Jag såg Haren kyssa Tomten, jag….

”Man ska städa undan julen innan tjugondag knut” säger de som vet. Vettigt med ett satt slutdatum kan jag tycka, även om jag också kan tycka att allt utom julmatsrester kan försvinna ur min åsyn den 26e december. För när julen är över förvandlas glittret som hängts upp från glada dekorationer till skräp.  Alla tomtarna går från att vara en mysfaktor till att vara i vägen. Granen var en glädjande syn, nu barrar den på mattan.

Jag skriver detta i skenet från vår julgran, bredvid en porslinstomte, stirrandes på ett par grönröda girlanger. För Kvinnan delar inte min åsikt, utan är en del av ”varar än till påska”-falangen av psykopatiska julfirare. Det är för övrigt samma människor som dricker julmust i oktober.

”Det är väl inte så bråttom”, ”det är ju så vackert”, ”när snön försvinner är julen slut”.

När snön försvinner. I det här jävla landet betyder det att vi ska ha våra jävla dekorationer uppe lagom till midsommar, och även då är det osäkert om snön är borta!

Kvinnan menar att det inte är så farligt, många har dekorationerna uppe länge. Jag ber henne nämna en hon känner som inte tar ned skräpet innan tjugondag knut. Då vill hon plötsligt koncentrera sig på programmet vi tittar på.

Efter några misslyckade försök att få svar låter jag mina axlar sjunka och säger att jag kan plocka undan det själv. Då sker en viss förändring i Kvinnans beteende.

Ögonen lyser upp och jag får detaljerade direktiv om hur allt ska ligga och i vilken låda. Och vad som ska göras med halloweendekorationerna som redan ligger i lådan.

Så mycket för mysfaktor. Så mycket för ”julens magi”. Bara hon själv slipper plocka kan julprylarna försvinna lite när som.

Nästa år ska jag fanimig vägra ta ned något pynt över huvud taget. Det kommer vara rena rama crossovern! Den 31 december ska kycklingar stå bredvid skelett som sodomerar tomtar! Spöken ska dingla i en gran omgiven av skrattande harar! Allt omgivet av hundra miljoner hjärtan som jag hängt upp till alla hjärtans dag! Och när Kvinnan kämpar och svär för att öppna ytterdörrren för att det står ett diorama innehållande tomten, påskharen och en jäkla pyssling som mördar Rudolf i en självmordspakt i vägen ska jag sitta i soffan, smuttandes på varm chocklad med marsipanägg i, och med ljuva toner påminna henne.

”Det är en sådan mysfaktor med pynt, en riktigt magisk känsla, eller hur älskling?”

Jag kanske inte överlever det, men fan vad tillfredställande det kommer vara.

Osjugna hjältar nu på dekis

Nu blir det mer pandemi, arbetslöshet, depression och självisolering. Med nästintill skadeglädje tävlar tidningarna om att basunera ut exakt hur länge skiten skall pågå.

Men ingen, inte tidningarna och tv, streamare eller bloggare, nämner de som verkligen tar stryk av det här hemmahänget. Jag pratar naturligtvis om alla tofflor!

Tidigt i självisoleringens bleka vardag förstod världen att man inte kunde knata runt i strumplästen och att barfota inte var något alternativ om man inte ville sluta med kloformade bihang som var kapabla att hantera verktyg med viss kompetens. Hemmaskor blev räddningen. Själv ägde jag ett par, knappt använda, tofflor med Ghostbusters(de gamla filmerna, inte den nya skiten) tema.

Anti-spökloggan stolt smyckandes svart tyg med Slimergröna detaljer och sula. I stort sett oanvända sedan förra vintern då de användes sporadiskt för transport till toaletten under kalla morgnar. Ett både praktiskt och storslaget monument till merchendisens slagstyrka.

Efter några månaders hemmavarande är de en spillra av sitt forna jag, deras mjuka sula som förut skyddade sömniga fötter från iskalla golv är nu en tom tygpåse mellan dig och parketten. Den Slimergröna färgen bleknad till vad som beckers.com kallar ”Saltsten 799” som generöst kunna beskrivas som icke-Slimeraktig.

Anti-spökloggan ser lika förvånad ut som vanligt, som ett sjukt husdjur som man tar bakom snickarboden tillsammans med ett gevär.

Visst finns det andra mockasiner i världen, och ett argument skulle kunna göras att jag borde köpa nya för att sparka igång ekonomin ( för mina 199 kr är precis vad som fattas innan ekonomisk utopi infinner sig) men vi kommer inte ifrån att de tofflorna inte är mina tofflor.

