Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Naturen – Ett bedrägeri

Jag har beef med världen. Det har jag ganska ofta men just idag är det pelikaner som har väckt min irritation. När man är liten får man matat sig att de är ganska trevliga fåglar som har allt och lite till i sin näbbpåse, som en dansk version av Skalman eller så är de lite halvdumma men snälla och virrar planlöst runt i Stockholm och stör folk.

Sen växer man upp och får veta att de kan spy upp sin ryggrad för att ”svalka sig”.

Man får i allmänhet en skev bild av djur som liten. Pingviner är små frackbeklädda fåglar som simmar fint och i vissa medier är de ena jävlar på att steppa?

Eller så kidnappar de varandras ungar. Kejsarpingviner som av en eller annan anledning förlorar sin unge hamnar i en slags psykos, ett skriande behov av att ha en ny unge. Men istället för att ropa över partnern, slänga på en rockballad och försöka få fram en avkomma på det beprövade sättet väljer de i stället att rusa över till granngården och sno första bästa pingvinunge, leda tillbaka den till sitt eget bo och uppfostra den som sin egen.

I några timmar.

Därefter klickar något i deras hjärna som får dem att begripa att det inte är deras egen avkomma så de överger helt sonika ungen att dö av svält och köld. Jag spekulerar i att det är därför det aldrig gjorts ett Tarzan-koncept med pingviner, ungen skulle dö efter 20 minuter.

Men man kan förstå att pingviner kan vara lite chockade när man uppdagar att våldtäkt har blivit deras vardag.

Vi vet alla att ankor är ena misogynistiska fåglar, något Disney inte vill att vi ska tänka på när Kalle och Kajsa går på en romantisk picknick är att om det varit i verkliga livet skulle Kalle kastat sig på Kajsa och tvingat in en korkskruvspenis längre än hans egen kropp i Kajsas reproduktiva organ som är DESIGNADE för att inte ta emot sagda korkskruvspenis.

Ankor är hemska varelser, men de är ändå djur som följer sina instinkter för artens fortlevnad. En väldigt helvetiska instinkter men ändock inte konstigare än att bönsyrsor biter av hanens huvud efter att de parat sig.

Tillbaka till pingvinerna. De blir inte våldtagna av andra pingviner, utan av sälar. Både hanar och honor kan bli fångade och påsatta till döds i vad forskare tror är en lek för sälarna.

Så för att sammanfatta. Gulliga, lite halvdumma pelikaner som har hammare i näbbfickan som även spyr ut sin egen ryggrad, steppande pingviner som kidnappar andra pingviners ungar och i gengäld blir våldtagna av mer än dubbelt så stora sälar.

Naturen är inget mysterium, naturen är en skräckfilm regisserad av Troma.