Mörker och gråa golv

Jag avskyr att gå upp före klockan 6, på riktigt. Sol och ljust, regn och mörker spelar ingen roll. Är klockan före 6 är dagen nästintill förstörd.

Missförstå mig inte, jag är glad i skälet att jag måste gå upp tidigt. Det är själva akten av tidigt uppvaknande medelst väckarklocka jag vänder mig emot.

Duscha, klä på sig, ränna till bussen. Allt med en kropp och hjärna som vänligt men bestämt ber om en förklaring till vad faaan jag tror jag sysslar med?

Jag har inga svar att ge, bara ett för litet förlåt utan ord i form av en pressbyråkaffe.

När jag går vid Odenplans tunnelbana mot Vanadisplan i ännu ett bud att stävja bukfetman ser jag där på det grå golvet, en utspilld pöl med kaffe.

Den är ganska stor. Stor nog att om personen som tappat den bara köpt en liten kopp så fick den inget kaffe på vägen till jobbet. Om en stor kopp inhandlats tyder bevisen på att några klunkar blev kvar, men om den var liten?

Jag känner mitt eget kaffe skvalpa runt i tarmsystemet, kroppen tar upp vad näring som finns och koffeinet. Jag känner mig lyckligt lottad när jag kliver ut i en ganska fin, sval morgon och börjar promenera mot mitt mål.

Jag måste skynda mig, för det är morgonfika 08:15.

Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…

Det här med kaffe

Jag vet inte hur allt började, varför koffein blev så omhuldat av oss. Jag har hela internet till mitt förfogande så jag skulle kunna ta reda på det, men varför det när det är så mycket roligare att fabulera?

 Högst troligt var det under upptäckartiden. Men jag föreställer mig hur mycket tidigare, en tidig morgon i ett träd någonstans i världen, en apa var på skitdåligt morgonhumör och kastade mindre apor ner från trädet i vredesmod. Apans partner såg förfärat på, hela generationen och därmed mänskligheten höll på att gå åt helvete.

Partnern tänkte i panik, rykte åt sig några bönor den hade plockat på sig under gårdagen och började med primaters precision kasta dem på den ilskna apan. Några hamnade i munnen, apan tuggade på dessa och såg genast världen ur sin partners synvinkel. En värld där de mindre aporna fortfarande fick sitta på grenarna. Att det smakade ganska illa gjorde inget, apor har ju som bekant få hämningar när det kommer till smak, de äter bananer med skalet på till exempel.

Generationer kom och gick, tills 1990talet rullade in. Processen att konsumera bönorna hade blivit lite mer komplicerad men morgonhumöret var sig likt.

Jag vet inte om mitt morgonhumör var så illa när jag var 7­–8 år men kaffe fick jag. Barnkaffe kallat.

Barnkaffe är väldigt lätt att göra. Det är 30/70 kaffe och mjölk med 39 sockerbitar, även om jag är osäker på mängden sockerbitar. Låt oss säga tillräckligt med sockerbitar för att få en vanlig lattemorsa att blekna.

Jag kommer inte ihåg att jag fick det dagligen, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som det i minnets flashback. En fördel barnkaffe har gentemot en vanlig kopp kaffe var att sockerbitarna ofta inte hann smälta utan man kunde, i slutet av kaffedrickandet, tugga på dem som en sorts karamell.

Det tyckte inte min mor om, skulle jag få 30+ sockerbitar skulle jag åtminstone dricka dem.

Åren gick och mitt kaffedrickande blev mer normalt. Proportionerna vände 30/70 mjölk och kaffe, sockerbitarna minskade till två. Fadern vägrade mjölk och hade två sockerbitar. Och det skulle vara ur perkolator annars kunde det kvitta. Själv ogillade jag att sila kaffesump mellan tänderna samt för många delar vid själva tillverkningsprocessen. Men vad kunde jag göra? Det var inte jag som pröjsade för kaffet.

Det här höll i sig tills jag flyttade hemifrån. Familjesemestrar hade lärt mig att pulverkaffe var lätt, men bara till för nödfall, så bryggare fick det bli. Jag gjorde mig av med sockret och anlände till min nuvarande kombination av så mycket kaffe och så mycket mjölk.

 Jag gör inte kaffe med mått, jag gör det med känsla.

Föräldrahemmets perkolator brakade efter trogen tjänst till sist ihop. Kanske hade de en kaffebryggare under en tid, det minns jag inte, för i alla mina minnen står där endast en vattenkokare och bredvid den en behållare med snabbkaffe.

Tror Mor hade två sorter, en för att de skulle ta sig genom dagen och ett finkaffe som togs fram till fest. Jag kände aldrig någon skillnad.

Antagligen inte mina föräldrar heller för de har slutat med den varianten och har nu ett kaffepulver till både vardag och fest.

Det som har ändrat sig är att Far anammat sin sons gamla vanor. Så mycket kaffe och så mycket mjölk, och såklart sockerbitar. Två skall det vara och endast två.

Kvinnan är mer komplicerad (läs: tedrickare), dricker sällan kaffe om det inte är en sådan där Mocha Caramel Lemon Twist Alpacino Latte-historia. När hon medicinskt behöver en kaffe, då är det vad jag numer benämner vuxet barnkaffe. 30/70 med kaffe och mjölk, 8 sockerbitar.

