Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…

Det här med kaffe

Jag vet inte hur allt började, varför koffein blev så omhuldat av oss. Jag har hela internet till mitt förfogande så jag skulle kunna ta reda på det, men varför det när det är så mycket roligare att fabulera?

 Högst troligt var det under upptäckartiden. Men jag föreställer mig hur mycket tidigare, en tidig morgon i ett träd någonstans i världen, en apa var på skitdåligt morgonhumör och kastade mindre apor ner från trädet i vredesmod. Apans partner såg förfärat på, hela generationen och därmed mänskligheten höll på att gå åt helvete.

Partnern tänkte i panik, rykte åt sig några bönor den hade plockat på sig under gårdagen och började med primaters precision kasta dem på den ilskna apan. Några hamnade i munnen, apan tuggade på dessa och såg genast världen ur sin partners synvinkel. En värld där de mindre aporna fortfarande fick sitta på grenarna. Att det smakade ganska illa gjorde inget, apor har ju som bekant få hämningar när det kommer till smak, de äter bananer med skalet på till exempel.

Generationer kom och gick, tills 1990talet rullade in. Processen att konsumera bönorna hade blivit lite mer komplicerad men morgonhumöret var sig likt.

Jag vet inte om mitt morgonhumör var så illa när jag var 7­–8 år men kaffe fick jag. Barnkaffe kallat.

Barnkaffe är väldigt lätt att göra. Det är 30/70 kaffe och mjölk med 39 sockerbitar, även om jag är osäker på mängden sockerbitar. Låt oss säga tillräckligt med sockerbitar för att få en vanlig lattemorsa att blekna.

Jag kommer inte ihåg att jag fick det dagligen, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som det i minnets flashback. En fördel barnkaffe har gentemot en vanlig kopp kaffe var att sockerbitarna ofta inte hann smälta utan man kunde, i slutet av kaffedrickandet, tugga på dem som en sorts karamell.

Det tyckte inte min mor om, skulle jag få 30+ sockerbitar skulle jag åtminstone dricka dem.

Åren gick och mitt kaffedrickande blev mer normalt. Proportionerna vände 30/70 mjölk och kaffe, sockerbitarna minskade till två. Fadern vägrade mjölk och hade två sockerbitar. Och det skulle vara ur perkolator annars kunde det kvitta. Själv ogillade jag att sila kaffesump mellan tänderna samt för många delar vid själva tillverkningsprocessen. Men vad kunde jag göra? Det var inte jag som pröjsade för kaffet.

Det här höll i sig tills jag flyttade hemifrån. Familjesemestrar hade lärt mig att pulverkaffe var lätt, men bara till för nödfall, så bryggare fick det bli. Jag gjorde mig av med sockret och anlände till min nuvarande kombination av så mycket kaffe och så mycket mjölk.

 Jag gör inte kaffe med mått, jag gör det med känsla.

Föräldrahemmets perkolator brakade efter trogen tjänst till sist ihop. Kanske hade de en kaffebryggare under en tid, det minns jag inte, för i alla mina minnen står där endast en vattenkokare och bredvid den en behållare med snabbkaffe.

Tror Mor hade två sorter, en för att de skulle ta sig genom dagen och ett finkaffe som togs fram till fest. Jag kände aldrig någon skillnad.

Antagligen inte mina föräldrar heller för de har slutat med den varianten och har nu ett kaffepulver till både vardag och fest.

Det som har ändrat sig är att Far anammat sin sons gamla vanor. Så mycket kaffe och så mycket mjölk, och såklart sockerbitar. Två skall det vara och endast två.

Kvinnan är mer komplicerad (läs: tedrickare), dricker sällan kaffe om det inte är en sådan där Mocha Caramel Lemon Twist Alpacino Latte-historia. När hon medicinskt behöver en kaffe, då är det vad jag numer benämner vuxet barnkaffe. 30/70 med kaffe och mjölk, 8 sockerbitar.

Det är skönt att se att gamla hantverk lever kvar.

Addendum: Mina barn hatar kaffe ner i sina knotor, något de kan fortsätta med tycker jag. Fast jag vet att snart är det dags för tonåren och då åker de väl dit ändå.

