigt? Och för det andra: Det hjälper inte att neka, kanske rättsligt men inte för dig själv. Så äg din skuld, inse att du kanske inte är riktigt normal och läs igenom reglerna en gång till så kanske du klarar dig bättre nästa gång.

Skål.

Naturen – Ett bedrägeri

Jag har beef med världen. Det har jag ganska ofta men just idag är det pelikaner som har väckt min irritation. När man är liten får man matat sig att de är ganska trevliga fåglar som har allt och lite till i sin näbbpåse, som en dansk version av Skalman eller så är de lite halvdumma men snälla och virrar planlöst runt i Stockholm och stör folk.

Sen växer man upp och får veta att de kan spy upp sin ryggrad för att ”svalka sig”.

Man får i allmänhet en skev bild av djur som liten. Pingviner är små frackbeklädda fåglar som simmar fint och i vissa medier är de ena jävlar på att steppa?

Eller så kidnappar de varandras ungar. Kejsarpingviner som av en eller annan anledning förlorar sin unge hamnar i en slags psykos, ett skriande behov av att ha en ny unge. Men istället för att ropa över partnern, slänga på en rockballad och försöka få fram en avkomma på det beprövade sättet väljer de i stället att rusa över till granngården och sno första bästa pingvinunge, leda tillbaka den till sitt eget bo och uppfostra den som sin egen.

I några timmar.

Därefter klickar något i deras hjärna som får dem att begripa att det inte är deras egen avkomma så de överger helt sonika ungen att dö av svält och köld. Jag spekulerar i att det är därför det aldrig gjorts ett Tarzan-koncept med pingviner, ungen skulle dö efter 20 minuter.

Men man kan förstå att pingviner kan vara lite chockade när man uppdagar att våldtäkt har blivit deras vardag.

Vi vet alla att ankor är ena misogynistiska fåglar, något Disney inte vill att vi ska tänka på när Kalle och Kajsa går på en romantisk picknick är att om det varit i verkliga livet skulle Kalle kastat sig på Kajsa och tvingat in en korkskruvspenis längre än hans egen kropp i Kajsas reproduktiva organ som är DESIGNADE för att inte ta emot sagda korkskruvspenis.

Ankor är hemska varelser, men de är ändå djur som följer sina instinkter för artens fortlevnad. En väldigt helvetiska instinkter men ändock inte konstigare än att bönsyrsor biter av hanens huvud efter att de parat sig.

Tillbaka till pingvinerna. De blir inte våldtagna av andra pingviner, utan av sälar. Både hanar och honor kan bli fångade och påsatta till döds i vad forskare tror är en lek för sälarna.

Så för att sammanfatta. Gulliga, lite halvdumma pelikaner som har hammare i näbbfickan som även spyr ut sin egen ryggrad, steppande pingviner som kidnappar andra pingviners ungar och i gengäld blir våldtagna av mer än dubbelt så stora sälar.

Naturen är inget mysterium, naturen är en skräckfilm regisserad av Troma.

Kaffefilter och framtidstro

Det regnar. Jag är inomhus.

Det var viktigt att börja så för någon sa åt mig att jag inte fick.  Jag har varit tvungen att vänta, för vi har ju haft ganska soliga dagar den här veckan och jag vill ju inte ljuga mer än nödvändigt för er. Men nu så faller himmelsvattnet ned på vår torra asfalt.

Således. Det regnar. Jag är inomhus.

Trots regn, varsel och covid-19 har jag framtidstro. Jag har det av den enkla anledningen till att jag tagit mig igenom en hel skoltermin med för små kaffefilter. Vem som bär skulden (Kvinnan) kan vi bara spekulera i men strapatsen är snart över, det börjar minska i den lilla blå filterhållaren med ett troll på.

Ni kanske inte tycker att det är någon större motgång men sådan kaffemani jag haft sedan distansstudierna började gör det till en värre motgång än ett strömavbrott, som för övrigt också skulle försvåra drickandet av kaffe.