Medan jag skriver upptäcker jag att ett hål formats på den högra, precis mitt på undersulan. Jag borde skaffa nya, men äh vad fan, de får hålla en pandemi till.

Sittdans och gubbsång

Kommer ni ihåg Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen? Den där de skulle ha tag i ”filmisar”? Den kom ut -96 och gjorde väl inget större väsen av sig, poppis nog för att få några uppföljare som jag aldrig såg men har fått information om att de inte var något att hänga i julgranen.

Dålig eller inte, där fanns en karaktär. Egentligen många karaktärer, Charles-Ingvar, Vanheden, Dynamit-Harry, skolpojke #5 och alla andra våra favoriter, men specifikt tänker jag på Sickans bror, Sven-Ingvar Jönsson (spelad av Isak Ekblom, som numer verkar jobba på Bilia och ser ut som en sverigedemokrat).

Hela hans grej var att han, non stop och till och med i sömnen, sjöng dansbandslåtar för sig själv. Sven-Ingvar, dansband, ja ni begriper skämtet. De andra karaktärerna interagerade med honom genom att i olika tonfall säga ”TYST!” vilket jag, när det begav sig, aldrig begrep. Låt killen sjunga, vad gör det?

Det fick jag, för mina synder, svar på när äldsta anhanget började i fjärde klass. Varför har jag inte riktigt fått svar på än, men hon började sjunga och ha små danser för sig. Än sen, tänker ni, så gör väl alla barn? Men det här är ingen ”titta på mig”-show, det här är en ”Mitt i en konversation låser jag blicken i fjärran och sedan börjar jag sjunga på en helt orelaterad låt”-variant.

För det är så det kan gå till. Mitt i det hon gör kan hon bara stanna upp och börja sjunga och/eller sittdansa. Sångerna är poplåtar på engelska, tror jag, det har aldrig riktigt klarlagts om hon vet vad hon sjunger eller bara upprepar ljud hon hört. Harmlöst kanske ni tror, men en gång klippte hon till sin lillasyster i vad som var en särskilt viftande sittdans. Olycka eller metod i galenskapen låter jag vara osagt.

Så det är mitt liv för närvarande. Jag har en falsksjungande, sittdansande dotter helt utan anledning. Däremot har jag en teori att det är ärftligt, men hoppar över en generation. Min far sjunger nämligen också. Han sjunger bättre än dottern men dock bara en textrad.

”I thought you said you’d understand me”

Under de första 5 åren av min levnad la jag inte märke till denna egenhet, och de efterföljande 10 hade jag ingen aning vad gubben småsjöng om när han funderade på något. Vid 15 års ålder hörde och förstod jag för första gången hela textraden och frågade min far varför han sjöng och varifrån texten kom.

Svaret blev att han sjöng inte och följaktligen inte hade en aning om ursprunget till orden. Det är mitt eget personliga familjemysterium. Andra undrar vad som hände Farbror Evert som försvann i Kongo 1823, jag vill veta var orden som farsan sjunger på kommer ifrån.

Jag tror han vet, antingen medvetet eller undermedvetet, varifrån den kommer. Men han tjyvhåller på infon! Jag ser framför mig, många år från nu när det är dags att kila vidare, när han låser blicken på mig från sjuksängen, greppar min handled och väser fram ”Galateatern, Malmö 1967!”. Detta kommer vara startskottet till ett sökande över hela Europa med komiska inslag i de Sydamerikanska djunglerna för att till slut hamna utanför en ospecificerad krog i ett sjaskigt kvarter i en mellanstor stad i Ukraina. Jag sitter med en nedvattnad öl på uteserveringen, och genom ett litet fönster hör jag hur en gammal grammofonskiva spelas och sången når mitt öra.

”I thought you said you’d understand me”

Vilket bara skulle väcka flera frågor för farsan har aldrig någonsin varit i Ukraina.

Ljus i mörkret

Min yngsta har ett skiftande förhållande till mörker. Mörker är läskigt, mörker är fint, mörker är inte bra för då blir hon trött och orkar inte gå. Mörker är jättebra för då får man inte solen i ögonen.

Det beror helt enkelt på dagsformen som ni förstår. I helgen var hon och lekte hos en kompis, när hon skulle gå hem hade det blivit kväll, med mörker av kategori 1, läskigt*.

