Pannkakskrig

Då och då får jag en åthutning vid matbordet. Mestadels för att jag genom att prata med roliga röster (Varför skånska är så roligt är en annan diskussion) och säga lustiga saker får Anhanget att skratta. Den äldre dottern reagerar våldsamt när hon tycker något är roligt. Slår i bordet, ramlar av stolen och sprutar mjölk över hela sig själv. Vilket utlöser en likadan reaktion i lillasystern.

Kvinnan finner det inte lika underhållande och påpekar att jag ska låta dem äta sin mat och vara tyst.

Därför kom det som en chock för mig när hon under gårdagen plötsligt, med den värsta dialekten, plötsligt skanderade ”Rumpa!”.

Ungarna skrattade.

Mjölken flög.

Maträtten var pannkakor. Jag hade inte ätit någon lunch så jag ögnade hungrigt de två kvarvarande pannkakorna medan Kvinnan med Anhang mer och mer började likna intagna på ett mentalsjukhus. Efter tio minuter ansåg jag att jag gett alla en väl tilltagen chans att ta en pannkaka till om de inte var mätta.

Jag grabbar tag i tallriken, slabbar på lite sylt, lite grädde och rullar ihop den ena pannkakan. En tystnad sänker sig när jag tar första tuggan. Tre par ögon stirrar på mig. Sedan skriker Kvinnan till och Anhanget är på mig som vildhundar. De hugger efter den halvätna pannkakan, försöker slita den ur munnen på mig. Jag försvarar mig genom att peta en grädde/sylt kombination i ansiktet på mina flickor.

Jag lyckas äta upp min mat. En pannkaka kvar, de tre galningarna anfaller den stackaren. De river och sliter. Hälften på golvet, resten spridd över bordet. Åter igen är vi där på det gastronomiska slagfältet. När pannkakan är död tystnar skriken.

Anhanget går och tvättar sig. Kvinnan sitter med bitar av pannkaka i knät, sylt i håret och klösmärken på armen.

”Var det där nödvändigt?” frågar hon mig, på fullt allvar, helt oförmögen att se sin egen del i att reta upp pöbeln. När jag påpekar detta får jag Blicken. Och een åthutning om att jag i framtiden ska låta barnen äta sin mat och vara tyst.