För att bevisa detta vill jag att ni föreställer er följande scenario.

Ni är jag, vaknar tidigt för att skicka iväg Anhanget till skolan med något som liknar frukost i magen. Med igenklistrade ögon ramlar ni mot köket för att slå på kaffekokaren innan barnamord begås, ty de har för mina synders skull ärvt mitt morgonhumör. Ni trycker på Knappen (ja, stort K) som fyller lägenheten de ljud och lukter som lovar att idag inte kommer bli lika illa som alla andra dagar.

Ljudet och lukten ljuger givetvis men i några minuter är det trevligt att låtsas. Vi säger för diskussionens skull att det här är en sådan där dag då allt klaffar. Barnen får på sig kläderna i vettig tid, mat i magen och allt flyter som på en flod av guld mot tystnaden när de går till skolan för att möta sin dag. Ni häller upp första koppen kaffe, sätter er i soffan och tar den första, magiska, klunken.

Kosmiskt förräderi. En munfull kaffesump träffar er som ett slag i ansiktet. Spottande beger ni er mot köket för att förstå vad som gått fel, ni stirrar ned på filtret. Det har vikit ned sig så att det mesta av kaffepulvret haft fri lejd ned i kannan. I förtvivlan häller ni ut brygden i vasken, inte med ett plask utan med ett duns. Som ett sista ”Fuck You” till er morgonfrid får ni nu lägga tid på att hiva upp sump från slasken till soporna. Sedan får ni brygga nytt, det lyckas den här gången men det smakar inte lika bra för ni vet vad ni fick gå igenom för att få dricka skiten.

Sådana här scenarier har blivit vanligare sedan de för små filtren kom in i mitt liv. Men snart är de slut, så jag har framtidstro.

Till dess.

Det regnar. Jag är inomhus.

Om lurkor och andra huvudbonader

Hattar är ett märkligt kapitel i världen. Man kan undra vad det första föremålet var någon satte på skallen. Var det för att skydda sig eller för att imponera på det motsatta könet? Blev det motsatta könet i forntiden imponerad av föremålet man hade på huvudet och i så fall varför?

När kom symbolism in i det hela, varför valde man att visa sin framgång med en bit tyg, skinn, plast på skallen? Och viktigast av allt, varför blev kepsen så omåttligt populär, jag frågar för enligt min mening är en keps bland det fulaste man kan ha på skallen om man inte är nio-tio bast. Vänder du den bakfram är det en skylt som du håller upp mot världen och basunerar ut att ”Jag behöver professionell hjälp!”. Folk i allmänhet behöver ju inte lyssna på min åsikt i frågan, naturligtvis, även om jag råkar ha rätt. Jag använder själv hatt vid valda tillfällen, dock med viss försiktighet lärd i ungdomens dimmor.

Första varningen skedde på Gran Canaria, kan ha varit 2004 kanske något annat år, då jag och mina kusiner ramlade runt i Puerto Ricos krogliv med samma medvetenhet som en blind eremitkräfta.

Min kusin bar keps. Men han är en trevlig prick ändå, föreställer jag mig då jag inte sett honom på 8 år eller så.

Han var i alla fall där, med sin keps, på en bar som hette Harleys. Tequila, öl och av någon anledning Smirnoff ice, allt glatt serverat av en söt bartender som presenterade sig som Snow. Jag misstänker att det var ett taget namn. Hon fattade i alla fall tycke för min kusins huvudbonad och bad att få prova den. Vi hade hållit igång ett tag så hon fick naturligtvis prova. Hon hade den på sig när hon tog några beställningar från andra gäster och strunt snackades, mer öl intogs och vi lämnade stället sans keps. Något som uppdagades först några timmar senare när vi hällde in min kusin i en taxi och han undrande sluddrar fram ”Var är min kepa?”  

