Skrivkramp och pingviner

När jag har svårt att komma på något att skriva om brukar jag snegla åt Kvinnans håll. Likt en arbetare på Springfields kärnkraftverk som hänger utanför Homers kontor spanar jag.

”Be very quit everybody, she is a about to do something stupid.”

Ibland uteblir dock dylikt beteende från henne och jag får vända mig till Anhanget, mitt alldeles egna lilla zoo som varje dag skiftar mellan babianer och graciösa kattdjur. Oftast kan jag räkna med babianfasoner och ett gott skratt.

Men om jag även där går bet får jag faktiskt fundera ut något roligt att delge er andra såhär på måndagsmorgonen. Jag ögnar igenom både mainstream- och alternativmedia, vilka tyvärr båda har tagit en sväng mot det överväldigande deprimerande ju längre tiden går. När deadline då närmar sig och kaffet får en karaktär av blodsmak från en stresstuggad underläpp kapitulerar jag.

Jag öppnar Google (aldrig Bing eller Ask) och skriver in ”knäppa nyheter” eller dylikt. Det var så jag lärde mig att man kan bli hög på pingvinbajs. Det är ofta fekala objekt som dyker upp när man googlar. Nästan alltid rör det djurriket, som ni ju vet att jag har en liten avig inställning till numera.

Men det måste vara en särskild sorts pingvin, kungspingvin. Och man blir inte hög som av te.x. marijuana utan mer som av lustgas. Fast inte sådär som i filmer när man skrattar läppen av sig utan som hos tandläkaren där man mår illa och får ont i huvudet.

Det är alltså inte värt att tigga till sig finansiering av Köpenhamns Universitet för att åka till Sydgeorgien för att sitta på en hög med pingvinskit i -30 med orkanvindar bara för rusets skull.

Och förresten ska man inte resa så förbannat i dessa tider. Och måste man resa så är ett pingvinbajsrus inte ett giltigt skäl.