En sjuk helg med en sjuk brud

Yngsta anhanget hade en sjukvecka. Jag vet vad ni tänker men det här var bara en vanlig förkylning.

Fast nej, jag ljuger. En vanlig förkylning är när man ligger sänkt i soffan för att all energi går åt till att göra de där sakerna man bara måste göra som ansvarstagande vuxen. Jogga ner till affären med 41 grader på tempen och fixa lite lunch till barnen, kanske passa på att göra några bankärenden för de måste göras. När du kommer hem får du stå där över en stekpanna med fiskpinnar, hålla inne snoret och kisa mot spislampans, i ditt tycke, vassa sken. När lunchen är serverad kan du sjunka ner i soffan igen, kanske få i dig lite silverté och möjligen en smörgås.

Inte nuförtiden förstås men i vanliga fall. Nuförtiden får ungarna vara glada om de hittar en gammal riskaka från 2001 att knapra på. Sorry brudar, pappa är i karantän by popular vote. Det blir stugsittande och netflix för hela slanten.

Problemet nu var ju att det ikte var jag som var sjuk. Det var dottern, och med en barnförkylning till på köpet. Barnförkylningar fungerar ju som så att snoret rinner och energinivån går som en felavvägd pendel, den är på topp 90% av tiden för att sedan krascha. Men morsan och farsan har grejer att greja med så det blir till att vara på rummet mellan måltiderna. Efter 2 dagar kved hon om att få gå tillbaka till skolan.

No can do, kiddo. Du är pestsmittad så vitt skolan vet. Tårar. Nä men du, jag skojade bara. Alltså, nej du får inte gå till skolan förrän snoret slutar rinna. Ja på allvar. Snälla sluta gråta. Jag tror det finns kvar något tuggummi i skåpet. Okej, syns till middagen.

Så där höll det på ett par dagar. Sedan var hon frisk och Kvinnan meddelade glatt att nu skulle hon få gå till skolan!

Jag gick ägna en timme åt att sopa glaskross från gallskriket av Neeeeeeeeej!

Flickor är konstiga.

Sittdans och gubbsång

Kommer ni ihåg Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen? Den där de skulle ha tag i ”filmisar”? Den kom ut -96 och gjorde väl inget större väsen av sig, poppis nog för att få några uppföljare som jag aldrig såg men har fått information om att de inte var något att hänga i julgranen.

Dålig eller inte, där fanns en karaktär. Egentligen många karaktärer, Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry, skolpojke #5 och alla andra våra favoriter, men specifikt tänker jag på Sickans bror, Sven-Ingvar Jönsson (spelad av Isak Ekblom, som numer verkar jobba på Bilia och ser ut som en sverigedemokrat).

Hela hans grej var att han, non stop och till och med i sömnen, sjöng dansbandslåtar för sig själv. Sven-Ingvar, dansband, ja ni begriper skämtet. De andra karaktärerna interagerade med honom genom att i olika tonfall säga ”TYST!” vilket jag, när det begav sig, aldrig begrep. Låt killen sjunga, vad gör det?

Det fick jag, för mina synder, svar på när äldsta anhanget började i fjärde klass. Varför har jag inte riktigt fått svar på än, men hon började sjunga och ha små danser för sig. Än sen, tänker ni, så gör väl alla barn? Men det här är ingen ”titta på mig”-show, det här är en ”Mitt i en konversation låser jag blicken i fjärran och sedan börjar jag sjunga på en helt orelaterad låt”-variant.

För det är så det kan gå till. Mitt i det hon gör kan hon bara stanna upp och börja sjunga och/eller sittdansa. Sångerna är poplåtar på engelska, tror jag, det har aldrig riktigt klarlagts om hon vet vad hon sjunger eller bara upprepar ljud hon hört. Harmlöst kanske ni tror, men en gång klippte hon till sin lillasyster i vad som var en särskilt viftande sittdans. Olycka eller metod i galenskapen låter jag vara osagt.

Så det är mitt liv för närvarande. Jag har en falsksjungande, sittdansande dotter helt utan anledning. Däremot har jag en teori att det är ärftligt, men hoppar över en generation. Min far sjunger nämligen också. Han sjunger bättre än dottern men dock bara en textrad.

”I thought you said you’d understand me”

Under de första 5 åren av min levnad la jag inte märke till denna egenhet, och de efterföljande 10 hade jag ingen aning vad gubben småsjöng om när han funderade på något. Vid 15 års ålder hörde och förstod jag för första gången hela textraden och frågade min far varför han sjöng och varifrån texten kom.

Svaret blev att han sjöng inte och följaktligen inte hade en aning om ursprunget till orden. Det är mitt eget personliga familjemysterium. Andra undrar vad som hände Farbror Evert som försvann i Kongo 1823, jag vill veta var orden som farsan sjunger på kommer ifrån.