Städning i Mordor

Under sommaren har vårt hem på något sätt transformerats till ett magiskt fantasiland i Tolkien eller Hobbs anda. Detta land, Läg’en’hett, överses av fyra mer eller mindre intresserade gudar.

Mitt skrivbord är ljusets hemvist Dataaborrd, där det är rent och snyggt, tågen går på tid och kriminaliteten är låg.

Området runt ljusets hemvist,Vardarum, bebos av krigiska nomader kallade Klähöögarer som gör allt för att invadera även Dataaborrd med sina konstiga seder, som att ligga helt still i en vecka. Haaleen är omstritt territorium där Barnarum och dess systerstat Barnensrum ständigt bygger nya utposter som dataaborrdernas gud ofta trampar på. Vilket irriterar Honom och får Honom att sända ut sina rättrogna att förgöra utposterna och forsla tillbaka delarna till sina hemländer.

Köcket, är en riktig Mordoranalog med kokande vatten och mystiska varelser. Hur mycket två av gudarna än sänder renande magi över detta land finner man ändå monster och sörja lite varstans, och det har även börjat uppstå utposter i Barnarum, där den äldre av de yngre gudinnorna huserar.

Detta är inte till gudarnas fördel då hela Läg’en’hetts matförsörjning ligger inbäddat i det lilla och utsatta landet Kylskåpien mitt i mörkaste Köcket.

Den enda plats som gudarna verkar enas om måste renas ofta ses som en helig plats av alla i Läg’en’hett, Toaletti. Där livgivande vatten porlar och där Klähöögarerna utför sina mandomsriter på det höga berget Tvättåtorktumlare.

Dataaborrdernas gud försöker plocka och fixa, då skriker gudinnorna på Honom och menar att Han slår ner deras favoritundersåtar. Vilket Han i hemlighet också gör då Han hyser ett särskilt hat mot Klähöögarer. Ibland vägrar Han låta sig blidgas och nedstiger till Köcket med frätande regn och bitande stål för att förgöra innevånarna i detta förpestade land, varpå Hon brukar bli mycket vred.

Gudinnan i Läg’en’hett har ett litet stört förhållande till de olika länderna. Hon är jävligt laid back när det kommer till Klähöögarerna, lovar eld och rening mot Köcket, men mer lite mañana liksom och tycker Han ska lugna sig lite.

De yngre gudinnorna är fan i mig skapade av kaos, i kaos och gör kaos. Deras domäner är ett virrvarr av oförståerlig arkitektur, förvridna skulpturer och Köckiska utposter. De vägrar när Hans hjälparbetare vid gränsen och slår med soniska vapen ut alla försök att med våld bringa ordning i kaos. Även de har ett mycket symbiotisk och stört förhållande med Klähöögarerna.

Så där sitter Han, ensam på sin tron vid Dataaborrds gräns. Han blickar ut över den raserade värld han satts att existera i.

Han tänker långa, sorgliga, bestämda tankar.

”Fan, i morrn måste jag städa igen.”

Mina ungar borde byta namn

Det är svårt att roa sig ansvarsfullt när man är fattig student och en pandemi rullar genom världen. Särskilt när avstånd är en grej som verkar bli mer och mer svårförstådd ju längre tiden går. Så man får bli lite kreativ.

Jag blev, av olika anledningar, sugen på Djungelvrål. Under normala omständigheter hade jag knallat ner till turkiosken på hörnet och köpt en i datum utgången påse eller två till överpris.

Men nu är det ju som det är och varje uns underhållning måste noga hushållas och ransoneras. Planen föddes när min kamrat Fredrik visade att han minsann hade egna karameller, som affären vägrade låta honom få utan kostnad.

Han är inte ens blond och bär glasögon oerhört sporadiskt. Och sist han hade på sig en stickad, blå väst över vit skjorta var aldrig. Därför tyckte jag affären var både snäll och klarsynt när de erbjöd honom en stor Pucko helt gratis.

Tillbaka till Djungelvrålen.

Jag trodde aldrig jag skulle få Cloetta att döpa om sin produkt till Kjellbergs Salta Djur eller dylikt, även om det skulle vara ett fantastiskt namn, och inte heller var jag särskilt sugen på att byta namn.

