Slut i förråden, förräderi i leden

I självisoleringens tidevarv måste vi stå enade! Tillsammans tar vi oss igenom det, brukar det heta.

Men vad händer, när knivhuggen haglar in i ryggen och befälsordningen helt sätts ur spel? Det kan jag tala om; förråden sinar. En morgon står man där utan kaffe. Vem tur var det att handla? Kvinnans. FÖRRÄDERI!

Känslan som griper mig är allt annat än lycklig. Ett sådant svek, hur kan hon underlåta att se förråden välfyllda under pågående krissituation? Jag finner förövaren, hon sover. Kanske förklarligt eftersom klockan är sex på morgonen men, med blodet ännu rinnande från knivhuggen i ryggen, vädrar jag skuld.

Jag går till ytterlighet, kall fot på täckesvarm rygg. Ett skrik genom morgondiset, ett slag med en kudde som tillhygge. Ett ilsket ”Vad fan gör du?” Hon försöker vända på situationen, prata bort det försvunna kaffet.

Den gubben går inte!

”Varför gapar förråden tomma!?” kräver jag med samma tonfall som en fyllsjuk, tysk general från 1917. Fler kuddslag slår emot mig, krav på att jag ska vara tyst och låta henne sova. Jovisst, en förrädares skadeglada sömn.

Sådär fortgår det, det skylls på katter och barn. Svärmödrar och morföräldrar pekas ut som potentiella hinder för införskaffandet av kaffe. Jag håller mig kall, låter inga känslor stå i vägen för rättmätig bestraffning. Nynnandes signaturmelodin från Den nakna polisen försöker jag bestämma mig om man ringer 112 eller om det räcker med 114 14 när brottslingen i sängen vräker ur sig att det finns snabbkaffe i ett av köksskåpen.

Motvilligt lägger jag min hämnd åt sidan, går och ser om hon talar sant. Det gör hon för en gångs skull. Någon minut att koka vattnet, några varv med skeden och jag dricker förnöjt min morgondryck samtidigt som jag läser dagens dumheter på mobilen. Då utbryter från sängen en kakafoni utan dess like!

”Jag kan inte sova!” ”Varför gör du såhär mot mig!?” och dylika citat.

Väldigt konstigt kan jag tycka, hon borde ta en kopp kaffe på morgonen så hon blir på bättre humör.