En sjuk helg med en sjuk brud

Yngsta anhanget hade en sjukvecka. Jag vet vad ni tänker men det här var bara en vanlig förkylning.

Fast nej, jag ljuger. En vanlig förkylning är när man ligger sänkt i soffan för att all energi går åt till att göra de där sakerna man bara måste göra som ansvarstagande vuxen. Jogga ner till affären med 41 grader på tempen och fixa lite lunch till barnen, kanske passa på att göra några bankärenden för de måste göras. När du kommer hem får du stå där över en stekpanna med fiskpinnar, hålla inne snoret och kisa mot spislampans, i ditt tycke, vassa sken. När lunchen är serverad kan du sjunka ner i soffan igen, kanske få i dig lite silverté och möjligen en smörgås.

Inte nuförtiden förstås men i vanliga fall. Nuförtiden får ungarna vara glada om de hittar en gammal riskaka från 2001 att knapra på. Sorry brudar, pappa är i karantän by popular vote. Det blir stugsittande och netflix för hela slanten.

Problemet nu var ju att det ikte var jag som var sjuk. Det var dottern, och med en barnförkylning till på köpet. Barnförkylningar fungerar ju som så att snoret rinner och energinivån går som en felavvägd pendel, den är på topp 90% av tiden för att sedan krascha. Men morsan och farsan har grejer att greja med så det blir till att vara på rummet mellan måltiderna. Efter 2 dagar kved hon om att få gå tillbaka till skolan.

No can do, kiddo. Du är pestsmittad så vitt skolan vet. Tårar. Nä men du, jag skojade bara. Alltså, nej du får inte gå till skolan förrän snoret slutar rinna. Ja på allvar. Snälla sluta gråta. Jag tror det finns kvar något tuggummi i skåpet. Okej, syns till middagen.

Så där höll det på ett par dagar. Sedan var hon frisk och Kvinnan meddelade glatt att nu skulle hon få gå till skolan!

Jag gick ägna en timme åt att sopa glaskross från gallskriket av Neeeeeeeeej!

Flickor är konstiga.

Kjellberg rugbytacklade aldrig en pensionär

Så där sitter jag, hemma och lyssnar på en av mina lärare via nätet. Anhanget har gått till skolan, Kvinnan är på något möte via jobbet. Min axel gör ont utav helvete för jag är 30+ och har sovit konstigt. Morgonkaffet har knappt runnit ner i kannan.

Det ringer på dörren. Som boende i Sigtuna Kommun väntar jag mig nästan polisen som säger att min bil brunnit, en anhörig har utsatts/är misstänkt för brott eller så är jag det. Jag öppnar och där står Jehovas Vittnen. De säger ”hej”.

Den första kontakten, som inte är bakom plexiglas eller via ett jävla teamsmöte, jag haft på tre veckor och det är en gammal tant och en ung kille i pressad skjorta från Jehovas Vittnen som säger ”hej”. Jag medger att interaktion för första gången på ett par veckor fick mig att sänka garden, jag säger ”hej” tillbaka.

De har mask på sig, vilket skulle varit väldigt suspekt för några månader sedan men som nu knappt får mig att höja ögonbrynen, och de vill ställa några frågor. Svältfödd på lite mänsklig kontakt säger jag mot bättre vetande ”ja”. De frågar om de får komma in, misstänksam som fan säger jag ”nä”.

De köper konceptet. Så jag står där i mina mjukisbyxor med hål i grenen (slitage, inget kinky) och en hastigt påslängd tjocktröja, rådande omständigheter har inte gjort underverk för min klädstil, och börjar med att fråga om jag förstår hur planen är lagd runt den här pandemin? Är jag införstådd med hur illa det är ställt med mänskligheten?  Jag börjar ana oråd, men ger ändå ett ”mhm” till svar.

Jag blir då upplyst hur vi alla blir straffade nu, och jag som familjefar borde tänka lite extra på min familjs väl och ve och vår relation till Gud. Och DET skrämde skiten ur mig, hur fan vet de om min familjesituation?

Jag stängde dörren. Frånföll min vanliga approach med att försöka var trevlig i mitt avvisande, psykiskt sjuka människor rår inte för deras sjuka beteende. Jag blev uppriktigt rädd.

