Kyligt eller Jack Frost kan dra åt helvete!

Det är kallt. Riktigt kallt. Rent är ärkedjävulskt kallt. Och inte bara därute, tack vare Sigtunahems liberala tolkning av lämplig inomhustemperatur är det kallt i lägenheten också. Jag kan även ge mig fan på att det är kallt i deras hjärtan också, ledningen ser ut som något triumvirat av Kato, Snödrottningen och Voldemort som sitter och gnider guldmynt tillsammans för att hålla sig varma, och med tanke på hyressättningen lär de kunna hålla sig varma ända fram till juli, 2321.

Man får inte valuta för hyran hos Sigtunahem, är dit jag vill komma.

Men det är ingen som höjer på ögonbrynen när jag som svensk man i medelåldern gnäller på att det är kallt. Det förväntas av mig, nästan så att det krävs av mig för att jag ska få kalla mig själv svensk. Och jag gör ingen besviken utan gnäller med de bästa. Skickar svador mot Kung Bore och spottar efter Jack Frost när jag står vid busshållplatsen.

Men igen, just detta år har det ju inte blivit så och jag börjar sakna det lite.

Jag hatar ju fortfarande kylan, tro absolut inget annat. Jag hatar den och kräver att ansvarig instans kompenserar mig på lämpligt vis! Men jag skulle inte ha så mycket emot att få åka in på den där kalla jävla bussen som alltid åker i diket just den tiden jag ska åka och det kalla jävla pendeltåget som aldrig går på tid när det är snö och bara träffa EN person ansikte mot ansikte som inte är Kvinnan eller Anhanget. Vi kunde gnälla på kylan tillsammans.

Men håll i och håll ut som det heter. ”Pip pip and a stiff upper lip and also argue about vaccines with the resten av EU”.

Men det kommer bli bättre. Vaccinet kommer att rulla på, kylan kommer dra sig undan och sommaren kommer igen. Och då kan vi träffas för att gnälla på hur jävla varmt det är och längta efter vintern så vi får lite svalka. Bussarnas motorer kommer bli överhettade just den tid jag ska åka och pendeltågen kommer inte gå på tid på grund av solkurvor i spåret. Men då kan jag åka in till stan, sätta mig på en uteservering med några bekanta som ursäktar att jag kommer sent, för de vet ju hur det är. Tillsammans kan vi ta en öl och gnälla på värmen tillsammans.

Storslaget.

Kan alla andra stanna hemma?

Anhanget gör då och då något som är fel. Släpar benen efter sig när de ska till lektion, bråkar otillbörligt mycket om vem som ska gunga först eller försöker lite uppkäftigt bygga neutronbomber inne på rummet.

Dessa upptåg brukar jag ha visst överseende med, påpekar det rent korkade i att inte gå till lektionerna, det onödiga i att bråka med kompisarna om gungan samt det tekniskt komplicerade i bygget av neutronbomb.

Vad jag däremot inte tål, och som de aldrig kommer undan med, är det gamla tricket ”Men han då!?”

Jag blir ofta trött, irriterad, ibland rent av förvånad över vissa av deras upptåg. Men när de pekar på att någon annan också gjorde det som orsak eller förmildrande omständighet blir jag arg.

Man kan bara råda över sig själv, säger jag till dem. Vad andra gör är svårt att styra över, att kontrollera ens egna handlingar är lättare och i slutändan allt man kan göra här i världen.

Det har tagit tid, men nu börjar de förstå. De släpar fortfarande benen efter sig till lektionen ibland, de bråkar fortfarande om gungor men de pekar inte på någon annan när de får en tillsägelse.

Neutronbombsproduktionen har helt avstannat, glädjande nog.

Tur att de lärde sig det när de var små, för att döma av ilskna inlägg och kommentarer så har inte många lärt sig det än. Minuspoäng för deras föräldrar.

”Fy fan för jävla människor! När jag var å handlade på MoS häromdagen var det fullt med folk! Att det ska vara så svårt att hålla sig hemma!”

Som att ställa sig på ett slagfält och skjuta på allt man ser samtidigt som man vrålar ”Nu får ni fan sluta slåss!”.

Uppenbarligen finns det en mängd idioter där ute, men du kan bara ansvara för dig själv. Att stå i en överfull buss och klaga på alla jävlar som åker buss i dessa tider går väl an, men håll väldigt noga på varför du själv står på bussen. Innan du tar till lipen i ett kommentatorsfät så kan du fundera på varför du stod i den butiken just då du tyckte att det var mycket folk.

Annars framstår du like pantad som Mrs Xie, inhemsk kinesisk turist som rest till Hainan för att ön varit virusfri i 6 månader. Hon var ytterst förvånad när 9,6 miljoner andra kineser också åkte dit. Men så är är det ju:

”Alla ska hålla avstånd, julshoppa på nätet, gå inte ut på krogen och träffa bara de närmaste, res ingenstans….fast det gäller väl inte lilla mig?”

