Mellan knekt och mandolin

En infekterad fråga mellan mig och Kvinnan är införskaffandet av köksmandolin. Jag menar på att vi är ett litet hushåll, inget storkök och att en kniv och en skärbräda är fullgott för att föda oss alla fyra. Hon menar på att hon vill ha en köksmandolin.

Jag gav med mig när det kom till att skaffa barn och jag gav med mig för att skaffa katt. Så på köksmandolinen har jag bestämt slagit mig fast i skyttegravarna, ständigt beredd på nästa offensiv. Det har underlättats av att Kvinnan inte har något körkort, hennes understödslinje har varit otillräcklig för att anskaffa en utan min vetskap. Då har hon skaffat en vän med körkort, som naturligtvis har tid till diverse utflykter både till IKEA, Dollarstore och djävulens mors syster.

De åkte iväg utan mig, en mörk, stormig, relativt solig dag. Jag var inte på plats för att avhålla dåraktiga inköp, så nu har vi en köksmandolin. En förkrossande förlust kan man tycka. Ett nederlag i tvåsamhetens eviga krig.

Hon testade den idag.

Gurka, morötter och potatis låg spritt så att köket såg ut som om paret MacNeil endast låtit sitt barn äta rotfrukter och gurka under sin uppväxt och sedan kommit på besök för en exorcism. Sedan försökte hon sig på kyckling som, enligt bilden på förpackningen, skulle förvandlas till perfekta skivor.

För att beskriva scenen lånar jag ett citat från en annan skribent som jag tyvärr glömt bort namnet på.

”Det var rörande scener i gränslandet mellan matlagning och likskändning.”

Efter att ha städat upp den gastronomiska krigsskådeplatsen, vari jag var mycket ohjälpsam, tittade hon fundersamt på köksmandolinen.

”Det kanske är bättre med skärbräda och kniv…”

Åh, go’ vänner! Vilken känsla, efter år i blod, svett och lera kunde jag äntligen stiga upp ur min skyttegrav, storma murarna och inta slottet! Kära kamrater, mina stridströtta armar kan nu vila på rättrådighetens kuddar.

Mina vänner, jag rapporterar en SEGER!