Etikett: Vardagsobservationer

Ljus i mörkret

sakjellbergLämna en kommentar

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Sökandet efter svar

sakjellbergLämna en kommentar

När man är förälder får man se och höra de mest märkliga saker. Från översvämmade badkar till resonemang som skulle spränga Djupa Tankens* processor.

En förälder är som en upptäcksresande i en äventyrsbok från 1800-talet, där mötet med andra kulturer (läs: Anhanget) ofta slutar i att man vill fly hals över huvud med giftpilar och spjut som flyger kring öronen medan någon skäller på en på ett språk som man absolut inte förstår.

När man som förälder vaknar är det som en astronaut som vaknar ur sin kryosömn** och inser att i den nedsläckta rymdfarkosten så är man INTE ENSAM.

Men tiden går, och ju säkrare man blir som förälder inser man mer och mer att man närmast kan jämföras med en rumpnisse. Man har koll på sitt men med mycket liten chans att någonsin förstå de där konstiga små människorna. ”Varför gör de på detta viset?” är din nationalsång. Var diskussion blir sig lik, oavsett ålder.

”Jag ritade på väggen!”

”Vaffö gör di på detta viset?”

”Jag tänker hoppa av skolan och bli influncer!”

”Vaffö?”

”Jag och kompisarna tänkte åka på utlandsemester trots att hela världen gått åt helvete!”

”Vaffö då då?”

Men så sätter ungarna foten i det där jävla hålet när de åker skidor. Vildvittrorna sliter i håret på dem och du inser att det inte passar sig att hänga en vagga på storfoten, utan du får kanalisera din inre Birk och dra upp dem ur hålet. Men jag slår vad om att redan nästa dag ställer du, lite trött, frågan ”Men varför då?!”

* Djupa Tanken var den superdator i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen som efter 7 och en halv miljon år gav svaret på den ultimata frågan om Livet, Universum och Allting.

** Kryosömn blev introducerad som en vetenskaplig process iom. Buck Rogers-romanerna från 1924 men har funnits som ett magiskt tillstånd bland annat i Kung Arthur-myten, i Edgar Allen Poes ”some words with a mummy” och i Jack Londons ”A thousand deaths” från 1800-talet och inte att förglömma: Törnrosa.

Planering är en kall öl i oktober

sakjellbergLämna en kommentar

Vi lever i en tid där brottsligheten skjuter i höjden. Rån, narkotika, bidragsbrott, fiffel och båg all around.

Det har blivit ett normaltillstånd. Så pass att gemene man knappt höjer på ögonbrynet åt rubrikerna längre.

Men då och då ser man något som får en att tänka ”Ok, nu har det gått för långt!”

En sådan rubrik såg jag nu i lokaltidningen.

”30-årig man misshandlade butiksägare vid ölstöld från 7-11”

Ok, för det första är det naturligtvis hemskt att en människa blev misshandlad men det som skär i hjärtar är ju skälet, en blåtira och knäckta revben för ett par 3,5or!

Ni som läst ett tag vet att jag godtar en viss mängd slödderism i världen (ljugande politiker, Vd:n som stjäl från företaget etc) utan att reagera men för faaaaaaaan! 3,5or?! Om din tarm suger så jävla mycket att du kan spöa nåhon för en bira kan du väl ändå gå till bolaget?

Stjäl en Brooklyn Local Nr 1 för 99:- istället för någon sketen Norrlands! Latheten och opportunismen gör mig mer förbannad än det moraliska förfallet.

Kan folk inte tänka ut en plan innan de begår brott? Till och med Jönssonligan kom med planer inför sina brott, men så fick de också rulla runt i pengar vid väl valda tillfällen.

Fyra kanelbullar till att börja med

sakjellbergLämna en kommentar

Det är kanelbullens dag idag. Det visste ni med största säkerhet redan, och det gjorde även jag. För jag fick det påtalat för mig klockan 06:00 på morgonen och sedan varannan timme fram tills bullar införskaffades till min förtret.

Och tro inte jag är en sådan där sträng förälder som hårdnackat vägrar utfodra mina barn med bakverk, tvärtom är jag nog lite för liberal med dylikt. Men det tar emot vissa dagar, särskilt när någon annan bestämt att just denna dag ska vi käka kanelbullar. Vi kunde ha ätit kanelbulle till fikat i lördags, eller i morgon för att ge en liten guldkant inför de första fem dagarna efter helgen, men nej, 4 oktober skall det vara! Observera att anhanget var väldigt tysta i torsdags då det var vegetariska världsdagen.

