Gå skrattande till gymmet

Nu ska jag prata om Kvinnan igen. Hon är den typen av person som får grym beslutsångest av att läsa en meny och om jag får spekulera skulle jag säga att under hela vårt förhållande har vi spenderat mer tid med menyer än mat under vår vistelse på en restaurang. Med det sagt så har hon tagit ett beslut, hon ska börja gymma.

Jag är helt för lite självförbättring, inte så mycket för utseendets skull. Jag älskar henne oavsett om hon ser ut som Scarlett Johansen eller Rosanne Barr. Inte för att jag är helt oförflackad, börjar hon någonsin likna Hulk Hogan så är det dags att vi går skilda vägar. Hur som helst tycker jag det är ett bra initiativ rent hälsomässigt.

Det tog 2 dagar innan hon hamnade i, vad jag trodde, fällan. ”Jag ska gå nästa vecka, måste bara skaffa träningsbyxor.” Jo tjena, det där är ett gymkort som kommer ligga oanvänt tänkte jag men åter igen överraskade Kvinnan mig. Byxor inhandlades och iväg till gymmet bar det.

Och i ett karaktäristiskt drag gick handlingen ”byxor–>gym” så jag fick inte ens se brallorna innan de användes till avsedd aktivitet. Jag blev grymt imponerad över hennes nya driv. I jämförelse var min största prestation samma vecka att beställa snus för resten av månaden. Jag fick tre godiskolor på köpet så helt bortslösat var det ju inte.

Så. Snuset i kylen, godiskolorna på bänken. Kvinnan kom hem, lite trött knackade hon mig på axeln där jag satt och skrev på ett orelaterat inlägg här på bloggen. Lite kärvänligt klappade jag henne på låret, då kände jag dem. I fickan på hennes nya träningsbyxor låg mina tre godiskolor. Hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem.

”Allvarligt…”

”DET ÄR FÖR ATT BARNEN INTE SKA KOMMA ÅT DEM!”

”Allvarligt, älskling? Godis i träningsbyxorna?”

Sedan följde skälet till att Kvinnan och jag hållit ihop så länge som vi gjort, vi skrattade. Ett sådant där okontrollerat, nästan maniskt skratt som man får ont i bålen av och inte kan stoppa. Vi skrattade så högt och så länge att ungarna sprang in i rummet och bad att få veta vad i helvete vi trodde vi skrattade åt?!

När vi sedan satt där, kippande efter andan, skrattade jag ett sista, ganska smärtsamt, skratt.

”Du inser att det här hamnar på bloggen, väl?”

Kvinnan hängde lite med huvudet, drog djupt efter andan och fnittrade till.

”Jo, jag gör väl det.”

I coronatider där man inte kan träffa andra är en knäpp fru det bästa man kan begära för inspirationen.

Sjukt konstigt

Konst är ju väldigt subjektiv och man ska akta sig ganska noga för att komma med fördömande åsikter. Det är så man ska göra men när jag såg den här samlingen i en facebookgrupp för”svåra föremål” kunde jag inte göra så utan var tvungen att noga fundera på hur fan folk tänkte när de valde att ha denna konst upphängd på Sveriges sjukhus. Denna lista handlar egentligen inte om konstverken i sig, utan deras utseende i sammanhanget ”upphängt i sjukhuskorridor”.

1. Helan och Halvans halshuggna kusiner

Betänk följande. Du ligger på sjukhus, kanske i svår sjukdom. Du och läkarna kämpar tillsammans, medicinerna tar och operationen lyckas. Du är frisk, du ska hem till dina nära och kära, du får ha riktiga kläder på dig. Du tar din väska från sjukhussängen och går ut i korridoren, det är då du stirrar rakt på de här två lirarna. En lite mindre, antagligen killen med planen, med världens tjockaste fluga och hans 1700-talslakej i peruk med mer muskler än sinne. Den lille killen är förbannad, det syns. Kanske är de Liemannens praktikanter och ditt tillfrisknande har gjort att de missat sin chans att visa framfötterna? De kan också vara från en vadslagningsfirma för just detta sjukhus, nu är de speciellt bittra över att du trotsade oddsen och överlevde.

En annan tanke är att de hänger på Nya Karolinska och bara är fångna i en min av våldsamt överraskad jovialitet över hela den härvan..

2. Barnförbjudet uttryck

Tänk vad lätt det är att göra konst. Bara lite målarfärg (jag hoppas innerligt att det är målarfärg) på senapsgul botten. Motivet låter jag mig inte ens gissa mig till, även om någon påpekade att det, med största välvilja, kunde se ut som en kyckling. Min tanke är att de kanske hängt den på psykologin, om man som patient påpekar att någon kletat en kuk som slår knut på sig själv och ejakulerar på väggen så blir det tvångströja men om man säger att det ser ut som en kyckling får man gå? Eller tvärtom?

Andra alternativet torde vara urologen.

