Kjellberg rugbytacklade aldrig en pensionär

Så där sitter jag, hemma och lyssnar på en av mina lärare via nätet. Anhanget har gått till skolan, Kvinnan är på något möte via jobbet. Min axel gör ont utav helvete för jag är 30+ och har sovit konstigt. Morgonkaffet har knappt runnit ner i kannan.

Det ringer på dörren. Som boende i Sigtuna Kommun väntar jag mig nästan polisen som säger att min bil brunnit, en anhörig har utsatts/är misstänkt för brott eller så är jag det. Jag öppnar och där står Jehovas Vittnen. De säger ”hej”.

Den första kontakten, som inte är bakom plexiglas eller via ett jävla teamsmöte, jag haft på tre veckor och det är en gammal tant och en ung kille i pressad skjorta från Jehovas Vittnen som säger ”hej”. Jag medger att interaktion för första gången på ett par veckor fick mig att sänka garden, jag säger ”hej” tillbaka.

De har mask på sig, vilket skulle varit väldigt suspekt för några månader sedan men som nu knappt får mig att höja ögonbrynen, och de vill ställa några frågor. Svältfödd på lite mänsklig kontakt säger jag mot bättre vetande ”ja”. De frågar om de får komma in, misstänksam som fan säger jag ”nä”.

De köper konceptet. Så jag står där i mina mjukisbyxor med hål i grenen (slitage, inget kinky) och en hastigt påslängd tjocktröja, rådande omständigheter har inte gjort underverk för min klädstil, och börjar med att fråga om jag förstår hur planen är lagd runt den här pandemin? Är jag införstådd med hur illa det är ställt med mänskligheten?  Jag börjar ana oråd, men ger ändå ett ”mhm” till svar.

Jag blir då upplyst hur vi alla blir straffade nu, och jag som familjefar borde tänka lite extra på min familjs väl och ve och vår relation till Gud. Och DET skrämde skiten ur mig, hur fan vet de om min familjesituation?

Jag stängde dörren. Frånföll min vanliga approach med att försöka var trevlig i mitt avvisande, psykiskt sjuka människor rår inte för deras sjuka beteende. Jag blev uppriktigt rädd.

Snabbt blev jag istället förbannad. Hur vågar de? Hur understår de sig? En grupp förbannade vampyrer som försökt i så många år att slå mynt eller makt av människor vars enda brott är att de var rädda eller trötta, stod nu utanför min dörr och använde en jävla pandemi som förevändning för verksamheten. Jag öppnade dörren igen.

De var borta. Gått iväg för att finna nästa offer.

Vad borde jag ha gjort? Springa efter dem ut på gården och rugbytackla en pensionär, skrika ner i deras ansikte att de inte hjälper någon? Att de inte kommer med någon sanning? Att allt de gör är att skrämma folk med sagor om något som inte existerar? Att de bygger PR på något ingen kan göra något åt förrän vetenskapen kommer ikapp?

Det gjorde jag inte. Jag sprang inte efter. Jag stod ett tag i hallen, med en axel som gjorde lite mer ont än i morse.

Jag var äcklad över mig själv för att jag inte skällde ut dessa skräckprånglare där och då, men sedan kände jag mig mer äcklad över att det finns sådana människor samtidigt som mig. Som är så villiga att trycka ner människors livsvilja bara för att få några fler troende, några fler kronor till kassan.

De är gärningsmännen, och jag är deras medbrottsling. Allt för att jag inte rugbytacklade en pensionär.

Osjugna hjältar nu på dekis

Nu blir det mer pandemi, arbetslöshet, depression och självisolering. Med nästintill skadeglädje tävlar tidningarna om att basunera ut exakt hur länge skiten skall pågå.

Men ingen, inte tidningarna och tv, streamare eller bloggare, nämner de som verkligen tar stryk av det här hemmahänget. Jag pratar naturligtvis om alla tofflor!