Ja jag började luska i det här med temadagar och kom fram till följande: Mellan januari och september finns det fan inget käk!  En syltkaka andra onsdagen i maj, lite sketna köttbullar i augusti (23) så får man hålla sig tills brunch tredje söndagen i september.

Men sedan brakar matorgien lös. Första söndagen i oktober, gräddtårta. Den förut nämnda kanelbullen den 4e. Ägg, räkmacka och fetaost (andra fredagen i oktober, 14e och 15 respektive). Tredje torsdagen skall vi sätta i oss grynkorv, och det är även måltidens dag, och sedan avslutas hela oktober på fredagen före allhelgona med lutfisk.  Men vi är inte klara än för redan 7 november drar vi i oss lite kladdkaka om vi inte redan är spymätta av alla Gustav Adolfsbakelser från dagen innan. 11 november är vi inte så precisa utan drar bara i oss horder av choklad för att två dagar senare den 13 svulla smörgåstårta som om det inte fanns någon morgondag. Men det finns en morgondag och det råkar vara ostkakans dag den 14 november.  Efter detta 3 månader långa frosseri lugnar vi ner oss innan juletider, när vi käkar ännu mer. Får tankarna osökt att gå till Asterix 12 stordåd, ni vet när de ska käka en hel familj oxe, ko och kalvar, kamel och elefant och lite rostat bröd. 

Jag har säkerligen glömt eller missat en hel del dagar men dessa var de jag hittade på wikipedia, sedan var jag tvungen att borsta bort pärlsocker från tangentbordet.

Som genom ett lustigt sammanträffande infaller världshungerdagen, dagen då vi ska uppmärksamma svält och missförhållanden världen över den 16 oktober, mitt i middagen! Undertecknad kan tycka att det hade varit lite mer finkänsligt att placera den mellan januari och september, då vi är lite mer återhållsamma i frosseriet.

Men vad vet jag, man ska inte uttala sig på tom mage.

T.M.N.T – Thirty-something Mutant Ninja Turtle

sakjellbergLämna en kommentar

Visserligen fluktuerar temperaturen mer än lovligt just nu, till vissas glädje och andras förtret. Men en sak som går åt rätt håll är dagsljuset. Det är mörkt om morgonen men ännu inte mörkt när man går hem, varför denna historia tillkom.

För ni förstår det har fallit sig så att jag går upp först på morgonen ett par veckor framöver. Ja, alltså jag vaknar inte först. Absolut inte, den tvivelaktiga äran tillfaller det äldsta Anhanget som vaknar några timmar innan hon somnar.

Men hon ligger kvar i sängen och drar sig så som sköldpaddan slår den late haren så gör den här gamla reptilens fötter nedslag på det morgonkalla golvet först.

Nästa problem är att ta sig till muggen utan att välta en hög papper, snubbla på klädhögar eller leksaker. Och för en gångs skull inte på grund av att det är ostädat utan för att vi är trångbodda. Men oavsett skäl får man, sömndrucken och jävlig, kanalisera sin inre ninja, nynna Mission Impossible signaturen och ge sig ut i mörkret.

För det mesta går det bra, och väl på toaletten bryr jag mig inte om hur högt alla skval, brzz, zkroch, pfft och dylika morgontoalettsljud låter. Det hade varit ett steg för långt i vänlighetens namn.

Och dessutom har jag inte tid. Jag måste hinna fixa kaffe innan det är dags att förena mig med mina olycksbröder och -systrar ute i världen. Kaffet muterar mig till en person som kan ta en hinderbana i mörkret, ogin väckarklocka och vad mer skit man man råka ut för en morgon när det faktiskt har börjat hålla sig mörkt.

Om motion och rödkål

sakjellberg3 kommentarer

Jag gick en promenad häromdagen i ett fåfängt försök att strida mot övervikt, det går sådär tackar som frågar.

Det är inga fantastiska vyer lilla Märsta bjuder på. Gamla mångmiljonprogram, monumentet för misslyckad integration Valsta Centrum samt de nybyggen med ful design och höga hyror.

Men folk kan vara ganska kul att kolla på. När du promenerar så går du förbi en massa historier. Den lätt rubbade Sergeij, till exempel.

