Hur man lappar ett förhållande

Kvinnan är heligt förbannad. Inte ”du kom hem sent”-förbannad utan på riktigt ”du dejtar min syster”-förbannad och hon har inte ens någon syster!

Det hela började med att hon köpte post-its åt mig, jag kunde ha dem till skolan tänkte hon, märka upp sidor i böcker eller så. Väldigt omtänksamt tyckte jag så jag använde dem absolut. Problemet var att det var en post-it bunt med över 500 ark. Jag har använt cirka 30 under den här terminen. Matematiskt säger det sig ju självt att jag har ganska många kvar.

För att inte göra henne ledsen tänkte jag att jag skulle kunna använda lapparna till andra saker. Kanske komma med lite förslag?

Eller ställa frågor?

Och ibland rena uppmaningar, ni vet, för effektivitetens skull.

Kvinnan muttrade lite över den första, svor rakt ut åt den andra och min oskyldiga uppmaning fick jag tillknycklad och kastad i huvudet. Men hon verkade uppskatta att jag använde hennes present kändes det som så jag fortsatte med en liten vädjan.

Samt ett, i mitt tycke, ganska välbehövligt tips.

Kvinnan sparkade mig då på smalbenet, men på ett glatt sätt liksom, mer som jag hade pekat på något lite pinsamt men hon var ändå glad att det kom fram. Hon skojade till och med till det genom att hävda att hon inte orkade mer lappar och ville skiljas. Sån är hon, tar allt med en klackspark liksom.

Jag satt i godan ro och läste när hon kom instörtande från barnets rum och skrek på mig ”Har du lappat ungen till och med?!” vilket jag tycker var en rejäl överreaktion!

Som ni ser är lappen inte ens i närheten av anhanget! Jag skulle aldrig avhumanisera mitt eget barn genom att sätta en lappar på henne. Men visst kunde Kvinnan göra ett bättre jobb att uppfostra det till något annat än ett YouTube-konsumerande gnällnystan. Det kanske jag också borde, men jag har inte fått någon lapp om det så jag kör på som vanligt.

Som vanligt i det här fallet är att sitta i köket och skriva det här, medan Kvinnan letar igenom hela vardagsrummet efter post-it häftet samtidigt som hon muttrar och svär, turligt nog inte så anhanget hör. Om hon hittar det så gör det faktiskt inget. Jag tycker den här formen av kommunikation fungerar jättebra så jag har beställt åtta häften till. Kvinnan är arg nu, men med lite fler lappar kommer allting nog att ordna sig!

I sängen med Polly

Jag försöker hålla en viss standard. Hålla fram ett alternativ till Kvinnans, som hon kallar dem, idéer. Jag försöker bara visa våra gemensamma barn att det finns andra sätt att göra saker på än att till exempel spendera en månad skitförbannad på bostadsföretaget för att man inte kan möblera om som man vill på grund av formen på rummet. Detta irriterar Kvinnan storligen och får henne att vilja hämnas på diverse sätt. Hon gömmer snusdosor, mobiler, ibland hela kläduppsättningar för att sedan skylla på mig som om det vore mitt fel att jag inte finner det jag söker!

Jag brukar kunna stå emot hennes små mind games vilket leder till att hon blir än mer irriterad, men ibland konspirerar ödet, världen OCH Kvinnan för att trycka till mig lite extra. En sådan stund skedde igår. Vi var trötta, vädret var tråkigt och ungarna hade gått och lagt sig. För att muntra upp oss drog jag fram en påse Polly jag glömt att jag köpt som således hade klarat sig från Anhangets helgskövlingar i skafferiet.

Jag tog en och den var god. Jag tog en till och den var god. Jag tog en tredje, den smakade fan och insåg att nu skiter jag i det här, jag går och lägger mig. Så jag gjorde mig i ordning för natten, la mig i sängen med en bok medan Kvinnan satt uppe och tittade på den sämsta Star Wars-filmen.  När jag som bäst låg där och läste, rymdriddaren skulle just hugga ner rymddjävulen med sitt motorsågsvärd*, kände jag att ”En sista Polly skulle sitta fint, fast jag har borstat tänderna. Ja det här är en sådan där kväll som man får vara lite crazy på!”