Tidigt i självisoleringens bleka vardag förstod världen att man inte kunde knata runt i strumplästen och att barfota inte var något alternativ om man inte ville sluta med kloformade bihang som var kapabla att hantera verktyg med viss kompetens. Hemmaskor blev räddningen. Själv ägde jag ett par, knappt använda, tofflor med Ghostbusters(de gamla filmerna, inte den nya skiten) tema.

Anti-spökloggan stolt smyckandes svart tyg med Slimergröna detaljer och sula. I stort sett oanvända sedan förra vintern då de användes sporadiskt för transport till toaletten under kalla morgnar. Ett både praktiskt och storslaget monument till merchendisens slagstyrka.

Efter några månaders hemmavarande är de en spillra av sitt forna jag, deras mjuka sula som förut skyddade sömniga fötter från iskalla golv är nu en tom tygpåse mellan dig och parketten. Den Slimergröna färgen bleknad till vad som beckers.com kallar ”Saltsten 799” som generöst kunna beskrivas som icke-Slimeraktig.

Anti-spökloggan ser lika förvånad ut som vanligt, som ett sjukt husdjur som man tar bakom snickarboden tillsammans med ett gevär.

Visst finns det andra mockasiner i världen, och ett argument skulle kunna göras att jag borde köpa nya för att sparka igång ekonomin ( för mina 199 kr är precis vad som fattas innan ekonomisk utopi infinner sig) men vi kommer inte ifrån att de tofflorna inte är mina tofflor.

Medan jag skriver upptäcker jag att ett hål formats på den högra, precis mitt på undersulan. Jag borde skaffa nya, men äh vad fan, de får hålla en pandemi till.

Sökandet efter svar

När man är förälder får man se och höra de mest märkliga saker. Från översvämmade badkar till resonemang som skulle spränga Djupa Tankens* processor.

En förälder är som en upptäcksresande i en äventyrsbok från 1800-talet, där mötet med andra kulturer (läs: Anhanget) ofta slutar i att man vill fly hals över huvud med giftpilar och spjut som flyger kring öronen medan någon skäller på en på ett språk som man absolut inte förstår.

När man som förälder vaknar är det som en astronaut som vaknar ur sin kryosömn** och inser att i den nedsläckta rymdfarkosten så är man INTE ENSAM.

Men tiden går, och ju säkrare man blir som förälder inser man mer och mer att man närmast kan jämföras med en rumpnisse. Man har koll på sitt men med mycket liten chans att någonsin förstå de där konstiga små människorna. ”Varför gör de på detta viset?” är din nationalsång. Var diskussion blir sig lik, oavsett ålder.

”Jag ritade på väggen!”

”Vaffö gör di på detta viset?”

”Jag tänker hoppa av skolan och bli influncer!”

”Vaffö?”

”Jag och kompisarna tänkte åka på utlandsemester trots att hela världen gått åt helvete!”

”Vaffö då då?”

Men så sätter ungarna foten i det där jävla hålet när de åker skidor. Vildvittrorna sliter i håret på dem och du inser att det inte passar sig att hänga en vagga på storfoten, utan du får kanalisera din inre Birk och dra upp dem ur hålet. Men jag slår vad om att redan nästa dag ställer du, lite trött, frågan ”Men varför då?!”

* Djupa Tanken var den superdator i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen som efter 7 och en halv miljon år gav svaret på den ultimata frågan om Livet, Universum och Allting.

** Kryosömn blev introducerad som en vetenskaplig process iom. Buck Rogers-romanerna från 1924 men har funnits som ett magiskt tillstånd bland annat i Kung Arthur-myten, i Edgar Allen Poes ”some words with a mummy” och i Jack Londons ”A thousand deaths” från 1800-talet och inte att förglömma: Törnrosa.

Vad som kan hända när alla har humor

Ja, som jag skrev i måndags försökte jag förhandla bort mina barns namn i utbyte mot en till två kilo Djungelvrål, något jag gick bet på då Hannah på Cloetta bestämt slog ner förhandlingarna varpå jag snabbt utnämnde henne till min nemesis.

