Jag har frågor!

Och det är viktiga frågor som gräver djupt i koncept så som rättvisa och öldrickande. Jag bjuder åter in er att tillsammans med mig tänka tillbaka på sommaren 2019. Ganska hyfsad om man jämför, inte sant? Det var året då visenter kissade varandra i munnen och karateleguaner kämpade i sina burar och ingen brydde sig så mycket om vad självkarantän eller social distansering betydde.

Det var även det året då Ängöl bryggeri inte fick kränga sin midsommarbira på Systemet på grund av att etiketten hade denna bild.

Den var inte måttfull nog, visade ”en riskfylld situation” och anspelade på en ”drömsk sommarkänsla”.  Vet inte om jag spontant kan hålla med om att det skulle vara riskfyllt,

förutom den här prissen som står lite oskyldigt med händerna i byxfickorna, drömskt planerandet mordet på sin fru, bara en knuff ner i vattnet så gör kjolarna resten och hela hennes arv tillfaller honom! Men förutom det, nej inga risker direkt. Men det gjorde Systembolaget, så den blev portad från försäljningen.

Nu är det vintern 2020, och jag spatserade in på systemet för att se om det fanns några julöl jag inte provat, det fanns det inte. Däremot fanns Falcons julbryggd på en hylla.  Jag stannade, jag stirrade. Och jag hade frågor.

Titta på den! Det är så mycket att ta i tu med att det måste tas i delar.

För det första, ta en titt på tomtarnas ansikten. Det är inte dagens första bira de häller upp, så mycket kan man utläsa. Det här är två tomtar som började kl 11 på dagen och nu ska de ta ytterligare ett par till middagen.

Middagen ja, gröt. Gröt kan vara riktigt gott. När det är kallt ute, vinter, och man får riktig tomtegröt med kanel och honung att starta dagen med, då är det gott. Och öl är, som vi redan vet, gudarnas nektar. Men jag har aldrig under de där kalla vinterdagarna när jag fått en tallrik gröt framför mig tänkt Fan, det här skulle man ha en bira till!

Och tala om riskfyllda situationer! De sitter där i svinkalla vinternatten, dyngfulla, rakt på den gnistrande snön. Förfrusna pungkulor är bara första problemet. Lunginflammation, urinvägsinfektion, blåanus, listan över problem kan göras hur lång som helst. Ganska givet att de somnar där i snön efter de tömt tunnan som lär innehålla åtskilliga liter med Falcon Julbrygd, två döda tomtar. Väldigt juligt.

Ändå är det bilden på en gubbe som spelar fiol och en annan som ror som är ”För riskfylld” för Systembolaget. Falcons Julbrygd kan fortsätta år efter år efter år. Jag är emot att någon lägger sig i vad som finns på öletiketterna över huvud taget, det är en dum grej att lägga energi på, men OM det ska göras får man väl för fan vara konsekvent?

God Jul, kom ihåg att inte spela fiol utan sitt ute på marken (i snön om du kan hitta den) och öla med en stor skål gröt som vickning. Då går du säker enligt Systembolaget.

Det tar knäcken på mig

Räcker det inte nu? Hur många uppoffringar måste jag göra?!

Det började redan i november, Kvinnan kommer hem med en gigantisk pepparkorv, en sådan där som kan tjänstgöra som både fredagsmys, frukost och mellanmål men ändå ha tillräckligt mycket kvar för att gå som tillbehör till middagen. Jag påpekar min uppskattning och går efter en kniv i köket. Kvinnan tar den ur min hand och skär upp en liten, liiiiiiten, alltså verkligen atomtunn bit. ”Sen ska vi spara resten till julafton.”

Husfrid är viktigare än salami, jag ställer inga vidare krav. Dock smider jag planer på hur jag ska komma över en ansenlig bit pepparkorv utan att Kvinnan märker det, än så länge har ingen bra plan utarbetats.

Sendan kom första advent och lussebullar. En uppsjö av saffransbullar åkt in i ugnen och kom ut mer eller mindre perfekt gräddade. Jag skvätte upp en kopp varm glögg, satte mig till bords och skulle hugga in på bakverken när jag fick veta att en(1) sketen bulle var allt jag fick! Resten skulle sparas, frysas in och delas ut vid vad bullnazisten Kvinnan tyckte var en bra tidpunkt.

Tinade lussebullar smakar inte lika bra som nygräddade, det är ingen åsikt utan fakta. Men än en gång höll jag hemfriden främst.

Hungrig, desperat och lätt förbannad ställde jag mig själv vid spisen en kväll när Anhanget gått till sängs. Här skulle göras julkola. Det är egentligen min fars gebit till jul, men extrema situationer tarvar extrema åtgärder, så jag fick suppleantera gubben i år.

Resultatet blev över förväntan. Inte mjuk nog att klibba fast i pappret, inte så hård att man bryter av tänderna. The apprentice had become the master, åtminstone tills nästa år då det antagligen blir soppa av alltihop.

Kvinnan kom hem i slutskedet, skar isär kolan i prydliga fyrkanter och rullade in dem i smörpapper för att sedan placera dem i sina vackraste förvaringsburkar. Åh, vad gott det skulle bli med kola, sa hon, på julafton.

På julafton?! Det är skitlänge tills dess och det var ju jag som lagade till kolan och…här hjälpte inga argument, jag fick vara tacksam att de inte hamnade i frysen..

