Om yxor, sand och grävlingar

När jag var liten hade jag en kompis som hette Jocke, Jocke visade sig senare vara ett riktigt praktarsle men just under den obestämda tiden ”när vi var små” hängde vi ihop. Vi lekte med transformers och Jocke deklarerade att hans decepticon bestämde över Optimus Prime för den råkade vara huvudet högre än gamle Optimus, något som vi både mätte noggrant med två olika måttband och som borde gett mig en indikation på att Jocke skulle visa sig vara ett arsle. Skulle en decepticon bestämma över autoboternas ledare? Jo, tjena.

Annat vi gjorde var att obemärkt låna en såg samt yxa och ge oss ut i den omkringliggande skogen för att ägna oss åt oproffessionell skogshyvling. Tror vi avverkade en tre fyra träd innan Jocke, det jävla arslet, fick kalla fötter och bestämde att vi skulle sluta.


Andra nöjen vi tog oss till var att besöka ett lokalt sandtag. Vad var då tjusningen med det? Sandgetingar för det första, vilka var nog så oförargerliga om vi höll oss på vår sida men lade till en krydda av fara till våra låtsaslekar.

Sen hade vi vårt personliga troll i berget. Den Gottrörska Skräcken alias Grävlingen-som-biter-tills-det-knakar.

Vi såg den aldrig. Jag vet inte ens om det fanns någon stackars grävling som blev störd av alla ungar som sprang i bygden men varenda barn i skolålder och nedåt var rörande överens att vid sandtaget bodde Grävlingen-som-biter-tills-det-knakar.

Det var vår egen ”bogeyman”. Det stackars djuret troddes kunna jaga dig genom hela skogen, ta sig in i hus och följa efter till dagis för att vänta på dig vid gungorna på rasten.

Fan, jag älskar den grävlingen men han tappade verkligen bollen några år senare när det kom till Jocke. Om någon förtjänar att bli biten tills det knakar, är det en mobbare