På något vänster fick Hannah nys om detta och kontaktade mig via mail. Det hade tydligen skrattats lite på kontoret men hon hade inte tid att vara min nemesis på lång sikt, därför ville hon skicka lite värdecheckar, något jag givetvis accepterade.

Och märk noga detta! Cloetta är snabbare i sina utbetalningar än både Skatteverket och gemene flygbolag, för redan igår damp 100 bagis i checkar ned i brevlådan.

Då grävde jag upp sedan länge glömda kunskaper och kom fram till att detta räcker till 750 gram Djungelvrål.

Så från mitt ursprungliga krav på 1 till 2 kilo har jag gått ner till straxt under enkilosgränsen, men mitt anhang får fortsätta heta det de heter. Alla nöjda och ingen nemesis finnes längre.

Hannah på Cloetta är verkligen en slug förhandlare. Hatten av!

Vad jag vill komma till är att allas liv blir bättre när alla har humor. I detta lättkränkthetens tidevarv hade jag nog, av företag med mindre vett i skallen, kunnat få både cease and desist och stämning för att jag skadat varumärket. Nu såg de humorn och jag fick Djungelvrål.

Covid kan få några av påsarna om jag får gå ut och leka med mina kompisar snart. Kanske till och med sova över?

Du…

…Schyssta ‘rå?

Nähe…

Kaffefilter och framtidstro

Det regnar. Jag är inomhus.

Det var viktigt att börja så för någon sa åt mig att jag inte fick.  Jag har varit tvungen att vänta, för vi har ju haft ganska soliga dagar den här veckan och jag vill ju inte ljuga mer än nödvändigt för er. Men nu så faller himmelsvattnet ned på vår torra asfalt.

Således. Det regnar. Jag är inomhus.

Trots regn, varsel och covid-19 har jag framtidstro. Jag har det av den enkla anledningen till att jag tagit mig igenom en hel skoltermin med för små kaffefilter. Vem som bär skulden (Kvinnan) kan vi bara spekulera i men strapatsen är snart över, det börjar minska i den lilla blå filterhållaren med ett troll på.

Ni kanske inte tycker att det är någon större motgång men sådan kaffemani jag haft sedan distansstudierna började gör det till en värre motgång än ett strömavbrott, som för övrigt också skulle försvåra drickandet av kaffe.

För att bevisa detta vill jag att ni föreställer er följande scenario.

Ni är jag, vaknar tidigt för att skicka iväg Anhanget till skolan med något som liknar frukost i magen. Med igenklistrade ögon ramlar ni mot köket för att slå på kaffekokaren innan barnamord begås, ty de har för mina synders skull ärvt mitt morgonhumör. Ni trycker på Knappen (ja, stort K) som fyller lägenheten de ljud och lukter som lovar att idag inte kommer bli lika illa som alla andra dagar.

Ljudet och lukten ljuger givetvis men i några minuter är det trevligt att låtsas. Vi säger för diskussionens skull att det här är en sådan där dag då allt klaffar. Barnen får på sig kläderna i vettig tid, mat i magen och allt flyter som på en flod av guld mot tystnaden när de går till skolan för att möta sin dag. Ni häller upp första koppen kaffe, sätter er i soffan och tar den första, magiska, klunken.

Kosmiskt förräderi. En munfull kaffesump träffar er som ett slag i ansiktet. Spottande beger ni er mot köket för att förstå vad som gått fel, ni stirrar ned på filtret. Det har vikit ned sig så att det mesta av kaffepulvret haft fri lejd ned i kannan. I förtvivlan häller ni ut brygden i vasken, inte med ett plask utan med ett duns. Som ett sista ”Fuck You” till er morgonfrid får ni nu lägga tid på att hiva upp sump från slasken till soporna. Sedan får ni brygga nytt, det lyckas den här gången men det smakar inte lika bra för ni vet vad ni fick gå igenom för att få dricka skiten.

Sådana här scenarier har blivit vanligare sedan de för små filtren kom in i mitt liv. Men snart är de slut, så jag har framtidstro.

