Årets Julklapp – en käftsmäll i livet

Från det ena till det andra har jag en fråga om Årets Julklapp. Vad fan?

För det första har så säger HUI research (ett otroligt o-juligt namn, inte för att Handelns Utredningsinstitut var så jäkla charmigt det heller) att Årets Julklapp skall uppfylla något eller några av följande kriterier:

  • Årets Julklapp skall representera samtiden.
  • Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året.
  • Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal enheter

Så de har givit sig själva ett jäkla utrymme för vad som kan, och inte kan, vara årets julklapp. Det är även lätt att köpa vissa av deras nomineringar så som 1989 års videokamera eller TV-spel -92. Sen känns det vissa år som de inte ens försöker.

-99, Boken. Inte en speciell bok om t.ex. raskravallerna i New York, Gudrun Schymans återfall i alkoholmissbruk eller att Tre kronor sänder sista avsnittet. Bara ”en bok, vilken som helst”. När man ser hela listan på ett papper får man känslan av att de började starkt och med glädje för sitt jobb.

Bakmaskin, videokamera, CD-spelare, se hur framsteg inom tekniken görs och samtiden förändras! Sedan händer något 1993. Om det är ren depression till följd av att Calle Jularbo får ett eget museum eller att televerket förvandlas till Telia så är det någon på Handelns Utredningsinstitut som får frågan ”Vad blir Årets julklapp?”  men bara rycker på axlarna och muttrar fram ”En doft…eller något” innan personen återgår till att apatiskt dricka kaffekask (endast 30% kaffe) framför sin Macintosh Color Classic.

Sedan rullar -94 till -98 på med lite glädje i teknologins frammarsch igen (med någon tillfällig psykos runt Tamagotchis) innan samma apatiska jävel får frågan -99 och spottar ur sig ”en bok”, som vi redan diskuterat, för att helt utan omsvep såhär 6 år senare ta en klunk ur en plunta framför sin iMac G3.

Vi brakar in i 2000-talet med DVD-spelaren och en viss förändring märks, någon tycker om sitt jobb igen. De slutar dricka, gör research, SER sina medmänniskor och vad de har för sig om dagarna. Det märker man när Årets Julklapp presenteras vara verktyg i alla upptänkliga former och kokboken, något man kan förstå blir utvalt för den nytta de gör för ägarna. Kanske träffar den ansvarige en partner på någon matlagningskurs?  Livet leker och fan om inte Bröllopsklänning känns som 2003 års Årets Julklapp men nej.

Allt raseras, partnern lämnar honom för en annan. Livet tycks kallt, så när media sticker in huvudet på kontoret för att fråga om julklappen muttrar han, med ett hårt grepp om whiskeyflaskan, ”mössa”.

Platt-TV muntrar upp lite året efter, han hemfaller åt ett spelmissbruk 2005 men det går bra när pokersetet används (Enda förklaringen till valet, hur faaaan kan ett pokerset representera samtiden, vara en nyhet ELLER ha högt försäljningsvärde?) så han investerar i teknologi igen. Ljudböcker (hallå, 1999 ringde, de vill ha tillbaka sin Årets Julklapp din fantasilöse fan!) GPS-mottagaren (2007, året då bensinmackskartan gick i graven?) och upplevelser lockar honom till nya höjder för att glömma sin svåra flirt 2002.

Sedan lugnar det ner sig. Han ligger hellre på en spikmatta och knappar på surfplattan än hoppar fallskärm. Drickat och spelmissbruket finns fortfarande i bilden, men det sköts numera på nätet. Han blir så apatisk att han till och med beställer hem matkassar. Men ibland så möter han budkillen så för att avskärma sig ytterligare sätter han i hörlurarna.

2013-14 gör han ett skarpt försök att leva nyttigare, råsaftcentrifug och aktivitetsarmband, nu skall han komma i form! Men det lämnar inte mycket tid till att städa varför robotdammsugaren gör entré.

Snubben dör där någon gång 2015, eller i varje fall blir han avsatt från sitt jobb att välja ut Årets Julklapp. En era är över.

En nyanställd får chansen i hopp om bättring, i tidens anda gör en kvinna entré. Handelns Utredningsinstitut känner att nu kan det bara gå rätt.