Jag glodde ömsint på Kvinnan över läsplattans rygg men då hon ignorerade mig harklade jag mig lite övertydligt. Hon tog tydligen illa vid sig för hon fräste fram frågan om vad tusan jag ville? En Polly. Varför sa jag inte det direkt? Djupa suckar men jag fick två (2!) Polly där jag låg och försökte kanalisera min inre viscount, vilket inte gick så bra då Kvinnan helt sonika vägrade att mata mig med dem en och en. Konstigt kan jag tycka, men bra karl reder sig själv ändå.

Nämnas skall att lampan var släckt, det var ju ändå läggdags, så allt ljus jag hade kom från läsplattan och TVn. Jag förde den första Pollyn mot munnen och släppte den. Den studsade på min överläpp och försvann. På riktigt försvann. En snabb touch på min läpp och sedan var den puts väck. Jag såg över mina alternativ.

Låta saken bero, käka upp den sista godisen och somna? Nej, då skulle vi ha chokladfläckar både på oss själva och på lakanen, barnen skulle skvallra och alla skulle tro att det var ”chokladfläckar” som om vi vore devianter med en mycket specifik fetisch. Ej optimalt.

Tända lampan och skaka ut lakanen för att finna på den strövande konfekten? Antagligen det bästa men det var inte det jag gjorde. Istället satte jag mig upp i sängen och petade runt som en särskilt inkompetent schimpans i jakt på termiter. Jag kunde inte finna den tappade Pollyn, men däremot lyckades jag också tappa bort den kvarvarande godisen någonstans i mörkret.

Skammen var total. Jag hade förlorat en viljornas kamp mot en chokladdragérad skumtopp! Jag tog de spillror som var kvar av min stolthet och känsla av egenvärde, steg upp och tände lampan.

Jag behövde inte ens leta. Där låg de, i sängen bredvid min huvudkudde. Tillsammans väntade de med ett så stort hånleende som godis kan uppbringa. Jag plockade upp dem. Jag såg på dem. Känslan av en skamblandad bitterhet blev mig övermäktig varpå jag slängde de båda i soporna. Sen gick jag tillbaka till sängen, la mig ner och muttrade mig själv till sömns.

Behöver jag ens berätta att Kvinnan fnissade högljutt genom hela förloppet?    

*Det är fullt logiskt i bokens kontext.

Möblernas Barbarossa

Tänd era cigaretter, huka er vid ett bord under en ensam glödlampa i ett dunkelt,rökigt rum. För nu ska vi tala allvar. Nu ska vi snacka IKEA.

IKEA har varit hett debatterat i det Kjellbergska hemmet enda sedan jag och Kvinnan flyttade ihop. Inte dess vara eller icke vara, för där är vi ganska överens att det är praktiska och inte överdrivet fula grejer till ett hyfsat pris.

Nej, vår debatt ligger i HUR man går till väga för att handla på IKEA.

Kvinnan vill gärna göra en dag av det, ta med barnen, leta inspiration, käka på restaurangen, göra impulsköp baserat på den tidigare inspirationen. Avsluta med en 5-kronorskörv.

Jag själv är plågsamt medveten att ska du på IKEA planerar du det som en militäroperation.

  • Vårt mål finns på Hylla 19 Fack 22
  • Lättast ingångstaktik: Via Kök och Badrum
  • Prickskyttar täcker Anhanget för bedövningapilar om de ens sneglar på det jävla bollhavet
  • Paketvagn vid punkt R, ingen barnskjuts
  • 19, sekunder till kassan
  • Undvik fyndhörnan
  • Avsluta med 5-kronorskörv

Man går inte bara förbi 5-kronorskörven.

Kvinnan tycker jag är dum i huvudet. Kvinnan tycker jag borde slappna av mer.

Men det var inte jag som kom hem med fel skrivbord. Det är dock jag som skall till IKEA efter praktiken idag.

Så osäkra puffrorna, vi ska på en Leave and Retrieve Operation!

Greven av Ljud i natten

Vi har alla små ljud när vi sover. Oavsett om det rör sig om timmerstockar, små konstiga skratt eller mystiskt mumlande, så är det är normalt och något man får leva med om man vill sova i samma rum som någon annnan.

