Curry i London, Max i Märsta

Jag går inte ut alltför ofta, och när jag gör det brukar jag få skäll av Kvinnan. Jag kommer inte hem när jag sagt, jag stör henne när hon ska sova och jag är i regel för full.

Detta drogs till sin spets 2010 på en resa till London. Gravid och jävlig som hon var ville Kvinnan lägga sig efter middagen. Jag, som varande snäll och förstående livskamrat, bäddade ner henne på hotellrummet. Jag såg till att fjärrkontroll och vattenglas stod när till hands innan jag lämnade henne där för att ta en promenad så hon skulle få somna ordentligt. Lustigt nog gick jag förbi en pub och där påbörjades en kväll vari jag testade merparten av ett etablissamangs inventarie, blev misstagen för en dörrvakt, stiftade bekantskap med Herr P. Bacon och sedermera räddade denne från att bli påkörd av en mindre nogrann bilförare, men det kan vi ta någon annan gång. Kvällen avslutades med en vindaloo som jag tog med hem till hotellrummet. Jag satte mig ned vid det lilla skrivbordet bredvid sängen för att äta när ett rufsigt, mycket ilsket, huvud sticks upp och fräser

”Vad gör du?! Äter du mat!? Fan heller!”

Och Kvinnan förvisade mig till badrummet där jag fick intaga min nattamat med toasitsen som bord, ett av de få tillfällen i mitt liv där mer har kommit in i min kropp på en toalett än vad som lämnat den.

Kvinnan går inte heller ut allt för ofta, och när hon gör det brukar jag få skäll av henne. Jag är vaken när hon kommer hem, jag ber henne köpa snus och hon oftast inte full.

Detta ställdes på sin spets i lördags, då hon skulle ut och ”äta en bit mat med tjejerna, kommer nog hem runt 23.”

Klockan halv 3 messar jag för att se att hon inte blivit rånbögmördad, och får veta att hon sitter på Max inte långt från lägenheten och ska snart komma hem. Då Max ligger vid ett nattöppet Statoil(käften!) ber jag henne köpa snus och en hamburgare med sig hem, för av olika anledningar har jag glömt att äta middag och snuset är snart slut.

Vid halv fyra ramlar hon in. Med snus men utan hamburgare eller den goda smaken att vara pruttfull. Hon är endast ”glad” och stinker parfym då hon låtit sin vän dosera mängden hon skulle använda. Jag nöjer mig med att hon är hemma och går för att sova, då munnen börjar gå på henne i hundraåttio om vad hon sett, gjort och tyckt. Jag lyssnar artigt innan jag utan omsvep somnar mitt i redogörelsen för hur jävla lång Drottninggatan är.

Två frågor har fått svar denna natt. För det första vet jag nu obestridligt var Anhanget fått sin otroliga förmåga att prata oavbrutet om ingenting och för det andra vet jag nu exakt vilken kväll jag ska peka på när Kvinnan tar upp curryincidenten i London 2010.

Smaklig måltid och sov gott

Slut i förråden, förräderi i leden

I självisoleringens tidevarv måste vi stå enade! Tillsammans tar vi oss igenom det, brukar det heta.

Men vad händer, när knivhuggen haglar in i ryggen och befälsordningen helt sätts ur spel? Det kan jag tala om; förråden sinar. En morgon står man där utan kaffe. Vem tur var det att handla? Kvinnans. FÖRRÄDERI!

Känslan som griper mig är allt annat än lycklig. Ett sådant svek, hur kan hon underlåta att se förråden välfyllda under pågående krissituation? Jag finner förövaren, hon sover. Kanske förklarligt eftersom klockan är sex på morgonen men, med blodet ännu rinnande från knivhuggen i ryggen, vädrar jag skuld.

Jag går till ytterlighet, kall fot på täckesvarm rygg. Ett skrik genom morgondiset, ett slag med en kudde som tillhygge. Ett ilsket ”Vad fan gör du?” Hon försöker vända på situationen, prata bort det försvunna kaffet.

Den gubben går inte!

”Varför gapar förråden tomma!?” kräver jag med samma tonfall som en fyllsjuk, tysk general från 1917. Fler kuddslag slår emot mig, krav på att jag ska vara tyst och låta henne sova. Jovisst, en förrädares skadeglada sömn.

Sådär fortgår det, det skylls på katter och barn. Svärmödrar och morföräldrar pekas ut som potentiella hinder för införskaffandet av kaffe. Jag håller mig kall, låter inga känslor stå i vägen för rättmätig bestraffning. Nynnandes signaturmelodin från Den nakna polisen försöker jag bestämma mig om man ringer 112 eller om det räcker med 114 14 när brottslingen i sängen vräker ur sig att det finns snabbkaffe i ett av köksskåpen.

Motvilligt lägger jag min hämnd åt sidan, går och ser om hon talar sant. Det gör hon för en gångs skull. Någon minut att koka vattnet, några varv med skeden och jag dricker förnöjt min morgondryck samtidigt som jag läser dagens dumheter på mobilen. Då utbryter från sängen en kakafoni utan dess like!

”Jag kan inte sova!” ”Varför gör du såhär mot mig!?” och dylika citat.

Väldigt konstigt kan jag tycka, hon borde ta en kopp kaffe på morgonen så hon blir på bättre humör.