Tyvärr är hon lika verklighetsfrånvänd som sin företrädare, och virrar bort sig i ett par VR-glasögon samtidigt som hon sippar på en Prosecco/öl-blandning. Men hon tänker på miljön, tar en elcykel till jobbet de dagar hon faktiskt orkar stå på benen, gillar återvunna plagg och tycker att mobiler skall förvaras i en låda istället för fastklistrad i handen.  Som naturbarn väljer hon stormköket till Årets Julklapp, med förevändning att fler ska ut i naturen på grund av inställda utlandsresor under pandemitider. Fast egentligen hoppas hon på en apokalyps som i hennes favorit VR-spel ”Zombie Male Strippers 65” (som för övrigt blir årets julkapp 2021).

Det jag skrivit ovan är totalt fabulerat men det är en förklaring så god som någon. Det finns inga kriterier som Årets Julklapp väljs ur, bara personliga preferenser, alkohol och en deadline.

Följande produkter har sedan starten 1988 utsetts till årets julklapp.

Sittdans och gubbsång

Kommer ni ihåg Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen? Den där de skulle ha tag i ”filmisar”? Den kom ut -96 och gjorde väl inget större väsen av sig, poppis nog för att få några uppföljare som jag aldrig såg men har fått information om att de inte var något att hänga i julgranen.

Dålig eller inte, där fanns en karaktär. Egentligen många karaktärer, Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry, skolpojke #5 och alla andra våra favoriter, men specifikt tänker jag på Sickans bror, Sven-Ingvar Jönsson (spelad av Isak Ekblom, som numer verkar jobba på Bilia och ser ut som en sverigedemokrat).

Hela hans grej var att han, non stop och till och med i sömnen, sjöng dansbandslåtar för sig själv. Sven-Ingvar, dansband, ja ni begriper skämtet. De andra karaktärerna interagerade med honom genom att i olika tonfall säga ”TYST!” vilket jag, när det begav sig, aldrig begrep. Låt killen sjunga, vad gör det?

Det fick jag, för mina synder, svar på när äldsta anhanget började i fjärde klass. Varför har jag inte riktigt fått svar på än, men hon började sjunga och ha små danser för sig. Än sen, tänker ni, så gör väl alla barn? Men det här är ingen ”titta på mig”-show, det här är en ”Mitt i en konversation låser jag blicken i fjärran och sedan börjar jag sjunga på en helt orelaterad låt”-variant.

För det är så det kan gå till. Mitt i det hon gör kan hon bara stanna upp och börja sjunga och/eller sittdansa. Sångerna är poplåtar på engelska, tror jag, det har aldrig riktigt klarlagts om hon vet vad hon sjunger eller bara upprepar ljud hon hört. Harmlöst kanske ni tror, men en gång klippte hon till sin lillasyster i vad som var en särskilt viftande sittdans. Olycka eller metod i galenskapen låter jag vara osagt.

Så det är mitt liv för närvarande. Jag har en falsksjungande, sittdansande dotter helt utan anledning. Däremot har jag en teori att det är ärftligt, men hoppar över en generation. Min far sjunger nämligen också. Han sjunger bättre än dottern men dock bara en textrad.

”I thought you said you’d understand me”

Under de första 5 åren av min levnad la jag inte märke till denna egenhet, och de efterföljande 10 hade jag ingen aning vad gubben småsjöng om när han funderade på något. Vid 15 års ålder hörde och förstod jag för första gången hela textraden och frågade min far varför han sjöng och varifrån texten kom.

Svaret blev att han sjöng inte och följaktligen inte hade en aning om ursprunget till orden. Det är mitt eget personliga familjemysterium. Andra undrar vad som hände Farbror Evert som försvann i Kongo 1823, jag vill veta var orden som farsan sjunger på kommer ifrån.

Jag tror han vet, antingen medvetet eller undermedvetet, varifrån den kommer. Men han tjyvhåller på infon! Jag ser framför mig, många år från nu när det är dags att kila vidare, när han låser blicken på mig från sjuksängen, greppar min handled och väser fram ”Galateatern, Malmö 1967!”. Detta kommer vara startskottet till ett sökande över hela Europa med komiska inslag i de Sydamerikanska djunglerna för att till slut hamna utanför en ospecificerad krog i ett sjaskigt kvarter i en mellanstor stad i Ukraina. Jag sitter med en nedvattnad öl på uteserveringen, och genom ett litet fönster hör jag hur en gammal grammofonskiva spelas och sången når mitt öra.

”I thought you said you’d understand me”

Vilket bara skulle väcka flera frågor för farsan har aldrig någonsin varit i Ukraina.

Skrivkramp och pingviner

När jag har svårt att komma på något att skriva om brukar jag snegla åt Kvinnans håll. Likt en arbetare på Springfields kärnkraftverk som hänger utanför Homers kontor spanar jag.