Sergeij är en öststatare som ber folk om tjugolappar som han sedan köper, när inte alternativ presenterar sig, mjölk för. 2010 hade han det så gott ställt att han kunde sitta på krogen och berätta vilda historier, men det har gått utför och nu får man hitta på egna. Han heter inte heller Sergeij, men han borde göra det.

På dylikt sätt kan du hålla på, när du är ute och går. Ett namn och en historia har alla, det är bara att spekulera fritt.

Men tillbaka till häromdagen. På min promenad gick jag förbi en person man knappt vågar, eller ens vill, spekulera om. Han mötte mig i en backe, över krönet kom han iförd svarta pedofilbadbrallor, sådana som slutar precis så långt ner att så länge han inte fyller 50 håller de, med knapp marginal, pungen utanför det publika. Till dessa hade han valt en blå t-shirt och de största glasögon ni någonsin sett.

Med allvarlig min gick han mig till mötes, i hans famn bar han ett enda rödkålshuvud som om det var hans enda barn. Då och då tittade han ned på det och log innan han oroligt fäste blicken på mig igen.

Man får ju gå klädd som man vill, kanske tyckte han att pedofilbadbrallor var helt rätt, kanske gjorde de gigantiska brillorna att han inte visste vad han tog på sig. Allt har sin naturliga förklaring.

Men det där jävla rödkålshuvudet…

Varför bar han på det som en bebis? Varför log han åt rödkålet? Varför tittade han så ängsligt på mig? Spekulerade han själv om mitt namn och historia och kom fram till att jag var Kurt, den grymmaste rödkålstjuven i norrort? Var han en vetenskapsman á la Doktor Kvickrot, som ansåg att växter är bättre sällskap än människor?

Kan det ha varit så, undrar jag, att jag just den dagen såg särskilt miljöpartistisk ut och mannen helt sonika oroade sig för att jag i rabiat veganism skulle hugga tag i hans rödkålsbarn och släpa iväg det till min lya för att föda min mordiska kull av balkonglådor?

Jag vet inte, men spekulationerna räckte för att jag skulle ta mig hem utan allt för mycket tristess iallafall.

Ode till en guling som började bli brun i en BMW jag såg igår

sakjellbergLämna en kommentar 
Jag såg den genom fönstret och den var som ett levande bevis, på hur fel allt kan bli

Jag kan nästan se hur glad du var, dina ögon lyser när pappret skrivs.
Stolt ägare till en BMW om än av gammal årsmodell

Den var putsad till glans utanpå, i en regntung eftermiddag gnistrade fälgar som en sommardag

Innuti låg en guling som långsamt blev brun
Bortglömd eller lagrad bredvid växelspaken, bredvid den papper från Kronofogden

Bevisen fortsatte i baksätet, där brottet antagligen begicks
Bilbarnstol med insmetad yoghurt och papper från någon variant av kexchocklad
Smulor överallt

Sedan dök du upp, du och din tjej, med er lilla lycka invirad i en för stor regnrock.

Ingen av er såg särskilt lycklig ut.

Kontentan av min observation vill jag säga är denna

Skaffar du BMW enbart för att finna damer bör du använda kondom.

Frukost med Anhanget

sakjellbergLämna en kommentar

”Pågenlimpa! Rostad! Nej, varm med ost! Nej, med en 3/4 skiva ost samt skinka influgen från Sovjet!”

”Sovjet finns inte längre..”

”Då vill vi inte ha frukost!”

Anhanget är mer specifika med sin diet än en diva i Hollywood. Inte så att de tvunget måste äta nyttigt eller vegetariskt, de äter vad fan som helst men upplägget måste vara exakt rätt annars är en maträtt de skulle älska likställt med att äta gift.

Det är något bara barn förstår, dock kommer jag inte ihåg, förutom abnorm aversion mot potatis som inte var i pommes frites form eller från en precis geografisk punkt i Värmland, om jag hade dylika psykoser som ung. Antagligen inte. Jag som var ett så snällt barn, fråga min mor…

Medan jag skriver detta får jag skäll, hör och häpna, över att ha väckt den ena ungen före den andra. Visst, kanske lite orättvist men vad som kommer till mitt försvar är att den ena vaknar så snart jag sätter en fot utanför min säng. Den andra skulle sova sig igenom ett världskrig och ändå klaga på att vi väcker henne för tidigt.

Men nu är båda vakna, jag undrar hur de kommer reagera när de får veta att jag sket i att köpa pågenlimpa igår?

Konsten att ha semester med familjen

sakjellbergLämna en kommentar

”Vi ska ha spa-dag.”

