Martyrskap Vs Föräldraskap

Jag älskar Anhanget, båda två. Ganska självklart, de är ju mina barn. Vi kommer ganska bra överens, så när som på meningskiljaktigheter om läggdags och middagsmenyn då och då.

Den äldsta börjar närma sig tonåren, vilket märks löjligt väl. Men hon har ännu inte lärt sig behärska de lätt psykopatiska vapnen man har i sin arsenal som tonåring, vilket gör hennes utbrott ganska lustiga, vilket får mig att le, vilket inte underlättar förhandlingarna om vi säger så.

Hon har till exempel inte lärt sig ”smälla igen dörren och ignorera föräldrarna” utan kör mer på ”smälla igen dörren och fortsätta konversationen vare sig vi vill eller inte”.

Men, det roligaste i hennes arsenal är ”Martyren”.

Jag älskar ”Martyren”, och försöker förhandla fram sponsring för en webbserie.

En butter, liten tjej sitter i en stol eller soffa, med tröjhuvan(om sådan finnes) nedragen framför ögonen och underläppen så långt ut att den skulle bli en hyfsad banjosträng. Sedan muttrar hon surt orsaker om varför det är synd om henne. De flesta utan grund eller med mycket lätta lösningar.

– Jag kommer frysa ihjäl!

– Ta på dig rätt kläder.

Och jag kommer bli så hungrig!

– Du kan få med dig några smörgåsar.

-Åååååhhhhhmeeeeeen!

Ja ni ser ju själva här i texten. Det är hon, Stefan och Isidor med mig och Kvinnan som hennes plågande romare.

Men jag har förstått att det blir bättre om en 20-30 år.

Inte för att jag skulle veta något om det, jag var ett sådant beskedligt och snällt barn, fråga min mamma.

T.M.N.T – Thirty-something Mutant Ninja Turtle

Visserligen fluktuerar temperaturen mer än lovligt just nu, till vissas glädje och andras förtret. Men en sak som går åt rätt håll är dagsljuset. Det är mörkt om morgonen men ännu inte mörkt när man går hem, varför denna historia tillkom.

För ni förstår det har fallit sig så att jag går upp först på morgonen ett par veckor framöver. Ja, alltså jag vaknar inte först. Absolut inte, den tvivelaktiga äran tillfaller det äldsta Anhanget som vaknar några timmar innan hon somnar.

Men hon ligger kvar i sängen och drar sig så som sköldpaddan slår den late haren så gör den här gamla reptilens fötter nedslag på det morgonkalla golvet först.

Nästa problem är att ta sig till muggen utan att välta en hög papper, snubbla på klädhögar eller leksaker. Och för en gångs skull inte på grund av att det är ostädat utan för att vi är trångbodda. Men oavsett skäl får man, sömndrucken och jävlig, kanalisera sin inre ninja, nynna Mission Impossible signaturen och ge sig ut i mörkret.

För det mesta går det bra, och väl på toaletten bryr jag mig inte om hur högt alla skval, brzz, zkroch, pfft och dylika morgontoalettsljud låter. Det hade varit ett steg för långt i vänlighetens namn.

Och dessutom har jag inte tid. Jag måste hinna fixa kaffe innan det är dags att förena mig med mina olycksbröder och -systrar ute i världen. Kaffet muterar mig till en person som kan ta en hinderbana i mörkret, ogin väckarklocka och vad mer skit man man råka ut för en morgon när det faktiskt har börjat hålla sig mörkt.

Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…

Roblox i soffan.

Kvinnan med Anhang har en ny ritual såhär veckorna innan skolan börjar, de spelar spel tillsammans efter frukost. Låter ju gulligt men spelet de spelar är Roblox, världens mest passivt aggressiva onlinespel. De sitter i pyjamas, på rad i soffan med laptop och plattor och då låter det ofta såhär:

Kvinnan: Jaha, vad ska vi göra nu?

Anhang 1: Vi går till lekparken!

Anhang 2: Nej, vi ska duscha först!

A1: Det kan vi inte för någon har stulit duschen!

*Alla tre skriker förfärat, vissa med mer inlevelse än andra*

A2: Vi måste hitta duschen!

K: Polisen jagar oss!

A1: Upp på gungan!

K: Hur hoppar jag?!

*Det hela utmynnar i 3 tjejer i olika åldrar som är heligt förbannade på varandra i några minuter*

A1: Skulle vi gå till lekparken eller?

Så håller de på, på morgonen, innan jag fått kaffe, ni förstår ju själva. Ett slag kan ju slås för att jag ska gå upp tidigare så jag hinner dricka kaffe INNAN datorfejden börjar, men är den som slår då på det klara med att JAG fortfarande har semester?