Frukost med Anhanget

”Pågenlimpa! Rostad! Nej, varm med ost! Nej, med en 3/4 skiva ost samt skinka influgen från Sovjet!”

”Sovjet finns inte längre..”

”Då vill vi inte ha frukost!”

Anhanget är mer specifika med sin diet än en diva i Hollywood. Inte så att de tvunget måste äta nyttigt eller vegetariskt, de äter vad fan som helst men upplägget måste vara exakt rätt annars är en maträtt de skulle älska likställt med att äta gift.

Det är något bara barn förstår, dock kommer jag inte ihåg, förutom abnorm aversion mot potatis som inte var i pommes frites form eller från en precis geografisk punkt i Värmland, om jag hade dylika psykoser som ung. Antagligen inte. Jag som var ett så snällt barn, fråga min mor…

Medan jag skriver detta får jag skäll, hör och häpna, över att ha väckt den ena ungen före den andra. Visst, kanske lite orättvist men vad som kommer till mitt försvar är att den ena vaknar så snart jag sätter en fot utanför min säng. Den andra skulle sova sig igenom ett världskrig och ändå klaga på att vi väcker henne för tidigt.

Men nu är båda vakna, jag undrar hur de kommer reagera när de får veta att jag sket i att köpa pågenlimpa igår?

Konsten att ha semester med familjen

”Vi ska ha spa-dag.”

Över frukostkaffet delgavs jag informationen. Jaha, tänkte jag, vad trevligt för Kvinnan med Anhang. Sedan föll bilan. ”Kan du köra oss till Uppsala så vi kan köpa lite grejer?”

I Kvinnans sinne skullle naturligtvis deras spa-behov inkludera mina tjänster som privatchaufför. Jag vill värna om hemfriden så jag gick med på det, främst för att de mutade mig med ett par nya brallor då jag har en aversion mot att handla kläder utan dess like.

Jag slängde på mig en skjorta och vi åkte iväg. Byxor blev snabbt inhandlade, jag förberedde mig på att forsla mina passagerare till en butik för att inhandla ansiktsmasker och hårfärg, men dra i bromsen!

Vi ska stå i 45 minuter vid en lekpark i bitande nordanvind så att Anhanget kan försöka bryta nacken av sig på diverse kreativa sätt, något jag normalt applåderar då jag anser att mina barn lär sig bäst vad som är dumt att göra genom erfarenhet. Får de benen klippta av ett annat barnlär de sig snabbt att det är en urusel idé att klättra uppför rutschkanan.

Dock var jag inte klädd för upplevelsen vilket satte mitt humör på den bittra sidan, något som avhjälptes av en avstickare för att köpa tobak. Sedan var det dags för det kontrollerade kaos som är lågprisvaruhus, rader uppå rader av skräp för en billig penning. Men de har god chilikorv.

Upplevelsen där uppehåller vi oss inte vid i större utsträckning, vi kom därifrån lite fattigare än vi kommit dit. Sedan var det hemresa och dags för spa, varpå jag trodde min del i det hela var över.

Jag hade svårligen fel. Det var nämligen jag som skulle ansvara för färgning av hår, så där stod jag i en virvelvind av lila, svart och röd färg med tre dervischer utan förmåga att sitta still. Följden blev att det som stirrade på mig var tre damer med krigsmålning i ansiktet och vassa lösnaglar på fingrarna, som någon jävla alternativ version av Wolverine duplicerat i tre.

Det var vid denna punkt på dagen jag kastade ett glas vin på kvinnan, varsitt kolasnöre på Anhanget och retirerade till balkongen där jag öppnade en öl och stängde dörren. Med hörlurar i öronen och blicken stint fäst på ett av träden på gården, praktiserade jag konsten att ha semester med familjen

Sommar- ett växternas Guantanamo

När värmen i några korta månader lägger sig över vårt kalla land är det många som släpper lös sin inre hortonom för att skapa någon slags oas av liv och framtidstro runt sig. Vi gräver, planerar och planterar sommaren igenom, men hur ser plantorna själva på detta?

Det ska jag berätta, som en lång vistelse i Guantanamo tills döden kommer som en frälsare i oktober.

Tänk på det, vi sliter upp dem från det enda hem de någonsin känt, skiljer dem från sina medväxter som de varit tillsammans med sedan fröstadiet och planterar dem i okänd jord. Sedan börjar mardrömmen. Vi klipper av små bitar av dem, binder dem i onaturliga ställningar. Övergöder och svälter dem om vart annat. Ljudtortyr med utstuderad falsksång för att skrämma dem till att ”växa bättre”. Jag har till och med sett bilder där de blir påtvingade tygpåsar över huvudet, för att frånta dem deras identiteter inför hårdhjärtade fångvaktare.