Dock kan man faktiskt bara ta ansvar för sig själv, till och med barn begriper sånt.

Kjellberg rugbytacklade aldrig en pensionär

Så där sitter jag, hemma och lyssnar på en av mina lärare via nätet. Anhanget har gått till skolan, Kvinnan är på något möte via jobbet. Min axel gör ont utav helvete för jag är 30+ och har sovit konstigt. Morgonkaffet har knappt runnit ner i kannan.

Det ringer på dörren. Som boende i Sigtuna Kommun väntar jag mig nästan polisen som säger att min bil brunnit, en anhörig har utsatts/är misstänkt för brott eller så är jag det. Jag öppnar och där står Jehovas Vittnen. De säger ”hej”.

Den första kontakten, som inte är bakom plexiglas eller via ett jävla teamsmöte, jag haft på tre veckor och det är en gammal tant och en ung kille i pressad skjorta från Jehovas Vittnen som säger ”hej”. Jag medger att interaktion för första gången på ett par veckor fick mig att sänka garden, jag säger ”hej” tillbaka.

De har mask på sig, vilket skulle varit väldigt suspekt för några månader sedan men som nu knappt får mig att höja ögonbrynen, och de vill ställa några frågor. Svältfödd på lite mänsklig kontakt säger jag mot bättre vetande ”ja”. De frågar om de får komma in, misstänksam som fan säger jag ”nä”.

De köper konceptet. Så jag står där i mina mjukisbyxor med hål i grenen (slitage, inget kinky) och en hastigt påslängd tjocktröja, rådande omständigheter har inte gjort underverk för min klädstil, och börjar med att fråga om jag förstår hur planen är lagd runt den här pandemin? Är jag införstådd med hur illa det är ställt med mänskligheten?  Jag börjar ana oråd, men ger ändå ett ”mhm” till svar.

Jag blir då upplyst hur vi alla blir straffade nu, och jag som familjefar borde tänka lite extra på min familjs väl och ve och vår relation till Gud. Och DET skrämde skiten ur mig, hur fan vet de om min familjesituation?

Jag stängde dörren. Frånföll min vanliga approach med att försöka var trevlig i mitt avvisande, psykiskt sjuka människor rår inte för deras sjuka beteende. Jag blev uppriktigt rädd.

Snabbt blev jag istället förbannad. Hur vågar de? Hur understår de sig? En grupp förbannade vampyrer som försökt i så många år att slå mynt eller makt av människor vars enda brott är att de var rädda eller trötta, stod nu utanför min dörr och använde en jävla pandemi som förevändning för verksamheten. Jag öppnade dörren igen.

De var borta. Gått iväg för att finna nästa offer.

Vad borde jag ha gjort? Springa efter dem ut på gården och rugbytackla en pensionär, skrika ner i deras ansikte att de inte hjälper någon? Att de inte kommer med någon sanning? Att allt de gör är att skrämma folk med sagor om något som inte existerar? Att de bygger PR på något ingen kan göra något åt förrän vetenskapen kommer ikapp?

Det gjorde jag inte. Jag sprang inte efter. Jag stod ett tag i hallen, med en axel som gjorde lite mer ont än i morse.

Jag var äcklad över mig själv för att jag inte skällde ut dessa skräckprånglare där och då, men sedan kände jag mig mer äcklad över att det finns sådana människor samtidigt som mig. Som är så villiga att trycka ner människors livsvilja bara för att få några fler troende, några fler kronor till kassan.

De är gärningsmännen, och jag är deras medbrottsling. Allt för att jag inte rugbytacklade en pensionär.

Mina ungar borde byta namn

Det är svårt att roa sig ansvarsfullt när man är fattig student och en pandemi rullar genom världen. Särskilt när avstånd är en grej som verkar bli mer och mer svårförstådd ju längre tiden går. Så man får bli lite kreativ.

Jag blev, av olika anledningar, sugen på Djungelvrål. Under normala omständigheter hade jag knallat ner till turkiosken på hörnet och köpt en i datum utgången påse eller två till överpris.

Men nu är det ju som det är och varje uns underhållning måste noga hushållas och ransoneras. Planen föddes när min kamrat Fredrik visade att han minsann hade egna karameller, som affären vägrade låta honom få utan kostnad.

Han är inte ens blond och bär glasögon oerhört sporadiskt. Och sist han hade på sig en stickad, blå väst över vit skjorta var aldrig. Därför tyckte jag affären var både snäll och klarsynt när de erbjöd honom en stor Pucko helt gratis.

Tillbaka till Djungelvrålen.