Då kom jag på det, jag har ju två ungar! Anhanget är inte så gamla så de borde logiskt sätt inte vara för fästa vid sina namn! Jag påbörjade genast en övertalningskampanj mot det äldsta anhanget, som var mycket resistent mot att byta namn till Djungelvrål. Hon påstod att hon tyckte lakrits var äckligt.

Jag har aldrig slagit mina barn men när hon sa så förstod jag de som gör det.

Hur som helst, jag fick byta mål. Det yngre anhanget ogillade också Djungelvrål, men var villig att byta namn om hon också fick heta ”Kaylee” i mellannamn samt att vi åkte och spelade minigolf.

Planen var klar, så jag skickade iväg ett erbjudande till Cloetta.

Hej!
En snabb fråga. Om jag skulle lagligen byta namn på ett av mina barn till ”Djungelvrål”, hur många gratispåsar skulle jag eventuellt kunna få ut av det? Om bara en så kan vi nog båda enas om att det inte är värt besväret, men kan ni se att lägga en 2-3 kilo Djungelvrål som ersättning känns det som en befogad åtgärd.

Tacksam för svar

/Simon Kjellberg

P.S: Båda barnen är söta och väluppfostrade nog att inte påverka varumärket negativt

Okej, jag kan ha tummat på sanningen lite men i förhandlingar kan man inte alltid köra med öppna kort. Nu trodde jag att saken var klar, men icke. Entré för Hannah på Cloettas Konsumentservice.

Hej Simon,

Tack för ditt mail.

Djungelvrål är visserligen ett fint namn, men tyvärr hade detta inte varit ett möjligt byte.

Våra varumärken är några av våra mest värdefulla tillgångar, som vi måste vårda noggrant och hålla en strikt linje för hur de används. Om ett varumärke som till exempel Djungelvrål används av andra än varumärkesägaren, kan det leda till att varumärket inte längre är skyddat.

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Hannah
Konsumentservice

Den här kvinnan är fan min nya nemesis, hon kunde väl ha bett om en adress att skicka någon påse som tröstpris iallafall? Jag fick bordlägga alla planer på att utnyttja mina barn i reklamsyfte och gå till turkkiosken på hörnet för att köpa en eller två, i datum utgågna, Djungelvrålspåsar till överpris.

Som en normal person.

Och till råga på allt var jag tvungen att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget.

Jag var tvungen att betala för att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget. Och det anhang som skulle heta Djungelvrål Kaylee Kjellberg?

Den skitungen vann!

Frukost med Anhanget

”Pågenlimpa! Rostad! Nej, varm med ost! Nej, med en 3/4 skiva ost samt skinka influgen från Sovjet!”

”Sovjet finns inte längre..”

”Då vill vi inte ha frukost!”

Anhanget är mer specifika med sin diet än en diva i Hollywood. Inte så att de tvunget måste äta nyttigt eller vegetariskt, de äter vad fan som helst men upplägget måste vara exakt rätt annars är en maträtt de skulle älska likställt med att äta gift.

Det är något bara barn förstår, dock kommer jag inte ihåg, förutom abnorm aversion mot potatis som inte var i pommes frites form eller från en precis geografisk punkt i Värmland, om jag hade dylika psykoser som ung. Antagligen inte. Jag som var ett så snällt barn, fråga min mor…

Medan jag skriver detta får jag skäll, hör och häpna, över att ha väckt den ena ungen före den andra. Visst, kanske lite orättvist men vad som kommer till mitt försvar är att den ena vaknar så snart jag sätter en fot utanför min säng. Den andra skulle sova sig igenom ett världskrig och ändå klaga på att vi väcker henne för tidigt.

Men nu är båda vakna, jag undrar hur de kommer reagera när de får veta att jag sket i att köpa pågenlimpa igår?

Konsten att ha semester med familjen

”Vi ska ha spa-dag.”

Över frukostkaffet delgavs jag informationen. Jaha, tänkte jag, vad trevligt för Kvinnan med Anhang. Sedan föll bilan. ”Kan du köra oss till Uppsala så vi kan köpa lite grejer?”

I Kvinnans sinne skullle naturligtvis deras spa-behov inkludera mina tjänster som privatchaufför. Jag vill värna om hemfriden så jag gick med på det, främst för att de mutade mig med ett par nya brallor då jag har en aversion mot att handla kläder utan dess like.

