Om förlossning med vapenmakt

I Storbritannien har de en gammal tradition som jag tycker är helt uppåt väggarna. Den går ut på att vid hemmafödslar, som tydligen fortfarande är populärt på den lilla ön, så sitter barnmorskan och stickar barnets första mössa. Tanken är att det bekanta och monotona ljudet av stickorna som slår mot varandra har en lugnande effekt på föderskan. Britterna hävdar nu att den lugnande effekten är av så gynnsam karaktär att stickning borde ingå i grundutbildningen för barnmorskor.

Det är befängt!

Britterna hävdar på fullaste allvar att man ska placera vassa föremål inom räckhåll för en människa som är inne i vad som närmast kan likna en orkan av smärta, hormonflöde och med allra största säkerhet smärtlindring. När första Anhanget kom var Kvinnan fullt redo att mörda både barnmorska, sköterska och undertecknad. Som stödjande partner förordade jag att hon skulle döda oss med snällhet istället, hon bad mig hålla käften och dra till varmare breddgrader. Anhang 2 var lite mer samarbetsvillig och kaffet hann inte ens kallna innan hon dök upp i världen. Mordhot uteblev.

Men nu ser vi alltså en framtid där 90% av alla barn kommer växa upp faderlösa, där barnmorska blir ett mer riskfyllt jobb än att testa hajburar tillverkade av köttfärs och där stickindustrin gör maximala vinster. Jag är inte oroad då mina barn redan är här, ni herrar som tänkt skaffa barn gör bäst i att göra det fort innan den sömnadsbaserade lönnmördaren ni valt att skaffa barn med beväpnar sig.

Naturen – Ett bedrägeri

Jag har beef med världen. Det har jag ganska ofta men just idag är det pelikaner som har väckt min irritation. När man är liten får man matat sig att de är ganska trevliga fåglar som har allt och lite till i sin näbbpåse, som en dansk version av Skalman eller så är de lite halvdumma men snälla och virrar planlöst runt i Stockholm och stör folk.

Sen växer man upp och får veta att de kan spy upp sin ryggrad för att ”svalka sig”.

Man får i allmänhet en skev bild av djur som liten. Pingviner är små frackbeklädda fåglar som simmar fint och i vissa medier är de ena jävlar på att steppa?

Eller så kidnappar de varandras ungar. Kejsarpingviner som av en eller annan anledning förlorar sin unge hamnar i en slags psykos, ett skriande behov av att ha en ny unge. Men istället för att ropa över partnern, slänga på en rockballad och försöka få fram en avkomma på det beprövade sättet väljer de i stället att rusa över till granngården och sno första bästa pingvinunge, leda tillbaka den till sitt eget bo och uppfostra den som sin egen.

I några timmar.

Därefter klickar något i deras hjärna som får dem att begripa att det inte är deras egen avkomma så de överger helt sonika ungen att dö av svält och köld. Jag spekulerar i att det är därför det aldrig gjorts ett Tarzan-koncept med pingviner, ungen skulle dö efter 20 minuter.

Men man kan förstå att pingviner kan vara lite chockade när man uppdagar att våldtäkt har blivit deras vardag.

Vi vet alla att ankor är ena misogynistiska fåglar, något Disney inte vill att vi ska tänka på när Kalle och Kajsa går på en romantisk picknick är att om det varit i verkliga livet skulle Kalle kastat sig på Kajsa och tvingat in en korkskruvspenis längre än hans egen kropp i Kajsas reproduktiva organ som är DESIGNADE för att inte ta emot sagda korkskruvspenis.

Ankor är hemska varelser, men de är ändå djur som följer sina instinkter för artens fortlevnad. En väldigt helvetiska instinkter men ändock inte konstigare än att bönsyrsor biter av hanens huvud efter att de parat sig.

Tillbaka till pingvinerna. De blir inte våldtagna av andra pingviner, utan av sälar. Både hanar och honor kan bli fångade och påsatta till döds i vad forskare tror är en lek för sälarna.

Så för att sammanfatta. Gulliga, lite halvdumma pelikaner som har hammare i näbbfickan som även spyr ut sin egen ryggrad, steppande pingviner som kidnappar andra pingviners ungar och i gengäld blir våldtagna av mer än dubbelt så stora sälar.

Naturen är inget mysterium, naturen är en skräckfilm regisserad av Troma.

En fluga i min köttbuljong

Jag gillar mat. Det är bara att se på mig för att begripa den detaljen. Korpulensen är så påtaglig att man ögnar mig misstänksamt om jag går utan Kvinnan med anhang på byn, förvissade om att de har slutat sina dagar i min kalaskula. Vilhelm Erövrarens lik, vad som nu finns kvar av det, blickar från forntiden på mig och utstöter ”Mais perdre du poids pour baiser!”

Så min kärlek till mat är väldokumenterad, det är det jag vill komma fram till. Men jag FÖRSTÅR inte matlagning. Jag kan förvisso slänga ihop en lammstek som får goda betyg i hushållet och med pistol mot huvudet är det möjligt för mig att trolla fram en hyfsad crème brûlee. Stekar och efterrätter i all ära, väldigt gott och uppskattat. Men sen stöter man på consommé.

Consommé är en rätt som är känd för att vara mycket svår att tillaga. Det ska en skicklig kock till att langa fram lite consommé till förrätt. Försök dig inte ens på consommé om du inte är Jamie Olivers och Gordon Ramseys kärleksbarn. Consommé är en sådan rätt som är så strulig att du fattar inte ens.

Consommé är köttbuljong.

Allvarligt.

Svårigheten ligger, har jag fått veta, i att få till den spegelklara ytan samt att den ska smaka köttbuljong. Det är, enligt boken Modernist Cuisine: The Art and Science of Cooking, ett allvarligt företag och en historisk metod att visa kockens teknik och skicklighet.

Så det är ett svårt recept för att det skall vara ett svårt recept. Ett slagträ för det gamla gardet att slå ungtupparna i huvudet med när de blir för styva i korken.  Jag känner en viss avsky inför sådana tilltag.

”Ja du är mycket skicklig på det du gör, men kan du göra det här?”

Det är som när man städade hela huset för att göra mor glad, men man orkade inte städa köket. Mor kommer hem och undrar varför man inte städade köket. Inte ett ord om de andra 7 rummen, plus toaletter.

Man ska krediteras för det man gör bra, inte få påhittade utmaningar för att bevisa att man är bra. En målare som målar vackra tavlor med en viss teknik ska inte behöva bevisa sin skicklighet i en helt annan teknik innan man faktiskt erkänner att tavlorna är vackra. Författare, skådespelare, skulptörer et al ska bedömas på det de själva drömt upp. Det gamla gardet får även de skapa efter sina sinnens egen kanon men när de vill kontrollera efterkommande skapares kreationer blir det byråkrati av allt.

Inom kampsport, journalism och banne mig i flygbranschen går den här vämjeliga åsikten igen. ”De nya ska göra rätt för sig, annars får de inte vara med.” Det nya gardet ska bevisa sig värdiga i den gamla generationens ögon. Med ett test den gamla generationen väljer, naturligtvis. Skriv om ett visst subjekt. Måla det här på det här viset. Våga inte ligga i soffan när du har rast.

Koka lite jävla köttbuljong med äggvita.

En sista tanke på samma linje. Sockerkaka. Men vad fan? Smeten så god att den kan ätas med sked, men nej. In i ugnen och kvar får man någon sorts torr kaka. Även om den är så saftig den kan bli smakar den torr kaka. Idioti.