Gå skrattande till gymmet

Nu ska jag prata om Kvinnan igen. Hon är den typen av person som får grym beslutsångest av att läsa en meny och om jag får spekulera skulle jag säga att under hela vårt förhållande har vi spenderat mer tid med menyer än mat under vår vistelse på en restaurang. Med det sagt så har hon tagit ett beslut, hon ska börja gymma.

Jag är helt för lite självförbättring, inte så mycket för utseendets skull. Jag älskar henne oavsett om hon ser ut som Scarlett Johansen eller Rosanne Barr. Inte för att jag är helt oförflackad, börjar hon någonsin likna Hulk Hogan så är det dags att vi går skilda vägar. Hur som helst tycker jag det är ett bra initiativ rent hälsomässigt.

Det tog 2 dagar innan hon hamnade i, vad jag trodde, fällan. ”Jag ska gå nästa vecka, måste bara skaffa träningsbyxor.” Jo tjena, det där är ett gymkort som kommer ligga oanvänt tänkte jag men åter igen överraskade Kvinnan mig. Byxor inhandlades och iväg till gymmet bar det.

Och i ett karaktäristiskt drag gick handlingen ”byxor–>gym” så jag fick inte ens se brallorna innan de användes till avsedd aktivitet. Jag blev grymt imponerad över hennes nya driv. I jämförelse var min största prestation samma vecka att beställa snus för resten av månaden. Jag fick tre godiskolor på köpet så helt bortslösat var det ju inte.

Så. Snuset i kylen, godiskolorna på bänken. Kvinnan kom hem, lite trött knackade hon mig på axeln där jag satt och skrev på ett orelaterat inlägg här på bloggen. Lite kärvänligt klappade jag henne på låret, då kände jag dem. I fickan på hennes nya träningsbyxor låg mina tre godiskolor. Hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem, jag såg att hon såg att jag kände dem.

”Allvarligt…”

”DET ÄR FÖR ATT BARNEN INTE SKA KOMMA ÅT DEM!”

”Allvarligt, älskling? Godis i träningsbyxorna?”

Sedan följde skälet till att Kvinnan och jag hållit ihop så länge som vi gjort, vi skrattade. Ett sådant där okontrollerat, nästan maniskt skratt som man får ont i bålen av och inte kan stoppa. Vi skrattade så högt och så länge att ungarna sprang in i rummet och bad att få veta vad i helvete vi trodde vi skrattade åt?!

När vi sedan satt där, kippande efter andan, skrattade jag ett sista, ganska smärtsamt, skratt.

”Du inser att det här hamnar på bloggen, väl?”

Kvinnan hängde lite med huvudet, drog djupt efter andan och fnittrade till.

”Jo, jag gör väl det.”

I coronatider där man inte kan träffa andra är en knäpp fru det bästa man kan begära för inspirationen.

Samtal i natten

Jag: Älskling? Gumman?

Kvinnan: Mm..vad är det?

Jag: Jag kan inte sova!

Kvinnan: Nej, jag märker det. Vad tycker du jag ska göra åt saken?

Jag: Vet inte.

Kvinnan: *vänder sig bort från mig och suckar* Då tycker jag du kan vara tyst.

Jag: Du skulle ju kunna sjunga en vaggvisa för mig.

*lång tystnad*

Kvinnan: Eh…VA?!

Jag: Jo men alltså, tänk om det i alla år varit det som skulle fått mig att somna bara så *knäpper med fingrarna*. Vi har ju aldrig prövat, eller hur?

Kvinnan: Jag tänker INTE sjunga en godnattsång för dig.

Jag: Vaggvisa.

Kvinnan: Va?

Jag: Du skulle sjunga en vaggvisa, inte en godnattvisa.

Kvinnan: Jag skiter i vad du kallar det, jag sjunger inget!  Då har du skaffat fel tjej!

Jag: Men det skulle kunna vara min AV-knapp som du letat efter, tänk dig att kunna få mig att somna när du vill.

Kvinnan: *suckar djupt och sjunger*

*Låååååååång tystnad*

Jag: För det första…

Kvinnan: Käften!

