Minne och nutid

Jag drar mig till minnes en kamrat från mitt tonårs dagar. Vi satt hemma hos hans äldre bror, snackade skit och drack öl. På något konstigt sätt kom en tequilaflaska fram och på ännu konstigare sätt blev den tom, vi misstänkte utomjordingar.

Sömn inföll kort efter, säkert också utomjordingarnas fel, och som vilken tonåring som helst hade jag inga sviter från kvällen före annat än lite törst och ett omåttligt sug efter en pizza. Jag tände en cigarett och stod lite sådär hollywoodcoolt hukad under den av rök gulnade köksfläkten när vår värd kom in, svepte en kanna vatten, bad om en cigarett och proklamerade att vi borde gå och köpa en pizza.

Det var först efter att detta avhandlats som vi blev lite fundersamma. Samtliga sängar, soffor och luftmadrasser minus min och hans innehöll en sovande ungdom men kamraten jag nämnde i början fanns ingenstans. Vi började fundera om han hade dragit hem till sitt under gårdagen och vi inte märkt något? Sedan kom vi ihåg att vi bodde i Rimbo och kommunikationerna klockan 3 på natten var precis som man kunde förvänta sig. Hade han då promenerat den långa vägen? Nej, för lat. Död i snödriva? Nä, det var juli.

Vi skulle ge oss ut för att leta (och köpa pizza) när vi plötsligt hittade karln. Det visade sig att han inte fått någon sovplats och i ren vrede hade han lagt sig under jackorna i hallen, med en sko som huvudkudde. Så där låg han hoptryckt i den lilla alkoven som generöst kunde kallas hall, med knäna uppe vid hakan, vilandes på en känga. Vi skrattade lite både över humorn i det hela och av lättnad att det inte varit något värre. Efter att ha petat på honom medelst svettig tonårsstrumpa vaknade han, vecklade ut sig och knäckte till sin nacke.

”Fan vad törstig jag är, har någon en cigg? Ska vi gå och ta en pizza?”

Det jag vill påskina med den här historien är att ingen förvrängningskonstnär eller magiker kan utföra en sådan komplicerad skymfning av sin kropp utan bestående men som onyktra tonåringar. Det var vad jag trodde tills jag fick barn iallafall.

För barn är banne mig rena Transformers när det kommer till sovställningar. Oj, jag ramlade visst ner mellan sängen och väggen, bör jag vakna? Nää! Bara TSCHE-CHU-CHU-CHE-TSCHE (Så skriver man sedan 2012 officiellt ljudet av en transformer som förvandlar sig, så nu vet ni det) och sova vidare med ena foten bredvid huvudet och den andra någonstans borta i köket. Vaknar pigg och utvilad.

Varför jag skriver om det här är att jag häromnatten hörde ett brak från yngsta Anhangets rum. När jag gick för att undersöka så hade hon inte bara ramlat ned från sängen. Hon hade ramlat ned från sängen, ner i i sin leksakslåda och i samma veva vält sin nattlampa över sig.

Så för att sammanfatta, där låg hon och sov trygg som i modersfamn med 35 barbiedockor som tryckte in i ländryggen, med en sådan där trådig nattlampa som huvudkudde. Jag stod där, med ögonbrynet höjt lite hollywoodcoolt, innan jag gjorde ett försök att lyfta upp henne till sin säng. DÅ vaknar hon naturligtvis. ”Hrmhhmm, kan jag få lite vatten?”.

”Vill du ha en cigg och en pizza också?” undrade jag.

”Men allvarligt!” hördes det från vardagsrummet. Kvinnan har bestämda åsikter om sådant där.

Om yxor, sand och grävlingar

När jag var liten hade jag en kompis som hette Jocke, Jocke visade sig senare vara ett riktigt praktarsle men just under den obestämda tiden ”när vi var små” hängde vi ihop. Vi lekte med transformers och Jocke deklarerade att hans decepticon bestämde över Optimus Prime för den råkade vara huvudet högre än gamle Optimus, något som vi både mätte noggrant med två olika måttband och som borde gett mig en indikation på att Jocke skulle visa sig vara ett arsle. Skulle en decepticon bestämma över autoboternas ledare? Jo, tjena.

Annat vi gjorde var att obemärkt låna en såg samt yxa och ge oss ut i den omkringliggande skogen för att ägna oss åt oproffessionell skogshyvling. Tror vi avverkade en tre fyra träd innan Jocke, det jävla arslet, fick kalla fötter och bestämde att vi skulle sluta.


Andra nöjen vi tog oss till var att besöka ett lokalt sandtag. Vad var då tjusningen med det? Sandgetingar för det första, vilka var nog så oförargerliga om vi höll oss på vår sida men lade till en krydda av fara till våra låtsaslekar.

Sen hade vi vårt personliga troll i berget. Den Gottrörska Skräcken alias Grävlingen-som-biter-tills-det-knakar.

Vi såg den aldrig. Jag vet inte ens om det fanns någon stackars grävling som blev störd av alla ungar som sprang i bygden men varenda barn i skolålder och nedåt var rörande överens att vid sandtaget bodde Grävlingen-som-biter-tills-det-knakar.

Det var vår egen ”bogeyman”. Det stackars djuret troddes kunna jaga dig genom hela skogen, ta sig in i hus och följa efter till dagis för att vänta på dig vid gungorna på rasten.

Fan, jag älskar den grävlingen men han tappade verkligen bollen några år senare när det kom till Jocke. Om någon förtjänar att bli biten tills det knakar, är det en mobbare