3. Handlet

Jag säger det rent ut. Något gick sönder, någon försökte laga det och det gick inte bra. Jag föreställer mig att en konstnär satt och skulpterade på en naken Hamlet i den kända scenen med Yorriks skalle när hon fick ett telefonsamtal i ett annat rum (konstnärer är så fattiga så de har ingen mobiltelefon, det är sedan gammalt) och bad sin vän hålla ett öga på ateljén. Lång historia kort; Katt smet in, jakt, förrymt barn, kaxig duva, hel skolklass och KRASCH. En skulptur av en politiker som tigger pengar i naturlig storlek faller omkull och krossar naken-Hamlet. Vännen får panik och slänger ihop bitarna samtidigt som han hör konstnären på väg tillbaka från sitt samtal, det är vännen och en tub superlim mot klockan.

Han lyckas få ihop delarna och kasta ett skynke över skapelsen, som sedan tas till Stora Sjukhuset för att avtäckas. Skynket försvinner, tystnad. Någon längst bak bland de församlade börjar säga ”Vad fa..” men blir hyschad. Handlet är ett faktum och en fixerad del av avdelningen.

4. Gruppterapi

Det här är det enda konstverket jag låtit behålla sin faktiska titel då jag misstänker att konstnären hade en väldigt svår tid någon gång under sin levnad. Det måste vara enda skälet till att avbilda sin gruppterapi som Voldemorts släktträff.

MEN. Jag undrar lite över tjommen längst till höger i bild som sträcker sin hand bakom personen bredvid för att klämma personen bredvid denne på rumpan. Ni kanske vill ha det till att det läggs en tröstande hand på ryggen men så mycket anatomi kan jag att jag vet att det där är INTE ryggen. En solklar rövklämning.

Jag är inte pryd, och vågar man inte vinner man inget. Jag har tagit några chansningar under mitt liv under raggningarnas fana. Men om man använder gruppterapin för att ragga sexpartners då har man inte kalkylerat alla riskerna. Eller så har man det men är jävligt dålig på matte. Jag undrar även över person nr.2 från höger. Hur känner sig denne när herr Sveas längsta arm sträcker sig runt för att antasta en annan? Lättad? Besviken? Grymt obekväm. Det här mina vänner, är konst. ”Gruppterapi” väcker hundratals frågor, men ger inga svar!

Det finns fler exempel på mystisk konst runtom Svedalas vårdinrättningar, så nästa gång ni har ärenden där råder jag er att ta en extra titt på väggarna. Det är en gratis freakshow, fabel och skräckfilm i ett.

Årets sista dag och sista inlägg

Jag har mycket att göra så jag lämnar över till vår nya inneboende att framföra vår nyårshälsning. Det är hög tid att börja laga maten, korka skumpan och fira början på ett, vad vi hoppas, mycket bättre år än vad som varit.

Och som en liten välkomstpresent till min nye vän ber jag er att fundera ut några namnförslag, för vore det inte en ogärning av rang att låta honom gå genom livet och kallas Kurt?

Hur man lappar ett förhållande

Kvinnan är heligt förbannad. Inte ”du kom hem sent”-förbannad utan på riktigt ”du dejtar min syster”-förbannad och hon har inte ens någon syster!

Det hela började med att hon köpte post-its åt mig, jag kunde ha dem till skolan tänkte hon, märka upp sidor i böcker eller så. Väldigt omtänksamt tyckte jag så jag använde dem absolut. Problemet var att det var en post-it bunt med över 500 ark. Jag har använt cirka 30 under den här terminen. Matematiskt säger det sig ju självt att jag har ganska många kvar.

För att inte göra henne ledsen tänkte jag att jag skulle kunna använda lapparna till andra saker. Kanske komma med lite förslag?

Eller ställa frågor?

Och ibland rena uppmaningar, ni vet, för effektivitetens skull.

Kvinnan muttrade lite över den första, svor rakt ut åt den andra och min oskyldiga uppmaning fick jag tillknycklad och kastad i huvudet. Men hon verkade uppskatta att jag använde hennes present kändes det som så jag fortsatte med en liten vädjan.

Samt ett, i mitt tycke, ganska välbehövligt tips.

Kvinnan sparkade mig då på smalbenet, men på ett glatt sätt liksom, mer som jag hade pekat på något lite pinsamt men hon var ändå glad att det kom fram. Hon skojade till och med till det genom att hävda att hon inte orkade mer lappar och ville skiljas. Sån är hon, tar allt med en klackspark liksom.

Jag satt i godan ro och läste när hon kom instörtande från barnets rum och skrek på mig ”Har du lappat ungen till och med?!” vilket jag tycker var en rejäl överreaktion!

Som ni ser är lappen inte ens i närheten av anhanget! Jag skulle aldrig avhumanisera mitt eget barn genom att sätta en lappar på henne. Men visst kunde Kvinnan göra ett bättre jobb att uppfostra det till något annat än ett YouTube-konsumerande gnällnystan. Det kanske jag också borde, men jag har inte fått någon lapp om det så jag kör på som vanligt.

