Om motion och rödkål

Jag gick en promenad häromdagen i ett fåfängt försök att strida mot övervikt, det går sådär tackar som frågar.

Det är inga fantastiska vyer lilla Märsta bjuder på. Gamla mångmiljonprogram, monumentet för misslyckad integration Valsta Centrum samt de nybyggen med ful design och höga hyror.

Men folk kan vara ganska kul att kolla på. När du promenerar så går du förbi en massa historier. Den lätt rubbade Sergeij, till exempel.

Sergeij är en öststatare som ber folk om tjugolappar som han sedan köper, när inte alternativ presenterar sig, mjölk för. 2010 hade han det så gott ställt att han kunde sitta på krogen och berätta vilda historier, men det har gått utför och nu får man hitta på egna. Han heter inte heller Sergeij, men han borde göra det.

På dylikt sätt kan du hålla på, när du är ute och går. Ett namn och en historia har alla, det är bara att spekulera fritt.

Men tillbaka till häromdagen. På min promenad gick jag förbi en person man knappt vågar, eller ens vill, spekulera om. Han mötte mig i en backe, över krönet kom han iförd svarta pedofilbadbrallor, sådana som slutar precis så långt ner att så länge han inte fyller 50 håller de, med knapp marginal, pungen utanför det publika. Till dessa hade han valt en blå t-shirt och de största glasögon ni någonsin sett.

Med allvarlig min gick han mig till mötes, i hans famn bar han ett enda rödkålshuvud som om det var hans enda barn. Då och då tittade han ned på det och log innan han oroligt fäste blicken på mig igen.

Man får ju gå klädd som man vill, kanske tyckte han att pedofilbadbrallor var helt rätt, kanske gjorde de gigantiska brillorna att han inte visste vad han tog på sig. Allt har sin naturliga förklaring.

Men det där jävla rödkålshuvudet…

Varför bar han på det som en bebis? Varför log han åt rödkålet? Varför tittade han så ängsligt på mig? Spekulerade han själv om mitt namn och historia och kom fram till att jag var Kurt, den grymmaste rödkålstjuven i norrort? Var han en vetenskapsman á la Doktor Kvickrot, som ansåg att växter är bättre sällskap än människor?

Kan det ha varit så, undrar jag, att jag just den dagen såg särskilt miljöpartistisk ut och mannen helt sonika oroade sig för att jag i rabiat veganism skulle hugga tag i hans rödkålsbarn och släpa iväg det till min lya för att föda min mordiska kull av balkonglådor?

Jag vet inte, men spekulationerna räckte för att jag skulle ta mig hem utan allt för mycket tristess iallafall.