”Be very quit everybody, she is a about to do something stupid.”

Ibland uteblir dock dylikt beteende från henne och jag får vända mig till Anhanget, mitt alldeles egna lilla zoo som varje dag skiftar mellan babianer och graciösa kattdjur. Oftast kan jag räkna med babianfasoner och ett gott skratt.

Men om jag även där går bet får jag faktiskt fundera ut något roligt att delge er andra såhär på måndagsmorgonen. Jag ögnar igenom både mainstream- och alternativmedia, vilka tyvärr båda har tagit en sväng mot det överväldigande deprimerande ju längre tiden går. När deadline då närmar sig och kaffet får en karaktär av blodsmak från en stresstuggad underläpp kapitulerar jag.

Jag öppnar Google (aldrig Bing eller Ask) och skriver in ”knäppa nyheter” eller dylikt. Det var så jag lärde mig att man kan bli hög på pingvinbajs. Det är ofta fekala objekt som dyker upp när man googlar. Nästan alltid rör det djurriket, som ni ju vet att jag har en liten avig inställning till numera.

Men det måste vara en särskild sorts pingvin, kungspingvin. Och man blir inte hög som av te.x. marijuana utan mer som av lustgas. Fast inte sådär som i filmer när man skrattar läppen av sig utan som hos tandläkaren där man mår illa och får ont i huvudet.

Det är alltså inte värt att tigga till sig finansiering av Köpenhamns Universitet för att åka till Sydgeorgien för att sitta på en hög med pingvinskit i -30 med orkanvindar bara för rusets skull.

Och förresten ska man inte resa så förbannat i dessa tider. Och måste man resa så är ett pingvinbajsrus inte ett giltigt skäl.

Bingolotto, kaffe och bajs

Under söndagen bestämde sig Kvinnan med anhang att spela Bingolotto. Någon jag själv till minnes inte gjort sedan aldrig. Men jag kunde nog stå ut för hemfridens skull, menade Kvinnan. Sagt och gjort, klockan 18:00 prick satt vi i vardagsrummet framför Bingolotto. Jag lät tankarna vandra ganska snabbt då jag inte hade varken lott eller intresse att tillgå, däremot Anhanget satt under Ettans bingo och skrek som vore det VM-final och Sven Rydell (49 mål/43 landskamper) gick mot mål. Sedan mattades dock entusiasmen av på grund av utebliven vinst och samtidigt som Odelberg tråkade ut gästerna i rutan började det livligt diskuteras exakt vad vi skulle käka till middag under måndagen.

Den vanliga heliga treenigheten av Pannkakor,Tacos och ”Kött” kom upp som förslag. Kvinnan la in ett motargument i form av kyckling och ris. Jag kallade på den mystiska kraften som är ”pappaskämt” och sade med myndig röst:

”Det blir korv och makaroner, och därmed pasta!”

Det var då vi hörde ett ljud, Anhanget och jag. Ett ljud märkligt likt en ensam, ostämd fiol inuti ett hål vars väggar är klädda med aluminiumfolie. Vi försöker lokalisera ljudet. Det kommer inifrån lägenheten, det vet vi. Det låter ganska nära. Typ bredvid oss i soffan.

Vi tittar på Kvinnan. Hon är högröd i ansiktet, munnen och ögonen är hopknipna till streck. Ostämdfiolialuminiumfoliehål-ljudet kommer från någonstans straxt ovanför bröstkorgen på henne. ”Vad gör du, Mamma?” frågar det äldsta anhanget, med värmländsk dialekt för så gör hon ibland, och då brister det. Kvinnan har kämpat som ett djur för att inte skratta rakt ut och låta den klunken Irish Coffee hon just tagit när jag släppte lös pappaskämtet fara ut över bordet. Men dialekten pressar henne över kanten. En mix av grädde, kaffe och Black Velvet med en oresonlig mängd socker blästrar vardagsrumsbordet.

Anhanget sitter som två frågetecken medan Kvinnan skrattar och kippar efter luft. Det minsta klämmer ur sig ”Men Mamma, han var ju inte ens rolig!”. Och jag tänker att hon är en liten skitunge utan förfining. Men redan nu på måndagsmorgon bevisar hon att jag har fel, när hon skrattar tills hon ramlar ur sängen av Tunnan och Morotens gamla slagdänga ”Bajs till frukost”. Allt är roligt, det är bara det att inte alla skrattar åt samma saker.