Som vanligt i det här fallet är att sitta i köket och skriva det här, medan Kvinnan letar igenom hela vardagsrummet efter post-it häftet samtidigt som hon muttrar och svär, turligt nog inte så anhanget hör. Om hon hittar det så gör det faktiskt inget. Jag tycker den här formen av kommunikation fungerar jättebra så jag har beställt åtta häften till. Kvinnan är arg nu, men med lite fler lappar kommer allting nog att ordna sig!

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Bingolotto, kaffe och bajs

Under söndagen bestämde sig Kvinnan med anhang att spela Bingolotto. Någon jag själv till minnes inte gjort sedan aldrig. Men jag kunde nog stå ut för hemfridens skull, menade Kvinnan. Sagt och gjort, klockan 18:00 prick satt vi i vardagsrummet framför Bingolotto. Jag lät tankarna vandra ganska snabbt då jag inte hade varken lott eller intresse att tillgå, däremot Anhanget satt under Ettans bingo och skrek som vore det VM-final och Sven Rydell (49 mål/43 landskamper) gick mot mål. Sedan mattades dock entusiasmen av på grund av utebliven vinst och samtidigt som Odelberg tråkade ut gästerna i rutan började det livligt diskuteras exakt vad vi skulle käka till middag under måndagen.

Den vanliga heliga treenigheten av Pannkakor,Tacos och ”Kött” kom upp som förslag. Kvinnan la in ett motargument i form av kyckling och ris. Jag kallade på den mystiska kraften som är ”pappaskämt” och sade med myndig röst:

”Det blir korv och makaroner, och därmed pasta!”

Det var då vi hörde ett ljud, Anhanget och jag. Ett ljud märkligt likt en ensam, ostämd fiol inuti ett hål vars väggar är klädda med aluminiumfolie. Vi försöker lokalisera ljudet. Det kommer inifrån lägenheten, det vet vi. Det låter ganska nära. Typ bredvid oss i soffan.

Vi tittar på Kvinnan. Hon är högröd i ansiktet, munnen och ögonen är hopknipna till streck. Ostämdfiolialuminiumfoliehål-ljudet kommer från någonstans straxt ovanför bröstkorgen på henne. ”Vad gör du, Mamma?” frågar det äldsta anhanget, med värmländsk dialekt för så gör hon ibland, och då brister det. Kvinnan har kämpat som ett djur för att inte skratta rakt ut och låta den klunken Irish Coffee hon just tagit när jag släppte lös pappaskämtet fara ut över bordet. Men dialekten pressar henne över kanten. En mix av grädde, kaffe och Black Velvet med en oresonlig mängd socker blästrar vardagsrumsbordet.

Anhanget sitter som två frågetecken medan Kvinnan skrattar och kippar efter luft. Det minsta klämmer ur sig ”Men Mamma, han var ju inte ens rolig!”. Och jag tänker att hon är en liten skitunge utan förfining. Men redan nu på måndagsmorgon bevisar hon att jag har fel, när hon skrattar tills hon ramlar ur sängen av Tunnan och Morotens gamla slagdänga ”Bajs till frukost”. Allt är roligt, det är bara det att inte alla skrattar åt samma saker.

Lappfeber och Stugsjuka

Kvinnan påpekade att jag verkar ha fått lappsjuka. Jag håller inte med, jag såg den filmen. En total avsaknad av blödande ögonhålor och mordiska tankar gentemot mina inackorderingar gör utlåtandet absurt. En feldiagnostisering utan like.

Jag går med på att jag inte nyttjar byxor förrän vid lunch och medger att jag kan ha haft samma tröja några dagarveckor i rad. Men för den sakens skull kan man ju inte påstå att jag har lappsjuka? Var tog Kvinnan sin läkarexamen? Producera kompetensintyg, tack!

Det finns evidens för att kaffe har blivit min basföda till nackdel för lagad mat och möjligheten att leva på äggmackor är omdiskuterad, detta faktum debatterar jag inte emot. Jag vänder mig istället mot anklagelsen om stugfeber, att Kvinnan anklagar utan bevis.

Hon har åkt till en kamrat, muttrade då hon gick ut genom dörren. Bra för henne, hon får lite perspektiv.

Själv ska jag rensa lite navelludd. För att det behöver göras, inte på grund av någon jäkla lappsjuka!

Vad jag gjorde i Hamburg

Innan den globala nedstängningen knäckte jag extra för ett företag som anordnar/anordnade turneringar inom rekreationshockey runt om i Europa. En grupp kamrater med tillräckligt många som vill spela hockey och dricka öl kunde köpa sig platser och få hotell, matcher, käk och bira under en veckas tid. Denna gång var vi i Hamburg och såvitt jag vet hade deltagarna bara gott att säga. Bakom kulisserna slet jag med helt andra utmaningar och dessa redogör jag för i videon med ett spoken word framträdande som, om inte mästerligt, i varje fall är roligt. Mycket nöje.