Jag: För det första så…

Kvinnan: Tyst!

Jag: Tänk om jag hade en liten liten apa är ingen vaggvisa, och för det andra är det ”tänk vad alla skulle stå och gapa” som man sjunger. Folk gapar åt apan, apan gapar inte åt sig själv.

Kvinnan:Du behöver inte sova men om du inte är tyst och ligger still så slår jag dig. GODNATT!

*Tystnad i mörkret. Kvinnan vänder sig om och slår mig på axeln*

Kvinnan: Och ge fan i att snarka!

Jag såg Haren kyssa Tomten, jag….

”Man ska städa undan julen innan tjugondag knut” säger de som vet. Vettigt med ett satt slutdatum kan jag tycka, även om jag också kan tycka att allt utom julmatsrester kan försvinna ur min åsyn den 26e december. För när julen är över förvandlas glittret som hängts upp från glada dekorationer till skräp.  Alla tomtarna går från att vara en mysfaktor till att vara i vägen. Granen var en glädjande syn, nu barrar den på mattan.

Jag skriver detta i skenet från vår julgran, bredvid en porslinstomte, stirrandes på ett par grönröda girlanger. För Kvinnan delar inte min åsikt, utan är en del av ”varar än till påska”-falangen av psykopatiska julfirare. Det är för övrigt samma människor som dricker julmust i oktober.

”Det är väl inte så bråttom”, ”det är ju så vackert”, ”när snön försvinner är julen slut”.

När snön försvinner. I det här jävla landet betyder det att vi ska ha våra jävla dekorationer uppe lagom till midsommar, och även då är det osäkert om snön är borta!

Kvinnan menar att det inte är så farligt, många har dekorationerna uppe länge. Jag ber henne nämna en hon känner som inte tar ned skräpet innan tjugondag knut. Då vill hon plötsligt koncentrera sig på programmet vi tittar på.

Efter några misslyckade försök att få svar låter jag mina axlar sjunka och säger att jag kan plocka undan det själv. Då sker en viss förändring i Kvinnans beteende.

Ögonen lyser upp och jag får detaljerade direktiv om hur allt ska ligga och i vilken låda. Och vad som ska göras med halloweendekorationerna som redan ligger i lådan.

Så mycket för mysfaktor. Så mycket för ”julens magi”. Bara hon själv slipper plocka kan julprylarna försvinna lite när som.

Nästa år ska jag fanimig vägra ta ned något pynt över huvud taget. Det kommer vara rena rama crossovern! Den 31 december ska kycklingar stå bredvid skelett som sodomerar tomtar! Spöken ska dingla i en gran omgiven av skrattande harar! Allt omgivet av hundra miljoner hjärtan som jag hängt upp till alla hjärtans dag! Och när Kvinnan kämpar och svär för att öppna ytterdörrren för att det står ett diorama innehållande tomten, påskharen och en jäkla pyssling som mördar Rudolf i en självmordspakt i vägen ska jag sitta i soffan, smuttandes på varm chocklad med marsipanägg i, och med ljuva toner påminna henne.

”Det är en sådan mysfaktor med pynt, en riktigt magisk känsla, eller hur älskling?”

Jag kanske inte överlever det, men fan vad tillfredställande det kommer vara.

Bröd och skräck

Där låg jag i sängen, digitalklockans ilsket röda siffror visade 04:20. I alla andra sängar sovs och snusades det, men i min egen kurrade det bara, ty jag var hungrig. Jag steg upp, slog på kaffe. Jag hade planerat att bara soveläta lite kallskuret vi lämnat efter oss från nyår, men en rysning utmed ryggen påpekade att jag ville ha något varmt i magen.

Jag slängde en blick på den gamla analoga klockan i köket, även om de inte var röda var siffrorna lika ilskna som sina digitala kusiner i sovrummet. Halv fem på morgonen, som en annan bagare. Bagare, tänkte jag plötsligt, ja jävlar i snuset! Uppskattas säkert!

