Mina ungar borde byta namn

Det är svårt att roa sig ansvarsfullt när man är fattig student och en pandemi rullar genom världen. Särskilt när avstånd är en grej som verkar bli mer och mer svårförstådd ju längre tiden går. Så man får bli lite kreativ.

Jag blev, av olika anledningar, sugen på Djungelvrål. Under normala omständigheter hade jag knallat ner till turkiosken på hörnet och köpt en i datum utgången påse eller två till överpris.

Men nu är det ju som det är och varje uns underhållning måste noga hushållas och ransoneras. Planen föddes när min kamrat Fredrik visade att han minsann hade egna karameller, som affären vägrade låta honom få utan kostnad.

Han är inte ens blond och bär glasögon oerhört sporadiskt. Och sist han hade på sig en stickad, blå väst över vit skjorta var aldrig. Därför tyckte jag affären var både snäll och klarsynt när de erbjöd honom en stor Pucko helt gratis.

Tillbaka till Djungelvrålen.

Jag trodde aldrig jag skulle få Cloetta att döpa om sin produkt till Kjellbergs Salta Djur eller dylikt, även om det skulle vara ett fantastiskt namn, och inte heller var jag särskilt sugen på att byta namn.

Då kom jag på det, jag har ju två ungar! Anhanget är inte så gamla så de borde logiskt sätt inte vara för fästa vid sina namn! Jag påbörjade genast en övertalningskampanj mot det äldsta anhanget, som var mycket resistent mot att byta namn till Djungelvrål. Hon påstod att hon tyckte lakrits var äckligt.

Jag har aldrig slagit mina barn men när hon sa så förstod jag de som gör det.

Hur som helst, jag fick byta mål. Det yngre anhanget ogillade också Djungelvrål, men var villig att byta namn om hon också fick heta ”Kaylee” i mellannamn samt att vi åkte och spelade minigolf.

Planen var klar, så jag skickade iväg ett erbjudande till Cloetta.

Hej!
En snabb fråga. Om jag skulle lagligen byta namn på ett av mina barn till ”Djungelvrål”, hur många gratispåsar skulle jag eventuellt kunna få ut av det? Om bara en så kan vi nog båda enas om att det inte är värt besväret, men kan ni se att lägga en 2-3 kilo Djungelvrål som ersättning känns det som en befogad åtgärd.

Tacksam för svar

/Simon Kjellberg

P.S: Båda barnen är söta och väluppfostrade nog att inte påverka varumärket negativt

Okej, jag kan ha tummat på sanningen lite men i förhandlingar kan man inte alltid köra med öppna kort. Nu trodde jag att saken var klar, men icke. Entré för Hannah på Cloettas Konsumentservice.

Hej Simon,

Tack för ditt mail.

Djungelvrål är visserligen ett fint namn, men tyvärr hade detta inte varit ett möjligt byte.

Våra varumärken är några av våra mest värdefulla tillgångar, som vi måste vårda noggrant och hålla en strikt linje för hur de används. Om ett varumärke som till exempel Djungelvrål används av andra än varumärkesägaren, kan det leda till att varumärket inte längre är skyddat.

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Hannah
Konsumentservice

Den här kvinnan är fan min nya nemesis, hon kunde väl ha bett om en adress att skicka någon påse som tröstpris iallafall? Jag fick bordlägga alla planer på att utnyttja mina barn i reklamsyfte och gå till turkkiosken på hörnet för att köpa en eller två, i datum utgågna, Djungelvrålspåsar till överpris.

Som en normal person.

Och till råga på allt var jag tvungen att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget.

Jag var tvungen att betala för att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget. Och det anhang som skulle heta Djungelvrål Kaylee Kjellberg?

Den skitungen vann!

Arlanda, vi måste prata..

Jag har lämnat Arlanda. Det är en märklig, lite sorgsen känsla. Inte för att det var ett så fantastiskt jobb att ta hand om andra människors, alltid för tungt packade, väskor men väl för att det är det enda arbete jag haft under mina 12 år i arbetslivet, som ett långt förhållande där partnern kanske inte direkt misshandlar dig men du känner att något är jäkligt snett i maktbalansen.

Men om vi tar tag i metaforen om ett lågdestruktivt förhållande så finns det även din partners släkt och vänner som är oerhört snälla och stöttande, förutom några arslen som förtjänar att bli bundna över en myrstack med genitalierna insmorda i drottningsylt. I den här metaforen är det kollegorna jag lärt känna.

Jag vet inte om det är för att vi alla är olycksbröder eller om jag bara haft tur, men i svåra stunder är det faktum att man har haft fina kollegor det enda som gjort att man gått upp ur sängen när alarmet ringt på fel sida om klockan sex.

Jag får det kanske att låta som en ganska otrevlig plats men så är inte fallet, Arlanda är inte ondskans hemvist i Norden, det är bara stort. En stor arbetsplats med stora företag där det inte finns plats för en liten människa, bara nummer för effektivitetens skull. Och grejen med nummer är att de är svåra att bry sig om, när grinade ni senast för att ni suddade ut en siffra i matteboken?

Kanske måste, ju högre upp man kommer i en organisation, man sluta se människor och bara titta på nummer, särskilt när det går dåligt. För att orka se sig själv i spegeln kan man inte tänka att med en påskrift har man sabbat Rogers liv, utan bara tagit 34129 ur produktion.