Snabbt blev jag istället förbannad. Hur vågar de? Hur understår de sig? En grupp förbannade vampyrer som försökt i så många år att slå mynt eller makt av människor vars enda brott är att de var rädda eller trötta, stod nu utanför min dörr och använde en jävla pandemi som förevändning för verksamheten. Jag öppnade dörren igen.

De var borta. Gått iväg för att finna nästa offer.

Vad borde jag ha gjort? Springa efter dem ut på gården och rugbytackla en pensionär, skrika ner i deras ansikte att de inte hjälper någon? Att de inte kommer med någon sanning? Att allt de gör är att skrämma folk med sagor om något som inte existerar? Att de bygger PR på något ingen kan göra något åt förrän vetenskapen kommer ikapp?

Det gjorde jag inte. Jag sprang inte efter. Jag stod ett tag i hallen, med en axel som gjorde lite mer ont än i morse.

Jag var äcklad över mig själv för att jag inte skällde ut dessa skräckprånglare där och då, men sedan kände jag mig mer äcklad över att det finns sådana människor samtidigt som mig. Som är så villiga att trycka ner människors livsvilja bara för att få några fler troende, några fler kronor till kassan.

De är gärningsmännen, och jag är deras medbrottsling. Allt för att jag inte rugbytacklade en pensionär.

Sittdans och gubbsång

Kommer ni ihåg Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen? Den där de skulle ha tag i ”filmisar”? Den kom ut -96 och gjorde väl inget större väsen av sig, poppis nog för att få några uppföljare som jag aldrig såg men har fått information om att de inte var något att hänga i julgranen.

Dålig eller inte, där fanns en karaktär. Egentligen många karaktärer, Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry, skolpojke #5 och alla andra våra favoriter, men specifikt tänker jag på Sickans bror, Sven-Ingvar Jönsson (spelad av Isak Ekblom, som numer verkar jobba på Bilia och ser ut som en sverigedemokrat).

Hela hans grej var att han, non stop och till och med i sömnen, sjöng dansbandslåtar för sig själv. Sven-Ingvar, dansband, ja ni begriper skämtet. De andra karaktärerna interagerade med honom genom att i olika tonfall säga ”TYST!” vilket jag, när det begav sig, aldrig begrep. Låt killen sjunga, vad gör det?

Det fick jag, för mina synder, svar på när äldsta anhanget började i fjärde klass. Varför har jag inte riktigt fått svar på än, men hon började sjunga och ha små danser för sig. Än sen, tänker ni, så gör väl alla barn? Men det här är ingen ”titta på mig”-show, det här är en ”Mitt i en konversation låser jag blicken i fjärran och sedan börjar jag sjunga på en helt orelaterad låt”-variant.

För det är så det kan gå till. Mitt i det hon gör kan hon bara stanna upp och börja sjunga och/eller sittdansa. Sångerna är poplåtar på engelska, tror jag, det har aldrig riktigt klarlagts om hon vet vad hon sjunger eller bara upprepar ljud hon hört. Harmlöst kanske ni tror, men en gång klippte hon till sin lillasyster i vad som var en särskilt viftande sittdans. Olycka eller metod i galenskapen låter jag vara osagt.

Så det är mitt liv för närvarande. Jag har en falsksjungande, sittdansande dotter helt utan anledning. Däremot har jag en teori att det är ärftligt, men hoppar över en generation. Min far sjunger nämligen också. Han sjunger bättre än dottern men dock bara en textrad.

”I thought you said you’d understand me”

Under de första 5 åren av min levnad la jag inte märke till denna egenhet, och de efterföljande 10 hade jag ingen aning vad gubben småsjöng om när han funderade på något. Vid 15 års ålder hörde och förstod jag för första gången hela textraden och frågade min far varför han sjöng och varifrån texten kom.

Svaret blev att han sjöng inte och följaktligen inte hade en aning om ursprunget till orden. Det är mitt eget personliga familjemysterium. Andra undrar vad som hände Farbror Evert som försvann i Kongo 1823, jag vill veta var orden som farsan sjunger på kommer ifrån.