Kvinnan har inga konstiga skratt för sig, hon mumlar inte mystiskt och drar inga timmerstockar (säger hon).

Vad hon istället gör är att hålla tal.

Varje natt där jag har oturen att somna efter henne får jag lyssna till ett orerande utan like. Jag vet inte vilken publik hon talar inför men det måste vara viktigt. För det pågår länge.

Ofta börjar hon lite lågt, ett litet ljust nynnande, antagligen för att fånga publikens uppmärksamhet. Hon låter lite som den där flygande geléblobben i Skattkammarplaneten. Det är ett personligt och intimt tal, kanske får hon varje medlem i publiken att tro att hon pratar bara med dem.

Sedan övergår det till ett nästan beklagande knarrande, dåliga nyheter, kriget går dåligt, skörden är förstörd eller något sådant. Det är även här hennes ögonbryn brukar rynkas allvarsamt.

Sedan slår handen ut! Ibland lyckas jag undvika den, ibland inte. ”Hör upp! Det jag har att säga är viktigt!” är vad hon verkar vilja förmedla. Volymen höjs i grader tills hon låter som hon var aktiv i tyskt föreningsliv på 30-talet. Något gloriöst förutspås, slutet på allt lidande och hungersnöd förkunnas och sedan slutar talet abrupt. Ofta med att hon svänger runt som för att lämna en scen, men allt som oftast slutar med att mitt täcke försvinner. Talet är slut, lämna byggnaden tack.

Det är något jag vant mig vid, som Dantés vande sig vid Mondegos hånande besök, allt medan han planerade sin hämnd. Även om jag själv verkar lida av något stockholmsyndrom och följdaktligen har jag inga hämndplaner större än att peta Kvinnan i revbenen vid väl valt tillfälle.

Talen kan jag tåla, stöld av täcke kan jag förlåta. Men entré för anhanget, specifikt det minsta anhanget som tycker att vår säng är i alla former bättre än sin egen.

Jag missunnar inte ett barn att krypa ner i sina föräldrars säng ibland. Men ni ska veta att det förändrar hela konceptet av nattliga ljud!

Det börjar som vanligt, den låga starten på talet från Kvinnan, men nu finns det en häcklare i publiken. En liten röst som svarar på var och varannat ljud. Det är som en disneyfilm där den lilla hasselmusen ute på äventyr stöter på en stor, butter grävling. Ett lågt pipande, ett mörkt brummande, en barnfot i mellangärdet och sen är det klart!

Jag går upp och dricker kaffe, de ligger kvar och konverserar, hasselmusen och grävlingen. Anhanget och Kvinnan.

Hinken med kallvatten börjar bli fylld. En dag, Mondego, en dag…

Städning i Mordor

Under sommaren har vårt hem på något sätt transformerats till ett magiskt fantasiland i Tolkien eller Hobbs anda. Detta land, Läg’en’hett, överses av fyra mer eller mindre intresserade gudar.

Mitt skrivbord är ljusets hemvist Dataaborrd, där det är rent och snyggt, tågen går på tid och kriminaliteten är låg.

Området runt ljusets hemvist,Vardarum, bebos av krigiska nomader kallade Klähöögarer som gör allt för att invadera även Dataaborrd med sina konstiga seder, som att ligga helt still i en vecka. Haaleen är omstritt territorium där Barnarum och dess systerstat Barnensrum ständigt bygger nya utposter som dataaborrdernas gud ofta trampar på. Vilket irriterar Honom och får Honom att sända ut sina rättrogna att förgöra utposterna och forsla tillbaka delarna till sina hemländer.

Köcket, är en riktig Mordoranalog med kokande vatten och mystiska varelser. Hur mycket två av gudarna än sänder renande magi över detta land finner man ändå monster och sörja lite varstans, och det har även börjat uppstå utposter i Barnarum, där den äldre av de yngre gudinnorna huserar.

Detta är inte till gudarnas fördel då hela Läg’en’hetts matförsörjning ligger inbäddat i det lilla och utsatta landet Kylskåpien mitt i mörkaste Köcket.