Det är skönt att se att gamla hantverk lever kvar.

Addendum: Mina barn hatar kaffe ner i sina knotor, något de kan fortsätta med tycker jag. Fast jag vet att snart är det dags för tonåren och då åker de väl dit ändå.

Kaffefilter och framtidstro

Det regnar. Jag är inomhus.

Det var viktigt att börja så för någon sa åt mig att jag inte fick.  Jag har varit tvungen att vänta, för vi har ju haft ganska soliga dagar den här veckan och jag vill ju inte ljuga mer än nödvändigt för er. Men nu så faller himmelsvattnet ned på vår torra asfalt.

Således. Det regnar. Jag är inomhus.

Trots regn, varsel och covid-19 har jag framtidstro. Jag har det av den enkla anledningen till att jag tagit mig igenom en hel skoltermin med för små kaffefilter. Vem som bär skulden (Kvinnan) kan vi bara spekulera i men strapatsen är snart över, det börjar minska i den lilla blå filterhållaren med ett troll på.

Ni kanske inte tycker att det är någon större motgång men sådan kaffemani jag haft sedan distansstudierna började gör det till en värre motgång än ett strömavbrott, som för övrigt också skulle försvåra drickandet av kaffe.

För att bevisa detta vill jag att ni föreställer er följande scenario.

Ni är jag, vaknar tidigt för att skicka iväg Anhanget till skolan med något som liknar frukost i magen. Med igenklistrade ögon ramlar ni mot köket för att slå på kaffekokaren innan barnamord begås, ty de har för mina synders skull ärvt mitt morgonhumör. Ni trycker på Knappen (ja, stort K) som fyller lägenheten de ljud och lukter som lovar att idag inte kommer bli lika illa som alla andra dagar.

Ljudet och lukten ljuger givetvis men i några minuter är det trevligt att låtsas. Vi säger för diskussionens skull att det här är en sådan där dag då allt klaffar. Barnen får på sig kläderna i vettig tid, mat i magen och allt flyter som på en flod av guld mot tystnaden när de går till skolan för att möta sin dag. Ni häller upp första koppen kaffe, sätter er i soffan och tar den första, magiska, klunken.

Kosmiskt förräderi. En munfull kaffesump träffar er som ett slag i ansiktet. Spottande beger ni er mot köket för att förstå vad som gått fel, ni stirrar ned på filtret. Det har vikit ned sig så att det mesta av kaffepulvret haft fri lejd ned i kannan. I förtvivlan häller ni ut brygden i vasken, inte med ett plask utan med ett duns. Som ett sista ”Fuck You” till er morgonfrid får ni nu lägga tid på att hiva upp sump från slasken till soporna. Sedan får ni brygga nytt, det lyckas den här gången men det smakar inte lika bra för ni vet vad ni fick gå igenom för att få dricka skiten.

Sådana här scenarier har blivit vanligare sedan de för små filtren kom in i mitt liv. Men snart är de slut, så jag har framtidstro.

Till dess.

Det regnar. Jag är inomhus.

Slut i förråden, förräderi i leden

I självisoleringens tidevarv måste vi stå enade! Tillsammans tar vi oss igenom det, brukar det heta.

Men vad händer, när knivhuggen haglar in i ryggen och befälsordningen helt sätts ur spel? Det kan jag tala om; förråden sinar. En morgon står man där utan kaffe. Vem tur var det att handla? Kvinnans. FÖRRÄDERI!

Känslan som griper mig är allt annat än lycklig. Ett sådant svek, hur kan hon underlåta att se förråden välfyllda under pågående krissituation? Jag finner förövaren, hon sover. Kanske förklarligt eftersom klockan är sex på morgonen men, med blodet ännu rinnande från knivhuggen i ryggen, vädrar jag skuld.

Jag går till ytterlighet, kall fot på täckesvarm rygg. Ett skrik genom morgondiset, ett slag med en kudde som tillhygge. Ett ilsket ”Vad fan gör du?” Hon försöker vända på situationen, prata bort det försvunna kaffet.

Den gubben går inte!

”Varför gapar förråden tomma!?” kräver jag med samma tonfall som en fyllsjuk, tysk general från 1917. Fler kuddslag slår emot mig, krav på att jag ska vara tyst och låta henne sova. Jovisst, en förrädares skadeglada sömn.

Sådär fortgår det, det skylls på katter och barn. Svärmödrar och morföräldrar pekas ut som potentiella hinder för införskaffandet av kaffe. Jag håller mig kall, låter inga känslor stå i vägen för rättmätig bestraffning. Nynnandes signaturmelodin från Den nakna polisen försöker jag bestämma mig om man ringer 112 eller om det räcker med 114 14 när brottslingen i sängen vräker ur sig att det finns snabbkaffe i ett av köksskåpen.

Motvilligt lägger jag min hämnd åt sidan, går och ser om hon talar sant. Det gör hon för en gångs skull. Någon minut att koka vattnet, några varv med skeden och jag dricker förnöjt min morgondryck samtidigt som jag läser dagens dumheter på mobilen. Då utbryter från sängen en kakafoni utan dess like!

”Jag kan inte sova!” ”Varför gör du såhär mot mig!?” och dylika citat.

Väldigt konstigt kan jag tycka, hon borde ta en kopp kaffe på morgonen så hon blir på bättre humör.