Så jag tog vara på min tidiga uppstigning genom att slänga ihop lite mjöl, salt, sirap och vatten i en bunke och vispade runt som om Djävulen satt på min rygg och skrek finska skällsord. Kletade resultatet på bakplåtspapper och formade dem till något som liknade runda former. Jag öppnade den nu glödheta ugnen och petade in mina protobröd för att sedan gå i väntans tider.

De blev bättre än jag förväntade mig, sämre än jag hoppades. De blev väldigt fula, men goda vilket vi får se som ett lyckat resultat.

Det var när jag skulle flytta dem från plåten till en handduk som jag hörde det. Något väste mitt namn. Jag vände mig om men ingen var där, men rösten sa mitt namn igen och jag förstod att det kom från sovrummet. Men kalla kårar som inget nybakt bröd kunde hålla borta såg jag in i mörkret. I det svaga ljuset från köket kunde jag urskilja ett bord, en sängkant och sedan själva sängen. Och där på satt det, ja jag vet inte vad jag ska skriva.

Höljd i dunkel och täcke satt den där på sängen, bara två kallt lysande små ögon som stirrade på mig och vad jag bara kan fabulera var svarta tentakler som darrade ilsket för sin ägares humör. Långsamt, nästan som om det var smärtsamt för varelsen, vecklade den ut en hand som var obehagligt mänsklig och riktade den mot mig. Med en duns var den plötsligt på golvet och vandrade långsamt närmare över golvet.

Den verkade inte tycka om vårt kalla golv för dess steg var korta, som om den använde täcket för att skydda sina, vad jag antog, fötter från kylan. Men obönhörligt kom den närmare. Tentaklerna darrade. Ögonen lyste och en röst som lät som en förstoppad Gollum väste.

”Vad fan är det som prasslar? Är det du? Vad i helvete gör du?”

Och som ett trollslag var varelsen borta! Ersatt av en nyvaken Kvinna. Jag upplyste henne glatt om att jag bakade bröd till frukost, och prasslet var nog bakplåtspappret. Som bevis höll jag upp min ugnsvantebeklädda hand.

”Bröd? Nu!? Är du knäpp eller?”

Hon var lite ur gängorna som ni förstår, men det var långt från den hemska varelse jag tyckte mig se. Så jag lät saken bero, och var fascinerad av att vara tillsammans med en av de få kvinnor som blir upprörda när deras karl går upp innan rävarna ens försvunnit från gräsmattan för att baka bröd till familjen.

Kan jag reklamera det här?

Reklam. Detta tingens propaganda som jag avskyr så pass mycket att jag flydde reklam-TV så snart jag fick möjligheten.

Men märk väl att jag inte är någon mediasnobb, jag konsumerade TV-serier på VHS och DVD, gick i lång väntan på att nästa säsong av Andromeda skulle komma till gamla Svedala för jag vägrade slå på TV4.

Mitt reklamhat blev större när mitt föräldrahem fick digital TV någon gång precis efter de avlägsnaste delarna av Peru, men åtminstone lät Cartoon Network hela program kika förbi innan de tryckte in reklam för en ny docka eller radiobil.

Nu för tiden, tack vare streaming och adblocks, väljer jag ofta själv när jag ser reklamen. Det brukar ofta vara när Kvinnan har fjärrkontrollen, då hon äger en sjuklig fascination för det. Otaliga är gångerna jag nästan gråtandes har fått böna och be ”Tryck på hoppa över annons!” innan någon reaktion väckts.

Den enda reklam jag någorlunda förlåter är 5 sekunders-reklamer i början på vidos på YT. Där såg jag häromdagen en sådan reklam.

Det började med ett par som kastade sig i varandra armar, sedan en gammal man som skrattandes kramade om ett barn.

Sedan en text där det stod Vi kommer kramas igen. Jag hann tänka att vilket fint budskap egentligen, vad positiv jag känner mig.

Sedan dök loggan för Zalandoo upp, jag blev deprimerad och bitter istället.

Det tar knäcken på mig

Räcker det inte nu? Hur många uppoffringar måste jag göra?!

