Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Sökandet efter svar

När man är förälder får man se och höra de mest märkliga saker. Från översvämmade badkar till resonemang som skulle spränga Djupa Tankens* processor.

En förälder är som en upptäcksresande i en äventyrsbok från 1800-talet, där mötet med andra kulturer (läs: Anhanget) ofta slutar i att man vill fly hals över huvud med giftpilar och spjut som flyger kring öronen medan någon skäller på en på ett språk som man absolut inte förstår.

När man som förälder vaknar är det som en astronaut som vaknar ur sin kryosömn** och inser att i den nedsläckta rymdfarkosten så är man INTE ENSAM.

Men tiden går, och ju säkrare man blir som förälder inser man mer och mer att man närmast kan jämföras med en rumpnisse. Man har koll på sitt men med mycket liten chans att någonsin förstå de där konstiga små människorna. ”Varför gör de på detta viset?” är din nationalsång. Var diskussion blir sig lik, oavsett ålder.

”Jag ritade på väggen!”

”Vaffö gör di på detta viset?”

”Jag tänker hoppa av skolan och bli influncer!”

”Vaffö?”

”Jag och kompisarna tänkte åka på utlandsemester trots att hela världen gått åt helvete!”

”Vaffö då då?”

Men så sätter ungarna foten i det där jävla hålet när de åker skidor. Vildvittrorna sliter i håret på dem och du inser att det inte passar sig att hänga en vagga på storfoten, utan du får kanalisera din inre Birk och dra upp dem ur hålet. Men jag slår vad om att redan nästa dag ställer du, lite trött, frågan ”Men varför då?!”

* Djupa Tanken var den superdator i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen som efter 7 och en halv miljon år gav svaret på den ultimata frågan om Livet, Universum och Allting.

** Kryosömn blev introducerad som en vetenskaplig process iom. Buck Rogers-romanerna från 1924 men har funnits som ett magiskt tillstånd bland annat i Kung Arthur-myten, i Edgar Allen Poes ”some words with a mummy” och i Jack Londons ”A thousand deaths” från 1800-talet och inte att förglömma: Törnrosa.

Martyrskap Vs Föräldraskap

Jag älskar Anhanget, båda två. Ganska självklart, de är ju mina barn. Vi kommer ganska bra överens, så när som på meningskiljaktigheter om läggdags och middagsmenyn då och då.

Den äldsta börjar närma sig tonåren, vilket märks löjligt väl. Men hon har ännu inte lärt sig behärska de lätt psykopatiska vapnen man har i sin arsenal som tonåring, vilket gör hennes utbrott ganska lustiga, vilket får mig att le, vilket inte underlättar förhandlingarna om vi säger så.

Hon har till exempel inte lärt sig ”smälla igen dörren och ignorera föräldrarna” utan kör mer på ”smälla igen dörren och fortsätta konversationen vare sig vi vill eller inte”.

Men, det roligaste i hennes arsenal är ”Martyren”.

Jag älskar ”Martyren”, och försöker förhandla fram sponsring för en webbserie.

En butter, liten tjej sitter i en stol eller soffa, med tröjhuvan(om sådan finnes) nedragen framför ögonen och underläppen så långt ut att den skulle bli en hyfsad banjosträng. Sedan muttrar hon surt orsaker om varför det är synd om henne. De flesta utan grund eller med mycket lätta lösningar.

– Jag kommer frysa ihjäl!

– Ta på dig rätt kläder.

Och jag kommer bli så hungrig!

– Du kan få med dig några smörgåsar.

-Åååååhhhhhmeeeeeen!

Ja ni ser ju själva här i texten. Det är hon, Stefan och Isidor med mig och Kvinnan som hennes plågande romare.

Men jag har förstått att det blir bättre om en 20-30 år.

Inte för att jag skulle veta något om det, jag var ett sådant beskedligt och snällt barn, fråga min mamma.