Jag tror han vet, antingen medvetet eller undermedvetet, varifrån den kommer. Men han tjyvhåller på infon! Jag ser framför mig, många år från nu när det är dags att kila vidare, när han låser blicken på mig från sjuksängen, greppar min handled och väser fram ”Galateatern, Malmö 1967!”. Detta kommer vara startskottet till ett sökande över hela Europa med komiska inslag i de Sydamerikanska djunglerna för att till slut hamna utanför en ospecificerad krog i ett sjaskigt kvarter i en mellanstor stad i Ukraina. Jag sitter med en nedvattnad öl på uteserveringen, och genom ett litet fönster hör jag hur en gammal grammofonskiva spelas och sången når mitt öra.

”I thought you said you’d understand me”

Vilket bara skulle väcka flera frågor för farsan har aldrig någonsin varit i Ukraina.

Vampyrer och masker™

Jag tog prover häromdagen, skitsamma varför. Jag bokade en tid, jag säger inte var, och åkte dit. Där satt jag och väntade till långt efter min bokade tid men jag sysselsatte mig med att plugga medicinskt latin, inget jag rekommenderar, tills en sjuksköterska ropade upp mig. Jag fick komma in, de petade mig i näsan och munnen, klart. Men skulle jag inte ta ett blodprov också när jag ändå var där?

Vad effektivt tänkte jag där och då. Såhär i retrospektionens klara ljus undrar jag om jag inte blev ledd som ett offerlamm till altaret. Följdfrågan var nämligen ”Är du nålrädd?”.

Jag nekade, jag har tuffat till mig lite sedan sjätte klass så de satte mig vid en provtagningsstation med plexiglas och hela köret. Då slog fällan igen. ”Din sköterska är ny, men hon är jätteduktig.

Jag tycker vårdpersonal är beundransvärda, oavsett funktion inom vården. De utför ett otroligt viktigt jobb för alldeles för lite pengar och får stå ut med alldeles för stora arslen. Det är kanon att det kommer in nytt blod i vården men jag ser den hellre i ett provrör än strilandes från ett tusen och två nålstick i mina armveck.

Alla är barn i början och jag är en krånglig jävel när det kommer till mina vener, men vid den punkt där de bara kunde dra en trasa över mina armar och vrida ut innehållet i ett provrör började jag känna en viss oro. Även sköterskan kände sig nog aningen stressad och över oss båda hängde spöket av den rutinerade sköterskans glada tillrop ”Nä, försök igen.” och ”Oj, men hitta en ny ven.”

Min personliga vampyr och jag fick en nästan intim koppling där vi satt medan hon slentrianstack mig i vad som verkade vara stegrande stressnivåer, för hur orolig jag än började bli när jag fick sitta och hålla en gasbinda runt armbågen för att det inte skulle droppa blod på golvet led jag mer med henne.

Fy fan vilken första vecka på jobbet.

Jag nämnde att ibland har vården haft lättare att ta blod från min hand istället. Hennes ögon där bakom den blå masken sken upp, som om en dödsdömd sett cellens dörr öppnas men istället för bödeln var där vägen till friheten. Hon slängde på bomull i mina armveck och tejpade fast den, expertmässigt skall tilläggas, inte för stramt och inte för löst. Hon högg sedan mot min hand med sin lilla huggtand och efter endast två stick började det åter rinna blod från mig, men denna gång genom den lilla plasthäverten och in i provröret. Fick ett plåster till.

Hon tackade och sa hej då, jag tackade och sa hej då. Jag tog på mig rocken och klev ut i den kalla novemberluften, i bilen tog jag av mig min egen mask. Då det slog mig vad som hänt.

Jag hade, maskerad, tagit mig till en specifik inrättning i specifikt syfte att lämna mina kroppsvätskor där. Jag hade mött en attraktiv (tror jag, mask) kvinna som tagit mer kroppsvätskor än vad jag tänkt och det blev lite kladdigt. Sedan skildes vi åt utan att veta om vi någonsin skulle ses igen, tog av oss våra masker och återvände till våra liv.

En kall novemberdag var vi, för en liten stund, båda huvudkaraktärer i en Harlequinroman, inte särskilt bra skriven.