Det började redan i november, Kvinnan kommer hem med en gigantisk pepparkorv, en sådan där som kan tjänstgöra som både fredagsmys, frukost och mellanmål men ändå ha tillräckligt mycket kvar för att gå som tillbehör till middagen. Jag påpekar min uppskattning och går efter en kniv i köket. Kvinnan tar den ur min hand och skär upp en liten, liiiiiiten, alltså verkligen atomtunn bit. ”Sen ska vi spara resten till julafton.”

Husfrid är viktigare än salami, jag ställer inga vidare krav. Dock smider jag planer på hur jag ska komma över en ansenlig bit pepparkorv utan att Kvinnan märker det, än så länge har ingen bra plan utarbetats.

Sendan kom första advent och lussebullar. En uppsjö av saffransbullar åkt in i ugnen och kom ut mer eller mindre perfekt gräddade. Jag skvätte upp en kopp varm glögg, satte mig till bords och skulle hugga in på bakverken när jag fick veta att en(1) sketen bulle var allt jag fick! Resten skulle sparas, frysas in och delas ut vid vad bullnazisten Kvinnan tyckte var en bra tidpunkt.

Tinade lussebullar smakar inte lika bra som nygräddade, det är ingen åsikt utan fakta. Men än en gång höll jag hemfriden främst.

Hungrig, desperat och lätt förbannad ställde jag mig själv vid spisen en kväll när Anhanget gått till sängs. Här skulle göras julkola. Det är egentligen min fars gebit till jul, men extrema situationer tarvar extrema åtgärder, så jag fick suppleantera gubben i år.

Resultatet blev över förväntan. Inte mjuk nog att klibba fast i pappret, inte så hård att man bryter av tänderna. The apprentice had become the master, åtminstone tills nästa år då det antagligen blir soppa av alltihop.

Kvinnan kom hem i slutskedet, skar isär kolan i prydliga fyrkanter och rullade in dem i smörpapper för att sedan placera dem i sina vackraste förvaringsburkar. Åh, vad gott det skulle bli med kola, sa hon, på julafton.

På julafton?! Det är skitlänge tills dess och det var ju jag som lagade till kolan och…här hjälpte inga argument, jag fick vara tacksam att de inte hamnade i frysen..

Igår kom den senaste smällen. Kvinnan ställde sig och kokade knäck. Jag gav upp slaget redan innan jag stod vid slagfältet och la mig för att sova bort sorgen, besvikelsen och sötsuget.

Hon väckte mig i morse, silluetterad av ljuset från granen som en pilsk Lucia när hon rörde mitt ben och sa att hon skulle gå till jobbet, men knäcken stod på diskbänken.

Så när jag gick för att handla kunde jag ju köpa lite mer smörpapper, lägga dem i lager i den fina burken, men ät ingen för de är till sen!

Jag har blivit flickan med tändstickorna i mitt eget hem. Jag får titta på allt gott som lagas till jul, som genom ett fönster, och eftersom hyresvärden tycker att värme är för veklingar lär jag frysa ihjäl innan jag får smaka. Jag tror jag skyndar på detta. Lägger mig ned bland lakan och täcken kalla som snödrivor för att drömma om en värld där jag själv får bestämma när jag ska äta saker ur min egen kyl och mina beslut inte har någon inverkan på hemfriden.

I morgon skall det göras julskinka, undra om jag får smaka?

God jul, smaklig måltid.

Jululven vaknar

Jag är en konstnär. Märk väl att jag inte skrev bra konstnär men jag kladdar lite med färg och form på hyfsat vanlig basis. Testar lite olika medium men kommer ofta tillbaka till måleriet.

Kvinnan å sin sida är inte så mycket för att skapa om det inte är för barnens skull. Hon är en virtious med flirtkulor och toarullar.

Men visar man upp en lerfigur föreställande Nyarlathotep, det krälande kaos och mörke faraon, höjer hon ett ögonbryn och undrar ”Så du har inte gjort någonting idag?”

I juletider händer dock något med henne. Som en varulv som ser månen gå upp och börjar hungra efter byte ser Kvinnan julskyltningen i butikerna och begäret efter glitter och röda band. Sedan börjar förvandlingen.