Den enda plats som gudarna verkar enas om måste renas ofta ses som en helig plats av alla i Läg’en’hett, Toaletti. Där livgivande vatten porlar och där Klähöögarerna utför sina mandomsriter på det höga berget Tvättåtorktumlare.

Dataaborrdernas gud försöker plocka och fixa, då skriker gudinnorna på Honom och menar att Han slår ner deras favoritundersåtar. Vilket Han i hemlighet också gör då Han hyser ett särskilt hat mot Klähöögarer. Ibland vägrar Han låta sig blidgas och nedstiger till Köcket med frätande regn och bitande stål för att förgöra innevånarna i detta förpestade land, varpå Hon brukar bli mycket vred.

Gudinnan i Läg’en’hett har ett litet stört förhållande till de olika länderna. Hon är jävligt laid back när det kommer till Klähöögarerna, lovar eld och rening mot Köcket, men mer lite mañana liksom och tycker Han ska lugna sig lite.

De yngre gudinnorna är fan i mig skapade av kaos, i kaos och gör kaos. Deras domäner är ett virrvarr av oförståerlig arkitektur, förvridna skulpturer och Köckiska utposter. De vägrar när Hans hjälparbetare vid gränsen och slår med soniska vapen ut alla försök att med våld bringa ordning i kaos. Även de har ett mycket symbiotisk och stört förhållande med Klähöögarerna.

Så där sitter Han, ensam på sin tron vid Dataaborrds gräns. Han blickar ut över den raserade värld han satts att existera i.

Han tänker långa, sorgliga, bestämda tankar.

”Fan, i morrn måste jag städa igen.”

Roblox i soffan.

Kvinnan med Anhang har en ny ritual såhär veckorna innan skolan börjar, de spelar spel tillsammans efter frukost. Låter ju gulligt men spelet de spelar är Roblox, världens mest passivt aggressiva onlinespel. De sitter i pyjamas, på rad i soffan med laptop och plattor och då låter det ofta såhär:

Kvinnan: Jaha, vad ska vi göra nu?

Anhang 1: Vi går till lekparken!

Anhang 2: Nej, vi ska duscha först!

A1: Det kan vi inte för någon har stulit duschen!

*Alla tre skriker förfärat, vissa med mer inlevelse än andra*

A2: Vi måste hitta duschen!

K: Polisen jagar oss!

A1: Upp på gungan!

K: Hur hoppar jag?!

*Det hela utmynnar i 3 tjejer i olika åldrar som är heligt förbannade på varandra i några minuter*

A1: Skulle vi gå till lekparken eller?

Så håller de på, på morgonen, innan jag fått kaffe, ni förstår ju själva. Ett slag kan ju slås för att jag ska gå upp tidigare så jag hinner dricka kaffe INNAN datorfejden börjar, men är den som slår då på det klara med att JAG fortfarande har semester?

Curry i London, Max i Märsta

Jag går inte ut alltför ofta, och när jag gör det brukar jag få skäll av Kvinnan. Jag kommer inte hem när jag sagt, jag stör henne när hon ska sova och jag är i regel för full.

Detta drogs till sin spets 2010 på en resa till London. Gravid och jävlig som hon var ville Kvinnan lägga sig efter middagen. Jag, som varande snäll och förstående livskamrat, bäddade ner henne på hotellrummet. Jag såg till att fjärrkontroll och vattenglas stod när till hands innan jag lämnade henne där för att ta en promenad så hon skulle få somna ordentligt. Lustigt nog gick jag förbi en pub och där påbörjades en kväll vari jag testade merparten av ett etablissamangs inventarie, blev misstagen för en dörrvakt, stiftade bekantskap med Herr P. Bacon och sedermera räddade denne från att bli påkörd av en mindre nogrann bilförare, men det kan vi ta någon annan gång. Kvällen avslutades med en vindaloo som jag tog med hem till hotellrummet. Jag satte mig ned vid det lilla skrivbordet bredvid sängen för att äta när ett rufsigt, mycket ilsket, huvud sticks upp och fräser

”Vad gör du?! Äter du mat!? Fan heller!”

Och Kvinnan förvisade mig till badrummet där jag fick intaga min nattamat med toasitsen som bord, ett av de få tillfällen i mitt liv där mer har kommit in i min kropp på en toalett än vad som lämnat den.

