Skrivkramp och pingviner

När jag har svårt att komma på något att skriva om brukar jag snegla åt Kvinnans håll. Likt en arbetare på Springfields kärnkraftverk som hänger utanför Homers kontor spanar jag.

”Be very quit everybody, she is a about to do something stupid.”

Ibland uteblir dock dylikt beteende från henne och jag får vända mig till Anhanget, mitt alldeles egna lilla zoo som varje dag skiftar mellan babianer och graciösa kattdjur. Oftast kan jag räkna med babianfasoner och ett gott skratt.

Men om jag även där går bet får jag faktiskt fundera ut något roligt att delge er andra såhär på måndagsmorgonen. Jag ögnar igenom både mainstream- och alternativmedia, vilka tyvärr båda har tagit en sväng mot det överväldigande deprimerande ju längre tiden går. När deadline då närmar sig och kaffet får en karaktär av blodsmak från en stresstuggad underläpp kapitulerar jag.

Jag öppnar Google (aldrig Bing eller Ask) och skriver in ”knäppa nyheter” eller dylikt. Det var så jag lärde mig att man kan bli hög på pingvinbajs. Det är ofta fekala objekt som dyker upp när man googlar. Nästan alltid rör det djurriket, som ni ju vet att jag har en liten avig inställning till numera.

Men det måste vara en särskild sorts pingvin, kungspingvin. Och man blir inte hög som av te.x. marijuana utan mer som av lustgas. Fast inte sådär som i filmer när man skrattar läppen av sig utan som hos tandläkaren där man mår illa och får ont i huvudet.

Det är alltså inte värt att tigga till sig finansiering av Köpenhamns Universitet för att åka till Sydgeorgien för att sitta på en hög med pingvinskit i -30 med orkanvindar bara för rusets skull.

Och förresten ska man inte resa så förbannat i dessa tider. Och måste man resa så är ett pingvinbajsrus inte ett giltigt skäl.

Två ord och en förkortning

Det är jag igen. På tal om kanelbullens dag observerade jag något under gårdagen i samband med införskaffandet av kanelkryddat sötbröd.

Denna lilla skylt

Mer specifikt denna improviserade ändring.

Det är ju en fantastisk liten historia vi ser skriven i två ord och en förkortning! Kan ni inte se en stackars serviceanställd som med trött och tröstlös hand krafsar ner ändringen på skylten efter det tvåhundratrettionde skämtet om ”Förpackning? Gäller det hela korgen då? Hö hö!”

Alternativt hur både butikschefen och en anställd härsket hackar in PER BULLE och stoiskt håller sig från att lägga till tretton utropstecken sedan en kund med allt för liten hjärnkapacitet bråkat i en halvtimme om att ”det faktiskt STÅR per förpackning, och då gäller det väl HELA korgen?”

Med två ord och en förkortning kan många och långa berättelser skapas om man tänker för mycket på saker och ting, och lättare blir det om man har tillgång till en grafolog. Det har jag inte för av de två jag känner till är en död sedan 1956 och den andra är Hans Scheike (som också är död men vi kan inte hänga upp oss på detaljer).

Om förlossning med vapenmakt

I Storbritannien har de en gammal tradition som jag tycker är helt uppåt väggarna. Den går ut på att vid hemmafödslar, som tydligen fortfarande är populärt på den lilla ön, så sitter barnmorskan och stickar barnets första mössa. Tanken är att det bekanta och monotona ljudet av stickorna som slår mot varandra har en lugnande effekt på föderskan. Britterna hävdar nu att den lugnande effekten är av så gynnsam karaktär att stickning borde ingå i grundutbildningen för barnmorskor.

Det är befängt!

Britterna hävdar på fullaste allvar att man ska placera vassa föremål inom räckhåll för en människa som är inne i vad som närmast kan likna en orkan av smärta, hormonflöde och med allra största säkerhet smärtlindring. När första Anhanget kom var Kvinnan fullt redo att mörda både barnmorska, sköterska och undertecknad. Som stödjande partner förordade jag att hon skulle döda oss med snällhet istället, hon bad mig hålla käften och dra till varmare breddgrader. Anhang 2 var lite mer samarbetsvillig och kaffet hann inte ens kallna innan hon dök upp i världen. Mordhot uteblev.