Som varande snääääällaste pappan på jorden och universum övergav jag helt sonika min äldsta dotter, som mumlade något om star coins och championat, för att lotsa hem min yngre genom natten.

Hon stod och kurade under en gatlampa, glad som få när jag dök upp genom duggregnet. Vi promenerade hemåt, våra silhuetter en ripoff på Nalle Puh och Nasse. Den ena tjock och snäll, den andra liten och smånervös.

Det var då hon yppade de där orden vi alla säger förr eller senare.

Hon blev tyst ett slag, stegen blev kortare där hon gick med sin hand i min och sedan stannade hon och sade halvt till mig, halvt för sig själv; Vilket jävla mörker.

Jag stannade bredvid henne. Vi stirrade på varandra. Hur skulle detta hanteras? Visst, hon hade svurit och borde enligt experter få munnen tvättad med tvål, men enligt en verklig expert** MÅSTE man ibland svära för att situationen kräver det.

Och insiktsfullheten sen. Vid 8 års ålder har hon greppet vad som tar många en livstid att begripa, det ÄR ett jävla mörker hela jävla tiden.

Och eftersom det är ett jävla mörker hela jävla tiden mår man fan bäst om man försöker vara så jävla glad det går.

För helvete.

Vi stod en stund där i duggregnet och mörkret. Vi studerade varandra, Nalle Puh och Nasse, Helan och Entredjedel. Jag föreslog att vi skulle gå hem och äta upp lördagsgodiset för hennes syster.

Hon höll med. Det gjorde inte systern.

Men det var inte så mörkt längre.

*Även om jag tror att det var lite lathet inblandat också och hon hoppades på hemkörning. Vilket aldrig skulle ske då vår parkering är närmare hennes kamrats port än vår egen, men jag underhöll ändå tanken, fan vad sur hon skulle blivit om jag kommit med bilen och kört henne till parkeringen så hon fick gå ändå.

**Min mormor.

Sökandet efter svar

När man är förälder får man se och höra de mest märkliga saker. Från översvämmade badkar till resonemang som skulle spränga Djupa Tankens* processor.

En förälder är som en upptäcksresande i en äventyrsbok från 1800-talet, där mötet med andra kulturer (läs: Anhanget) ofta slutar i att man vill fly hals över huvud med giftpilar och spjut som flyger kring öronen medan någon skäller på en på ett språk som man absolut inte förstår.

När man som förälder vaknar är det som en astronaut som vaknar ur sin kryosömn** och inser att i den nedsläckta rymdfarkosten så är man INTE ENSAM.

Men tiden går, och ju säkrare man blir som förälder inser man mer och mer att man närmast kan jämföras med en rumpnisse. Man har koll på sitt men med mycket liten chans att någonsin förstå de där konstiga små människorna. ”Varför gör de på detta viset?” är din nationalsång. Var diskussion blir sig lik, oavsett ålder.

”Jag ritade på väggen!”

”Vaffö gör di på detta viset?”

”Jag tänker hoppa av skolan och bli influncer!”

”Vaffö?”

”Jag och kompisarna tänkte åka på utlandsemester trots att hela världen gått åt helvete!”

”Vaffö då då?”

Men så sätter ungarna foten i det där jävla hålet när de åker skidor. Vildvittrorna sliter i håret på dem och du inser att det inte passar sig att hänga en vagga på storfoten, utan du får kanalisera din inre Birk och dra upp dem ur hålet. Men jag slår vad om att redan nästa dag ställer du, lite trött, frågan ”Men varför då?!”

* Djupa Tanken var den superdator i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen som efter 7 och en halv miljon år gav svaret på den ultimata frågan om Livet, Universum och Allting.

** Kryosömn blev introducerad som en vetenskaplig process iom. Buck Rogers-romanerna från 1924 men har funnits som ett magiskt tillstånd bland annat i Kung Arthur-myten, i Edgar Allen Poes ”some words with a mummy” och i Jack Londons ”A thousand deaths” från 1800-talet och inte att förglömma: Törnrosa.

Planering är en kall öl i oktober

Vi lever i en tid där brottsligheten skjuter i höjden. Rån, narkotika, bidragsbrott, fiffel och båg all around.

Det har blivit ett normaltillstånd. Så pass att gemene man knappt höjer på ögonbrynet åt rubrikerna längre.

Men då och då ser man något som får en att tänka ”Ok, nu har det gått för långt!”

En sådan rubrik såg jag nu i lokaltidningen.