Två ord och en förkortning

Det är jag igen. På tal om kanelbullens dag observerade jag något under gårdagen i samband med införskaffandet av kanelkryddat sötbröd.

Denna lilla skylt

Mer specifikt denna improviserade ändring.

Det är ju en fantastisk liten historia vi ser skriven i två ord och en förkortning! Kan ni inte se en stackars serviceanställd som med trött och tröstlös hand krafsar ner ändringen på skylten efter det tvåhundratrettionde skämtet om ”Förpackning? Gäller det hela korgen då? Hö hö!”

Alternativt hur både butikschefen och en anställd härsket hackar in PER BULLE och stoiskt håller sig från att lägga till tretton utropstecken sedan en kund med allt för liten hjärnkapacitet bråkat i en halvtimme om att ”det faktiskt STÅR per förpackning, och då gäller det väl HELA korgen?”

Med två ord och en förkortning kan många och långa berättelser skapas om man tänker för mycket på saker och ting, och lättare blir det om man har tillgång till en grafolog. Det har jag inte för av de två jag känner till är en död sedan 1956 och den andra är Hans Scheike (som också är död men vi kan inte hänga upp oss på detaljer).

Fyra kanelbullar till att börja med

Det är kanelbullens dag idag. Det visste ni med största säkerhet redan, och det gjorde även jag. För jag fick det påtalat för mig klockan 06:00 på morgonen och sedan varannan timme fram tills bullar införskaffades till min förtret.

Och tro inte jag är en sådan där sträng förälder som hårdnackat vägrar utfodra mina barn med bakverk, tvärtom är jag nog lite för liberal med dylikt. Men det tar emot vissa dagar, särskilt när någon annan bestämt att just denna dag ska vi käka kanelbullar. Vi kunde ha ätit kanelbulle till fikat i lördags, eller i morgon för att ge en liten guldkant inför de första fem dagarna efter helgen, men nej, 4 oktober skall det vara! Observera att anhanget var väldigt tysta i torsdags då det var vegetariska världsdagen.

Ja jag började luska i det här med temadagar och kom fram till följande: Mellan januari och september finns det fan inget käk!  En syltkaka andra onsdagen i maj, lite sketna köttbullar i augusti (23) så får man hålla sig tills brunch tredje söndagen i september.

Men sedan brakar matorgien lös. Första söndagen i oktober, gräddtårta. Den förut nämnda kanelbullen den 4e. Ägg, räkmacka och fetaost (andra fredagen i oktober, 14e och 15 respektive). Tredje torsdagen skall vi sätta i oss grynkorv, och det är även måltidens dag, och sedan avslutas hela oktober på fredagen före allhelgona med lutfisk.  Men vi är inte klara än för redan 7 november drar vi i oss lite kladdkaka om vi inte redan är spymätta av alla Gustav Adolfsbakelser från dagen innan. 11 november är vi inte så precisa utan drar bara i oss horder av choklad för att två dagar senare den 13 svulla smörgåstårta som om det inte fanns någon morgondag. Men det finns en morgondag och det råkar vara ostkakans dag den 14 november.  Efter detta 3 månader långa frosseri lugnar vi ner oss innan juletider, när vi käkar ännu mer. Får tankarna osökt att gå till Asterix 12 stordåd, ni vet när de ska käka en hel familj oxe, ko och kalvar, kamel och elefant och lite rostat bröd. 

Jag har säkerligen glömt eller missat en hel del dagar men dessa var de jag hittade på wikipedia, sedan var jag tvungen att borsta bort pärlsocker från tangentbordet.

Som genom ett lustigt sammanträffande infaller världshungerdagen, dagen då vi ska uppmärksamma svält och missförhållanden världen över den 16 oktober, mitt i middagen! Undertecknad kan tycka att det hade varit lite mer finkänsligt att placera den mellan januari och september, då vi är lite mer återhållsamma i frosseriet.

Men vad vet jag, man ska inte uttala sig på tom mage.

Vad jag önskar att jag vore en lagom dum, lagom fräck sköldpadda

Ja ibland är det något dylikt som måste till. När Kvinnan för trehundraelfte gången vägrar ta soporna med sig eller när du blir döfull på ett bröllop för att Frugan vill ha några jäkla ginglas med sig hem.

Vad skönt det då skulle vara att vara en sköldpadda.

