Etikett: Anhanget

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…