I sängen med Polly

Jag försöker hålla en viss standard. Hålla fram ett alternativ till Kvinnans, som hon kallar dem, idéer. Jag försöker bara visa våra gemensamma barn att det finns andra sätt att göra saker på än att till exempel spendera en månad skitförbannad på bostadsföretaget för att man inte kan möblera om som man vill på grund av formen på rummet. Detta irriterar Kvinnan storligen och får henne att vilja hämnas på diverse sätt. Hon gömmer snusdosor, mobiler, ibland hela kläduppsättningar för att sedan skylla på mig som om det vore mitt fel att jag inte finner det jag söker!

Jag brukar kunna stå emot hennes små mind games vilket leder till att hon blir än mer irriterad, men ibland konspirerar ödet, världen OCH Kvinnan för att trycka till mig lite extra. En sådan stund skedde igår. Vi var trötta, vädret var tråkigt och ungarna hade gått och lagt sig. För att muntra upp oss drog jag fram en påse Polly jag glömt att jag köpt som således hade klarat sig från Anhangets helgskövlingar i skafferiet.

Jag tog en och den var god. Jag tog en till och den var god. Jag tog en tredje, den smakade fan och insåg att nu skiter jag i det här, jag går och lägger mig. Så jag gjorde mig i ordning för natten, la mig i sängen med en bok medan Kvinnan satt uppe och tittade på den sämsta Star Wars-filmen.  När jag som bäst låg där och läste, rymdriddaren skulle just hugga ner rymddjävulen med sitt motorsågsvärd*, kände jag att ”En sista Polly skulle sitta fint, fast jag har borstat tänderna. Ja det här är en sådan där kväll som man får vara lite crazy på!”

Jag glodde ömsint på Kvinnan över läsplattans rygg men då hon ignorerade mig harklade jag mig lite övertydligt. Hon tog tydligen illa vid sig för hon fräste fram frågan om vad tusan jag ville? En Polly. Varför sa jag inte det direkt? Djupa suckar men jag fick två (2!) Polly där jag låg och försökte kanalisera min inre viscount, vilket inte gick så bra då Kvinnan helt sonika vägrade att mata mig med dem en och en. Konstigt kan jag tycka, men bra karl reder sig själv ändå.

Nämnas skall att lampan var släckt, det var ju ändå läggdags, så allt ljus jag hade kom från läsplattan och TVn. Jag förde den första Pollyn mot munnen och släppte den. Den studsade på min överläpp och försvann. På riktigt försvann. En snabb touch på min läpp och sedan var den puts väck. Jag såg över mina alternativ.

Låta saken bero, käka upp den sista godisen och somna? Nej, då skulle vi ha chokladfläckar både på oss själva och på lakanen, barnen skulle skvallra och alla skulle tro att det var ”chokladfläckar” som om vi vore devianter med en mycket specifik fetisch. Ej optimalt.

Tända lampan och skaka ut lakanen för att finna på den strövande konfekten? Antagligen det bästa men det var inte det jag gjorde. Istället satte jag mig upp i sängen och petade runt som en särskilt inkompetent schimpans i jakt på termiter. Jag kunde inte finna den tappade Pollyn, men däremot lyckades jag också tappa bort den kvarvarande godisen någonstans i mörkret.

Skammen var total. Jag hade förlorat en viljornas kamp mot en chokladdragérad skumtopp! Jag tog de spillror som var kvar av min stolthet och känsla av egenvärde, steg upp och tände lampan.

Jag behövde inte ens leta. Där låg de, i sängen bredvid min huvudkudde. Tillsammans väntade de med ett så stort hånleende som godis kan uppbringa. Jag plockade upp dem. Jag såg på dem. Känslan av en skamblandad bitterhet blev mig övermäktig varpå jag slängde de båda i soporna. Sen gick jag tillbaka till sängen, la mig ner och muttrade mig själv till sömns.

Behöver jag ens berätta att Kvinnan fnissade högljutt genom hela förloppet?    

*Det är fullt logiskt i bokens kontext.

Vad som kan hända när alla har humor

Ja, som jag skrev i måndags försökte jag förhandla bort mina barns namn i utbyte mot en till två kilo Djungelvrål, något jag gick bet på då Hannah på Cloetta bestämt slog ner förhandlingarna varpå jag snabbt utnämnde henne till min nemesis.

På något vänster fick Hannah nys om detta och kontaktade mig via mail. Det hade tydligen skrattats lite på kontoret men hon hade inte tid att vara min nemesis på lång sikt, därför ville hon skicka lite värdecheckar, något jag givetvis accepterade.

Och märk noga detta! Cloetta är snabbare i sina utbetalningar än både Skatteverket och gemene flygbolag, för redan igår damp 100 bagis i checkar ned i brevlådan.

