Hur man lappar ett förhållande

Kvinnan är heligt förbannad. Inte ”du kom hem sent”-förbannad utan på riktigt ”du dejtar min syster”-förbannad och hon har inte ens någon syster!

Det hela började med att hon köpte post-its åt mig, jag kunde ha dem till skolan tänkte hon, märka upp sidor i böcker eller så. Väldigt omtänksamt tyckte jag så jag använde dem absolut. Problemet var att det var en post-it bunt med över 500 ark. Jag har använt cirka 30 under den här terminen. Matematiskt säger det sig ju självt att jag har ganska många kvar.

För att inte göra henne ledsen tänkte jag att jag skulle kunna använda lapparna till andra saker. Kanske komma med lite förslag?

Eller ställa frågor?

Och ibland rena uppmaningar, ni vet, för effektivitetens skull.

Kvinnan muttrade lite över den första, svor rakt ut åt den andra och min oskyldiga uppmaning fick jag tillknycklad och kastad i huvudet. Men hon verkade uppskatta att jag använde hennes present kändes det som så jag fortsatte med en liten vädjan.

Samt ett, i mitt tycke, ganska välbehövligt tips.

Kvinnan sparkade mig då på smalbenet, men på ett glatt sätt liksom, mer som jag hade pekat på något lite pinsamt men hon var ändå glad att det kom fram. Hon skojade till och med till det genom att hävda att hon inte orkade mer lappar och ville skiljas. Sån är hon, tar allt med en klackspark liksom.

Jag satt i godan ro och läste när hon kom instörtande från barnets rum och skrek på mig ”Har du lappat ungen till och med?!” vilket jag tycker var en rejäl överreaktion!

Som ni ser är lappen inte ens i närheten av anhanget! Jag skulle aldrig avhumanisera mitt eget barn genom att sätta en lappar på henne. Men visst kunde Kvinnan göra ett bättre jobb att uppfostra det till något annat än ett YouTube-konsumerande gnällnystan. Det kanske jag också borde, men jag har inte fått någon lapp om det så jag kör på som vanligt.

Som vanligt i det här fallet är att sitta i köket och skriva det här, medan Kvinnan letar igenom hela vardagsrummet efter post-it häftet samtidigt som hon muttrar och svär, turligt nog inte så anhanget hör. Om hon hittar det så gör det faktiskt inget. Jag tycker den här formen av kommunikation fungerar jättebra så jag har beställt åtta häften till. Kvinnan är arg nu, men med lite fler lappar kommer allting nog att ordna sig!

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Bingolotto, kaffe och bajs

Under söndagen bestämde sig Kvinnan med anhang att spela Bingolotto. Någon jag själv till minnes inte gjort sedan aldrig. Men jag kunde nog stå ut för hemfridens skull, menade Kvinnan. Sagt och gjort, klockan 18:00 prick satt vi i vardagsrummet framför Bingolotto. Jag lät tankarna vandra ganska snabbt då jag inte hade varken lott eller intresse att tillgå, däremot Anhanget satt under Ettans bingo och skrek som vore det VM-final och Sven Rydell (49 mål/43 landskamper) gick mot mål. Sedan mattades dock entusiasmen av på grund av utebliven vinst och samtidigt som Odelberg tråkade ut gästerna i rutan började det livligt diskuteras exakt vad vi skulle käka till middag under måndagen.

Den vanliga heliga treenigheten av Pannkakor,Tacos och ”Kött” kom upp som förslag. Kvinnan la in ett motargument i form av kyckling och ris. Jag kallade på den mystiska kraften som är ”pappaskämt” och sade med myndig röst:

”Det blir korv och makaroner, och därmed pasta!”

Det var då vi hörde ett ljud, Anhanget och jag. Ett ljud märkligt likt en ensam, ostämd fiol inuti ett hål vars väggar är klädda med aluminiumfolie. Vi försöker lokalisera ljudet. Det kommer inifrån lägenheten, det vet vi. Det låter ganska nära. Typ bredvid oss i soffan.

Vi tittar på Kvinnan. Hon är högröd i ansiktet, munnen och ögonen är hopknipna till streck. Ostämdfiolialuminiumfoliehål-ljudet kommer från någonstans straxt ovanför bröstkorgen på henne. ”Vad gör du, Mamma?” frågar det äldsta anhanget, med värmländsk dialekt för så gör hon ibland, och då brister det. Kvinnan har kämpat som ett djur för att inte skratta rakt ut och låta den klunken Irish Coffee hon just tagit när jag släppte lös pappaskämtet fara ut över bordet. Men dialekten pressar henne över kanten. En mix av grädde, kaffe och Black Velvet med en oresonlig mängd socker blästrar vardagsrumsbordet.

Anhanget sitter som två frågetecken medan Kvinnan skrattar och kippar efter luft. Det minsta klämmer ur sig ”Men Mamma, han var ju inte ens rolig!”. Och jag tänker att hon är en liten skitunge utan förfining. Men redan nu på måndagsmorgon bevisar hon att jag har fel, när hon skrattar tills hon ramlar ur sängen av Tunnan och Morotens gamla slagdänga ”Bajs till frukost”. Allt är roligt, det är bara det att inte alla skrattar åt samma saker.

Lappfeber och Stugsjuka

Kvinnan påpekade att jag verkar ha fått lappsjuka. Jag håller inte med, jag såg den filmen. En total avsaknad av blödande ögonhålor och mordiska tankar gentemot mina inackorderingar gör utlåtandet absurt. En feldiagnostisering utan like.

Jag går med på att jag inte nyttjar byxor förrän vid lunch och medger att jag kan ha haft samma tröja några dagarveckor i rad. Men för den sakens skull kan man ju inte påstå att jag har lappsjuka? Var tog Kvinnan sin läkarexamen? Producera kompetensintyg, tack!

Det finns evidens för att kaffe har blivit min basföda till nackdel för lagad mat och möjligheten att leva på äggmackor är omdiskuterad, detta faktum debatterar jag inte emot. Jag vänder mig istället mot anklagelsen om stugfeber, att Kvinnan anklagar utan bevis.

Hon har åkt till en kamrat, muttrade då hon gick ut genom dörren. Bra för henne, hon får lite perspektiv.

Själv ska jag rensa lite navelludd. För att det behöver göras, inte på grund av någon jäkla lappsjuka!

Vad jag gjorde i Hamburg

Innan den globala nedstängningen knäckte jag extra för ett företag som anordnar/anordnade turneringar inom rekreationshockey runt om i Europa. En grupp kamrater med tillräckligt många som vill spela hockey och dricka öl kunde köpa sig platser och få hotell, matcher, käk och bira under en veckas tid. Denna gång var vi i Hamburg och såvitt jag vet hade deltagarna bara gott att säga. Bakom kulisserna slet jag med helt andra utmaningar och dessa redogör jag för i videon med ett spoken word framträdande som, om inte mästerligt, i varje fall är roligt. Mycket nöje.