Hur det än ligger till tog det ut sin rätt på mig, jag kraschade in i en vägg av armeringjärn med huvudet först, på andra sidan väggen fanns en metallstolpe som jag kraschade in i med skrevet i 190 och det var en allmänt hemsk historia.

Det ledde mig till avdelningen jag tillbringat de senaste fyra åren på. I en lagom bortglömd del av en lagom bortglömd byggnad Arlanda tillbringade jag tiden med mina kollegor med att göra lagom bortglömda arbetsuppgifter.

En liten grupp, fasta arbetstider och trevlig chef. Kunde inte varit bättre igentligen.

Tills en av kollegorna gick i pension, han hade varit där sedan precis innan människor upptäckte elden och kommit in som lastare. Nu lämnade han som lastare och inte var han gladare för det. Nummer in, nummer ut.

Då bestämde jag mig för att börja studera och fly från Arlanda. Inte fan trodde jag de skulle jaga ut mig några månader senare men där har ni corona i ett nötskal.

Tack vare ”rådande omständigheter” kunde jag knappt säga adjö till mina kollegor men i ett improviserat grepp fick jag nog en av de finaste gester jag varit med om av en kollega, det kändes stort.

Så nu är det till att blicka framåt och fortsätta gå längs den väg jag valt, bort från det som ändå varit en fast punkt i 12 år. Jag har bekväma pjuck, bra musik i lurarna.

Nu går jag, häng med vetja.

Mötet med den Gule Riddaren och vad jag därom kan urinera mig

Jag var tvungen att bryta den sociala distanseringen häromdagen. Inte för något själviskt som ni nog kan förstå, utan på grund av akademiska påtryckningar från högsta ort. Frans Schartau kallade in mig då man helt enkelt inte kunde vara utan min briljanta…Tenta, jag var tvungen att åka in till skolan för en tenta helt enkelt.

Pendeltåget var inget att diskutera. Folk satte sig på väl behörigt avstånd och inga antastningar ägde rum, åtminstone inte i den vagn där jag själv satt. Från Märsta till Stockholms Södra gick resan smärtfritt. Och sedan anlände jag.

Borta var Dumbledore och Darth Vader, inga stressade mammor som skulle till strippklubben. Nej, endast stressade, vanliga människor som skulle till för dem alldeles säkert viktiga angelägenheter. Men de höll inte avstånd! Inga två meter, inga en och en halva här. Springa in i varandra. Hosta. Nysa. Springa vidare. Stress och vansinne. Blod och eld. Visserligen mindre blod och eld med mer morgonstress och kaffestänk men i dessa tider är det nästan samma.

Jag tog mig till skolan, där höll de på distansen. Delade omsorgsfullt upp oss i grupper efter att vi samlats som förlorade får i korridoren utanför. Vi skrev vår tentamen och med mer bedrövelse än glädje var jag klar innan utsatt tid för att påbörja promenaden mot pendeln.

Samma sak igen, om än med mindre morgonstress. Även om trottoarerna är oresonligt breda runt Stockholm Södra ville folk verkligen söka kontakt. Beundransvärt i bättre dagar, nu ett hot mot folkhem och fränder.

Entré för Johan.

Jag vet inte om han heter Johan, men det känns viktigt för mig att det var en Johan som utförde denna hjältebragd. Denna insats för Svea Rike. Detta mene tekel för självdistanseringens år.

 Johan var lite full, så som man ju kan vara en måndagsförmiddag i april. Han gick en bit snett framför mig och blev insprungen i av stressade söderbor som skulle till sina alldeles säkerligen viktiga angelägenheter. Johan blev mycket vred av dessa små livets kollisioner, och svor över dem som utförde dylika. För själv promenerade han bara, om än vingligt, mot stationen.

Och där, på bron, Swedenborgsgatan 29, blev det för mycket för Johan. Drickat och de närgångna människorna manade honom till handling. Han knäpper upp sitt skärp och gylf, drar fram sitt organ vars utseende och storlek jag tyvärr inte kan vittna om då jag är mer fascinerad av den rad svordomar som högt och tydligt skanderas. Sedan börjar det.

Utan att hålla i, vilt gestikulerande, kommer urinen. Det sprutar på broräcket, på byxorna och gatan. Efter den första explosionen lugnar Johan ner sig, han står drömskt och gör sin egen värld lite bättre. Människor runt honom äcklas, nästan springer till behörigt avstånd från alla andra ifall någon annan får för sig att begå exkretterrorism.  En tonårstjej säger till sin kompis ”Åh fy fan vad äckligt!” och skyndar iväg.

Jag måste erkänna att jag själv bytte sida, så starkt träffade Johans budskap mig. Hans vilja att hjälpa är enorm. Det är Tegnell, Löfven och Johan.  De som säger till oss att hålla avstånd. Men där Tegnell rekommenderar och Löfven vädjar, där HANDLAR Johan.

Jag satte mig på pendeln och åkte hemåt. Och jag tänkte på Johan, han är kanske inte den hjälte vi behöver, men han är sannerligen den hjälte vi förtjänar. Sen tänkte jag vilken fin fras det hade varit om jag kläckt den innan 2008 och inte bara snott den från The Dark Knight.

Slutgiltig rolig fakta: ”Exkretterrorism” godkänns av MS Words stavningskontroll, ”Löfven” godkänns inte.