Till dess.

Det regnar. Jag är inomhus.

Mötet med den Gule Riddaren och vad jag därom kan urinera mig

Jag var tvungen att bryta den sociala distanseringen häromdagen. Inte för något själviskt som ni nog kan förstå, utan på grund av akademiska påtryckningar från högsta ort. Frans Schartau kallade in mig då man helt enkelt inte kunde vara utan min briljanta…Tenta, jag var tvungen att åka in till skolan för en tenta helt enkelt.

Pendeltåget var inget att diskutera. Folk satte sig på väl behörigt avstånd och inga antastningar ägde rum, åtminstone inte i den vagn där jag själv satt. Från Märsta till Stockholms Södra gick resan smärtfritt. Och sedan anlände jag.

Borta var Dumbledore och Darth Vader, inga stressade mammor som skulle till strippklubben. Nej, endast stressade, vanliga människor som skulle till för dem alldeles säkert viktiga angelägenheter. Men de höll inte avstånd! Inga två meter, inga en och en halva här. Springa in i varandra. Hosta. Nysa. Springa vidare. Stress och vansinne. Blod och eld. Visserligen mindre blod och eld med mer morgonstress och kaffestänk men i dessa tider är det nästan samma.

Jag tog mig till skolan, där höll de på distansen. Delade omsorgsfullt upp oss i grupper efter att vi samlats som förlorade får i korridoren utanför. Vi skrev vår tentamen och med mer bedrövelse än glädje var jag klar innan utsatt tid för att påbörja promenaden mot pendeln.

Samma sak igen, om än med mindre morgonstress. Även om trottoarerna är oresonligt breda runt Stockholm Södra ville folk verkligen söka kontakt. Beundransvärt i bättre dagar, nu ett hot mot folkhem och fränder.

Entré för Johan.

Jag vet inte om han heter Johan, men det känns viktigt för mig att det var en Johan som utförde denna hjältebragd. Denna insats för Svea Rike. Detta mene tekel för självdistanseringens år.

 Johan var lite full, så som man ju kan vara en måndagsförmiddag i april. Han gick en bit snett framför mig och blev insprungen i av stressade söderbor som skulle till sina alldeles säkerligen viktiga angelägenheter. Johan blev mycket vred av dessa små livets kollisioner, och svor över dem som utförde dylika. För själv promenerade han bara, om än vingligt, mot stationen.

Och där, på bron, Swedenborgsgatan 29, blev det för mycket för Johan. Drickat och de närgångna människorna manade honom till handling. Han knäpper upp sitt skärp och gylf, drar fram sitt organ vars utseende och storlek jag tyvärr inte kan vittna om då jag är mer fascinerad av den rad svordomar som högt och tydligt skanderas. Sedan börjar det.

Utan att hålla i, vilt gestikulerande, kommer urinen. Det sprutar på broräcket, på byxorna och gatan. Efter den första explosionen lugnar Johan ner sig, han står drömskt och gör sin egen värld lite bättre. Människor runt honom äcklas, nästan springer till behörigt avstånd från alla andra ifall någon annan får för sig att begå exkretterrorism.  En tonårstjej säger till sin kompis ”Åh fy fan vad äckligt!” och skyndar iväg.

Jag måste erkänna att jag själv bytte sida, så starkt träffade Johans budskap mig. Hans vilja att hjälpa är enorm. Det är Tegnell, Löfven och Johan.  De som säger till oss att hålla avstånd. Men där Tegnell rekommenderar och Löfven vädjar, där HANDLAR Johan.

Jag satte mig på pendeln och åkte hemåt. Och jag tänkte på Johan, han är kanske inte den hjälte vi behöver, men han är sannerligen den hjälte vi förtjänar. Sen tänkte jag vilken fin fras det hade varit om jag kläckt den innan 2008 och inte bara snott den från The Dark Knight.

Slutgiltig rolig fakta: ”Exkretterrorism” godkänns av MS Words stavningskontroll, ”Löfven” godkänns inte.