Jag slängde på mig en skjorta och vi åkte iväg. Byxor blev snabbt inhandlade, jag förberedde mig på att forsla mina passagerare till en butik för att inhandla ansiktsmasker och hårfärg, men dra i bromsen!

Vi ska stå i 45 minuter vid en lekpark i bitande nordanvind så att Anhanget kan försöka bryta nacken av sig på diverse kreativa sätt, något jag normalt applåderar då jag anser att mina barn lär sig bäst vad som är dumt att göra genom erfarenhet. Får de benen klippta av ett annat barnlär de sig snabbt att det är en urusel idé att klättra uppför rutschkanan.

Dock var jag inte klädd för upplevelsen vilket satte mitt humör på den bittra sidan, något som avhjälptes av en avstickare för att köpa tobak. Sedan var det dags för det kontrollerade kaos som är lågprisvaruhus, rader uppå rader av skräp för en billig penning. Men de har god chilikorv.

Upplevelsen där uppehåller vi oss inte vid i större utsträckning, vi kom därifrån lite fattigare än vi kommit dit. Sedan var det hemresa och dags för spa, varpå jag trodde min del i det hela var över.

Jag hade svårligen fel. Det var nämligen jag som skulle ansvara för färgning av hår, så där stod jag i en virvelvind av lila, svart och röd färg med tre dervischer utan förmåga att sitta still. Följden blev att det som stirrade på mig var tre damer med krigsmålning i ansiktet och vassa lösnaglar på fingrarna, som någon jävla alternativ version av Wolverine duplicerat i tre.

Det var vid denna punkt på dagen jag kastade ett glas vin på kvinnan, varsitt kolasnöre på Anhanget och retirerade till balkongen där jag öppnade en öl och stängde dörren. Med hörlurar i öronen och blicken stint fäst på ett av träden på gården, praktiserade jag konsten att ha semester med familjen

Roslagsarkivet: Vingummimannen

Även under semestertider har jag blivit våldsamt tillsagd att lite inlägg måste upp. Men då jag är våldsamt lat väljer jag att denna vecka göra en throwback thursday men kryddar det på det spännande sättet att jag lägger upp den på en onsdag. Jag vet, håll i er.

Detta är alltså ett alster från april 2018 som jag tidigare lagt upp på Roslagspress och då löd titeln

Men för helvete, Joachim!

Joachim, hur hamnade vi här? När jag först läste om din vrede var jag tvungen att titta på publiceringsdatumet för att se att det inte var ett aprilskämt.


Man kan argumentera att det inte är ditt fel, utan Expressen som först valde att släppa ut din ilska mot godis i etern. Men samtidigt så är det du, Joachim, som drog igång det genom att bli förbannad på vingummin. Vingummin!

Du är 40 år och har alltså överlevt både chockladciggaretter och lakritspipor, vad hände dig som fick dig att hamna i chock över ord på ett smågodis? Godis som associeras med alkohol, vad fan tänkte du med? INGEN har någonsin associerat Vingummin med sprit förutom Charles Maynards far, skaparen av godiset lugnade då sin pappa med att det innehöll inte ett endaste spår utav alkhol. Detta köpte en metodist och en absolutist. Men inte du! För blotta ordens närvaro kunde ha gjort att saken kunde sluta olyckligt, pga att din 4-åring lärt sig bokstavera. Hur olyckligt då? Att du skulle fått ta fem minuter och förklarat vad Cognac är? Hade hans barndom slagits i bitar då? Hade han blivit alkoholist?

Jag tror du är en intelligent man så självfallet tror du inte på så dumma scenarion, vilket får mig att tro att du är en sådan självrättfärdig, lat människa som anser att världen skall rätta sig efter dina ideér om hur allt se ut?

Men så kan det väl inte vara? Kan det vara så att du är en tråkig människa, Joachim? Att du är en av de där med ”sand i fittan”-mentalitet som måste hitta fel i världen för att må bra? Hur små och meningslösa de än är? Tittar på er som tog bort Nogger och ni vet varför.

Men men, alla har sin åsikt naturligvis, och hade det slutat med att lille Thor inte fått sina vingummin och istället kalasat på sockervulvor och sura fallosymboler (Jodå, folk har varit på plockgodisets moral förr) så hade det inte varit så mycket med det här.