Men nu ser vi alltså en framtid där 90% av alla barn kommer växa upp faderlösa, där barnmorska blir ett mer riskfyllt jobb än att testa hajburar tillverkade av köttfärs och där stickindustrin gör maximala vinster. Jag är inte oroad då mina barn redan är här, ni herrar som tänkt skaffa barn gör bäst i att göra det fort innan den sömnadsbaserade lönnmördaren ni valt att skaffa barn med beväpnar sig.

En fluga i min köttbuljong

Jag gillar mat. Det är bara att se på mig för att begripa den detaljen. Korpulensen är så påtaglig att man ögnar mig misstänksamt om jag går utan Kvinnan med anhang på byn, förvissade om att de har slutat sina dagar i min kalaskula. Vilhelm Erövrarens lik, vad som nu finns kvar av det, blickar från forntiden på mig och utstöter ”Mais perdre du poids pour baiser!”

Så min kärlek till mat är väldokumenterad, det är det jag vill komma fram till. Men jag FÖRSTÅR inte matlagning. Jag kan förvisso slänga ihop en lammstek som får goda betyg i hushållet och med pistol mot huvudet är det möjligt för mig att trolla fram en hyfsad crème brûlee. Stekar och efterrätter i all ära, väldigt gott och uppskattat. Men sen stöter man på consommé.

Consommé är en rätt som är känd för att vara mycket svår att tillaga. Det ska en skicklig kock till att langa fram lite consommé till förrätt. Försök dig inte ens på consommé om du inte är Jamie Olivers och Gordon Ramseys kärleksbarn. Consommé är en sådan rätt som är så strulig att du fattar inte ens.

Consommé är köttbuljong.

Allvarligt.

Svårigheten ligger, har jag fått veta, i att få till den spegelklara ytan samt att den ska smaka köttbuljong. Det är, enligt boken Modernist Cuisine: The Art and Science of Cooking, ett allvarligt företag och en historisk metod att visa kockens teknik och skicklighet.

Så det är ett svårt recept för att det skall vara ett svårt recept. Ett slagträ för det gamla gardet att slå ungtupparna i huvudet med när de blir för styva i korken.  Jag känner en viss avsky inför sådana tilltag.

”Ja du är mycket skicklig på det du gör, men kan du göra det här?”

Det är som när man städade hela huset för att göra mor glad, men man orkade inte städa köket. Mor kommer hem och undrar varför man inte städade köket. Inte ett ord om de andra 7 rummen, plus toaletter.

Man ska krediteras för det man gör bra, inte få påhittade utmaningar för att bevisa att man är bra. En målare som målar vackra tavlor med en viss teknik ska inte behöva bevisa sin skicklighet i en helt annan teknik innan man faktiskt erkänner att tavlorna är vackra. Författare, skådespelare, skulptörer et al ska bedömas på det de själva drömt upp. Det gamla gardet får även de skapa efter sina sinnens egen kanon men när de vill kontrollera efterkommande skapares kreationer blir det byråkrati av allt.

Inom kampsport, journalism och banne mig i flygbranschen går den här vämjeliga åsikten igen. ”De nya ska göra rätt för sig, annars får de inte vara med.” Det nya gardet ska bevisa sig värdiga i den gamla generationens ögon. Med ett test den gamla generationen väljer, naturligtvis. Skriv om ett visst subjekt. Måla det här på det här viset. Våga inte ligga i soffan när du har rast.

Koka lite jävla köttbuljong med äggvita.

En sista tanke på samma linje. Sockerkaka. Men vad fan? Smeten så god att den kan ätas med sked, men nej. In i ugnen och kvar får man någon sorts torr kaka. Även om den är så saftig den kan bli smakar den torr kaka. Idioti.