Jag är motståndare till denna systematiska fägringstortyr av två skäl. För det första är jag lat och har absolut noll intresse att hålla något grönt vid liv men det främsta skälet är ändå mina iakttagelser av Kvinnan med Anhang som år efter år tar in nya växter till synes bara för att långsamt se dem dö.

Så snart sista kronbladet faller är det en svart säck, en omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” som någon växtrikets Jack the Ripper.

Och alla självplocksodlingar ska vi inte tala om. Förintelseläger med stängsel och taggtråd där växterna får arbeta tills de inte längre kan, sedan kunde de lika gärna ha stått i vår lägenhet för svart säck, omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” är det enda som väntar en oproduktiv planta.

En tragisk bild av vår samtid.

Addendum: Detta skulle varit en humoristisk nonsenstext men blev kusligt lik de mer militanta skrivelserna från Miljöpartiet. Något att tänka på.

Mötet med den Gule Riddaren och vad jag därom kan urinera mig

Jag var tvungen att bryta den sociala distanseringen häromdagen. Inte för något själviskt som ni nog kan förstå, utan på grund av akademiska påtryckningar från högsta ort. Frans Schartau kallade in mig då man helt enkelt inte kunde vara utan min briljanta…Tenta, jag var tvungen att åka in till skolan för en tenta helt enkelt.

Pendeltåget var inget att diskutera. Folk satte sig på väl behörigt avstånd och inga antastningar ägde rum, åtminstone inte i den vagn där jag själv satt. Från Märsta till Stockholms Södra gick resan smärtfritt. Och sedan anlände jag.

Borta var Dumbledore och Darth Vader, inga stressade mammor som skulle till strippklubben. Nej, endast stressade, vanliga människor som skulle till för dem alldeles säkert viktiga angelägenheter. Men de höll inte avstånd! Inga två meter, inga en och en halva här. Springa in i varandra. Hosta. Nysa. Springa vidare. Stress och vansinne. Blod och eld. Visserligen mindre blod och eld med mer morgonstress och kaffestänk men i dessa tider är det nästan samma.

Jag tog mig till skolan, där höll de på distansen. Delade omsorgsfullt upp oss i grupper efter att vi samlats som förlorade får i korridoren utanför. Vi skrev vår tentamen och med mer bedrövelse än glädje var jag klar innan utsatt tid för att påbörja promenaden mot pendeln.

Samma sak igen, om än med mindre morgonstress. Även om trottoarerna är oresonligt breda runt Stockholm Södra ville folk verkligen söka kontakt. Beundransvärt i bättre dagar, nu ett hot mot folkhem och fränder.

Entré för Johan.

Jag vet inte om han heter Johan, men det känns viktigt för mig att det var en Johan som utförde denna hjältebragd. Denna insats för Svea Rike. Detta mene tekel för självdistanseringens år.

 Johan var lite full, så som man ju kan vara en måndagsförmiddag i april. Han gick en bit snett framför mig och blev insprungen i av stressade söderbor som skulle till sina alldeles säkerligen viktiga angelägenheter. Johan blev mycket vred av dessa små livets kollisioner, och svor över dem som utförde dylika. För själv promenerade han bara, om än vingligt, mot stationen.

Och där, på bron, Swedenborgsgatan 29, blev det för mycket för Johan. Drickat och de närgångna människorna manade honom till handling. Han knäpper upp sitt skärp och gylf, drar fram sitt organ vars utseende och storlek jag tyvärr inte kan vittna om då jag är mer fascinerad av den rad svordomar som högt och tydligt skanderas. Sedan börjar det.

Utan att hålla i, vilt gestikulerande, kommer urinen. Det sprutar på broräcket, på byxorna och gatan. Efter den första explosionen lugnar Johan ner sig, han står drömskt och gör sin egen värld lite bättre. Människor runt honom äcklas, nästan springer till behörigt avstånd från alla andra ifall någon annan får för sig att begå exkretterrorism.  En tonårstjej säger till sin kompis ”Åh fy fan vad äckligt!” och skyndar iväg.

Jag måste erkänna att jag själv bytte sida, så starkt träffade Johans budskap mig. Hans vilja att hjälpa är enorm. Det är Tegnell, Löfven och Johan.  De som säger till oss att hålla avstånd. Men där Tegnell rekommenderar och Löfven vädjar, där HANDLAR Johan.

Jag satte mig på pendeln och åkte hemåt. Och jag tänkte på Johan, han är kanske inte den hjälte vi behöver, men han är sannerligen den hjälte vi förtjänar. Sen tänkte jag vilken fin fras det hade varit om jag kläckt den innan 2008 och inte bara snott den från The Dark Knight.

Slutgiltig rolig fakta: ”Exkretterrorism” godkänns av MS Words stavningskontroll, ”Löfven” godkänns inte.