Jag trodde aldrig jag skulle få Cloetta att döpa om sin produkt till Kjellbergs Salta Djur eller dylikt, även om det skulle vara ett fantastiskt namn, och inte heller var jag särskilt sugen på att byta namn.

Då kom jag på det, jag har ju två ungar! Anhanget är inte så gamla så de borde logiskt sätt inte vara för fästa vid sina namn! Jag påbörjade genast en övertalningskampanj mot det äldsta anhanget, som var mycket resistent mot att byta namn till Djungelvrål. Hon påstod att hon tyckte lakrits var äckligt.

Jag har aldrig slagit mina barn men när hon sa så förstod jag de som gör det.

Hur som helst, jag fick byta mål. Det yngre anhanget ogillade också Djungelvrål, men var villig att byta namn om hon också fick heta ”Kaylee” i mellannamn samt att vi åkte och spelade minigolf.

Planen var klar, så jag skickade iväg ett erbjudande till Cloetta.

Hej!
En snabb fråga. Om jag skulle lagligen byta namn på ett av mina barn till ”Djungelvrål”, hur många gratispåsar skulle jag eventuellt kunna få ut av det? Om bara en så kan vi nog båda enas om att det inte är värt besväret, men kan ni se att lägga en 2-3 kilo Djungelvrål som ersättning känns det som en befogad åtgärd.

Tacksam för svar

/Simon Kjellberg

P.S: Båda barnen är söta och väluppfostrade nog att inte påverka varumärket negativt

Okej, jag kan ha tummat på sanningen lite men i förhandlingar kan man inte alltid köra med öppna kort. Nu trodde jag att saken var klar, men icke. Entré för Hannah på Cloettas Konsumentservice.

Hej Simon,

Tack för ditt mail.

Djungelvrål är visserligen ett fint namn, men tyvärr hade detta inte varit ett möjligt byte.

Våra varumärken är några av våra mest värdefulla tillgångar, som vi måste vårda noggrant och hålla en strikt linje för hur de används. Om ett varumärke som till exempel Djungelvrål används av andra än varumärkesägaren, kan det leda till att varumärket inte längre är skyddat.

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Hannah
Konsumentservice

Den här kvinnan är fan min nya nemesis, hon kunde väl ha bett om en adress att skicka någon påse som tröstpris iallafall? Jag fick bordlägga alla planer på att utnyttja mina barn i reklamsyfte och gå till turkkiosken på hörnet för att köpa en eller två, i datum utgågna, Djungelvrålspåsar till överpris.

Som en normal person.

Och till råga på allt var jag tvungen att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget.

Jag var tvungen att betala för att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget. Och det anhang som skulle heta Djungelvrål Kaylee Kjellberg?

Den skitungen vann!

Arlanda, vi måste prata..

Jag har lämnat Arlanda. Det är en märklig, lite sorgsen känsla. Inte för att det var ett så fantastiskt jobb att ta hand om andra människors, alltid för tungt packade, väskor men väl för att det är det enda arbete jag haft under mina 12 år i arbetslivet, som ett långt förhållande där partnern kanske inte direkt misshandlar dig men du känner att något är jäkligt snett i maktbalansen.

Men om vi tar tag i metaforen om ett lågdestruktivt förhållande så finns det även din partners släkt och vänner som är oerhört snälla och stöttande, förutom några arslen som förtjänar att bli bundna över en myrstack med genitalierna insmorda i drottningsylt. I den här metaforen är det kollegorna jag lärt känna.

Jag vet inte om det är för att vi alla är olycksbröder eller om jag bara haft tur, men i svåra stunder är det faktum att man har haft fina kollegor det enda som gjort att man gått upp ur sängen när alarmet ringt på fel sida om klockan sex.

Jag får det kanske att låta som en ganska otrevlig plats men så är inte fallet, Arlanda är inte ondskans hemvist i Norden, det är bara stort. En stor arbetsplats med stora företag där det inte finns plats för en liten människa, bara nummer för effektivitetens skull. Och grejen med nummer är att de är svåra att bry sig om, när grinade ni senast för att ni suddade ut en siffra i matteboken?

Kanske måste, ju högre upp man kommer i en organisation, man sluta se människor och bara titta på nummer, särskilt när det går dåligt. För att orka se sig själv i spegeln kan man inte tänka att med en påskrift har man sabbat Rogers liv, utan bara tagit 34129 ur produktion.

Hur det än ligger till tog det ut sin rätt på mig, jag kraschade in i en vägg av armeringjärn med huvudet först, på andra sidan väggen fanns en metallstolpe som jag kraschade in i med skrevet i 190 och det var en allmänt hemsk historia.

Det ledde mig till avdelningen jag tillbringat de senaste fyra åren på. I en lagom bortglömd del av en lagom bortglömd byggnad Arlanda tillbringade jag tiden med mina kollegor med att göra lagom bortglömda arbetsuppgifter.