Vi kör memento metoden, kommer snabbt fram till att den måste vara på någon av krogarna vi besökt. Ingen fara, vi hämtar den i morgon kväll.  Vi är mycket riktigt tillbaka i Puerto Rico kvällen efter, Snow jobbar inte och inget i hittatlådan. Om hon slängt den i havet eller fortfarande promenerar runt någonstans på planeten med min kusins keps på sig låter jag vara osagt, men han reste hem till ett mycket kallare, för hans huvud inte minst, Sverige och återsåg aldrig den kepsen igen.

Om vi går med på att första varningen skedde 2004, så kom andra varningen några år efter sommaren 2007. Jag var med mina kamrater på American Car Show i Norrtälje där jag införskaffade en väldigt fin, tyckte jag då, cowboyhatt i svart skinn(imitation).  Där gled vi runt i sommarsolen, drack på medhavd öl och snackade skit med varandra, med ditresta raggare eller med vem helst vi stötte på.

Mycket trevlig tillställning som traditionsenligt avslutades med fest på den lokala raggarklubben Yankee Ranch. Det var mer av samma vara, fast med mer hångel i buskarna. Ett konststycke jag själv försökte mig på då jag slog mig i slang med en trevlig flicka som, som ni nog kanske gissar, frågade om hon fick prova min hatt.

Jag ville väldigt gärna hångla i buskarna så jag sa ja. Varpå en terrorist, vettvilling och kamrat kommer och pratar med mig! Jag förklarar att jag är lite upptagen just nu och han frågar med vem. Jag vänder mig mot tjejen igen för att upptäcka att hon inte längre är där och det är inte heller min hatt. Försvunna i natten som två fyllon som drunknar i en svart tjärn i skogen.

Bara något år senare springer jag på Kvinnan på en fotbollsmatch. Jag bar inte hatt och hon har heller aldrig stulit någon hatt av mig så vitt jag vet. Inte än.

Jag lämnar er idag med visdomsorden:

När ni går ut och rullar hatt se till att hålla i hatten annars försvinner den med en smula.

Lappfeber och Stugsjuka

Kvinnan påpekade att jag verkar ha fått lappsjuka. Jag håller inte med, jag såg den filmen. En total avsaknad av blödande ögonhålor och mordiska tankar gentemot mina inackorderingar gör utlåtandet absurt. En feldiagnostisering utan like.

Jag går med på att jag inte nyttjar byxor förrän vid lunch och medger att jag kan ha haft samma tröja några dagarveckor i rad. Men för den sakens skull kan man ju inte påstå att jag har lappsjuka? Var tog Kvinnan sin läkarexamen? Producera kompetensintyg, tack!

Det finns evidens för att kaffe har blivit min basföda till nackdel för lagad mat och möjligheten att leva på äggmackor är omdiskuterad, detta faktum debatterar jag inte emot. Jag vänder mig istället mot anklagelsen om stugfeber, att Kvinnan anklagar utan bevis.

Hon har åkt till en kamrat, muttrade då hon gick ut genom dörren. Bra för henne, hon får lite perspektiv.

Själv ska jag rensa lite navelludd. För att det behöver göras, inte på grund av någon jäkla lappsjuka!

Mötet med den Gule Riddaren och vad jag därom kan urinera mig

Jag var tvungen att bryta den sociala distanseringen häromdagen. Inte för något själviskt som ni nog kan förstå, utan på grund av akademiska påtryckningar från högsta ort. Frans Schartau kallade in mig då man helt enkelt inte kunde vara utan min briljanta…Tenta, jag var tvungen att åka in till skolan för en tenta helt enkelt.

Pendeltåget var inget att diskutera. Folk satte sig på väl behörigt avstånd och inga antastningar ägde rum, åtminstone inte i den vagn där jag själv satt. Från Märsta till Stockholms Södra gick resan smärtfritt. Och sedan anlände jag.