Man märker först att det börjar bli svårt att hitta förvaringsplatser i hemmet. Varje skåp upptas av gör-det-själv-kit med glada tomtar eller snögubbar på framsidan, på alla tillgängliga ytor ligger papper, band och bomull. Det är dags för julpyssel, och alla ska med.

Anhanget älskar det, jag är ambivalent. Mest gör jag uppror mot de traditionella bilderna av jul och motarbetar dessa genom att smycka granen med en Spawn-figur, sätter tomtemössor på dödskallar och målar den Gula Kungens märke i glitter på en julkula.

Det uppskattas inte.

Traditionellt och skitlika ska det vara. Så där jag smyckade julkulor med lovecraftianska skapelser tog Kvinnan en approach som perfekt skulle smält in om den blixtrade förbi i Kalle Ankas Jul.

En vackert målad julkula med stjärnor och kalligrafilikt ”Merry Christmas” skrivet med kärleksfull hand. Jag blev oerhört imponerad och julefriden rådde. Tills Kvinnan tyckte att något saknades. Jag vidhöll att kulan var perfekt, men hon envisades. Det saknades ju ett ”R”!

Kvinnan blev upprörd. Merry Chistmas, vad fan är det?

Och det är nu, om hon vore konstnär året om, som det skulle vara henne till gagn. För varje konstnär vet att det aldrig blir som man tänkt eller ens som man ville och det är okej.

För alltid har man skapat något, och så länge det är vackert för dig räcker det gott.

Vilket är tur, för min skulptur av Nyarlathotep blev skitful.

Hur man lappar ett förhållande

Kvinnan är heligt förbannad. Inte ”du kom hem sent”-förbannad utan på riktigt ”du dejtar min syster”-förbannad och hon har inte ens någon syster!

Det hela började med att hon köpte post-its åt mig, jag kunde ha dem till skolan tänkte hon, märka upp sidor i böcker eller så. Väldigt omtänksamt tyckte jag så jag använde dem absolut. Problemet var att det var en post-it bunt med över 500 ark. Jag har använt cirka 30 under den här terminen. Matematiskt säger det sig ju självt att jag har ganska många kvar.

För att inte göra henne ledsen tänkte jag att jag skulle kunna använda lapparna till andra saker. Kanske komma med lite förslag?

Eller ställa frågor?

Och ibland rena uppmaningar, ni vet, för effektivitetens skull.

Kvinnan muttrade lite över den första, svor rakt ut åt den andra och min oskyldiga uppmaning fick jag tillknycklad och kastad i huvudet. Men hon verkade uppskatta att jag använde hennes present kändes det som så jag fortsatte med en liten vädjan.

Samt ett, i mitt tycke, ganska välbehövligt tips.

Kvinnan sparkade mig då på smalbenet, men på ett glatt sätt liksom, mer som jag hade pekat på något lite pinsamt men hon var ändå glad att det kom fram. Hon skojade till och med till det genom att hävda att hon inte orkade mer lappar och ville skiljas. Sån är hon, tar allt med en klackspark liksom.

Jag satt i godan ro och läste när hon kom instörtande från barnets rum och skrek på mig ”Har du lappat ungen till och med?!” vilket jag tycker var en rejäl överreaktion!

Som ni ser är lappen inte ens i närheten av anhanget! Jag skulle aldrig avhumanisera mitt eget barn genom att sätta en lappar på henne. Men visst kunde Kvinnan göra ett bättre jobb att uppfostra det till något annat än ett YouTube-konsumerande gnällnystan. Det kanske jag också borde, men jag har inte fått någon lapp om det så jag kör på som vanligt.

Som vanligt i det här fallet är att sitta i köket och skriva det här, medan Kvinnan letar igenom hela vardagsrummet efter post-it häftet samtidigt som hon muttrar och svär, turligt nog inte så anhanget hör. Om hon hittar det så gör det faktiskt inget. Jag tycker den här formen av kommunikation fungerar jättebra så jag har beställt åtta häften till. Kvinnan är arg nu, men med lite fler lappar kommer allting nog att ordna sig!

