Samtal i natten

Jag: Älskling? Gumman?

Kvinnan: Mm..vad är det?

Jag: Jag kan inte sova!

Kvinnan: Nej, jag märker det. Vad tycker du jag ska göra åt saken?

Jag: Vet inte.

Kvinnan: *vänder sig bort från mig och suckar* Då tycker jag du kan vara tyst.

Jag: Du skulle ju kunna sjunga en vaggvisa för mig.

*lång tystnad*

Kvinnan: Eh…VA?!

Jag: Jo men alltså, tänk om det i alla år varit det som skulle fått mig att somna bara så *knäpper med fingrarna*. Vi har ju aldrig prövat, eller hur?

Kvinnan: Jag tänker INTE sjunga en godnattsång för dig.

Jag: Vaggvisa.

Kvinnan: Va?

Jag: Du skulle sjunga en vaggvisa, inte en godnattvisa.

Kvinnan: Jag skiter i vad du kallar det, jag sjunger inget!  Då har du skaffat fel tjej!

Jag: Men det skulle kunna vara min AV-knapp som du letat efter, tänk dig att kunna få mig att somna när du vill.

Kvinnan: *suckar djupt och sjunger*

*Låååååååång tystnad*

Jag: För det första…

Kvinnan: Käften!

Jag: För det första så…

Kvinnan: Tyst!

Jag: Tänk om jag hade en liten liten apa är ingen vaggvisa, och för det andra är det ”tänk vad alla skulle stå och gapa” som man sjunger. Folk gapar åt apan, apan gapar inte åt sig själv.

Kvinnan:Du behöver inte sova men om du inte är tyst och ligger still så slår jag dig. GODNATT!

*Tystnad i mörkret. Kvinnan vänder sig om och slår mig på axeln*

Kvinnan: Och ge fan i att snarka!

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.