Borta var Dumbledore och Darth Vader, inga stressade mammor som skulle till strippklubben. Nej, endast stressade, vanliga människor som skulle till för dem alldeles säkert viktiga angelägenheter. Men de höll inte avstånd! Inga två meter, inga en och en halva här. Springa in i varandra. Hosta. Nysa. Springa vidare. Stress och vansinne. Blod och eld. Visserligen mindre blod och eld med mer morgonstress och kaffestänk men i dessa tider är det nästan samma.

Jag tog mig till skolan, där höll de på distansen. Delade omsorgsfullt upp oss i grupper efter att vi samlats som förlorade får i korridoren utanför. Vi skrev vår tentamen och med mer bedrövelse än glädje var jag klar innan utsatt tid för att påbörja promenaden mot pendeln.

Samma sak igen, om än med mindre morgonstress. Även om trottoarerna är oresonligt breda runt Stockholm Södra ville folk verkligen söka kontakt. Beundransvärt i bättre dagar, nu ett hot mot folkhem och fränder.

Entré för Johan.

Jag vet inte om han heter Johan, men det känns viktigt för mig att det var en Johan som utförde denna hjältebragd. Denna insats för Svea Rike. Detta mene tekel för självdistanseringens år.

 Johan var lite full, så som man ju kan vara en måndagsförmiddag i april. Han gick en bit snett framför mig och blev insprungen i av stressade söderbor som skulle till sina alldeles säkerligen viktiga angelägenheter. Johan blev mycket vred av dessa små livets kollisioner, och svor över dem som utförde dylika. För själv promenerade han bara, om än vingligt, mot stationen.

Och där, på bron, Swedenborgsgatan 29, blev det för mycket för Johan. Drickat och de närgångna människorna manade honom till handling. Han knäpper upp sitt skärp och gylf, drar fram sitt organ vars utseende och storlek jag tyvärr inte kan vittna om då jag är mer fascinerad av den rad svordomar som högt och tydligt skanderas. Sedan börjar det.

Utan att hålla i, vilt gestikulerande, kommer urinen. Det sprutar på broräcket, på byxorna och gatan. Efter den första explosionen lugnar Johan ner sig, han står drömskt och gör sin egen värld lite bättre. Människor runt honom äcklas, nästan springer till behörigt avstånd från alla andra ifall någon annan får för sig att begå exkretterrorism.  En tonårstjej säger till sin kompis ”Åh fy fan vad äckligt!” och skyndar iväg.

Jag måste erkänna att jag själv bytte sida, så starkt träffade Johans budskap mig. Hans vilja att hjälpa är enorm. Det är Tegnell, Löfven och Johan.  De som säger till oss att hålla avstånd. Men där Tegnell rekommenderar och Löfven vädjar, där HANDLAR Johan.

Jag satte mig på pendeln och åkte hemåt. Och jag tänkte på Johan, han är kanske inte den hjälte vi behöver, men han är sannerligen den hjälte vi förtjänar. Sen tänkte jag vilken fin fras det hade varit om jag kläckt den innan 2008 och inte bara snott den från The Dark Knight.

Slutgiltig rolig fakta: ”Exkretterrorism” godkänns av MS Words stavningskontroll, ”Löfven” godkänns inte.  

En fluga i min köttbuljong

Jag gillar mat. Det är bara att se på mig för att begripa den detaljen. Korpulensen är så påtaglig att man ögnar mig misstänksamt om jag går utan Kvinnan med anhang på byn, förvissade om att de har slutat sina dagar i min kalaskula. Vilhelm Erövrarens lik, vad som nu finns kvar av det, blickar från forntiden på mig och utstöter ”Mais perdre du poids pour baiser!”

Så min kärlek till mat är väldokumenterad, det är det jag vill komma fram till. Men jag FÖRSTÅR inte matlagning. Jag kan förvisso slänga ihop en lammstek som får goda betyg i hushållet och med pistol mot huvudet är det möjligt för mig att trolla fram en hyfsad crème brûlee. Stekar och efterrätter i all ära, väldigt gott och uppskattat. Men sen stöter man på consommé.