I sängen med Polly

Jag försöker hålla en viss standard. Hålla fram ett alternativ till Kvinnans, som hon kallar dem, idéer. Jag försöker bara visa våra gemensamma barn att det finns andra sätt att göra saker på än att till exempel spendera en månad skitförbannad på bostadsföretaget för att man inte kan möblera om som man vill på grund av formen på rummet. Detta irriterar Kvinnan storligen och får henne att vilja hämnas på diverse sätt. Hon gömmer snusdosor, mobiler, ibland hela kläduppsättningar för att sedan skylla på mig som om det vore mitt fel att jag inte finner det jag söker!

Jag brukar kunna stå emot hennes små mind games vilket leder till att hon blir än mer irriterad, men ibland konspirerar ödet, världen OCH Kvinnan för att trycka till mig lite extra. En sådan stund skedde igår. Vi var trötta, vädret var tråkigt och ungarna hade gått och lagt sig. För att muntra upp oss drog jag fram en påse Polly jag glömt att jag köpt som således hade klarat sig från Anhangets helgskövlingar i skafferiet.

Jag tog en och den var god. Jag tog en till och den var god. Jag tog en tredje, den smakade fan och insåg att nu skiter jag i det här, jag går och lägger mig. Så jag gjorde mig i ordning för natten, la mig i sängen med en bok medan Kvinnan satt uppe och tittade på den sämsta Star Wars-filmen.  När jag som bäst låg där och läste, rymdriddaren skulle just hugga ner rymddjävulen med sitt motorsågsvärd*, kände jag att ”En sista Polly skulle sitta fint, fast jag har borstat tänderna. Ja det här är en sådan där kväll som man får vara lite crazy på!”

Jag glodde ömsint på Kvinnan över läsplattans rygg men då hon ignorerade mig harklade jag mig lite övertydligt. Hon tog tydligen illa vid sig för hon fräste fram frågan om vad tusan jag ville? En Polly. Varför sa jag inte det direkt? Djupa suckar men jag fick två (2!) Polly där jag låg och försökte kanalisera min inre viscount, vilket inte gick så bra då Kvinnan helt sonika vägrade att mata mig med dem en och en. Konstigt kan jag tycka, men bra karl reder sig själv ändå.

Nämnas skall att lampan var släckt, det var ju ändå läggdags, så allt ljus jag hade kom från läsplattan och TVn. Jag förde den första Pollyn mot munnen och släppte den. Den studsade på min överläpp och försvann. På riktigt försvann. En snabb touch på min läpp och sedan var den puts väck. Jag såg över mina alternativ.

Låta saken bero, käka upp den sista godisen och somna? Nej, då skulle vi ha chokladfläckar både på oss själva och på lakanen, barnen skulle skvallra och alla skulle tro att det var ”chokladfläckar” som om vi vore devianter med en mycket specifik fetisch. Ej optimalt.

Tända lampan och skaka ut lakanen för att finna på den strövande konfekten? Antagligen det bästa men det var inte det jag gjorde. Istället satte jag mig upp i sängen och petade runt som en särskilt inkompetent schimpans i jakt på termiter. Jag kunde inte finna den tappade Pollyn, men däremot lyckades jag också tappa bort den kvarvarande godisen någonstans i mörkret.

Skammen var total. Jag hade förlorat en viljornas kamp mot en chokladdragérad skumtopp! Jag tog de spillror som var kvar av min stolthet och känsla av egenvärde, steg upp och tände lampan.

Jag behövde inte ens leta. Där låg de, i sängen bredvid min huvudkudde. Tillsammans väntade de med ett så stort hånleende som godis kan uppbringa. Jag plockade upp dem. Jag såg på dem. Känslan av en skamblandad bitterhet blev mig övermäktig varpå jag slängde de båda i soporna. Sen gick jag tillbaka till sängen, la mig ner och muttrade mig själv till sömns.

Behöver jag ens berätta att Kvinnan fnissade högljutt genom hela förloppet?    

*Det är fullt logiskt i bokens kontext.

Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…