Sökandet efter svar

När man är förälder får man se och höra de mest märkliga saker. Från översvämmade badkar till resonemang som skulle spränga Djupa Tankens* processor.

En förälder är som en upptäcksresande i en äventyrsbok från 1800-talet, där mötet med andra kulturer (läs: Anhanget) ofta slutar i att man vill fly hals över huvud med giftpilar och spjut som flyger kring öronen medan någon skäller på en på ett språk som man absolut inte förstår.

När man som förälder vaknar är det som en astronaut som vaknar ur sin kryosömn** och inser att i den nedsläckta rymdfarkosten så är man INTE ENSAM.

Men tiden går, och ju säkrare man blir som förälder inser man mer och mer att man närmast kan jämföras med en rumpnisse. Man har koll på sitt men med mycket liten chans att någonsin förstå de där konstiga små människorna. ”Varför gör de på detta viset?” är din nationalsång. Var diskussion blir sig lik, oavsett ålder.

”Jag ritade på väggen!”

”Vaffö gör di på detta viset?”

”Jag tänker hoppa av skolan och bli influncer!”

”Vaffö?”

”Jag och kompisarna tänkte åka på utlandsemester trots att hela världen gått åt helvete!”

”Vaffö då då?”

Men så sätter ungarna foten i det där jävla hålet när de åker skidor. Vildvittrorna sliter i håret på dem och du inser att det inte passar sig att hänga en vagga på storfoten, utan du får kanalisera din inre Birk och dra upp dem ur hålet. Men jag slår vad om att redan nästa dag ställer du, lite trött, frågan ”Men varför då?!”

* Djupa Tanken var den superdator i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen som efter 7 och en halv miljon år gav svaret på den ultimata frågan om Livet, Universum och Allting.

** Kryosömn blev introducerad som en vetenskaplig process iom. Buck Rogers-romanerna från 1924 men har funnits som ett magiskt tillstånd bland annat i Kung Arthur-myten, i Edgar Allen Poes ”some words with a mummy” och i Jack Londons ”A thousand deaths” från 1800-talet och inte att förglömma: Törnrosa.

Planering är en kall öl i oktober

Vi lever i en tid där brottsligheten skjuter i höjden. Rån, narkotika, bidragsbrott, fiffel och båg all around.

Det har blivit ett normaltillstånd. Så pass att gemene man knappt höjer på ögonbrynet åt rubrikerna längre.

Men då och då ser man något som får en att tänka ”Ok, nu har det gått för långt!”

En sådan rubrik såg jag nu i lokaltidningen.

”30-årig man misshandlade butiksägare vid ölstöld från 7-11”

Ok, för det första är det naturligtvis hemskt att en människa blev misshandlad men det som skär i hjärtar är ju skälet, en blåtira och knäckta revben för ett par 3,5or!

Ni som läst ett tag vet att jag godtar en viss mängd slödderism i världen (ljugande politiker, Vd:n som stjäl från företaget etc) utan att reagera men för faaaaaaaan! 3,5or?! Om din tarm suger så jävla mycket att du kan spöa nåhon för en bira kan du väl ändå gå till bolaget?

Stjäl en Brooklyn Local Nr 1 för 99:- istället för någon sketen Norrlands! Latheten och opportunismen gör mig mer förbannad än det moraliska förfallet.

Kan folk inte tänka ut en plan innan de begår brott? Till och med Jönssonligan kom med planer inför sina brott, men så fick de också rulla runt i pengar vid väl valda tillfällen.

Om tid finnes: Gör smörgås

Ännu en dag, ännu en frukost.

Sov dåligt och vaknar tio minuter sent av äldsta dottern som med förhatligt pigg stämma undrar efter frukost. Därefter rusar man upp för att med blodsmak i munnen väcka lillasyster, fixa frukost och kasta in storasyster i duschen.

Åren har gått och borta är de dagar man kunde lite mjukt peta över dem till Kvinnans bröst och låta dem sörpla bäst de ville medan man själv somnade om.

I tidens dimma har den förgåtts, de där lyckliga dagarna när man kunde peta åt dem en smörgås med smör som sedan blev ett sorts heldagsprojekt.