Kvinnan går inte heller ut allt för ofta, och när hon gör det brukar jag få skäll av henne. Jag är vaken när hon kommer hem, jag ber henne köpa snus och hon oftast inte full.

Detta ställdes på sin spets i lördags, då hon skulle ut och ”äta en bit mat med tjejerna, kommer nog hem runt 23.”

Klockan halv 3 messar jag för att se att hon inte blivit rånbögmördad, och får veta att hon sitter på Max inte långt från lägenheten och ska snart komma hem. Då Max ligger vid ett nattöppet Statoil(käften!) ber jag henne köpa snus och en hamburgare med sig hem, för av olika anledningar har jag glömt att äta middag och snuset är snart slut.

Vid halv fyra ramlar hon in. Med snus men utan hamburgare eller den goda smaken att vara pruttfull. Hon är endast ”glad” och stinker parfym då hon låtit sin vän dosera mängden hon skulle använda. Jag nöjer mig med att hon är hemma och går för att sova, då munnen börjar gå på henne i hundraåttio om vad hon sett, gjort och tyckt. Jag lyssnar artigt innan jag utan omsvep somnar mitt i redogörelsen för hur jävla lång Drottninggatan är.

Två frågor har fått svar denna natt. För det första vet jag nu obestridligt var Anhanget fått sin otroliga förmåga att prata oavbrutet om ingenting och för det andra vet jag nu exakt vilken kväll jag ska peka på när Kvinnan tar upp curryincidenten i London 2010.

Smaklig måltid och sov gott

Konsten att ha semester med familjen

”Vi ska ha spa-dag.”

Över frukostkaffet delgavs jag informationen. Jaha, tänkte jag, vad trevligt för Kvinnan med Anhang. Sedan föll bilan. ”Kan du köra oss till Uppsala så vi kan köpa lite grejer?”

I Kvinnans sinne skullle naturligtvis deras spa-behov inkludera mina tjänster som privatchaufför. Jag vill värna om hemfriden så jag gick med på det, främst för att de mutade mig med ett par nya brallor då jag har en aversion mot att handla kläder utan dess like.

Jag slängde på mig en skjorta och vi åkte iväg. Byxor blev snabbt inhandlade, jag förberedde mig på att forsla mina passagerare till en butik för att inhandla ansiktsmasker och hårfärg, men dra i bromsen!

Vi ska stå i 45 minuter vid en lekpark i bitande nordanvind så att Anhanget kan försöka bryta nacken av sig på diverse kreativa sätt, något jag normalt applåderar då jag anser att mina barn lär sig bäst vad som är dumt att göra genom erfarenhet. Får de benen klippta av ett annat barnlär de sig snabbt att det är en urusel idé att klättra uppför rutschkanan.

Dock var jag inte klädd för upplevelsen vilket satte mitt humör på den bittra sidan, något som avhjälptes av en avstickare för att köpa tobak. Sedan var det dags för det kontrollerade kaos som är lågprisvaruhus, rader uppå rader av skräp för en billig penning. Men de har god chilikorv.

Upplevelsen där uppehåller vi oss inte vid i större utsträckning, vi kom därifrån lite fattigare än vi kommit dit. Sedan var det hemresa och dags för spa, varpå jag trodde min del i det hela var över.

Jag hade svårligen fel. Det var nämligen jag som skulle ansvara för färgning av hår, så där stod jag i en virvelvind av lila, svart och röd färg med tre dervischer utan förmåga att sitta still. Följden blev att det som stirrade på mig var tre damer med krigsmålning i ansiktet och vassa lösnaglar på fingrarna, som någon jävla alternativ version av Wolverine duplicerat i tre.

Det var vid denna punkt på dagen jag kastade ett glas vin på kvinnan, varsitt kolasnöre på Anhanget och retirerade till balkongen där jag öppnade en öl och stängde dörren. Med hörlurar i öronen och blicken stint fäst på ett av träden på gården, praktiserade jag konsten att ha semester med familjen

Pannkakskrig

Då och då får jag en åthutning vid matbordet. Mestadels för att jag genom att prata med roliga röster (Varför skånska är så roligt är en annan diskussion) och säga lustiga saker får Anhanget att skratta. Den äldre dottern reagerar våldsamt när hon tycker något är roligt. Slår i bordet, ramlar av stolen och sprutar mjölk över hela sig själv. Vilket utlöser en likadan reaktion i lillasystern.