Men då kommer nästa länk i skuldkedjan, Tony Carlsson, vd på Pekås som efter skäll av Joachim GÅR MED PÅ ATT PLOCKA BORT GODISET?! Är karln från vettet?

”Jag förstår inte hur det kunnat uppstå överhuvudtaget. Det borde ha upptäckts från vår inköpsavdelning tidigare och framförallt av butikspersonalen.”

Detta är ett direkt citat från den länkade artikeln. Inköpsavdelningen? Personalen? Nej herr Carlsson! Ingen borde ha upptäckt det för mycket riktigt brydde sig ingen om det!
Korrekt respons borde varit;

”Jaha, det var underligt, vi ska titta på saken. Glad Påsk, Joachim.” och sedan låtit saken bero.

Jag börjar undra om inte det hela är ett pr-trick från Pekås sida, isåfall hatten av, well played.

Men om det nu inte är det vill jag lämpa in den i samma bunt som Livs Mardröm för några veckor sedan, där Liv Södermark grät ut i, japp ni gissade rätt, Expressen. Var vad Livs mardröm då? Jo hon hade fått kyckling istället för vegetariskt på Max. Inte lika galet som Joachims VREDE över smågodis, men samtidigt kan man undra över nyhetsvärdet. Spy upp kycklingen och gå vidare med ditt liv?

Om vi, om några veckor, får ytterligare en sådan här artikel från Expressen (och jag kan för några hundringar bli mäkta förbannad över äggens form på ICA då de går emot min fasta tro att ägg är platta) så kan vi väl en gång för alla komma överens om att Expressen kan ge sig själv en överkryssad geting och lägga ner?

Joachim och Liv, allt väl till er och de era, men lämna oss för i helvete ifred och gå vidare med era liv.

Vi syns.

/Kjellberg

Och tillbaka i nutid medger jag att jag kanske överreagerade, men dylik dumhet får mig att se rött. Även nu när jag läste texten igen för referens kokade mitt blod över denne mans totala enfald. Men det finns annat att bli förbannad för kan jag tro.

Pannkakskrig

Då och då får jag en åthutning vid matbordet. Mestadels för att jag genom att prata med roliga röster (Varför skånska är så roligt är en annan diskussion) och säga lustiga saker får Anhanget att skratta. Den äldre dottern reagerar våldsamt när hon tycker något är roligt. Slår i bordet, ramlar av stolen och sprutar mjölk över hela sig själv. Vilket utlöser en likadan reaktion i lillasystern.

Kvinnan finner det inte lika underhållande och påpekar att jag ska låta dem äta sin mat och vara tyst.

Därför kom det som en chock för mig när hon under gårdagen plötsligt, med den värsta dialekten, plötsligt skanderade ”Rumpa!”.

Ungarna skrattade.

Mjölken flög.

Maträtten var pannkakor. Jag hade inte ätit någon lunch så jag ögnade hungrigt de två kvarvarande pannkakorna medan Kvinnan med Anhang mer och mer började likna intagna på ett mentalsjukhus. Efter tio minuter ansåg jag att jag gett alla en väl tilltagen chans att ta en pannkaka till om de inte var mätta.

Jag grabbar tag i tallriken, slabbar på lite sylt, lite grädde och rullar ihop den ena pannkakan. En tystnad sänker sig när jag tar första tuggan. Tre par ögon stirrar på mig. Sedan skriker Kvinnan till och Anhanget är på mig som vildhundar. De hugger efter den halvätna pannkakan, försöker slita den ur munnen på mig. Jag försvarar mig genom att peta en grädde/sylt kombination i ansiktet på mina flickor.

Jag lyckas äta upp min mat. En pannkaka kvar, de tre galningarna anfaller den stackaren. De river och sliter. Hälften på golvet, resten spridd över bordet. Åter igen är vi där på det gastronomiska slagfältet. När pannkakan är död tystnar skriken.

Anhanget går och tvättar sig. Kvinnan sitter med bitar av pannkaka i knät, sylt i håret och klösmärken på armen.

”Var det där nödvändigt?” frågar hon mig, på fullt allvar, helt oförmögen att se sin egen del i att reta upp pöbeln. När jag påpekar detta får jag Blicken. Och een åthutning om att jag i framtiden ska låta barnen äta sin mat och vara tyst.