Morgon: Barnet äter smörgås och man själv dricker sitt kaffe, endast avbruten av lite joller och ett stort flin då de visade att de fortfarande höll i mackan.

Därefter lunch: Man hittar en halvt uppäten smörgås under lekfilten och går för att slänga den, varpå barnet känner att det är dags för en redlig skitning innan en lätt lunch intas.

Och middag: Man tvättar barnets händer och finner den halvätna smörgåsen på handfatskanten.

En mindre tidspressad stund, om än med sina små utmaningar.

Snabbspola tillbaka till idag. Duscha, välja outfit, kamma hår, dricka chai latte och äta fralla.

Just chai latten stör mig oerhört just på grund av att det är chai och just för att det är latte, som anhanget dessutom sörplar!

Men det går, jag och Kvinnan hjälps åt och tänker bara sporadiskt på att mörda varandra, barnen eller oss själva. Och bajsblöjorna var ju ganska vidriga kl 06:00 utan kaffe. Det är nog ett ganska bra liv ändå.

Men den där jävla chai latten….

Pannkakor, öl och att kissa offentligt

När hösten tränger sig på med sin vackra lövskrud och kalla andedräkt tänker jag, vissa kyliga morgnar, tillbaka på sommaren. Men då 2020 års sommar inte var särskilt fantastisk hoppar jag helst tillbaka 2019.

Vi skickade vår vana trogen vårt äldsta anhang till sin lilla fritidskult på ridskolan så i iallafall en vecka var hon helt nöjd med livet. Värre var det med vår minsta.

Då hon vid tillfället var väldigt hobbybefriad hade hon citat ”trååååååååkigt” slut citat. Så som varande fantastisk och tålmodig far tog jag då med henne till Skansen för några timmars förströelse. Skansenakvariet, med sina karatefajtandes leguaner och lata boa constrictor, var en given hit. Efter det lilla äventyret var jag noga med att undvika Galejan, de där nedgågna karusellerna ger mig stora skälvan, och förde in barnets uppmärksamhet på en minst lika rolig rulltrappa som, med lite apostlahästhjälp, tog oss till Bollnästorget. Jag lockade henne med pannkakor och själv tog jag mig en öl i sommarsolen. Avundsjukan i fäderna som gjort det taktiska misstaget att ta med sina fruar var påtaglig.

Faktiskt meningsutbyte Skansen, 2019:

”Ja, fan. Om man skulle ta sig en öl ändå?

”NEJ, vi ska ju gå och titta på stugorna nu!”

”Ja just ja…*suck*”

Jag och det minsta anhanget njöt i solen.

Vi fortsatte vår utflykt med sedvanliga älgar, uvar, sälar och björnar. Och sedan kom vi till visenterna, det är här historien egentligen börjar.

En dam som såg lite trött ut och själv skulle behövt en öl, men istället fått en Skansenuniform, stod och förklarade för en grupp barn att här var minsann mamma visent med sina två kalvar, som hade överlevt mot alla odds och därför var Skansen väldigt glada att de nu kunde vara ute och njuta av den fina sommaren.

Anhanget lyssnade storögt och, på barns vis, trängde sig fram ända till staketet för att försöka se så mycket som möjligt.

Precis när hon kommer fram börjar mamma visent kissa. Kissa på ett sätt som bara kreatur kan, anhangets ögon blir ännu större av denna veritabla fors av visentkiss.

Det är här i berättelsen som mamma visents ena avkomma går fram, pressar mulen mot sin mammas bakdel och börjar lapa i sig urin för fulla muggar. Anhanget tittar på detta, tittar på mig, på den trötta damen i Skansenuniform och sedan tillbaka på den kissdrickande visentkalven. Ögonstatus: på väg ut genom sina hålor.

Damen i Skansenuniform förklarar att det är naturligt och ett sätt för avkomman att lära känna sin mammas lukt.

Tänk om det vore samma för människor? Snacka om att ”amma offentligt”-debatten skulle hamna i lä.

Man sitter på ett barnvagnsfik, och plötsligt höjer en mamma kjolen och kissar på sitt barn. ”Vadå? Det är naturligt och ett sätt att knyta an!”

