Om lurkor och andra huvudbonader

Hattar är ett märkligt kapitel i världen. Man kan undra vad det första föremålet var någon satte på skallen. Var det för att skydda sig eller för att imponera på det motsatta könet? Blev det motsatta könet i forntiden imponerad av föremålet man hade på huvudet och i så fall varför?

När kom symbolism in i det hela, varför valde man att visa sin framgång med en bit tyg, skinn, plast på skallen? Och viktigast av allt, varför blev kepsen så omåttligt populär, jag frågar för enligt min mening är en keps bland det fulaste man kan ha på skallen om man inte är nio-tio bast. Vänder du den bakfram är det en skylt som du håller upp mot världen och basunerar ut att ”Jag behöver professionell hjälp!”. Folk i allmänhet behöver ju inte lyssna på min åsikt i frågan, naturligtvis, även om jag råkar ha rätt. Jag använder själv hatt vid valda tillfällen, dock med viss försiktighet lärd i ungdomens dimmor.

Första varningen skedde på Gran Canaria, kan ha varit 2004 kanske något annat år, då jag och mina kusiner ramlade runt i Puerto Ricos krogliv med samma medvetenhet som en blind eremitkräfta.

Min kusin bar keps. Men han är en trevlig prick ändå, föreställer jag mig då jag inte sett honom på 8 år eller så.

Han var i alla fall där, med sin keps, på en bar som hette Harleys. Tequila, öl och av någon anledning Smirnoff ice, allt glatt serverat av en söt bartender som presenterade sig som Snow. Jag misstänker att det var ett taget namn. Hon fattade i alla fall tycke för min kusins huvudbonad och bad att få prova den. Vi hade hållit igång ett tag så hon fick naturligtvis prova. Hon hade den på sig när hon tog några beställningar från andra gäster och strunt snackades, mer öl intogs och vi lämnade stället sans keps. Något som uppdagades först några timmar senare när vi hällde in min kusin i en taxi och han undrande sluddrar fram ”Var är min kepa?”  

Vi kör memento metoden, kommer snabbt fram till att den måste vara på någon av krogarna vi besökt. Ingen fara, vi hämtar den i morgon kväll.  Vi är mycket riktigt tillbaka i Puerto Rico kvällen efter, Snow jobbar inte och inget i hittatlådan. Om hon slängt den i havet eller fortfarande promenerar runt någonstans på planeten med min kusins keps på sig låter jag vara osagt, men han reste hem till ett mycket kallare, för hans huvud inte minst, Sverige och återsåg aldrig den kepsen igen.

Om vi går med på att första varningen skedde 2004, så kom andra varningen några år efter sommaren 2007. Jag var med mina kamrater på American Car Show i Norrtälje där jag införskaffade en väldigt fin, tyckte jag då, cowboyhatt i svart skinn(imitation).  Där gled vi runt i sommarsolen, drack på medhavd öl och snackade skit med varandra, med ditresta raggare eller med vem helst vi stötte på.

Mycket trevlig tillställning som traditionsenligt avslutades med fest på den lokala raggarklubben Yankee Ranch. Det var mer av samma vara, fast med mer hångel i buskarna. Ett konststycke jag själv försökte mig på då jag slog mig i slang med en trevlig flicka som, som ni nog kanske gissar, frågade om hon fick prova min hatt.

Jag ville väldigt gärna hångla i buskarna så jag sa ja. Varpå en terrorist, vettvilling och kamrat kommer och pratar med mig! Jag förklarar att jag är lite upptagen just nu och han frågar med vem. Jag vänder mig mot tjejen igen för att upptäcka att hon inte längre är där och det är inte heller min hatt. Försvunna i natten som två fyllon som drunknar i en svart tjärn i skogen.

Bara något år senare springer jag på Kvinnan på en fotbollsmatch. Jag bar inte hatt och hon har heller aldrig stulit någon hatt av mig så vitt jag vet. Inte än.

Jag lämnar er idag med visdomsorden:

När ni går ut och rullar hatt se till att hålla i hatten annars försvinner den med en smula.