Jag tror han vet, antingen medvetet eller undermedvetet, varifrån den kommer. Men han tjyvhåller på infon! Jag ser framför mig, många år från nu när det är dags att kila vidare, när han låser blicken på mig från sjuksängen, greppar min handled och väser fram ”Galateatern, Malmö 1967!”. Detta kommer vara startskottet till ett sökande över hela Europa med komiska inslag i de Sydamerikanska djunglerna för att till slut hamna utanför en ospecificerad krog i ett sjaskigt kvarter i en mellanstor stad i Ukraina. Jag sitter med en nedvattnad öl på uteserveringen, och genom ett litet fönster hör jag hur en gammal grammofonskiva spelas och sången når mitt öra.

”I thought you said you’d understand me”

Vilket bara skulle väcka flera frågor för farsan har aldrig någonsin varit i Ukraina.

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Sökandet efter svar

När man är förälder får man se och höra de mest märkliga saker. Från översvämmade badkar till resonemang som skulle spränga Djupa Tankens* processor.

En förälder är som en upptäcksresande i en äventyrsbok från 1800-talet, där mötet med andra kulturer (läs: Anhanget) ofta slutar i att man vill fly hals över huvud med giftpilar och spjut som flyger kring öronen medan någon skäller på en på ett språk som man absolut inte förstår.

När man som förälder vaknar är det som en astronaut som vaknar ur sin kryosömn** och inser att i den nedsläckta rymdfarkosten så är man INTE ENSAM.

Men tiden går, och ju säkrare man blir som förälder inser man mer och mer att man närmast kan jämföras med en rumpnisse. Man har koll på sitt men med mycket liten chans att någonsin förstå de där konstiga små människorna. ”Varför gör de på detta viset?” är din nationalsång. Var diskussion blir sig lik, oavsett ålder.

”Jag ritade på väggen!”

”Vaffö gör di på detta viset?”

”Jag tänker hoppa av skolan och bli influncer!”

”Vaffö?”

”Jag och kompisarna tänkte åka på utlandsemester trots att hela världen gått åt helvete!”

”Vaffö då då?”

Men så sätter ungarna foten i det där jävla hålet när de åker skidor. Vildvittrorna sliter i håret på dem och du inser att det inte passar sig att hänga en vagga på storfoten, utan du får kanalisera din inre Birk och dra upp dem ur hålet. Men jag slår vad om att redan nästa dag ställer du, lite trött, frågan ”Men varför då?!”

* Djupa Tanken var den superdator i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen som efter 7 och en halv miljon år gav svaret på den ultimata frågan om Livet, Universum och Allting.

** Kryosömn blev introducerad som en vetenskaplig process iom. Buck Rogers-romanerna från 1924 men har funnits som ett magiskt tillstånd bland annat i Kung Arthur-myten, i Edgar Allen Poes ”some words with a mummy” och i Jack Londons ”A thousand deaths” från 1800-talet och inte att förglömma: Törnrosa.

Martyrskap Vs Föräldraskap

Jag älskar Anhanget, båda två. Ganska självklart, de är ju mina barn. Vi kommer ganska bra överens, så när som på meningskiljaktigheter om läggdags och middagsmenyn då och då.

Den äldsta börjar närma sig tonåren, vilket märks löjligt väl. Men hon har ännu inte lärt sig behärska de lätt psykopatiska vapnen man har i sin arsenal som tonåring, vilket gör hennes utbrott ganska lustiga, vilket får mig att le, vilket inte underlättar förhandlingarna om vi säger så.

Hon har till exempel inte lärt sig ”smälla igen dörren och ignorera föräldrarna” utan kör mer på ”smälla igen dörren och fortsätta konversationen vare sig vi vill eller inte”.

Men, det roligaste i hennes arsenal är ”Martyren”.

Jag älskar ”Martyren”, och försöker förhandla fram sponsring för en webbserie.

En butter, liten tjej sitter i en stol eller soffa, med tröjhuvan(om sådan finnes) nedragen framför ögonen och underläppen så långt ut att den skulle bli en hyfsad banjosträng. Sedan muttrar hon surt orsaker om varför det är synd om henne. De flesta utan grund eller med mycket lätta lösningar.

– Jag kommer frysa ihjäl!

– Ta på dig rätt kläder.

Och jag kommer bli så hungrig!

– Du kan få med dig några smörgåsar.

-Åååååhhhhhmeeeeeen!

Ja ni ser ju själva här i texten. Det är hon, Stefan och Isidor med mig och Kvinnan som hennes plågande romare.

Men jag har förstått att det blir bättre om en 20-30 år.

Inte för att jag skulle veta något om det, jag var ett sådant beskedligt och snällt barn, fråga min mamma.