Kvinnan finner det inte lika underhållande och påpekar att jag ska låta dem äta sin mat och vara tyst.

Därför kom det som en chock för mig när hon under gårdagen plötsligt, med den värsta dialekten, plötsligt skanderade ”Rumpa!”.

Ungarna skrattade.

Mjölken flög.

Maträtten var pannkakor. Jag hade inte ätit någon lunch så jag ögnade hungrigt de två kvarvarande pannkakorna medan Kvinnan med Anhang mer och mer började likna intagna på ett mentalsjukhus. Efter tio minuter ansåg jag att jag gett alla en väl tilltagen chans att ta en pannkaka till om de inte var mätta.

Jag grabbar tag i tallriken, slabbar på lite sylt, lite grädde och rullar ihop den ena pannkakan. En tystnad sänker sig när jag tar första tuggan. Tre par ögon stirrar på mig. Sedan skriker Kvinnan till och Anhanget är på mig som vildhundar. De hugger efter den halvätna pannkakan, försöker slita den ur munnen på mig. Jag försvarar mig genom att peta en grädde/sylt kombination i ansiktet på mina flickor.

Jag lyckas äta upp min mat. En pannkaka kvar, de tre galningarna anfaller den stackaren. De river och sliter. Hälften på golvet, resten spridd över bordet. Åter igen är vi där på det gastronomiska slagfältet. När pannkakan är död tystnar skriken.

Anhanget går och tvättar sig. Kvinnan sitter med bitar av pannkaka i knät, sylt i håret och klösmärken på armen.

”Var det där nödvändigt?” frågar hon mig, på fullt allvar, helt oförmögen att se sin egen del i att reta upp pöbeln. När jag påpekar detta får jag Blicken. Och een åthutning om att jag i framtiden ska låta barnen äta sin mat och vara tyst.

Mellan knekt och mandolin

En infekterad fråga mellan mig och Kvinnan är införskaffandet av köksmandolin. Jag menar på att vi är ett litet hushåll, inget storkök och att en kniv och en skärbräda är fullgott för att föda oss alla fyra. Hon menar på att hon vill ha en köksmandolin.

Jag gav med mig när det kom till att skaffa barn och jag gav med mig för att skaffa katt. Så på köksmandolinen har jag bestämt slagit mig fast i skyttegravarna, ständigt beredd på nästa offensiv. Det har underlättats av att Kvinnan inte har något körkort, hennes understödslinje har varit otillräcklig för att anskaffa en utan min vetskap. Då har hon skaffat en vän med körkort, som naturligtvis har tid till diverse utflykter både till IKEA, Dollarstore och djävulens mors syster.

De åkte iväg utan mig, en mörk, stormig, relativt solig dag. Jag var inte på plats för att avhålla dåraktiga inköp, så nu har vi en köksmandolin. En förkrossande förlust kan man tycka. Ett nederlag i tvåsamhetens eviga krig.

Hon testade den idag.

Gurka, morötter och potatis låg spritt så att köket såg ut som om paret MacNeil endast låtit sitt barn äta rotfrukter och gurka under sin uppväxt och sedan kommit på besök för en exorcism. Sedan försökte hon sig på kyckling som, enligt bilden på förpackningen, skulle förvandlas till perfekta skivor.

För att beskriva scenen lånar jag ett citat från en annan skribent som jag tyvärr glömt bort namnet på.

”Det var rörande scener i gränslandet mellan matlagning och likskändning.”

Efter att ha städat upp den gastronomiska krigsskådeplatsen, vari jag var mycket ohjälpsam, tittade hon fundersamt på köksmandolinen.

”Det kanske är bättre med skärbräda och kniv…”

Åh, go’ vänner! Vilken känsla, efter år i blod, svett och lera kunde jag äntligen stiga upp ur min skyttegrav, storma murarna och inta slottet! Kära kamrater, mina stridströtta armar kan nu vila på rättrådighetens kuddar.

Mina vänner, jag rapporterar en SEGER!