Över frukostkaffet delgavs jag informationen. Jaha, tänkte jag, vad trevligt för Kvinnan med Anhang. Sedan föll bilan. ”Kan du köra oss till Uppsala så vi kan köpa lite grejer?”

I Kvinnans sinne skullle naturligtvis deras spa-behov inkludera mina tjänster som privatchaufför. Jag vill värna om hemfriden så jag gick med på det, främst för att de mutade mig med ett par nya brallor då jag har en aversion mot att handla kläder utan dess like.

Jag slängde på mig en skjorta och vi åkte iväg. Byxor blev snabbt inhandlade, jag förberedde mig på att forsla mina passagerare till en butik för att inhandla ansiktsmasker och hårfärg, men dra i bromsen!

Vi ska stå i 45 minuter vid en lekpark i bitande nordanvind så att Anhanget kan försöka bryta nacken av sig på diverse kreativa sätt, något jag normalt applåderar då jag anser att mina barn lär sig bäst vad som är dumt att göra genom erfarenhet. Får de benen klippta av ett annat barnlär de sig snabbt att det är en urusel idé att klättra uppför rutschkanan.

Dock var jag inte klädd för upplevelsen vilket satte mitt humör på den bittra sidan, något som avhjälptes av en avstickare för att köpa tobak. Sedan var det dags för det kontrollerade kaos som är lågprisvaruhus, rader uppå rader av skräp för en billig penning. Men de har god chilikorv.

Upplevelsen där uppehåller vi oss inte vid i större utsträckning, vi kom därifrån lite fattigare än vi kommit dit. Sedan var det hemresa och dags för spa, varpå jag trodde min del i det hela var över.

Jag hade svårligen fel. Det var nämligen jag som skulle ansvara för färgning av hår, så där stod jag i en virvelvind av lila, svart och röd färg med tre dervischer utan förmåga att sitta still. Följden blev att det som stirrade på mig var tre damer med krigsmålning i ansiktet och vassa lösnaglar på fingrarna, som någon jävla alternativ version av Wolverine duplicerat i tre.

Det var vid denna punkt på dagen jag kastade ett glas vin på kvinnan, varsitt kolasnöre på Anhanget och retirerade till balkongen där jag öppnade en öl och stängde dörren. Med hörlurar i öronen och blicken stint fäst på ett av träden på gården, praktiserade jag konsten att ha semester med familjen

Sommar- ett växternas Guantanamo

sakjellbergLämna en kommentar

När värmen i några korta månader lägger sig över vårt kalla land är det många som släpper lös sin inre hortonom för att skapa någon slags oas av liv och framtidstro runt sig. Vi gräver, planerar och planterar sommaren igenom, men hur ser plantorna själva på detta?

Det ska jag berätta, som en lång vistelse i Guantanamo tills döden kommer som en frälsare i oktober.

Tänk på det, vi sliter upp dem från det enda hem de någonsin känt, skiljer dem från sina medväxter som de varit tillsammans med sedan fröstadiet och planterar dem i okänd jord. Sedan börjar mardrömmen. Vi klipper av små bitar av dem, binder dem i onaturliga ställningar. Övergöder och svälter dem om vart annat. Ljudtortyr med utstuderad falsksång för att skrämma dem till att ”växa bättre”. Jag har till och med sett bilder där de blir påtvingade tygpåsar över huvudet, för att frånta dem deras identiteter inför hårdhjärtade fångvaktare.

Jag är motståndare till denna systematiska fägringstortyr av två skäl. För det första är jag lat och har absolut noll intresse att hålla något grönt vid liv men det främsta skälet är ändå mina iakttagelser av Kvinnan med Anhang som år efter år tar in nya växter till synes bara för att långsamt se dem dö.

Så snart sista kronbladet faller är det en svart säck, en omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” som någon växtrikets Jack the Ripper.

Och alla självplocksodlingar ska vi inte tala om. Förintelseläger med stängsel och taggtråd där växterna får arbeta tills de inte längre kan, sedan kunde de lika gärna ha stått i vår lägenhet för svart säck, omärkt grav och ett ”kan vi få skjuts till Plantagen?” är det enda som väntar en oproduktiv planta.

En tragisk bild av vår samtid.

Addendum: Detta skulle varit en humoristisk nonsenstext men blev kusligt lik de mer militanta skrivelserna från Miljöpartiet. Något att tänka på.