När du går upp så pass dödstidigt att du börjar ifrågasätta om du lever eller om du är på en plats inte ens Alighieri skulle vilja besöka på sin odyssé i underjorden. Virgil knackar honom på axeln, pekar på mitt sovrum och bara ”No good neighborhood, very bad. We go!”.

Vad skönt det då skulle vara att vara sköldpadda, allra helst med tillgång till en häst.

När ena dottern börjar snörvla och hela vardagslogistiken fallerar. Vem ska vabba? Hur jämnställda vill vi vara? Hur jämnställda har vi råd att vara? Kan du vabba? Nä, kan du? Ingen har tid, men det är bara att göra. Alla förlorar.

DÅ skulle det vara förbannat skönt att vara sköldpadda, allra helst med tillgång till en häst. Som heter Clancey, just namnet är väldigt viktigt.

När man får reda på att världens största häst, Big Jake, är helt menlös för dina planer (och så heter han inte Clancey) för att även om han är över 2 meter i mankhöjd och väger som en amerikansk skattesmitare (1,2 ton) så är vi inte kompatibla för ändamålet.

Då skulle man vara jätteglad om man vor en sköldpadda, allra helst med tillgång till häst. Som heter Clancey, just namnet är väldigt viktigt.

För OM jag vore en sköldpadda MED tillgång till en häst som heter Clancey, då skulle jag banne mig också begrava huvudet så långt in i hans näshål jag kunde och glömma den här världen en stund. Det är bara logiskt.

Om förlossning med vapenmakt

I Storbritannien har de en gammal tradition som jag tycker är helt uppåt väggarna. Den går ut på att vid hemmafödslar, som tydligen fortfarande är populärt på den lilla ön, så sitter barnmorskan och stickar barnets första mössa. Tanken är att det bekanta och monotona ljudet av stickorna som slår mot varandra har en lugnande effekt på föderskan. Britterna hävdar nu att den lugnande effekten är av så gynnsam karaktär att stickning borde ingå i grundutbildningen för barnmorskor.

Det är befängt!

Britterna hävdar på fullaste allvar att man ska placera vassa föremål inom räckhåll för en människa som är inne i vad som närmast kan likna en orkan av smärta, hormonflöde och med allra största säkerhet smärtlindring. När första Anhanget kom var Kvinnan fullt redo att mörda både barnmorska, sköterska och undertecknad. Som stödjande partner förordade jag att hon skulle döda oss med snällhet istället, hon bad mig hålla käften och dra till varmare breddgrader. Anhang 2 var lite mer samarbetsvillig och kaffet hann inte ens kallna innan hon dök upp i världen. Mordhot uteblev.

Men nu ser vi alltså en framtid där 90% av alla barn kommer växa upp faderlösa, där barnmorska blir ett mer riskfyllt jobb än att testa hajburar tillverkade av köttfärs och där stickindustrin gör maximala vinster. Jag är inte oroad då mina barn redan är här, ni herrar som tänkt skaffa barn gör bäst i att göra det fort innan den sömnadsbaserade lönnmördaren ni valt att skaffa barn med beväpnar sig.

Naturen – Ett bedrägeri

Jag har beef med världen. Det har jag ganska ofta men just idag är det pelikaner som har väckt min irritation. När man är liten får man matat sig att de är ganska trevliga fåglar som har allt och lite till i sin näbbpåse, som en dansk version av Skalman eller så är de lite halvdumma men snälla och virrar planlöst runt i Stockholm och stör folk.

Sen växer man upp och får veta att de kan spy upp sin ryggrad för att ”svalka sig”.

Man får i allmänhet en skev bild av djur som liten. Pingviner är små frackbeklädda fåglar som simmar fint och i vissa medier är de ena jävlar på att steppa?

Eller så kidnappar de varandras ungar. Kejsarpingviner som av en eller annan anledning förlorar sin unge hamnar i en slags psykos, ett skriande behov av att ha en ny unge. Men istället för att ropa över partnern, slänga på en rockballad och försöka få fram en avkomma på det beprövade sättet väljer de i stället att rusa över till granngården och sno första bästa pingvinunge, leda tillbaka den till sitt eget bo och uppfostra den som sin egen.

I några timmar.

Därefter klickar något i deras hjärna som får dem att begripa att det inte är deras egen avkomma så de överger helt sonika ungen att dö av svält och köld. Jag spekulerar i att det är därför det aldrig gjorts ett Tarzan-koncept med pingviner, ungen skulle dö efter 20 minuter.

Men man kan förstå att pingviner kan vara lite chockade när man uppdagar att våldtäkt har blivit deras vardag.