En liten grupp, fasta arbetstider och trevlig chef. Kunde inte varit bättre igentligen.

Tills en av kollegorna gick i pension, han hade varit där sedan precis innan människor upptäckte elden och kommit in som lastare. Nu lämnade han som lastare och inte var han gladare för det. Nummer in, nummer ut.

Då bestämde jag mig för att börja studera och fly från Arlanda. Inte fan trodde jag de skulle jaga ut mig några månader senare men där har ni corona i ett nötskal.

Tack vare ”rådande omständigheter” kunde jag knappt säga adjö till mina kollegor men i ett improviserat grepp fick jag nog en av de finaste gester jag varit med om av en kollega, det kändes stort.

Så nu är det till att blicka framåt och fortsätta gå längs den väg jag valt, bort från det som ändå varit en fast punkt i 12 år. Jag har bekväma pjuck, bra musik i lurarna.

Nu går jag, häng med vetja.

Mötet med den Gule Riddaren och vad jag därom kan urinera mig

Jag var tvungen att bryta den sociala distanseringen häromdagen. Inte för något själviskt som ni nog kan förstå, utan på grund av akademiska påtryckningar från högsta ort. Frans Schartau kallade in mig då man helt enkelt inte kunde vara utan min briljanta…Tenta, jag var tvungen att åka in till skolan för en tenta helt enkelt.

Pendeltåget var inget att diskutera. Folk satte sig på väl behörigt avstånd och inga antastningar ägde rum, åtminstone inte i den vagn där jag själv satt. Från Märsta till Stockholms Södra gick resan smärtfritt. Och sedan anlände jag.

Borta var Dumbledore och Darth Vader, inga stressade mammor som skulle till strippklubben. Nej, endast stressade, vanliga människor som skulle till för dem alldeles säkert viktiga angelägenheter. Men de höll inte avstånd! Inga två meter, inga en och en halva här. Springa in i varandra. Hosta. Nysa. Springa vidare. Stress och vansinne. Blod och eld. Visserligen mindre blod och eld med mer morgonstress och kaffestänk men i dessa tider är det nästan samma.

Jag tog mig till skolan, där höll de på distansen. Delade omsorgsfullt upp oss i grupper efter att vi samlats som förlorade får i korridoren utanför. Vi skrev vår tentamen och med mer bedrövelse än glädje var jag klar innan utsatt tid för att påbörja promenaden mot pendeln.

Samma sak igen, om än med mindre morgonstress. Även om trottoarerna är oresonligt breda runt Stockholm Södra ville folk verkligen söka kontakt. Beundransvärt i bättre dagar, nu ett hot mot folkhem och fränder.

Entré för Johan.

Jag vet inte om han heter Johan, men det känns viktigt för mig att det var en Johan som utförde denna hjältebragd. Denna insats för Svea Rike. Detta mene tekel för självdistanseringens år.

 Johan var lite full, så som man ju kan vara en måndagsförmiddag i april. Han gick en bit snett framför mig och blev insprungen i av stressade söderbor som skulle till sina alldeles säkerligen viktiga angelägenheter. Johan blev mycket vred av dessa små livets kollisioner, och svor över dem som utförde dylika. För själv promenerade han bara, om än vingligt, mot stationen.

Och där, på bron, Swedenborgsgatan 29, blev det för mycket för Johan. Drickat och de närgångna människorna manade honom till handling. Han knäpper upp sitt skärp och gylf, drar fram sitt organ vars utseende och storlek jag tyvärr inte kan vittna om då jag är mer fascinerad av den rad svordomar som högt och tydligt skanderas. Sedan börjar det.

Utan att hålla i, vilt gestikulerande, kommer urinen. Det sprutar på broräcket, på byxorna och gatan. Efter den första explosionen lugnar Johan ner sig, han står drömskt och gör sin egen värld lite bättre. Människor runt honom äcklas, nästan springer till behörigt avstånd från alla andra ifall någon annan får för sig att begå exkretterrorism.  En tonårstjej säger till sin kompis ”Åh fy fan vad äckligt!” och skyndar iväg.

Jag måste erkänna att jag själv bytte sida, så starkt träffade Johans budskap mig. Hans vilja att hjälpa är enorm. Det är Tegnell, Löfven och Johan.  De som säger till oss att hålla avstånd. Men där Tegnell rekommenderar och Löfven vädjar, där HANDLAR Johan.

Jag satte mig på pendeln och åkte hemåt. Och jag tänkte på Johan, han är kanske inte den hjälte vi behöver, men han är sannerligen den hjälte vi förtjänar. Sen tänkte jag vilken fin fras det hade varit om jag kläckt den innan 2008 och inte bara snott den från The Dark Knight.

Slutgiltig rolig fakta: ”Exkretterrorism” godkänns av MS Words stavningskontroll, ”Löfven” godkänns inte.