Kaffefilter och framtidstro

Det regnar. Jag är inomhus.

Det var viktigt att börja så för någon sa åt mig att jag inte fick.  Jag har varit tvungen att vänta, för vi har ju haft ganska soliga dagar den här veckan och jag vill ju inte ljuga mer än nödvändigt för er. Men nu så faller himmelsvattnet ned på vår torra asfalt.

Således. Det regnar. Jag är inomhus.

Trots regn, varsel och covid-19 har jag framtidstro. Jag har det av den enkla anledningen till att jag tagit mig igenom en hel skoltermin med för små kaffefilter. Vem som bär skulden (Kvinnan) kan vi bara spekulera i men strapatsen är snart över, det börjar minska i den lilla blå filterhållaren med ett troll på.

Ni kanske inte tycker att det är någon större motgång men sådan kaffemani jag haft sedan distansstudierna började gör det till en värre motgång än ett strömavbrott, som för övrigt också skulle försvåra drickandet av kaffe.

För att bevisa detta vill jag att ni föreställer er följande scenario.

Ni är jag, vaknar tidigt för att skicka iväg Anhanget till skolan med något som liknar frukost i magen. Med igenklistrade ögon ramlar ni mot köket för att slå på kaffekokaren innan barnamord begås, ty de har för mina synders skull ärvt mitt morgonhumör. Ni trycker på Knappen (ja, stort K) som fyller lägenheten de ljud och lukter som lovar att idag inte kommer bli lika illa som alla andra dagar.

Ljudet och lukten ljuger givetvis men i några minuter är det trevligt att låtsas. Vi säger för diskussionens skull att det här är en sådan där dag då allt klaffar. Barnen får på sig kläderna i vettig tid, mat i magen och allt flyter som på en flod av guld mot tystnaden när de går till skolan för att möta sin dag. Ni häller upp första koppen kaffe, sätter er i soffan och tar den första, magiska, klunken.

Kosmiskt förräderi. En munfull kaffesump träffar er som ett slag i ansiktet. Spottande beger ni er mot köket för att förstå vad som gått fel, ni stirrar ned på filtret. Det har vikit ned sig så att det mesta av kaffepulvret haft fri lejd ned i kannan. I förtvivlan häller ni ut brygden i vasken, inte med ett plask utan med ett duns. Som ett sista ”Fuck You” till er morgonfrid får ni nu lägga tid på att hiva upp sump från slasken till soporna. Sedan får ni brygga nytt, det lyckas den här gången men det smakar inte lika bra för ni vet vad ni fick gå igenom för att få dricka skiten.

Sådana här scenarier har blivit vanligare sedan de för små filtren kom in i mitt liv. Men snart är de slut, så jag har framtidstro.

Till dess.

Det regnar. Jag är inomhus.

Slut i förråden, förräderi i leden

I självisoleringens tidevarv måste vi stå enade! Tillsammans tar vi oss igenom det, brukar det heta.

Men vad händer, när knivhuggen haglar in i ryggen och befälsordningen helt sätts ur spel? Det kan jag tala om; förråden sinar. En morgon står man där utan kaffe. Vem tur var det att handla? Kvinnans. FÖRRÄDERI!

Känslan som griper mig är allt annat än lycklig. Ett sådant svek, hur kan hon underlåta att se förråden välfyllda under pågående krissituation? Jag finner förövaren, hon sover. Kanske förklarligt eftersom klockan är sex på morgonen men, med blodet ännu rinnande från knivhuggen i ryggen, vädrar jag skuld.

Jag går till ytterlighet, kall fot på täckesvarm rygg. Ett skrik genom morgondiset, ett slag med en kudde som tillhygge. Ett ilsket ”Vad fan gör du?” Hon försöker vända på situationen, prata bort det försvunna kaffet.

Den gubben går inte!

”Varför gapar förråden tomma!?” kräver jag med samma tonfall som en fyllsjuk, tysk general från 1917. Fler kuddslag slår emot mig, krav på att jag ska vara tyst och låta henne sova. Jovisst, en förrädares skadeglada sömn.

Sådär fortgår det, det skylls på katter och barn. Svärmödrar och morföräldrar pekas ut som potentiella hinder för införskaffandet av kaffe. Jag håller mig kall, låter inga känslor stå i vägen för rättmätig bestraffning. Nynnandes signaturmelodin från Den nakna polisen försöker jag bestämma mig om man ringer 112 eller om det räcker med 114 14 när brottslingen i sängen vräker ur sig att det finns snabbkaffe i ett av köksskåpen.

Motvilligt lägger jag min hämnd åt sidan, går och ser om hon talar sant. Det gör hon för en gångs skull. Någon minut att koka vattnet, några varv med skeden och jag dricker förnöjt min morgondryck samtidigt som jag läser dagens dumheter på mobilen. Då utbryter från sängen en kakafoni utan dess like!

”Jag kan inte sova!” ”Varför gör du såhär mot mig!?” och dylika citat.

Väldigt konstigt kan jag tycka, hon borde ta en kopp kaffe på morgonen så hon blir på bättre humör.