Vi vet alla att ankor är ena misogynistiska fåglar, något Disney inte vill att vi ska tänka på när Kalle och Kajsa går på en romantisk picknick är att om det varit i verkliga livet skulle Kalle kastat sig på Kajsa och tvingat in en korkskruvspenis längre än hans egen kropp i Kajsas reproduktiva organ som är DESIGNADE för att inte ta emot sagda korkskruvspenis.

Ankor är hemska varelser, men de är ändå djur som följer sina instinkter för artens fortlevnad. En väldigt helvetiska instinkter men ändock inte konstigare än att bönsyrsor biter av hanens huvud efter att de parat sig.

Tillbaka till pingvinerna. De blir inte våldtagna av andra pingviner, utan av sälar. Både hanar och honor kan bli fångade och påsatta till döds i vad forskare tror är en lek för sälarna.

Så för att sammanfatta. Gulliga, lite halvdumma pelikaner som har hammare i näbbfickan som även spyr ut sin egen ryggrad, steppande pingviner som kidnappar andra pingviners ungar och i gengäld blir våldtagna av mer än dubbelt så stora sälar.

Naturen är inget mysterium, naturen är en skräckfilm regisserad av Troma.

En fluga i min köttbuljong

Jag gillar mat. Det är bara att se på mig för att begripa den detaljen. Korpulensen är så påtaglig att man ögnar mig misstänksamt om jag går utan Kvinnan med anhang på byn, förvissade om att de har slutat sina dagar i min kalaskula. Vilhelm Erövrarens lik, vad som nu finns kvar av det, blickar från forntiden på mig och utstöter ”Mais perdre du poids pour baiser!”

Så min kärlek till mat är väldokumenterad, det är det jag vill komma fram till. Men jag FÖRSTÅR inte matlagning. Jag kan förvisso slänga ihop en lammstek som får goda betyg i hushållet och med pistol mot huvudet är det möjligt för mig att trolla fram en hyfsad crème brûlee. Stekar och efterrätter i all ära, väldigt gott och uppskattat. Men sen stöter man på consommé.

Consommé är en rätt som är känd för att vara mycket svår att tillaga. Det ska en skicklig kock till att langa fram lite consommé till förrätt. Försök dig inte ens på consommé om du inte är Jamie Olivers och Gordon Ramseys kärleksbarn. Consommé är en sådan rätt som är så strulig att du fattar inte ens.

Consommé är köttbuljong.

Allvarligt.

Svårigheten ligger, har jag fått veta, i att få till den spegelklara ytan samt att den ska smaka köttbuljong. Det är, enligt boken Modernist Cuisine: The Art and Science of Cooking, ett allvarligt företag och en historisk metod att visa kockens teknik och skicklighet.

Så det är ett svårt recept för att det skall vara ett svårt recept. Ett slagträ för det gamla gardet att slå ungtupparna i huvudet med när de blir för styva i korken.  Jag känner en viss avsky inför sådana tilltag.

”Ja du är mycket skicklig på det du gör, men kan du göra det här?”

Det är som när man städade hela huset för att göra mor glad, men man orkade inte städa köket. Mor kommer hem och undrar varför man inte städade köket. Inte ett ord om de andra 7 rummen, plus toaletter.

Man ska krediteras för det man gör bra, inte få påhittade utmaningar för att bevisa att man är bra. En målare som målar vackra tavlor med en viss teknik ska inte behöva bevisa sin skicklighet i en helt annan teknik innan man faktiskt erkänner att tavlorna är vackra. Författare, skådespelare, skulptörer et al ska bedömas på det de själva drömt upp. Det gamla gardet får även de skapa efter sina sinnens egen kanon men när de vill kontrollera efterkommande skapares kreationer blir det byråkrati av allt.

Inom kampsport, journalism och banne mig i flygbranschen går den här vämjeliga åsikten igen. ”De nya ska göra rätt för sig, annars får de inte vara med.” Det nya gardet ska bevisa sig värdiga i den gamla generationens ögon. Med ett test den gamla generationen väljer, naturligtvis. Skriv om ett visst subjekt. Måla det här på det här viset. Våga inte ligga i soffan när du har rast.

Koka lite jävla köttbuljong med äggvita.

En sista tanke på samma linje. Sockerkaka. Men vad fan? Smeten så god att den kan ätas med sked, men nej. In i ugnen och kvar får man någon sorts torr kaka. Även om den är så saftig den kan bli smakar den torr kaka. Idioti.