”30-årig man misshandlade butiksägare vid ölstöld från 7-11”

Ok, för det första är det naturligtvis hemskt att en människa blev misshandlad men det som skär i hjärtar är ju skälet, en blåtira och knäckta revben för ett par 3,5or!

Ni som läst ett tag vet att jag godtar en viss mängd slödderism i världen (ljugande politiker, Vd:n som stjäl från företaget etc) utan att reagera men för faaaaaaaan! 3,5or?! Om din tarm suger så jävla mycket att du kan spöa nåhon för en bira kan du väl ändå gå till bolaget?

Stjäl en Brooklyn Local Nr 1 för 99:- istället för någon sketen Norrlands! Latheten och opportunismen gör mig mer förbannad än det moraliska förfallet.

Kan folk inte tänka ut en plan innan de begår brott? Till och med Jönssonligan kom med planer inför sina brott, men så fick de också rulla runt i pengar vid väl valda tillfällen.

Fyra kanelbullar till att börja med

Det är kanelbullens dag idag. Det visste ni med största säkerhet redan, och det gjorde även jag. För jag fick det påtalat för mig klockan 06:00 på morgonen och sedan varannan timme fram tills bullar införskaffades till min förtret.

Och tro inte jag är en sådan där sträng förälder som hårdnackat vägrar utfodra mina barn med bakverk, tvärtom är jag nog lite för liberal med dylikt. Men det tar emot vissa dagar, särskilt när någon annan bestämt att just denna dag ska vi käka kanelbullar. Vi kunde ha ätit kanelbulle till fikat i lördags, eller i morgon för att ge en liten guldkant inför de första fem dagarna efter helgen, men nej, 4 oktober skall det vara! Observera att anhanget var väldigt tysta i torsdags då det var vegetariska världsdagen.

Ja jag började luska i det här med temadagar och kom fram till följande: Mellan januari och september finns det fan inget käk!  En syltkaka andra onsdagen i maj, lite sketna köttbullar i augusti (23) så får man hålla sig tills brunch tredje söndagen i september.

Men sedan brakar matorgien lös. Första söndagen i oktober, gräddtårta. Den förut nämnda kanelbullen den 4e. Ägg, räkmacka och fetaost (andra fredagen i oktober, 14e och 15 respektive). Tredje torsdagen skall vi sätta i oss grynkorv, och det är även måltidens dag, och sedan avslutas hela oktober på fredagen före allhelgona med lutfisk.  Men vi är inte klara än för redan 7 november drar vi i oss lite kladdkaka om vi inte redan är spymätta av alla Gustav Adolfsbakelser från dagen innan. 11 november är vi inte så precisa utan drar bara i oss horder av choklad för att två dagar senare den 13 svulla smörgåstårta som om det inte fanns någon morgondag. Men det finns en morgondag och det råkar vara ostkakans dag den 14 november.  Efter detta 3 månader långa frosseri lugnar vi ner oss innan juletider, när vi käkar ännu mer. Får tankarna osökt att gå till Asterix 12 stordåd, ni vet när de ska käka en hel familj oxe, ko och kalvar, kamel och elefant och lite rostat bröd. 

Jag har säkerligen glömt eller missat en hel del dagar men dessa var de jag hittade på wikipedia, sedan var jag tvungen att borsta bort pärlsocker från tangentbordet.

Som genom ett lustigt sammanträffande infaller världshungerdagen, dagen då vi ska uppmärksamma svält och missförhållanden världen över den 16 oktober, mitt i middagen! Undertecknad kan tycka att det hade varit lite mer finkänsligt att placera den mellan januari och september, då vi är lite mer återhållsamma i frosseriet.

Men vad vet jag, man ska inte uttala sig på tom mage.

T.M.N.T – Thirty-something Mutant Ninja Turtle

Visserligen fluktuerar temperaturen mer än lovligt just nu, till vissas glädje och andras förtret. Men en sak som går åt rätt håll är dagsljuset. Det är mörkt om morgonen men ännu inte mörkt när man går hem, varför denna historia tillkom.

För ni förstår det har fallit sig så att jag går upp först på morgonen ett par veckor framöver. Ja, alltså jag vaknar inte först. Absolut inte, den tvivelaktiga äran tillfaller det äldsta Anhanget som vaknar några timmar innan hon somnar.

Men hon ligger kvar i sängen och drar sig så som sköldpaddan slår den late haren så gör den här gamla reptilens fötter nedslag på det morgonkalla golvet först.