Då grävde jag upp sedan länge glömda kunskaper och kom fram till att detta räcker till 750 gram Djungelvrål.

Så från mitt ursprungliga krav på 1 till 2 kilo har jag gått ner till straxt under enkilosgränsen, men mitt anhang får fortsätta heta det de heter. Alla nöjda och ingen nemesis finnes längre.

Hannah på Cloetta är verkligen en slug förhandlare. Hatten av!

Vad jag vill komma till är att allas liv blir bättre när alla har humor. I detta lättkränkthetens tidevarv hade jag nog, av företag med mindre vett i skallen, kunnat få både cease and desist och stämning för att jag skadat varumärket. Nu såg de humorn och jag fick Djungelvrål.

Covid kan få några av påsarna om jag får gå ut och leka med mina kompisar snart. Kanske till och med sova över?

Du…

…Schyssta ‘rå?

Nähe…

Mina ungar borde byta namn

Det är svårt att roa sig ansvarsfullt när man är fattig student och en pandemi rullar genom världen. Särskilt när avstånd är en grej som verkar bli mer och mer svårförstådd ju längre tiden går. Så man får bli lite kreativ.

Jag blev, av olika anledningar, sugen på Djungelvrål. Under normala omständigheter hade jag knallat ner till turkiosken på hörnet och köpt en i datum utgången påse eller två till överpris.

Men nu är det ju som det är och varje uns underhållning måste noga hushållas och ransoneras. Planen föddes när min kamrat Fredrik visade att han minsann hade egna karameller, som affären vägrade låta honom få utan kostnad.

Han är inte ens blond och bär glasögon oerhört sporadiskt. Och sist han hade på sig en stickad, blå väst över vit skjorta var aldrig. Därför tyckte jag affären var både snäll och klarsynt när de erbjöd honom en stor Pucko helt gratis.

Tillbaka till Djungelvrålen.

Jag trodde aldrig jag skulle få Cloetta att döpa om sin produkt till Kjellbergs Salta Djur eller dylikt, även om det skulle vara ett fantastiskt namn, och inte heller var jag särskilt sugen på att byta namn.

Då kom jag på det, jag har ju två ungar! Anhanget är inte så gamla så de borde logiskt sätt inte vara för fästa vid sina namn! Jag påbörjade genast en övertalningskampanj mot det äldsta anhanget, som var mycket resistent mot att byta namn till Djungelvrål. Hon påstod att hon tyckte lakrits var äckligt.

Jag har aldrig slagit mina barn men när hon sa så förstod jag de som gör det.

Hur som helst, jag fick byta mål. Det yngre anhanget ogillade också Djungelvrål, men var villig att byta namn om hon också fick heta ”Kaylee” i mellannamn samt att vi åkte och spelade minigolf.

Planen var klar, så jag skickade iväg ett erbjudande till Cloetta.

Hej!
En snabb fråga. Om jag skulle lagligen byta namn på ett av mina barn till ”Djungelvrål”, hur många gratispåsar skulle jag eventuellt kunna få ut av det? Om bara en så kan vi nog båda enas om att det inte är värt besväret, men kan ni se att lägga en 2-3 kilo Djungelvrål som ersättning känns det som en befogad åtgärd.

Tacksam för svar

/Simon Kjellberg

P.S: Båda barnen är söta och väluppfostrade nog att inte påverka varumärket negativt

Okej, jag kan ha tummat på sanningen lite men i förhandlingar kan man inte alltid köra med öppna kort. Nu trodde jag att saken var klar, men icke. Entré för Hannah på Cloettas Konsumentservice.

Hej Simon,

Tack för ditt mail.

Djungelvrål är visserligen ett fint namn, men tyvärr hade detta inte varit ett möjligt byte.

Våra varumärken är några av våra mest värdefulla tillgångar, som vi måste vårda noggrant och hålla en strikt linje för hur de används. Om ett varumärke som till exempel Djungelvrål används av andra än varumärkesägaren, kan det leda till att varumärket inte längre är skyddat.

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Hannah
Konsumentservice

Den här kvinnan är fan min nya nemesis, hon kunde väl ha bett om en adress att skicka någon påse som tröstpris iallafall? Jag fick bordlägga alla planer på att utnyttja mina barn i reklamsyfte och gå till turkkiosken på hörnet för att köpa en eller två, i datum utgågna, Djungelvrålspåsar till överpris.

Som en normal person.

Och till råga på allt var jag tvungen att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget.

Jag var tvungen att betala för att spela minigolf med Kvinnan och Anhanget. Och det anhang som skulle heta Djungelvrål Kaylee Kjellberg?

Den skitungen vann!