Consommé är en rätt som är känd för att vara mycket svår att tillaga. Det ska en skicklig kock till att langa fram lite consommé till förrätt. Försök dig inte ens på consommé om du inte är Jamie Olivers och Gordon Ramseys kärleksbarn. Consommé är en sådan rätt som är så strulig att du fattar inte ens.

Consommé är köttbuljong.

Allvarligt.

Svårigheten ligger, har jag fått veta, i att få till den spegelklara ytan samt att den ska smaka köttbuljong. Det är, enligt boken Modernist Cuisine: The Art and Science of Cooking, ett allvarligt företag och en historisk metod att visa kockens teknik och skicklighet.

Så det är ett svårt recept för att det skall vara ett svårt recept. Ett slagträ för det gamla gardet att slå ungtupparna i huvudet med när de blir för styva i korken.  Jag känner en viss avsky inför sådana tilltag.

”Ja du är mycket skicklig på det du gör, men kan du göra det här?”

Det är som när man städade hela huset för att göra mor glad, men man orkade inte städa köket. Mor kommer hem och undrar varför man inte städade köket. Inte ett ord om de andra 7 rummen, plus toaletter.

Man ska krediteras för det man gör bra, inte få påhittade utmaningar för att bevisa att man är bra. En målare som målar vackra tavlor med en viss teknik ska inte behöva bevisa sin skicklighet i en helt annan teknik innan man faktiskt erkänner att tavlorna är vackra. Författare, skådespelare, skulptörer et al ska bedömas på det de själva drömt upp. Det gamla gardet får även de skapa efter sina sinnens egen kanon men när de vill kontrollera efterkommande skapares kreationer blir det byråkrati av allt.

Inom kampsport, journalism och banne mig i flygbranschen går den här vämjeliga åsikten igen. ”De nya ska göra rätt för sig, annars får de inte vara med.” Det nya gardet ska bevisa sig värdiga i den gamla generationens ögon. Med ett test den gamla generationen väljer, naturligtvis. Skriv om ett visst subjekt. Måla det här på det här viset. Våga inte ligga i soffan när du har rast.

Koka lite jävla köttbuljong med äggvita.

En sista tanke på samma linje. Sockerkaka. Men vad fan? Smeten så god att den kan ätas med sked, men nej. In i ugnen och kvar får man någon sorts torr kaka. Även om den är så saftig den kan bli smakar den torr kaka. Idioti.

Däck Noir

OBS! Innan vidare läsning är det extrem viktigt att denna melodi spelas

Jag satt vid mitt skrivbord. Ett mirakulöst ordnat kaos med anteckningar framför mig och skärmarnas sken i mitt ansikte. Mörkret hade sänkt sitt täcke över byn fast klockan bara var fyra på eftermiddagen, ett typiskt trick av den ombytliga skökan april.

April är den typen av månad som smeker dig över kinden samtidigt som den håller en kniv mot ditt mellangärde. En månad av problem, som om jag inte hade nog.

De blev värre när hon kom in.

Det luktade problem ända från köket, men man vänjer sig vid doften förr eller senare. Så snart hon var innanför dörröppningen förstod jag att det skulle bli knivigt, blicken som avläste mig lämnade en isbit ner för min ryggrad.  Ett leende, vita gaddar som lös igenom röda läppar. En hand på skrivbordet försiktigt placerad men med ett bakomliggande tryck, ett löfte och ett hot som från en morrande hund som viftar på svansen.

Jag har alltid varit svag för damerna, så jag tog ett jobb jag inte borde ha tagit. Det lät så enkelt, allt hon behövde var en kort eskort en liten bit bort.  Betalningen var inget att skryta om, men det där leendet var betalning nog tänkte jag.

Idiot.