Nästa problem är att ta sig till muggen utan att välta en hög papper, snubbla på klädhögar eller leksaker. Och för en gångs skull inte på grund av att det är ostädat utan för att vi är trångbodda. Men oavsett skäl får man, sömndrucken och jävlig, kanalisera sin inre ninja, nynna Mission Impossible signaturen och ge sig ut i mörkret.

För det mesta går det bra, och väl på toaletten bryr jag mig inte om hur högt alla skval, brzz, zkroch, pfft och dylika morgontoalettsljud låter. Det hade varit ett steg för långt i vänlighetens namn.

Och dessutom har jag inte tid. Jag måste hinna fixa kaffe innan det är dags att förena mig med mina olycksbröder och -systrar ute i världen. Kaffet muterar mig till en person som kan ta en hinderbana i mörkret, ogin väckarklocka och vad mer skit man man råka ut för en morgon när det faktiskt har börjat hålla sig mörkt.

Om motion och rödkål

Jag gick en promenad häromdagen i ett fåfängt försök att strida mot övervikt, det går sådär tackar som frågar.

Det är inga fantastiska vyer lilla Märsta bjuder på. Gamla mångmiljonprogram, monumentet för misslyckad integration Valsta Centrum samt de nybyggen med ful design och höga hyror.

Men folk kan vara ganska kul att kolla på. När du promenerar så går du förbi en massa historier. Den lätt rubbade Sergeij, till exempel.

Sergeij är en öststatare som ber folk om tjugolappar som han sedan köper, när inte alternativ presenterar sig, mjölk för. 2010 hade han det så gott ställt att han kunde sitta på krogen och berätta vilda historier, men det har gått utför och nu får man hitta på egna. Han heter inte heller Sergeij, men han borde göra det.

På dylikt sätt kan du hålla på, när du är ute och går. Ett namn och en historia har alla, det är bara att spekulera fritt.

Men tillbaka till häromdagen. På min promenad gick jag förbi en person man knappt vågar, eller ens vill, spekulera om. Han mötte mig i en backe, över krönet kom han iförd svarta pedofilbadbrallor, sådana som slutar precis så långt ner att så länge han inte fyller 50 håller de, med knapp marginal, pungen utanför det publika. Till dessa hade han valt en blå t-shirt och de största glasögon ni någonsin sett.

Med allvarlig min gick han mig till mötes, i hans famn bar han ett enda rödkålshuvud som om det var hans enda barn. Då och då tittade han ned på det och log innan han oroligt fäste blicken på mig igen.

Man får ju gå klädd som man vill, kanske tyckte han att pedofilbadbrallor var helt rätt, kanske gjorde de gigantiska brillorna att han inte visste vad han tog på sig. Allt har sin naturliga förklaring.

Men det där jävla rödkålshuvudet…

Varför bar han på det som en bebis? Varför log han åt rödkålet? Varför tittade han så ängsligt på mig? Spekulerade han själv om mitt namn och historia och kom fram till att jag var Kurt, den grymmaste rödkålstjuven i norrort? Var han en vetenskapsman á la Doktor Kvickrot, som ansåg att växter är bättre sällskap än människor?

Kan det ha varit så, undrar jag, att jag just den dagen såg särskilt miljöpartistisk ut och mannen helt sonika oroade sig för att jag i rabiat veganism skulle hugga tag i hans rödkålsbarn och släpa iväg det till min lya för att föda min mordiska kull av balkonglådor?

Jag vet inte, men spekulationerna räckte för att jag skulle ta mig hem utan allt för mycket tristess iallafall.

Ode till en guling som började bli brun i en BMW jag såg igår

Jag såg den genom fönstret och den var som ett levande bevis, på hur fel allt kan bli

Jag kan nästan se hur glad du var, dina ögon lyser när pappret skrivs.
Stolt ägare till en BMW om än av gammal årsmodell

Den var putsad till glans utanpå, i en regntung eftermiddag gnistrade fälgar som en sommardag

Innuti låg en guling som långsamt blev brun
Bortglömd eller lagrad bredvid växelspaken, bredvid den papper från Kronofogden

Bevisen fortsatte i baksätet, där brottet antagligen begicks
Bilbarnstol med insmetad yoghurt och papper från någon variant av kexchocklad
Smulor överallt

Sedan dök du upp, du och din tjej, med er lilla lycka invirad i en för stor regnrock.

Ingen av er såg särskilt lycklig ut.

Kontentan av min observation vill jag säga är denna

Skaffar du BMW enbart för att finna damer bör du använda kondom.