Igår kom den senaste smällen. Kvinnan ställde sig och kokade knäck. Jag gav upp slaget redan innan jag stod vid slagfältet och la mig för att sova bort sorgen, besvikelsen och sötsuget.

Hon väckte mig i morse, silluetterad av ljuset från granen som en pilsk Lucia när hon rörde mitt ben och sa att hon skulle gå till jobbet, men knäcken stod på diskbänken.

Så när jag gick för att handla kunde jag ju köpa lite mer smörpapper, lägga dem i lager i den fina burken, men ät ingen för de är till sen!

Jag har blivit flickan med tändstickorna i mitt eget hem. Jag får titta på allt gott som lagas till jul, som genom ett fönster, och eftersom hyresvärden tycker att värme är för veklingar lär jag frysa ihjäl innan jag får smaka. Jag tror jag skyndar på detta. Lägger mig ned bland lakan och täcken kalla som snödrivor för att drömma om en värld där jag själv får bestämma när jag ska äta saker ur min egen kyl och mina beslut inte har någon inverkan på hemfriden.

I morgon skall det göras julskinka, undra om jag får smaka?

God jul, smaklig måltid.

Jululven vaknar

Jag är en konstnär. Märk väl att jag inte skrev bra konstnär men jag kladdar lite med färg och form på hyfsat vanlig basis. Testar lite olika medium men kommer ofta tillbaka till måleriet.

Kvinnan å sin sida är inte så mycket för att skapa om det inte är för barnens skull. Hon är en virtious med flirtkulor och toarullar.

Men visar man upp en lerfigur föreställande Nyarlathotep, det krälande kaos och mörke faraon, höjer hon ett ögonbryn och undrar ”Så du har inte gjort någonting idag?”

I juletider händer dock något med henne. Som en varulv som ser månen gå upp och börjar hungra efter byte ser Kvinnan julskyltningen i butikerna och begäret efter glitter och röda band. Sedan börjar förvandlingen.

Man märker först att det börjar bli svårt att hitta förvaringsplatser i hemmet. Varje skåp upptas av gör-det-själv-kit med glada tomtar eller snögubbar på framsidan, på alla tillgängliga ytor ligger papper, band och bomull. Det är dags för julpyssel, och alla ska med.

Anhanget älskar det, jag är ambivalent. Mest gör jag uppror mot de traditionella bilderna av jul och motarbetar dessa genom att smycka granen med en Spawn-figur, sätter tomtemössor på dödskallar och målar den Gula Kungens märke i glitter på en julkula.

Det uppskattas inte.

Traditionellt och skitlika ska det vara. Så där jag smyckade julkulor med lovecraftianska skapelser tog Kvinnan en approach som perfekt skulle smält in om den blixtrade förbi i Kalle Ankas Jul.

En vackert målad julkula med stjärnor och kalligrafilikt ”Merry Christmas” skrivet med kärleksfull hand. Jag blev oerhört imponerad och julefriden rådde. Tills Kvinnan tyckte att något saknades. Jag vidhöll att kulan var perfekt, men hon envisades. Det saknades ju ett ”R”!

Kvinnan blev upprörd. Merry Chistmas, vad fan är det?

Och det är nu, om hon vore konstnär året om, som det skulle vara henne till gagn. För varje konstnär vet att det aldrig blir som man tänkt eller ens som man ville och det är okej.

För alltid har man skapat något, och så länge det är vackert för dig räcker det gott.

Vilket är tur, för min skulptur av Nyarlathotep blev skitful.

Brinnande hopp i mörkret

Mörkt när man kommer och mörkt när man åker hem, så brukar det i regel vara i vårt avlånga land under de kalla månadern. Nu går man ju inte hemifrån så mycket så det är fanimig mörkt hela tiden.

Jag brukar vara en riktig Ebenezer när det kommer till julen. Dekoren, baket och gran kan kvitta från 1a till 23e december vad mig anbelangar. Men i år hände något, för nära en vecka sedan.

Jag ramlade av misstag in på en sida som visade när årets Gävlebock monterades. Som om jag vore Grinchen kände jag ett hugg i bröstet och efter att ha försäkrat mig om att det inte var en infarkt kom jag på vad det var. Ljuset, glädjen och förväntan tändes i mig.

Precis som Scrooge efter sitt möte med andarna ville jag kasta upp mitt fönster och skrika till första bästa skitunge att ”Spring ner och hitta den största jävla fågel de säljer på ICA, köp den och leverera hit!”.

Detta gjorde jag inte, men jag gav mitt anhang tillåtelse att sjunga julsånger nu fram till den 31a. Efter att ha tittat på varandra som för att fråga ”har gubben blivit tokig?” Stämde de upp i en rendering av bjällerklang som antagligen får oss vräkta.

Jag såg på allt skräp de och Kvinnan satt upp och tänkte att det var väl lite mysigt ändå. Jag satte upp Shauwn den Missanpassade Renen (tråkigt nog arbetslös i år då jag inte hinner med att göra någon julkalender) på din plats där granen ska stå, ännu inte så psykopatiskt hoppfull att jag tillåter en gran innan 23e.

Den kvällen tände vi vartenda stearin och värmeljus vi hade för att mota bort mörkret. Julmusten fuskades på och mitt veknande hjärta bjöd till och med mina tre inneboende på lussekatt.

För nu har det tänts. Ljuset, glädjen och förväntan.

För i år måste ju bara bocken brinna?! Den har klarat sig i tre år på raken men fan, i år behöver vi en win! Iallafall den lilla? Gävle Kommun? Schyssta’rå?