Det ”enkla” jobbet existerar inte, bara olika grader av komplicerat. Det var inte bara skjuts hon var ute efter, utan även ett däckbyte. Mina instinkter skrek på mig att lägga ner nyckeln, ta en kort promenad till det lokala haket och krypa in i en flaska, väl distanserad från andra gäster såklart.

Blicken jag fick gjorde att jag struntade i dem. Det var en sådan blick en välgrillad biff, direkt från grillen med perfekt yta, får av veganer.

Så däcken blev bytta, händerna täckta av smuts som om de skvallrade om sin ägares sinnelag. Men hon var glad, det var bara en sak till. Alltid bara en sak till.

Fyll på luft, sa hon med en röst som gjorde att luften tog slut. Dylika tonfall gör mig skeptisk, de brukar följas av ”olyckshändelser”. Men jag är, som jag tidigare sagt, en idiot. Jag körde och hon satt bredvid, stirrandes ut genom fönstret på vad som nu fanns att se. Jag anade smällen innan den kom.

Ljudet var en gammal bekantskap. Ett skarpt ljud som sätter igång reptilhjärnan följt av ett ljud som åstadkoms av en magsjuk ko när den gör sig själv lite lyckligare. Med stigande missmod tog jag oss till macken och fick mina misstankar bekräftade.  Hjulet var platt och hade nära nog ramlat av sin fälg, rena turen att vi tog oss så här långt. Extra arbete. En tyst hemfärd och tillbaka till skrivbordet, dess kaos av anteckningsböcker och skärmarnas sken i mitt ansikte.

När jag såg ut på nu snöblandad nederbörd kände jag mig patriotisk för min lilla del av världen långt från damer, bilar och däck.

”Här vill jag leva, här vill jag dö”

Åtminstone till midsommar.  

Bränn tungan av dig som en vuxen människa

Jag är barnsligt förtjust i chili. Chilifrukter, chilisåser eller chilichips spelar ingen roll. Dock är det inte, som man nog kan tro, hettan jag brinner för om ni ursäktar en smärtsam ordvits. Rätt sorters chili har en sötma som är som en lätt smekning innan örfilen kommer raskt efter. Chili är som gastronomins BDSM, det kan göra ont men det är lite därför man söker sig till det. En kombination av njutning och smärta som du helt enkelt inte kan få av jordgubbar och grädde.

Äta chilifrukter rakt av är alltid ett chanstagande. Du vet aldrig om du får en frukt med bra smak, saftig konsistens och rätt mängd hetta eller en eländig pizzeriajalapeño som med lite tur plockades under vårt decennium men med största säkerhet lades in strax innan Dackefejden tog sin början.

Är det lite hetta och fett du är ute efter en fredagkväll kan du aldrig slå fel med chilichips. Man kan välja efter smak men då Blair’s Jolokaichips verkar utgått ur deras sortiment på obestämd framtid kan jag rekommendera Gårdschips med piri-piri smak. Inte så mycket till hetta, men tillräckligt så att du får ha dem ifred för eventuella familjemedlemmar som med list eller våld vill frånta dig din grannlagenhet.

Chilisåserna är capsaicinprodukternas Rolls-Royce eller snarare terrängfordon då de har miljoner och en användningar. Häll upp i en skål och dippa för att förvandla vilka chips som helst till chilichips. Släng ner det i en maträtt för att säkra din matlåda på jobb och skola. Ta en klunk på morgonen för att verkligen vakna till och vara redo att möta dagen med stål i blicken och en obehagskänsla i din stolgång.

Vad föranledde detta korta dopp i capsaicinets förlovade pool?  Någon jävel som säljer gelébjörnar med chilismak. Latheten i det hela, en jakt på hetta utan sans eller vett. För det första smakar ju gelébjörnar bara kemikalier, inte för att säga att de inte är goda men att äta gelébjörnar för hettans skull är ju som att gå på flott restaurang och be dem springa till McDonald’s för att fixa en cheeseburgare till dig.

Eller varför inte, att göra shots av jell-o.

För fan vill du bli full får du väl dricka som folk?!