Jag är för offentlig amning, eller snarare bryr jag mig inte så mycket om en bebis nannar tutte vid bordet bredvid, men jag kan faktiskt se mig vara för inskränkning för vissa friheter om ovan skulle vara fallet…

Två ord och en förkortning

Det är jag igen. På tal om kanelbullens dag observerade jag något under gårdagen i samband med införskaffandet av kanelkryddat sötbröd.

Denna lilla skylt

Mer specifikt denna improviserade ändring.

Det är ju en fantastisk liten historia vi ser skriven i två ord och en förkortning! Kan ni inte se en stackars serviceanställd som med trött och tröstlös hand krafsar ner ändringen på skylten efter det tvåhundratrettionde skämtet om ”Förpackning? Gäller det hela korgen då? Hö hö!”

Alternativt hur både butikschefen och en anställd härsket hackar in PER BULLE och stoiskt håller sig från att lägga till tretton utropstecken sedan en kund med allt för liten hjärnkapacitet bråkat i en halvtimme om att ”det faktiskt STÅR per förpackning, och då gäller det väl HELA korgen?”

Med två ord och en förkortning kan många och långa berättelser skapas om man tänker för mycket på saker och ting, och lättare blir det om man har tillgång till en grafolog. Det har jag inte för av de två jag känner till är en död sedan 1956 och den andra är Hans Scheike (som också är död men vi kan inte hänga upp oss på detaljer).

Fyra kanelbullar till att börja med

Det är kanelbullens dag idag. Det visste ni med största säkerhet redan, och det gjorde även jag. För jag fick det påtalat för mig klockan 06:00 på morgonen och sedan varannan timme fram tills bullar införskaffades till min förtret.

Och tro inte jag är en sådan där sträng förälder som hårdnackat vägrar utfodra mina barn med bakverk, tvärtom är jag nog lite för liberal med dylikt. Men det tar emot vissa dagar, särskilt när någon annan bestämt att just denna dag ska vi käka kanelbullar. Vi kunde ha ätit kanelbulle till fikat i lördags, eller i morgon för att ge en liten guldkant inför de första fem dagarna efter helgen, men nej, 4 oktober skall det vara! Observera att anhanget var väldigt tysta i torsdags då det var vegetariska världsdagen.

Ja jag började luska i det här med temadagar och kom fram till följande: Mellan januari och september finns det fan inget käk!  En syltkaka andra onsdagen i maj, lite sketna köttbullar i augusti (23) så får man hålla sig tills brunch tredje söndagen i september.

Men sedan brakar matorgien lös. Första söndagen i oktober, gräddtårta. Den förut nämnda kanelbullen den 4e. Ägg, räkmacka och fetaost (andra fredagen i oktober, 14e och 15 respektive). Tredje torsdagen skall vi sätta i oss grynkorv, och det är även måltidens dag, och sedan avslutas hela oktober på fredagen före allhelgona med lutfisk.  Men vi är inte klara än för redan 7 november drar vi i oss lite kladdkaka om vi inte redan är spymätta av alla Gustav Adolfsbakelser från dagen innan. 11 november är vi inte så precisa utan drar bara i oss horder av choklad för att två dagar senare den 13 svulla smörgåstårta som om det inte fanns någon morgondag. Men det finns en morgondag och det råkar vara ostkakans dag den 14 november.  Efter detta 3 månader långa frosseri lugnar vi ner oss innan juletider, när vi käkar ännu mer. Får tankarna osökt att gå till Asterix 12 stordåd, ni vet när de ska käka en hel familj oxe, ko och kalvar, kamel och elefant och lite rostat bröd. 

Jag har säkerligen glömt eller missat en hel del dagar men dessa var de jag hittade på wikipedia, sedan var jag tvungen att borsta bort pärlsocker från tangentbordet.

Som genom ett lustigt sammanträffande infaller världshungerdagen, dagen då vi ska uppmärksamma svält och missförhållanden världen över den 16 oktober, mitt i middagen! Undertecknad kan tycka att det hade varit lite mer finkänsligt att placera den mellan januari och september, då vi är lite mer återhållsamma i frosseriet.

Men vad vet jag, man ska inte uttala sig på tom mage.